Skip to content

"Det är inte fult att skvallra om allvarliga brott - kronvittnen behövs i Sverige"

REPLIK - av Thomas Ahlstrand, åklagare vid Riksenheten för Internationell och Organiserad brottslighet, Göteborg

 

I nya regeringsförklaringen hörde vi att regeringen ska låta utreda ett system med kronvittnen - alltså att en brottsmisstänkt får lägre straff om han erkänner sin del av ett brott och berättar om andras medverkan så att också dessa kan dömas. Eller som advokaten Peter Althin och journalisten Dick Sundevall beskriver det i en kritisk artikel (Dagens Juridik 2019-02-05):

”Ett kronvittne är en person som är misstänkt för ett grövre brott - och sannolikt överbevisad - som åberopas i en rättegång av åklagaren mot andra åtalade i samma mål. Han ska då som kronvittne kunna göra en deal med åklagaren som går ut på att om han anger andra ska han därmed få ett mildare straff.”

Regeringen framför ett klokt och bra förslag, dels ur ett brottsutredande perspektiv, men också ur ett moraliskt.

Idag är det nämligen tvärtom. En misstänkt som grips för brott kommer, med det system vi har idag, praktiskt taget alltid att tjäna på att förneka brott och att säga så litet som möjligt. Blir han ändå fälld blir straffet inte strängare och genom att neka ökar han sina chanser att bli frikänd.

Det finns med andra ord inget incitament till att erkänna och berätta, men ett starkt incitament till att neka och ljuga.

Förutom belöning genom en kanske frikännande dom från domstolen kommer han att få uppskattning av sina kriminella kompisar.

Med andra ord: den som vill göra upp med sitt brottsliga förflutna, den som vill göra rätt för sig, den som vill återkomma till samhället - den får ingenting, utom samhällets ovilja.

Det finns en regel som säger att den som bidrar till att klara upp den egna brottsligheten kan få viss strafflindring; men den tillämpas sällan, och snålt.

Man kan säga att vårt system idag underblåser de kriminellas tystnadskultur; det är som om domstolarna delade de kriminellas traditionella uppfattning att "golande" var förkastligt och föraktligt.

Som på skolgårdarna i barndomen, när det fortfarande var fel att "skvallra" för läraren om övergrepp, om mobbning, om skadegörelse och om förtryck.

Som artikelförfattarna Althin och Sundevall: de väljer ordet "angiveri", för att riktigt markera sin avsky inför den som vill berätta vad han och andra varit med om.

I själva verket är det ju tvärtom. Att "ange", "gola" eller "skvallra" är och bör i ett samhälle som vårt ses som en moraliskt högstående och berömvärd handling. Det är ju allvarliga brott vi talar om. Att bidra till att dessa klaras upp kan ju aldrig ses som fult, utom än av de kriminella och deras kompisar.

Genom att "gola" tar den kriminelle aktivt ställning för samhället och mot kriminaliteten. Det är inte fult att skvallra. Det som är fult är att tiga om, och dölja, och stötta onda gärningar och brott.

Däremot är det svårt att "ange", "gola" eller "skvallra". Det innefattar ett val: ett brutet förtroende, en framtida ovänskap ställs mot ett annat, abstrakt utbyte som består i ett rent samvete och ett bättre samhälle.

Under förra året hade vi 45 döda i sammanlagt 305 brottsliga skjutningar. De flesta av dessa brott utspelas i en miljö av organiserad brottslighet. Mycket få av dessa brott klaras upp.

Polisens utredare möts av en kompakt mur av tystnad. Och varför skulle en medmisstänkt, drabbad av dåligt samvete, eller ett vittne, berätta för polisen, när det enda den får för det är domstolens likgiltighet och omgivningens hat och förakt?

Men de flesta kriminella förstår och accepterar egenintresset. Inser de att de har något att vinna på att berätta kommer de att överväga att göra det. Och därmed har samhället gått ett litet steg framåt för att bekämpa skjutningar och organiserad brottslighet.

Någon risk för bristande rättssäkerhet finns inte. Sverige är inte USA, där försten till sheriffkontoret vinner och där formellt korrekt avgivna vittnesmål måste läggas till grund för avgörandet, oavsett vad de innehåller.

Sverige är inte England med jurysystem och själsvådliga domare. Vi har fortfarande vår - väl - stränga bevisprövning, och ett utpekande och en berättelse från en medmisstänkt måste såklart fortfarande vinna stöd av utredning och av omständigheter i övrigt.

Men samtidigt måste domstolarna också förstå att inte saklöst bortse från sådana berättelser bara för att den som berättar har ett egenintresse, utan istället värdera berättelsernas innehåll precis som annan bevisning.

Och det är viktigt att en straffnedsättning för "kronvittnet" blir rejäl: halvering av straffet eller mer. Det borde också finnas utrymme för alternativa former för häktning, kanske övervakning med fotboja, om ett "kronvittne" ändå är misstänkt för allvarlig egen brottslighet.

Och då kanske man kan komma en liten bit på väg mot att klara upp fler skjutningar. Och samhället får i alla fall tillfredsställelsen att välkomna och belöna dem som vill göra upp med sina brott och gå vidare, istället för att avvisa dem och vägra lyssna till dem. Vi måste kunna ge något till den som vill bättra sig, göra upp och gå vidare.

 

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt