Skip to content

"Sverige i topp med dödsskjutningarna - men om offren var vita tjejer skulle det aldrig accepteras"

KRÖNIKA - av Hanna Bergwall, jur.stud. termin 6, Stockholms universitet

 

”Säg hans namn” skriver Dia Gaff på Instagram, kusin till den unge man som sköts till döds i Segeltorps centrum i Stockholm nyligen.

Och jag upprepar, säg hans namn! Shayan Gaff. Så heter han. Shayan Gaff. Han är en av många unga män som fick ge sina liv på grund av Sveriges misslyckande med att stoppa det dödliga våldet i förorterna.

Det är ett misslyckande som saknar proportioner. Enligt dödsfallsstatistik från WHO ligger Sverige i den absoluta toppen bland europeiska länder när det kommer till dödligt våld med skjutvapen. I Sverige är det tio gånger vanligare att pojkar och unga män dör till följd av den sortens våld än i Tyskland. Tio gånger! Hur är det ens möjligt? 

Jo, det är möjligt därför att de pojkar (nej, de är inte mycket äldre än pojkar) som blir skjutna heter inte Gustav eller Nils, vilket även Lana, Shayans andra kusin, påpekat. De bor inte i innerstan. Med andra ord - denna fasansfulla statistik är möjlig därför att alla inte har samma värde i Sverige.

Hur mycket samhällsresurser som politiker är beredda att lägga för att rädd just ditt liv beror på din bakgrund. Var du bor. Vad du heter.

Nu tänker onekligen vissa läsare: men de är ju kriminella! Till en början - nej alla är inte kriminella. Shayan var inte kriminell. Det är rent av rasistisk att göra sådana antaganden. Och för det andra, vad sjutton spelar det för roll? Sist jag kollade hade man rätt till liv trots att man är kriminell. 

Shayan var en vanlig universitetskille med drömmar och planer. Han var född 1995. Precis som jag. Och på många sätt var våra liv lika.

Vi pluggade båda på universitetet. Vi drömde båda om en framtid. Men det finns en fundamental skillnad mellan oss. Det skulle aldrig accepteras att en vit tjej mördades på öppen gata. Mitt ansikte hade prytt var enda löpsedel tills föraren satt bakom lås och bom på livstid. Jag är från rätt område. Jag har rätt namn. Mitt liv är värt att rädda. Är det verkligen så här vi vill ha det? 

Till sist kokar det ner till den politiska viljan. Med andra ord, hur mycket får ett liv kosta? Som jag gång på gång upprepar är svaret; det beror på. Bakgrund. Namn. Hudfärg.

Men om vi nu inte vill att det här sättet, ja då finns det en hel del saker att göra. Till en början behöver politiker och samhällsaktörer våga se fakta. Rasism finns i Sverige och det är anledningen till att killar i förorterna tillåts mördas på öppen gata. Nästa steg blir att agera. Det vill säga, lägga lika mycket resurser på att förebygga våldet i förorten som hade lagts på att rädda vår kära Gustav eller Nils i innerstan.

Och hur mycket är det? Jo, så mycket som krävs för att inte en enda pojke eller ung man ska dö till följd av våldet.

Det är dags att skärpa sig nu. Sverige har gång på gång skrivit under på att alla människor har ett lika värde. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Grundlagar. EU:s rättighetsstadga. Det är dags att börja leva som vi lär. Det är dags att prioritera förorterna. Det är dags att stoppa det dödliga våldet.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt