Skip to content

"Problem när kommissarien skulle anställas - AD:s dom visar på vådan av egna regelverk"

TEMA - av Kristina Ahlström, advokat och författare till boken "Anställning vid en statlig myndighet"

Detta är ett utdrag ur den senaste upplagan av advokaten Kristina Ahlströms bok "Anställning vid en statlig myndighet" (Norstedts Juridik) som nyligen kom ut. Detta är det andra avsnittet ur boken som Dagens Juridik publicerar. 

 

I september 2015 beslutade Polismyndigheten att anställa en person tills vidare som kommissarie samt förordna honom som chef vid Nationella operativa avdelningen, förkortat NOA.

En annan av de sökande överklagade beslutet till Statens överklagandenämnd som den 8 februari 2016 undanröjde anställningsbeslutet, beslutade att den klagande skulle erbjudas anställningen och överlämnade ärendet till Polismyndigheten för erforderliga åtgärder. 

Polismyndigheten meddelade i april 2016 klaganden att hon inte skulle erbjudas arbetet eller arbetsuppgifterna som chef vid NOA.

Tvisten gällde i första hand om klaganden genom överklagandenämndens beslut hade fått en anställning som kommissarie och chef vid NOA, och om Polismyndigheten avskedat henne från den anställningen genom att meddela henne att hon inte skulle få tillträda en sådan anställning.

För det fall hon inte hade avskedats yrkade Polisförbundet att Arbetsdomstolen skulle förelägga Polismyndigheten att fullgöra överklagandenämndens beslut att klaganden skulle erbjudas anställningen i fråga.

Staten invände att någon anställning med anledning av överklagandenämndens beslut inte hade uppkommit då nämndens beslut inte hade varit bindande för Polismyndigheten. Detta eftersom nämnden överskridit sin behörighet genom att fatta beslut i en fråga som avsåg arbetsledning.

Statens ståndpunkt var att det enda beslut om anställning som Polismyndigheten fattade var att mannen skulle anställas som kommissarie och då klaganden redan var kommissarie hade hon därmed inte klagorätt, varför hennes överklagande borde ha avvisats.

Polisförbundet hade motsatt uppfattning och menade att det överklagade beslutet innefattade beslut om anställning dels som kommissarie, dels som chef vid NOA och att klaganden hade haft rätt att överklaga den sistnämnda delen av beslutet.

Arbetsdomstolen behandlade först frågan om innebörden av det beslut som nämnden hade fattat. Domstolen ansåg att överklagandenämndens beslut bestod av tre delar.

  1. Undanröjande av Polismyndighetens anställningsbeslut.
  2. Beslut att klaganden ska erbjudas anställningen.
  3. Överlämnande till Polismyndigheten för erforderliga åtgärder.

Enligt domstolen uppdrog nämnden till Polismyndigheten att vidta en åtgärd, så att ett anställningsavtal skulle komma till stånd.

Det var ostridigt att klaganden inte fick något erbjudande från Polismyndigheten till följd av överklagandenämndens beslut. I avsaknad av ett sådant erbjudande ansåg domstolen att det inte hade uppkommit ett anställningsförhållande mellan Polismyndigheten och klagande.

Med hänsyn till Polismyndighetens agerande i tiden efter beslutet ansåg domstolen att klaganden inte heller med fog kunde ha uppfattat det som att hon hade fått en ny anställning. Inte heller den omständigheten att Polismyndigheten inte följt beslutet att erbjuda klaganden den omtvistade anställningen, kunde i sig anses innebära att hon hade fått en ny anställning.

Då något nytt anställningsförhållande inte hade uppkommit blev domstolens slutsats att staten genom Polismyndigheten inte heller kunde anses ha avskedat klaganden när företrädare för Polismyndigheten i april 2016 förklarade för henne att hon inte skulle erbjudas de arbetsuppgifter överklagandet hade avsett.

Enligt domstolens mening framstod det som främmande att domstolen skulle förplikta staten att fullgöra överklagandenämndens beslut. Förbundets i andra hand förda talan ogillades därför.

Arbetsdomstolen avgjorde således målet utan att pröva frågan om överklagandet gällde ett arbetsledningsbeslut eller om det var ett anställningsbeslut. Det var överklagandenämndens beslut så som det var formulerat och polismyndighetens agerande på grund av det, som avgjorde målet.

Domstolen tog därmed inte ställning till om överklagandenämnden borde ha avvisat överklagandet eller inte, och om nämnden genom sitt beslut överskridit sin behörighet eller inte.

Denna dom har av Arbetsgivarverket tagits till intäkt för att det finns ett systemfel inom den statliga arbetsrätten (läs mer om detta här).

Domen klarlägger att överklagandenämndens beslut inte får civilrättsligt bindande verkan mellan anställningsmyndigheten och den klagande.

Det hade varit värdefullt att få ett klargörande när det gäller överklagandenämndens beslut i förhållande till arbetsgivarens rätt att inom ramen för arbetsskyldigheten leda och fördela arbetet. AD redogjorde emellertid inte för sin uppfattning om de omständigheter som har betydelse för nämndens behörighet nämligen

  • skillnaden mellan anställningsbeslut och arbetsledningsbeslut och/eller
  • om klaganden med anledning av att hon redan var anställd som kommissarie med funktionen chef, hade klagorätt.

Även om AD inte kan förplikta en anställningsmyndighet att följa överklagandenämndens beslut, skriver AD i domskälen att överklagandeinstitutet förutsätter att anställningsmyndigheten lojalt följer överklagandenämndens beslut, annars får beslutet inte den verkan som det är tänkt att ha.

Så är givetvis fallet och därför bör myndigheter som ser problem med tillämpningen av överklagandenämndens beslut, beakta att det finns andra regelverk som kan aktualiseras, än de som AD prövade i det aktuella målet. Hit hör rätten att anmäla myndigheten till JO, reglerna i skadeståndslagen, reglerna om disciplinansvar i lagen om offentlig anställning samt reglerna om tjänsteansvar i brottsbalken.

Jag delar inte Arbetsgivarverkets slutsats att domen klarlägger att överklagandenämndens beslut inte får civilrättsligt bindande verkan mellan parterna. Domen klarlägger på intet sätt något om rättsläget när det gäller överklagandet annat än att med sådana formuleringar av beslut som i det aktuella målet, det vill säga med formulering av sådana beslut som SON fattar uppkommer inget anställningsavtal.

Formuleringen av nämndens beslut var något jag tog upp i nämndens principdiskussioner när jag deltog i nämndens verksamhet 2010–2011. Jag påpekade det felaktiga i att inte formulera bifall till överklagande som just ett bifall, och att lämna direktiv till beslutsmyndigheten att anställa, vilket jag inte anser att nämnden har behörighet att göra.

Ett bifall till ett överklagande innebär att den som klagat omedelbart får anställningen, eftersom nämndens beslut vinner laga kraft direkt. Om nämnden hade gjort så i det aktuella fallet hade den som överklagat fått anställningen. Ett bifall innebär att det överklagade beslutet har fått ett annat innehåll från och med samma dag.

Om beslutsmyndigheten anställde AA och nämnden bifaller ett överklagande från BB är BB anställd enligt det beslut som myndigheten fattade. Nämnden har således endast ändrat på vem som beslutet gäller och inte ändrat något annat i beslutet.

Om nämnden formulerat sig korrekt är frågan hur Polismyndigheten hade agerat. De kanske hade agerat likadant, det kan vi inte veta. Men jag tror inte det, för det är just den formulering som nämnden använder som öppnar möjligheten för en tolkning att sista ordet inte är sagt i frågan, precis som AD gjorde.

Nämnden har som jag ser det dessutom ingen direktivrätt till andra myndigheter. Nämnden kan inte bestämma hur någon annan myndighet ska göra. Nämnden kan bara ändra på beslutsmyndighetens anställningsbeslut genom att bifalla eller enbart undanröja beslutet så att myndigheten får göra om sin handläggning.

Formuleringen öppnar för att beslutsmyndigheten när de ska verkställa nämndens beslut tror att de kan erbjuda den som klagat en provanställning och därigenom senare kunna avbryta densamma utan att behöva ange skäl för det.

Överklagandenämnden för högskolan formulerar sina bifallsbeslut något annorlunda än Statens överklagandenämnd. På ett sätt är den nämnden tydligare då de uttrycker att de bifaller överklagandet, men sedan anger de i sitt beslut att myndigheten ska anställa personen och då undrar jag:

Bifallet innebär ju att den som överklagat fått anställningen. Då kan inte beslutsmyndigheten göra annat än att verkställa det, vilket innebär att se till att den person de anställt lämnar arbetsplatsen och att den som överklagandenämnden anställt ska börja arbeta där. Vad betyder då uppmaningen till beslutsmyndigheten att den ska anställa klaganden?

Arbetsdomstolens dom visar på vilka problem som kan uppkomma när en myndighet försöker vara pragmatisk och skapar ett eget regelverk. Om befintligt regelverk inte är anpassat till dagens samhälle är det lagstiftaren som får anpassa regelverket, inte myndigheterna.

 

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt