Skip to content

"Bröstarvingen gick miste om 120 miljoner - förstår vi vad bestämmelsen i ärvdabalken innebär?"

DEBATT - av advokaten Thorulf Arwidson 

 

Stadgandet i 3 kap. 8 § ärvdabalken tillkom 1988 och hade till syfte att i vissa fall avskära Allmänna arvsfonden från arv. De fall som avsågs var arv efter den sist avlidna av makar där den först avlidne hade arvingar (särkullbarn) men den sist avlidne saknade arvingar.

Stadgandet säger endast att i det fall som det finns ”arvsberättigade” efter den först avlidne ska dessa även ärva all kvarlåtenskap efter den sist avlidne (”Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt”).

I förarbetena angavs att den situation som stadgandet tar sikte på är de fall då det föreligger en konkret efterarvsrätt för den först avlidnes arvingar att få arv efter den efterlevande. Den efterlevande ska alltså först ha ärvt kvarlåtenskapen efter den först avlidne med ”fri förfoganderätt”.

I doktrinen utbröt en ganska häftig diskussion om begreppet ”arvsberättigad” endast avsåg person som hade en konkret efterarvsrätt eller om begreppet även omfattar den som har arvsrätt, som dock inte är konkret.

F.d. justitierådet Gösta Walin argumenterade för att förarbetsuttalandet stred mot stadgandets ordalydelse och att ordalydelsen skulle ha företräde vid tolkningen. Dessutom menade han att annan tillämpning skulle få märkliga konsekvenser.

Anders Eriksson, som var den som i departementet skrivit propositionen, menade att uttalandet i förarbetena inte stred mot ordalydelsen utan rätt återgav det begränsade syftet med stadgandet.

Professor Anders Agell menade att det fanns utrymme för att tillämpa stadgandet även när det inte förekom en konkret efterarvsrätt.

Av förarbetena framgår att lagstiftaren velat undvika att slumpen ska få avgöra om kvarlåtenskapen ska tillfalla arvsfonden eller den först avlidnes arvsberättiga släktingar (dock endast släktingar i första och andra arvsklassen). Lagstiftaren framhöll att rättsföljden ska bli densamma oavsett vem av makarna som avlider först.

I avgörandet NJA 2005 s. 400 har HD uttalat att det för tillämpning av stadgandet krävs konkret efterarvsrätt i det fall som det finns efterarvsberättigade efter den först avlidne. Justitierådet Gertrud Lennander var dock skiljaktig och menade att något krav på konkret arv inte rimligen kan upprätthållas. Hon synes närmast dela den uppfattning som Walin givit uttryck för.

Avgörandet 2005 har tagits som intäkt för uppfattningen att det krävs just en konkret efterarvsrätt för att den efterlevandes kvarlåtenskap inte ska gå till Allmänna arvsfonden. Har den först avlidnes bröstarvingar tagit ut sitt arv kan de, enligt den uppfattning som tycks råda (enligt avgörande 2005), därefter inte ärva den efterlevande. Detsamma skulle då gälla om det funnits rätt till efterarv, men kvarlåtenskapen inte längre finns bevarad.

Men har särkullbarnen gjort ett avstående (enligt ÄB 3:9) är de alltid bevarade vid sin rätt till arv även efter den sist avlidne. Det är därför som advokater ibland råder särkullbarn, som tar ut hela sitt arv direkt, att i varje fall avstå något, exempelvis 1 000 kronor till den efterlevande. Detta bara för att behålla sin rätt till arv enligt ÄB 3:8.

Enligt min mening är det märkligt att det ska behövas sådana ”konstgrepp” för att säkerställa den rätt som man till synes redan har om man läser stadgandets ordalydelsen.

Det finns goda skäl att hålla med lagstiftaren om att regeln inte ska tillämpas så att det ekonomiska utfallet helt slumpmässigt blir beroende på vem av makarna som avlider först. Det borde inte heller var beroende av om någon kommer på att han eller hon ska göra ett litet avstående bara för att säkerställa rätten till arv enligt ÄB 3:8.

Det är faktiskt så märkligt att utfallet kan bli beroende av vem som avlider först. Om A avlider före B och B är mycket förmögen kommer arvsfonden att få hela förmögenheten efter B om A:s särkullbarn har fått ut hela sitt arv, men inte om de avstått exempelvis 1 000 kronor var.

Avlider däremot den förmögne B först kommer A att ärva och därefter så småningom A:s särkullbarn. Detta är även fallet om båda omkommer i en trafikolycka där B dör omedelbart och A först ett dygn senare.

Än mera upprörande blir resultatet om det exempelvis finns tre särkullbarn efter den först avlidne och en av dessa avstår en liten del, men de andra tar ut hela sitt arv efter sin förälder. Den som gjort ett avstående kommer då att ärva allt från den efterlevande. Varken syskonen eller arvsfonden får något.

Exemplet med dödsfall nära i tiden är minst lika upprörande. Tag åter exemplet med makarna som omkommer i en trafikolycka. Den först avlidnes särkullbarn hade kunnat vara uppmärksamma och passat på att, när den svårt skadade maken ännu lever, skriva en enkel lapp om avstående av 1 000 kronor. Därigenom skulle de sedan få ärva allt efter den sist avlidne. Annars går hela arvet till arvsfonden.

Det är naturligtvis helt verklighetsfrämmande att tro att något särkullbarn ens skulle komma på tanken att skriva en lapp om avstående omedelbart efter ett sådant första dödsfall vid en trafikolycka. Kanske är det då inte ens känt om det finns något att ärva efter den först avlidne och någon boutredning kan inte ha gjorts. Etiskt kan det framstå som motbjudande.

Visst är det upprörande att nuvarande tillämpning av ÄB 3:8 får sådana märkliga konsekvenser. Själv råkar jag känna till ett fall där en bröstarvinge gått miste om 120 mkr i arv på grund av att något arvsavstående inte gjordes och makarna dessutom avled ”i fel ordning”.

Dessutom är det så att den först avlidnes arvtagare i andra arvsklassen (föräldrar, syskon, syskonbarn) erhåller arv enligt ÄB 3:8 utan att alls behöva göra något arvsavstående. Detta eftersom de inte ärver direkt och därför inte heller kan avstå från något. För att dessa ska ärva enligt ÄB 3:8 krävs det bara att den först avlidne efterlämnade något i arv till de efterlevande, vilket skulle kunna vara 1 000 kronor.

Man kan tycka att någon på departementet borde skriva ett förslag till förtydligande av lydelsen av ÄB 3:8. Min gissning är att det inte behöver ta mer än en arbetsdag för att skriva en ny propositionen, vilket arbete sedan i många år framöver kommer att underlätta mycket för arvtagare och domstolar.

Om någon riksdagsledamot råkar läsa detta kan det förhoppningsvis leda till att motionspennan plockas fram.

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik - klicka här

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

4 comments

Varför chansa! Uppvakta riksdagsledamöter med plats i justitieutskottet! Verkar ju vara en fråga som borde klargöras.

?? Har svårt att förstå denna upprördhet över stadgandet. Antingen har man rätt att ärva eller inte. Om nu någon skulle erhålla ett arv efter någon som man egentligen inte skulle ärva, tex. en efterlevande make som man ej är besläktad med och som ej heller har upptagit en i sitt testamente, är detta väl bara att gratulera. Detta innebär ju inte att någon annan "förlorar" något arv som man ju ändå inte skulle ha? Allmänna arvsfonden är väl en lik god mottagare som någon.

Den "stackars" arvinge "som gick miste om" 120 milj, skulle inte ärva den avlidne. Väldigt enkelt.

Marcus A. har missförstått innebörden av ÄB 3:5. Stadgandet anger att den först avlidnes släktingar skall ärva även den efterlevandes tillgångar utöver den egendom som de med efterarvsrätt erhåller efter den först avlidne. Stadgandet kom till för att avskära arvsfonden rätt till arv när det finns "arvsberättigade" efter den först avlidne. Avgörandet 2005 har dock uppfattats som att stadgandet förutsätter att det alltid måste finnas konkret egendom i efterarvet. Det kan ifrågasättas om detta var lagstiftarens avsikt. Konsekvenserna blir nämligen mycket märkliga.

Stadgandet som avses är ÄB 3:8