Skip to content

"Man kan tycka vad man vill om hennes åsikt men hon förtjänar respekt - svårt debattera sexbrott"

DEBATT - av Rolf Hillegren, f.d. åklagare

 

Med mer eller mindre jämna intervall debatteras sexualbrott i våra medier. Inte sällan blir debatten hätsk, respektlös eller allmänt osaklig.

Den senaste domen i detta ämne som väckt debatt är den mot den så kallade kulturprofilen. Som många redan känner till dömdes han i december av Svea hovrätt för våldtäkt i två fall och den debatt som har följt har inte avvikit från mönstret.

Jag avser att i denna artikel huvudsakligen beröra problemet med att debattera sexualbrott utan att drabbas av osakliga påhopp. Skuldfrågan berör jag kortfattat avslutningsvis. Som utgångspunkt tar jag fyra artiklar som nyligen publicerats på SvD Kulturdebatt.

Efter att ha läst domen mot kulturprofilen skrev överläkaren Astrid Seeberger en artikel (13/1). I den diskuterar hon målsägandens uppgift om hur länge hon hade haft kultrprofilens penis i sin mun och de andningssvårigheter som påstås ha uppstått.

Det var kärnpunkten i Seebergers artikel som rimligen borde intressera såväl jurister som lekmän. Till saken hör att varken tingsrätten eller hovrätten ägnat frågan uppmärksamhet.

Utifrån sin läkarprofession diskuterar hon huruvida uppgiften kan vara rimlig och om det var rätt att döma kulturprofilen. Hon berättar att hon varit läkare i 30 år samt att hon i yrket kommit i kontakt med våldtagna kvinnor.

Därtill framhåller hon att hon känner djup empati för våldtäktsoffer men uttrycker samtidigt oro över vilka konsekvenser domen kan ge upphov till när det gäller svenskarnas sexualliv. 

Man kan tycka vad man vill om de synpunkter hon framför i artikeln men ingenting i den ger anledning till annat än ett respektfullt bemötande.

Seebergers artikel inspirerade läkarstudenten Eva Skärby att skriva en replik (15/1). I stället för att bemöta Seeberger i sak ägnar sig Skärby åt att ifrågasätta Seebergers kompetens. Skärby anser att det var fel av Seeberger att underteckna sin artikel med sina ”mäktiga titlar”  docent, överläkare och författare.

Seeberger klandras för att det i artikeln inte framgår att hon är docent i njurmedicin och Skärby påstår att Seebergers erfarenhet av våldtäktsoffer därför måste vara begränsad. Genom att inte upplysa om att Seebergers specialitet är njurmedicin och genom att framföra personliga tolkningar, åsikter och erfarenheter menar Skärby att hon gjort sig skyldig till ett rejält etiskt övertramp.

Jag håller med om att det är olämpligt att ange en yrkestitel om den inte är relevant för den fråga man debatterar. Men i detta fall är titeln intressant och som lekman i medicinska frågor tvivlar jag på att en läkare med 30 års erfarenhet och njurmedicin som specialitet är olämplig att uttala sig om andningssvårigheter.

Skärbys replik föranledde sedan Seeberger att publicera ett genmäle (16/1). I den texten bemöter hon Skärbys anklagelser om inkompetens på ett sätt som jag tycker är rimligt och respektfullt utifrån den kritik hon utsatts för.

Därefter kom ett inlägg från Anna Skarhed (20/1), som presenterar sig som jurist med 40 års yrkeserfarenhet. Man kan knappast säga att hon sparar på krutet i sin kritik av Seeberger. Men de skott hon avlossar saknar juridisk precision. Desto större är dock träffsäkerheten i genren snorkighet.

Skarhed ”..ifrågasätter att Astrid Seebergers professionella kunnande och erfarenheter som läkare gör henne bättre skickad att bedöma skuldfrågan i ett brottmål än de jurist- och lekmannadomare som enhälligt dömt i tingsrätten och hovrätten.”

Hon fortsätter: ”Enligt min erfarenhet bör man vara försiktig med att värdera en dom om man inte varit med vid rättegången och haft möjlighet att göra en sammanvägd bedömning av bevismaterialet.”

Skarhed påstår vidare att Seeberger ”..inte vet vad som konstituerar våldtäkt enligt svensk rätt, alternativt att hon inte delar lagstiftarens uppfattning om vad som bör vara straffbart.” I likhet med Skärby anser Skarhed att Seebergers argumentation utgör personliga tolkningar, åsikter och erfarenheter.

Sammanfattningsvis konstaterar Skarhed att Seeberger blivit kränkt därför att hon blivit ifrågasatt av en läkarstudent, att hon gjort sig skyldig till ett etiskt övertramp i sin replik till Skärby samt att hon uttryckt sig respektlöst mot såväl Skärby som mot domstolarna.

För min del tycker jag att det är alldeles utmärkt att personer utan juridisk utbildning, i likhet med Seeberger, gör sig besväret att läsa domar i våldtäktsmål. Det kan i många fall skapa större förståelse för domstolarnas resonemang men även väcka berättigad förundran som det gjort för Seebergers del.

Detta är knappast konstigt då våldtäktslagstiftningen under de senaste 15-20 åren ändrats så pass ofta att det även för jurister kan vara svårt att hänga med i svängarna. Och jag vågar påstå att ändringarna inte alltid stått i samklang med allmänhetens rättsmedvetande.

När det gäller domen mot kulturprofilen är domstolarnas bedömning ingalunda självklar. Det skulle ha gått lika bra att frikänna honom utifrån den bevisning som presenterats och eftersom utgångspunkten i brottmål ska vara att hellre fria än fälla är det inte märkligt att domen väcker debatt. 

En intressant fråga är till exempel om det är rimligt att godta andrahandsuppgifter på det sätt som endast sker i våldtäktsmål. HD har för cirka tio år sedan gett sitt godkännande till det. Men kan det vara dags för ett nytt avgörande?  

En annan fråga är hur man ska bedöma ett händelseförlopp som, i detta fall, inletts frivilligt från båda parters sida men som sedan övergår i ett skede som ogillas av den ena. Hur ska straffvärdet bedömas i sådana fall? Där saknas det resonemang i domarna.

I fallet med kutlruprofilen finns dessutom en tredje fråga som kunde ha varit intressant, nämligen skadeståndsfrågan. Men den har domstolarna inte behövt ta ställning till därför att han i händelse av fällande dom vitsordat (accepterat) det yrkade beloppet, 215 000 kronor.

Tyvärr får vi därför inte veta om domstolarna anser gängse standardbelopp för kränkning bör utdömas när omständigheterna är så pass speciella som i detta fall.

Slutligen några ord om Skarheds argumentation. Den kan sammanfattas med orden: Håll tyst om du inte är jurist och inte varit med i rättssalen.

Seeberger har inte ens antytt att hon skulle vara bättre att bedöma skuldfrågan än de som dömt i målet. Om endast de som varit med vid en rättegång skulle anses berättigade att debattera domar i sexualmål skulle vi inte ha någon debatt, då stora delar av rättegångarna oftast sker bakom stängda dörrar.

Skarheds (och även Skärbys) påstående att Seebergers argumentation utgör personliga tolkningar, åsikter och erfarenheter är fullständigt korrekt. Hon har helt enkelt skrivit en debattartikel och för det är hon värd respekt. Konstigare än så är det inte.

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt