Skip to content

"Det behövs ett lärarlyft på juristutbildningen - först därefter kan man lägga ansvaret på studenterna"

REPLIK - av Linus Adolfsson, jur. stud. Örebro universitet och projektledare för Medborgarjuristerna

 

I en krönika i Dagens Juridik framförde docenten Ulf Lundqvist sina tankar gällande utformningen av juristprogrammet samt utbildningens roll (Dagens Juridik 2019-01-30).

Istället för dagens nio terminer vill Lundqvist utöka antalet till tio, varav de sista fyra ska bestå av praktik. Tanken med detta skulle då vara att minska stressmomentet för studenterna och, framförallt, att ge samhället bättre jurister. Två välmenade mål som även jag står upp för. 

Jag säger inte att det vore fel med obligatorisk praktik. Jag anser tvärt om att det är en god idé, även om fyra terminer inte vore lämpligt (eller ens genomförbart).

En termin torde räcka gott och väl. Denna text handlar dock inte om obligatorisk praktik, utan om ett alternativt förslag som är bättre förankrat i verkligheten.

Jag vill påstå att en inte obetydlig andel av den stress Lundqvist beskriver (som mycket riktigt existerar) och den kvalitetsbrist som han anser finns bland dagens studenter (vars existens jag inte är övertygad om) beror på bristfällig pedagogik, dåligt engagemang och ofullkomlig kommunikation från lärarnas sida. Dessa brister måste åtgärdas först innan en större reform kommer på fråga.

Följande är två exempel från examinerande moment där jag själv deltagit. Min erfarenhet täcker endast min egen utbildning (samma som Lundqvist tidigare var verksam vid) men ett antagande om att liknande problematik förekommer vid andra lärosäten ligger nära till hands.

Självklart gäller inte heller denna kritik samtliga lärare men bristerna är tillräckligt frekventa för att utgöra ett problem.

Den första examinationen inträffade under T1 och bestod av en promemoria à nio högskolepoäng. Uppgiften var djupt bristfällig i flera delar.

För det första kände examinatorn själv inte till att momentet var examinerande och hade inte utformat uppgiften därefter.

För det andra var tanken att vi skulle argumentera utifrån Europakonventionen, något som endast perifert ingått i undervisningen och som inte heller kommunicerades till oss. De enda studenter som kände till detta var de som examinatorn pratat med personligen. Resten fick reda på det först efter rättning.

Allt detta resulterade i att nästan hälften av studenterna fick underkänt på uppgiften och även om jag själv inte var en av dessa kan jag förstå den frustration som uttrycktes i korridorerna. Går det verkligen att lita på våra lärare? Hur vet vi att det inte kommer att hända igen? Betygsångest åt sidan är onödiga inslag som dessa den största stressfaktorn.

I sin krönika skriver Lundqvist om studenter som inte känner till kraven för ett godtagbart PM. Den naturliga ordningen är inte att eleverna ska behöva gissa sig till detta. Istället är det lärarens uppgift att informera och vägleda.

Först efter att denna plikt är uppfylld kan man lägga ansvaret för ett misslyckande på studenternas sida. Hur ska man kunna hitta rätt om man inte vet vart man ska?

Den andra examinationen bestod av en tentamensfråga under kursen i förvaltningsrätt. Kursen var uppbyggd på så vis att det, utöver allmän förvaltningsrätt, ingick två specialområden: sjukvård och tvångsmedel.

Examinatorns egenhändigt skrivna fråga handlade om migrationsrätt - trots att det inte ingick i kursen och trots att kursansvarig under den förberedande frågestunden uttryckligen sa att ämnet inte var föremål för examination. Maktlösheten är påtaglig.

Exempel som dessa borde inte få kunna förekomma på en av landets absolut mest eftertraktade utbildningar och då har jag inte ens lyft rent pedagogiska brister.

På grundskolenivå förväntas lärarna att under flera år utbilda sig inom konsten att lära ut. På juristprogrammet hör sådana egenskaper till det ovanliga. Fundamentala principer, som att examination ska motsvara utbildning, förbises förbluffande ofta.   

Det spelar ingen roll hur pass duktig en lärare är på sitt ämne om hen inte kan förmedla sin kunskap, eller brister i att kommunicera vad studenterna förväntas lära sig.

Dessutom urvattnas betydelsen av betyg om examinationer inte motsvarar innehållet i utbildningen.

Systemet är därmed i grunden bristfälligt och en reform av juristprogrammet borde därför i första hand inte bestå av införandet av obligatorisk praktik. Det finns viktigare ting att ta itu med först.

Det logiska alternativet är att börja med att rätta upp inom de egna leden. Den som vill ha bättre jurister bör därför istället förespråka högre krav på dem som undervisar framtidens advokater, domare och åklagare. Ett lärarlyft behövs.

Jag säger inte att en sådan reform kommer utan kostnad, men praktikplatser och en förlängning av studietiden är inte heller gratis.

Må det bero på bristande engagemang, undermålig kommunikation inom institutionen eller, som Lundqvist uttryckte det, knappa resurser - faktum kvarstår. En lärares uppgift är inte att ge studenterna en karta och be dem att komma tillbaka med en skatt. De måste få en kompass också. Och rätt karta.

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt