Skip to content

"Hemlig avlyssning och masstopsning - det är tydligt att polisen tänjer på lagens gränser"

DEBATT - av Börje Carlsson, f.d. kriminalpolis

 

Jag såg på polisens hemsida att polisen vid den senaste utredningen om grovt jaktbrott hade använt sig av hemlig telefonavlyssning.

Det är tydligt att polisen tänjer på gränserna. Hemlig telefonavlyssning beslutas av tingsrätt efter en framställan från åklagare. För att kunna bevilja tillstånd krävs att andra åtgärder är otillräckliga, att man inte kommer längre i ärendet och att minimistraffet är två års fängelse.

Det finns dock i RB 27:18 en "slaskparagraf" som medger att polisen tänjer på gränserna om man tillsammans med förundersökningsledaren lyckas komma fram till att brottet har ett straffvärde överstigande två års fängelse.

Detta undantag har jag - trots 46 år i polismyndighet - aldrig varit med om att använda. Kanske har det tillkommit senare...

I RB 27:18 står alltså att polisen får använda hemlig avlyssning för "annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år".

Detta lilla tillägg tar udden ur de bestämmelser som reglerar hemlig telefonavlyssning och medger tydligen hemlig avlyssning i långt fler fall än vad lagstiftarens intentioner var.

Genom att töja på detta stycke skulle polisen i långt högre grad kunna använda hemlig avlyssning vid varje ärende där maxstraffet överstiger två år. Vid till exempel fler grova stölder (sex månader till 4 års fängelse) kan det väl inte vara svårt att påstå att brottets straffvärde överstiger två års fängelse. Var det så lagstiftaren tänkt sig att punkt fyra ska tolkas?

Samma slaskparagraf återkommer om hemlig rumsavlyssning (så kallad buggning). Här krävs ett minimistraff på fyra års fängelse såvitt inte "brottet har ett straffvärde överstigande fyra år".

I det nu aktuella fallet med det grova jaktbrottsärendet har polisen lyckats få ett tillstånd - trots att minimistraffet bara är sex månaders fängelse.

Det vore väldigt intressant att få veta hur tillståndet till telefonavlyssning kommit till. Har polis och FU-ledare beslutat att straffvärdet överstiger två år? Kommer detta beslut med automatik att resultera i minst två år vid tingsrättsförhandling?

Om ej uppstår frågan om en ”praktisk” felbedömning/antagande som medger hemlig telefonavlyssning kan resultera i någon anmärkning mot någon? Görs det någon prövning av straffvärdet? Och i så fall av vem? Det låter som om det är alltför lätt att komma runt vissa besvärande hinder.

Detta sätt att tänja på gränserna blir allt vanligare. Ta till exempel så kallad masstopsning för att säkra DNA där medborgaren faktiskt har ett grundlagsskydd mot dessa. Här finns dock ett undantag för polisen att under vissa omtändigheter änddock kunna topsa en begränsad mängd under vissa givna förutsättningar. Här tycks polisen göra helt egna tolkningar. 

Nu vill polisen dessutom övervaka frigivna sexbrottslingar efter att dessa har avtjänat sitt straff. Jag har inget emot detta eftersom så många som tio procent av brottslingarna återfaller i brott. Här har dock polisen hittat en lagtext, Polisdatalagen, som handlar om något helt annat och applicerat denna på denna typ av brottslingar.

Enligt lagkloka gör polisen en helt felaktig tolkning av en lag som egentligen handlar om något helt annat och som inte medger att polisen övervakar olika personer med stöd av denna.

Jag har inget emot att polisen får använda dessa tvångsmedel men det måste vara reglerat så det inte slutar med att ändamålet helgar medlen och att poliser själva kan besluta om olika tvångsåtgärder, vad straffvärde är eller hur masstopsningar etc får ske.



Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

13 comments

I extraordinära situationer, vilket Sverige befinner sig i, är det befogat med extraordinära åtgärder.
Annars är vi försvarslösa.

Exakt. När folk protesterar och känner sig hotade, om det nu är av varg eller ökande kriminalitet,
då griper polisen in.

Förstoringsglas, hopp om erkännanden och fingeravtryck kommer polisen inte särskilt långt med i dessa dagar.

"I det nu aktuella fallet jmed de grova jaktbrottsärendet har polisen lyckats få ett tillstånd - trots att minimistraffet bara är sex månaders fängelse."

Varför straffas nästan aldrig tjänstemän/poliser inom rättsväsendet när man missbrukar eller struntar i vad lagen säger?

Jag har uppriktigt svårt att avgöra om författaren medvetet feltolkat den lagtext som han hänvisar till eller om det handlar om bristande insikt i de rättsfrågor och regelverk som är aktuella här...

För det första: polisen kan i samband med hemliga tvångsmedel inte "tänja" på någonting i den mening som författaren använder ordet. Det är domstolen som beviljar tillstånd för hemliga tvångsmedel på grundval av det faktaunderlag som presenteras av åklagaren. Det innebär att det är domarens uppgift att göra en preliminär bedömning av straffvärdet hos det påstådda brottet, inte polisen eller åklagaren. Detta är ett faktum som uppmärksammas inledningsvis men bekvämt glöms bort några rader senare. Vill man lägga skulden på någon för påstådda "felbedömningar" måste man åtminstone ha koll på vem som faktiskt skriver under på tillståndet.

För det andra: vilken "intention" tror författaren att lagstiftaren hade när de införde stycket? Det är väl ändå rätt uppenbart att man avsåg att den skulle ringa in brott med minimistraff på lägre än 2 år? Vidare innefattar i princip alla tvångsmedel, från beslag till häktning, en straffvärdesbedömning med en inbyggd osäkerhetsmarginal ("Kan antas", "Skäligen" "Sannolika skäl"), eller föreställer sig författaren att vi ska ha samma beviskrav för tvångsmedel som för fällande domar?

"I det nu aktuella fallet med det grova jaktbrottsärendet har polisen lyckats få ett tillstånd - trots att minimistraffet bara är sex månaders fängelse."

... med ett straffmaximum på 4 år. Här har bevisligen en mycket kvalificerad jurist (domare) gjort den preliminära bedömningen att straffvärdet "kan antas" överstiga 2 år utifrån den bevisning som finns tillgänglig i dagsläget. Men visst, författaren kanske är snäppet vassare på att avgöra frågor om straffvärde än vad tingsrätten är, kanske är han jultomten också.

Eftersom domstolarna i praktiken inte gör någon egen egentlig bedömning efter framställan från åklagare så blir det polis och åklagare som står för de skönsmässiga bedömningarna. Inte minst för att det är de som anses "kunna materialet".

Under alla omständigheter har polisens och åklagarens bedömningar mycket stor betydelse i de här fallen.

Varför tror du att den ordinarie domare som har gjort bedömningen är "mycket kvalificerad" när det gäller sådana här frågor. Rådmän har väl i alla år "köpt" åklagarnas påståenden rakt av när det gäller tvångsmedelsanvändning (inklusive häktningar).

Vi behöver inte överdriva svenska domares kvalifikationer. Med detta inte heller sagt motsatsen.

Jag kan i och för sig köpa ditt resonemang till viss del. Mht till måltypen och domarens arbetssituation kan jag tänka mig att de varken har tid, ork eller intresset att sätta sig in på samma sätt som åklagaren, varpå de dömer utifrån inlagorna.

Däremot tycker jag att man bör lägga fram evidens för sina påståenden istället för att förlita sig på vaga hänvisningar om att det skulle vara "allmänt vedertaget" om att domare automatiskt köper åklagarens resonemang. Det kan förvisso vara att så faktiskt sker, men jag har en större tro på svensk domstolsväsende än så.

Om vi antar att det faktiskt förhåller sig som du påstår så bör emellertid samma svårigheter uppkomma även vid 27:18 p 1 RB – "brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år" – eftersom åklagaren helt enkelt kan välja att beskriva brottet såsom grovt (för det fall där grovt brott har ett golv på 2 år) istället för normalgradigt. Som du säger köper ju domaren det direkt ändå. I sådant fall tycker jag det verkliga problemet ligger hos domstolen, inte hos polis och åklagare.

Jag tror att vi stort är överens. Jag vill dock understryka att det inte är någon ovanlighet att åklagaren ändrar rubriceringen från t. ex. grovt till normalgraden när åtal väl väcks och att FU:n har bedrivis under den grova rubriceringen.

Tillägg: "Masstopsning" beslutas av polisen och att det skulle vara av "synnerlig vikt" vid alla de tillfällen som detta görs stämmer givetvis inte. Även där har Carlsson en poäng.

Ibland blir jag förvånad över hur naiva vissa M kan vara.
”Det är domstolen som beviljar tillstånd för hemliga tvångsmedel på det grundval som presenteras av åklagaren”. Det är ju precis det jag skriver, domstolen fattar beslut på det materiel som presenteras av åklagare som fått föredragning av poliser. Om domaren haft tid, möjligheter och vilja att göra en källforskning värd namnet hade jag kunnat förstå dina invändningar. Men så är det sällan eller aldrig. Poliser gör ofta medvetna ”feltolkningar” eller tolkningar för att få tillgång till den större verktygslådan.
Ditt andra stycke har jag läst men ej förstått eftersom du blandar med friskt mod utan eftertanke.
Ditt sista stycke om straffvärde ger jag inte så mycket för eftersom du inte tycks förstå att varje gång rätten kontaktas för beslut om häktning, hemlig telefonavlyssning osv så får rätten de handlingar som åklagaren anser att de behöver för att fatta sitt beslut. Jag är troligen inte vassare på att avgöra straffvärde men jag inser svårigheterna innan alla kort ligger på bordet.

Om det är såsom du säger, vilket inte är osannolikt med tanke på din bakgrund, så är det tragiskt eftersom det innebär att Sverige inte längre är en rättsstat.

Om polisen genom åklagarna medvetet "kryddar" ansökningarna, och domstolarna går med på detta utan vidare, så håller jag absolut med dig i att detta är ett systemfel. I sådant fall är slasktratten inte det enda problem eftersom åklagaren i många fall (men inte i exemplet med jaktbrott) medvetet kan välja att beskriva ett brott som grovt (säg med ett golv på 2 år) istället för normalt brott.

Börje. Det där är ju fullständigt skitsnack från någon som själv skriver att du aldrig ens tillämpat den HAK grunden. Vad du tror om något du inte vet något om är ittelevant om det inte vore för att du tillåts publicera skiten.

Det är ju åklagare som jag som ansöker om HAK och vi gör inga medvetna feltolknngar.Kritisera åklagare istället då,

Börje Carlsson har uppenbart inte jobbat med avlyssning på bra länge. Den regel han kallar slaskparagraf har gällt i minst 15 år och har varit helt okontroversiell. Det händer att domstolar anser att straffvärdesnivån inte är uppnådd och då avslås åklagarens begäran. Det är dock inte så ofta, eftersom avlyssning är en dyr spaningsåtgärd och kapaciteten hos polisen är begränsad; därför blir det inte så många framställningar som kunde vara motiverat.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.