Skip to content

"Hellre ett 'robotiserat' och formellt straffrättssystem - än ett som baseras på dimmiga helheter"

DEBATT - av Bo Wennström, professor emeritus vid Uppsala universitet

 

Lena Andersson har skrivit en ledarartikel i DN om fallet med den så kallade kulturprofilen (DN 2018-12-10). Hon menar att rättsstaten, jag tror hon menar domstolarna, har bortsett från sitt uppdrag, jag tror att hon menar uppgift, att ”förstå verkligheten i sin helhet”.

Hon talar om en rättstatens robotisering. Domendagen verkar inte ens nära, den är redan här för rättsstatens räkning!

Det är intressant när rättsfilosofins grundfrågor tas upp på ledarplats i DN. Jag tror dock att ett svar på 3 000 tecken i samma tidning är en omöjlighet. Därför istället en fördjupande text här i Dagens Juridik.

Först och främst, jag är inte särskilt intresserad av fallet med kutlturprofilen. Vore det inte för kopplingarna till Svenska akademien tror jag inte många hade engagerat sig. Men reaktionerna på domen är rättsligt och rättsfilosofiskt intressanta.

Rättsfilosofi råkar ju också ha varit min profession i många år vilket gör saken ännu intressantare för mig. Jag ska därför också läsa hennes text som rättsfilosof och bland annat sätta etiketter på det hon säger och föreslår. Jag tror det finns en poäng med det. Inte minst för att det går att sätta in det sagda i ett sammanhang.

Om jag därför sätter en etikett på Anderssons påstående i artikeln om rätten, hennes rättssyn, närmar det sig det som brukar betecknas som pragmatism inom amerikansk realism med inslag av tysk regelskepticism. Jag kanske på en gång ska säga att jag inte direkt är någon förspråkare för varken pragmatism eller regelskepticism i dessa sammahang.

Mer specifikt i hennes text är det två påståenden som skvallrar om denna ”pragmatism” och ”regelskepticism”.

Om rättsprocesser inte handlade om tolkning och värdering behövdes inga domstolar. Lagen skulle räcka, plus automater som tillkännager påföljder.

Texten är stum, människan rörlig, hon tolkar och underförstår. Det är därför vi har domstolar med jurister av kött, blod och mänskliga hjärnor.

Det första påståendet speglar precis det som pragmatikern brukar göra, att sätta domaren, ”människan”, i centrum och nedvärdera lagen. Lagen blir då lätt med detta synsätt just ”stum” och missar ”helheten”.

”Människan” har dock enligt ett sådant synsätt en förunderlig förmåga att ”se” och ”förstå”, särskilt ”helheter”.

Svensk rätt och särskilt svensk straffrätt har valt en annan väg. Den är till sin karaktär starkt formell. Den står ofta på den formella sidan i den kända dikotomin formell/ materiell rättvisa. Där ”formell rättvisa” kan sägas utgå från likhetsprincipen, lika fall ska behandlas lika, och där ”materiell rättvisa”, kan betecknade som tillrättaläggande av formell rättvisa i det enskilda fallet.

Alla rättssystem innehåller en sådan möjlighet till ”tillrättalägganden” när man kommer till orimliga resultat i enskilda fall. Utrymmet är dock större eller mindre för tillrättalägganden beroende på rättsområde. Straffrätten är ett exempel på ett område där det formella har starkt övertag.

Argumenten för detta har främst med rättssäkerhet att göra. Men straffrätten har också en repressiv karaktär. Det är staten som bestämmer och mycket lite är förhandlingsbart.

Hur kopplar nu detta om ”rättvisan” till det Andersson diskuterar? Då måste vi gå in på grunden för svensk straffrätt och dess förhållande till formell rättvisa. Andersson använder, som nämnts, orden att rätten har ”robotiserats”.

Om man bortser från de negativa konnationerna av ”robotiserats” är detta i någon mån sant och inte bara negativt. Rättens formalisering innebär en rad fördelar som inte går att bortse från. Den blir mer rationell, likhetsbedömningar blir enklare med mera, med mera. Inte minst Max Weber prisade denna formalisering.

När svensk straffrätt reformerdades på 1960-talet valde man samma väg som man gjorde i stora delar av västvärlden, att vid kriminalisering utmönstra moraliserande straffbud och inrikta sig på handlingar som bryter mot något skyddsvärt intresse. Just fokuset på handlingar speglar det formella synsätt som svensk straffrätt har.

När det gäller egendomsbrott och brott mot person blir detta särskilt tydligt. Få kriminaliseringar av detta slag utgår från det Andersson benämner som ”helheter”. Istället är de fixerade till avgränsade handlingar i tid och rum.

Stöld kräver ett tillgrepp, misshandel att man ”tillfogar” någon något i lagtexten specificerat. När det gäller sexualbrott är det också gärningarna som står i centrum.

Sedan kan man alltid diskutera hur lyckade formuleringarna är av dessa gärningar i lagen och vilka risker det medför för rättssäkerheten om det juridiska språket avlägsnar sig allt för mycket från andra vardagliga språkbruk. Men förutom lagen har vi också praxis och rättsdogmatik vilket gör att lagtexten inte står där helt ensam i världen.

Tar man fördelarna med ett på formell rättvisa baserat straffrättssystem kan det sägas vara att det oftast lyckas åstadkomma en tydlighet just genom att det begränsar det straffbara till enskilda handlingar. Nackdelen ligger i att det kan vara väldigt fyrkantigt i förhållande till enskilda fall och därmed får den materiella rättvisan stå tillbaka.

En övertro på språkets förmåga till precision kan också dölja reella svårigheter att avgöra skillnaden mellan tillåtna handlingar och straffbara handlingar (jag har ju inte minst själv ägnat en stor del av min akademiska bana åt att påvisa svårigheter med att ha en övertro på språkets precision inom juridiken.)

Andersson säger: I detta fall har rätten lagt all sin möda på tre enskildheter och helt bortsett från att bedöma hela bilden.

Jag skulle vilja säga att det är tur och att det är bra att man gjort det. Straffrättsliga bedömningar utifrån ”helheter” är nog bland det farligaste man kan ägna sig åt.

För att förstå den farligheten bör man nog inte bara begränsa sig till att se det utifrån att bli ”friad” utifrån en ”helhet” utan kanske främst att bli dömd utifrån en ”helhet”. Ja, då dömd utifrån en kriminalisering i en lag formulerad som en ”helhet”.

Visst finns det exempelvis brott där handlingen är utsträckt i tid och formulerad så i lag men det är något helt annat än att utgå från ”helheten” istället från det Andersson kallar ”enskildheter”.

Det är styrkan för den formella rättvisan att den utgår från ”enskildheter” för att lika fall ska behandlas lika istället för dimmiga ”helheter” där likhetsbedömningar blir svåra, ja, nästan omöjliga att göra. ”Tillvaron utgörs av skeenden, inte av upphackade fragment”, säger Andersson vidare. Låter vettigt till dess man ska sätta det på juridisk form.

Men i grunden seglar det hela nog också ett annat missförstånd som kommer till uttryck i Andersson text, när hon utifrån fallet med kulturprofilen säger:

Det allvarliga brottet våldtäkt tycks helt enkelt inte motsvara hur målsäganden och väninnan vid tidpunkten uppfattade saken…

Rättsystemet är, med ganska få undantag, relativt kallsinnigt i förhållande till hur ett brottsoffer upplever saker och ting när det kommer till att bedöma en viss handlings straffbarhet. Det är därför det exempelvis är svårt att samtycka till misshandel.

”Jag uppfattade det hela som en stöld”, är inte heller ett bra argument i en domstol. Nej, rättssystemet koncentrerar sig på ”enskildheterna”, rekvisit i lagen, de utförda handlingarna inte på helheter och uppfattningar. Det är en styrka, inte en svaghet.

Är jag för hård mot Andersson? Kanske. Sätter jag mig på för höga hästar och tillvitar henne etiketter som pragmatist och regelskeptiker? Möjligen.

Men det är märkligt att intresset för juridik och rättsfilosofi för det mesta är svalt. Det innebär att kompetensen allmänt sett är låg, vilket förstärks av juristers ovilja många gånger att delta i den allmänna debatten.

Men i profilerade fall vaknar plötsligt intresset och slutsatserna som dras utifrån dessa är många gånger långtgående. Som att fallet skulle spegla en robotisering av rättstaten som innebär dess avskaffande. Ja, det är slutklämmen av Anderssons ledare. Ett väldigt starkt påstående.

En orsak till att jag valde att etikettera i inledningen var för att markera att de frågor som Andersson diskuterar faktiskt har diskuterats och diskuteras inom rättsvetenskap och rättsfilosofi. Bakom det hon exempelvis kallar för robotisering finns en rad goda argument för och emot formalism. Likaså finns det en rad argument för att emot hennes syn att ”rättsprocesser” handlar om ”tolkning och värdering”.

Men om jag får sätta en etikett till, när jag ändå håller på, skulle man kunna kalla hennes anslag, när det gäller att tolka och förstå helheter, för ”hermeneutiskt”.

Sägas bör att det finns en hel hedervärd disciplin inom rättsvetenskap som kan kallas för juridisk hermeneutik men det är inte det jag syftar på här utan istället ett mer lösligt sätt att använda termen. Andersson argumenterar mot robotisering och för en form av hermeneutik i rättsliga sammanhang. Får jag välja mellan dess två ”helveten” skulle jag säga:

Jag väljer tusen gånger hellre ett på ”robotiserat”, på formell rättvisa baserat straffrättssystem än ett ”hermeneutiskt” på dimmiga helheter baserat dito!

 

 

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt