Skip to content

"Juriststudenter mår sämst - men institutionen och branschen är passiva inför denna giftiga kultur"

Foto: Marcus Westerblom

DEBATT - av Hanna Bergwall, jur.stud. termin 6, Stockholms universitet

 

I dagarna kom alarmerande siffror från Folkhälsomyndigheten; varannan student lider av psykisk ohälsa. Det här gäller inte minst studenterna på juristprogrammet.

Enligt en rapport av Ungdomsbarometern som utfördes på uppdrag av SACO, är juristprogrammet en av de utbildningar där studenterna mår allra sämst.

Åtminstone vi juriststudenter är nog inte särskilt förvånade. Betygshets, skrämselpropaganda om att du aldrig får ett jobb med ett BA i bagaget, (eller som i mitt fall, ett B). Strävan efter perfektion.

Att alltid komma till universitetet sminkad, lockat hår, klackar. Att sitta knäpptysta på seminariumet av rädsla för säga fel. Svaghetsförakt. Det är kulturen på juristprogrammet. Och det leder i sin tur till en tystnad där varannan student mår dåligt utan att våga prata om det.

Rädsla för att ses som svag och att inte få ett jobb sätter munkavel på oss. I SVT nyheter intervjuades juriststudenten Emilia.

Emilia heter egentligen något annat. Hon kunde inte gå ut med sitt namn av rädsla för att inte få ett jobb. Låt det sjunka in och ställ dig frågan; är det verkligen så här vi vill ha det?

Det är föga förvånande att vi missar föreläsningar på grund av panikångestattacker, att vi hyperventilerar inne på toaletten och dricker pressbyrån-kaffe istället för att äta en riktig lunch (man vill ju inte riskera att gå upp i vikt när man sitter still och pluggar hela dagarna, eller hur?).

Det som däremot är förvånade är juridiska institutionens och juristbranschens passivitet inför den här giftiga kulturen.

Det finns en oviljan att ta ansvar för det stigma som råder kring psykisk ohälsa. En ovilja att anta strategier för förbättra den psykiska hälsan hos studenter. En ovilja som måste ändras.

Juriststudenter, advokater, domare, affärsjurister, professorer. Vi är alla medskyldiga till den giftiga kulturen som råder på juristprogrammet och inom juristbranschen. En kultur som gör att varannan student lider av psykisk ohälsa. Men det här handlar inte om skuld, nej det handlar om ansvar. 

Vi har alla ett gemensamt ansvar att ändra den rådande ordningen. Jag kan börja, jag erkänner att jag har alla möjliga psykiska besvär, ångest, oro, ätstörning och dyslexi till råga på allt. Nu är det din tur. 

 

 

Läs mer av Hanna Bergwall på hennes Instagram.

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

36 comments

Debattören gör gällande: "I dagarna kom alarmerande siffror från Folkhälsomyndigheten; varannan student lider av psykisk ohälsa". Var någonstans i undersökningen från Folkhälsoinstitutet finns stöd för den tesen? Går man till källan på myndigheten anges "Nästan varannan student uppger besvär av ängslan, oro eller ångest." Det är förvisso inte samma sak som att hälften av de studerande på juristprogrammet lider av psykisk ohälsa. Att förhålla sig till fakta och vara källkritisk kan och bör vara en god föresats såväl för juris studerande som för oss vilka arbetat praktiskt i snart 25 år. Trots högst medelmåttiga betyg. Som studerande 2018 är det enligt undertecknad primärt viktigaste att verkligen avlägga examen , och förutom den formella utbildningen även vinnlägga sig om att erhålla bildning på sitt cv, exempelvis genom aktiviteter som utvisar drivkraft och engagemang utanför klassrummet och studentrummet.

Håller med om att pressen var hård som på juristutbildningen. Mycket ryktesspridning och "sanningar"som florerade som delvis gjorde klimatet lite hårt och kallt. Det jag önskar kunde förmedlas till studenterna är att det ordnar sig i slutändan. Jag hade själv medelmåttiga betyg och lyckades bra iaf. Det har även gått väldigt bra för de klasskamrater jag hade trots olika ambitionsnivå.

Vad menas menas med "medelmåttiga betyg"? Kan man få ett jobb med enbart BA:n? Känns värdelöst att man ens läst hela utbildningen om ingen tycker man är värd något alls när man tar examen utan högsta betyg

Hej Emma,

Jag hade blandade betyg med ett par B:n och hälften BA/AB. Så snitt BA eller ngt sådant. Jag var 18 när jag började plugga och var rätt lost. Trots detta fixade jag ting rätt omgående och blev tillslut kammarrättsassessor och arbetar idag på en större myndighet på deras juridikavdelning. Så svar ja. Det kommer gå utmärk för digt. Dessutom får man en ytterligare chans att visa vad man går för när man får sitt första jobb. Arbetsgivare skiter rätt mkt i dina betyg efter ngt år och mer vad du har på CV:et och vilka vitsord man har (så på ett sätt fortsätter allt men i annan form). Lycka till!

Du kan få ett jobb med enbart B:n. Sen kan du ju starta eget.
Efter att du haft första jobbet så bryr sig ingen om dina betyg längre.

Snittade BA+, några AB och några BA. Ej suttit ting. Idag advokat inom M&A.

Sluta noja och se till att arbeta hårt istället. Noggrannhet, förmågan att hålla deadlines - och kunderna nöjda och glada - är A och O.

Om det här stämmer så bör man göra något åt att så många med psykiska problem kommer in på juristutbildningen.
Visst är det känt sedan länge att en del av de kvinnliga juriststudenterna hetsar varandra med ett fjantigt "framgångskomplex" som om de var "the real houswives of...". Men om man inte tycker att den popularitetstävlingen är rolig så är det ju bara att umgås med de normala istället.

M,
Ta det lugnt. Jag fick ett väldigt kasst betyg på begåvningstesten under värnplikten. Det gick betydligt bättre på högskoleprovet.

Du har rätt i det att man träffar många (kanske inte procentuellt) som är ganska korkade. Men så länge de inte klagar och ifrågasätter kan de vara ganska endimensionella. Omvärldsanalysen har de fått sedan barnsben, "allas lika värde", tron på socialismen, critical theories i praktiken.
Det felet många jurister, och även jag ibland gör, är att utgå från att alla som stavar illa, eller har en dålig meningsuppbyggnad är korkade. Jag vet att så inte är fallet. En del som skriver illa resonerar annorlunda och tycker inte ens att det är värt deras tid att kommatera korrekt.

Deppa inte - Du kommer få tillfälle att prata med dina medmänniskor på ett helt annat sätt när väl huggsexan om resurserna är här.

Them, Nä jag deppar inte jag är målmedveten, kommer att försöka med uni igen men 50% studietakt istället för 100%, många har rätt till att göra så. Sedan tänker jag prova en yrkesutbildning, det är tydligen underskattat i många områden.

Ja, det där med stavningspoliser har man ju mött genom åren, även om jag själv kan störa mig på vissa som stavar dåligt (även om jag själv har problem med grammatiken) så finns det uppenbarligen personer som vill se ned på dom som verkligen stavar dåligt. Och dålig omvärldsanalys och kunskapsförrakt har jag mött men tror det även många gånger handlar om bristande förmåga att tänkta långsiktigt. Många på min folkhögskola var väldigt kortsiktiga, personligen kanske jag var för långsiktig till en viss mån. Möjligen även naiv syn på CSN, studier ect. Själv var jag säkert också lite smånaiv.

Hej,

Yes, juristlinjen har en rätt hemsk baksida. Den var än värre på 90-talet, när alltjämt tingsmeritering var "nödvändigt". Det är en svårrubbad kultur, inte minst mellan studenterna: en fånig begåvningskult, på bekostnad av personlighet (rätt många studenter är rätt endimensionella och ängsligheten är som sagt hög; men är de effektiva i studierna, så är de poppis). Bortsett från allas enskilda ansvar, borde fakulteterna och de kårerna ta sig en funderare på hur man kan komma åt problemen.

Till dess - som någon annan kommenterat: glöm inte att det ordnar sig! Man är inte korkad för att man skriver med måttliga betyg, och det är inte kört på arbetsmarknaden för det (jag var en av dem, och det har gått prima via advokatbyrå till bolagsjurist). Försök - även om det är svårt i den miljön - att basera självkänslan på något annat!

Jag håller verkligen med! Inte nog med att man ska ha bra betyg när man är klar. Man förväntas också helst ha ett jobb vid sidan av studierna och på det ett ideellt engagemang...

Med den mängd fritid som jag hade när jag pluggade så kunde jag lätt haft ett heltidsjobb samtidigt.
Det borde ställas högre krav så att studierna faktiskt innebar att man behövde lägga åtminstone fem timmar per dag.

En vanlig myt som vi kan avliva på en gång. Lägg inte tid på arbete och ideella engagemang av något annat skäl än att du vill det. Jag jobbade en hel del, för att jag inte hade någon som helst uppbackning av föräldrar eller sparade pengar och följaktligen var tvungen. Jag jobbade periodvis också ideellt, för att jag ville. Men det där var helt ointressant när jag sökte arbete. Hade jag behövt avstå det senare för att få mina raka AB:n hade jag gjort det. Med toppbetyg kunde man göra det man ville. Jag testade ett par advokatbyråer, satt ting och blev rådman. Lägg tiden på det som är viktigast nu. En stor anledning till juriststudenter är och alltid har varit stressade är oförmåga att prioritera. Det går igen när man börjar arbeta. Jag ser det ofta på mina notarier, de är splittrade och har svårt att bara beta av en akt i taget. Det skapar en massa onödig stress.

Det är ofattbart att Hanna Bergwall, utan problem, generaliserar över ett helt program. Att en stor andel personer på juristprogrammet svarar att de mår dåligt är sannerligen inte att likställa med att skippa luncher, hyperventilera på toaletten eller få panikångestattacker. Hanna Bergwalls instagram länkas till och där är hon öppen med att hon lider av psykiskt ohälsa samt har ätstörningar. Det är självfallet beklagligt och inget som önskas någon, men att framställa juristprogrammet som enda orsaken till psykisk ohälsa är oärligt. De typer av symptom och problem som presenteras är inget annat än ett resultat av ett obalanserat liv och, i grunden, en känsla av otillräcklighet.
Att hon inte skulle få ett jobb för att hon inte har högsta betyg är en sådan myt och skröna att det knappt kan tas seriöst. Hon får kanske inte ett ingångsjobb på Mannheimer Swartling utan högsta betyg (pga konkurrensen bland det höga antalet sökande) men hon blir sannerligen inte utan jobb. Efter snart 4,5 år på juristprogrammet kan undertecknad troligtvis räkna antalet sedda klackskor på en hand.
Juristprogrammet är en av Sveriges mest utmanande utbildningar. Med det följer också ett visst ansvar som student att vara organiserad och disciplinerad (undertecknad har varken höga betyg eller följt den rekommendationen men några svårigheter att få ett jobb finns inte för den som inte har orimliga krav).
Studenter i allmänhet bör göra en översyn av sitt liv. Man kan inte ha kakan och äta den. Vill man ha toppbetyg, en perfekt hälsa och ett frodande socialt liv, får man antingen överprestera sig själv eller lära sig att skala bort och balansera med den förmåga man har.

När jag läste så fick man med jämna mellanrum rapportera hur mycket tid man la ned på studierna. Då cirkulerades det öppet uppmaningar att överdriva för att öka anseendet på utbildningen. Det var en tävlan mellan universiteten att hamna på högst genomsnittlig arbetsbelastning. Jag brukade ange den verkliga tiden, d.v.s. omkring 10-12 timmar per vecka. Många påstod över 80 timmar per vecka. Jag träffade aldrig någon som ägnade studierna mer än 25 timmar per vecka (även om de genom att räkna in restid, fikapauser m.m. ofta påstod att de pluggade mer än de gjorde).

Jag misstänker att det finns liknande mekanismer bakom de här resultaten. Studenterna överdriver för att utbildningen ska anses krävande och ha högt anseende.

"ett resultat av ett obalanserat liv och, i grunden, en känsla av otillräcklighet." och vad vet du om det? Det som är ofattbart är att du verkar anse att hon har sig själv att skylla för hur hon mår...

Det är väl skönt för dig att hetsen på juristprogrammet verkar ha undgått dig. Så är det inte för alla, och inte för mig till exempel. Hetsen kring betyg är verklig, även om det är myt att höga betyg krävs för att få är jobb. Det är ju inte det som är poängen med debattartikeln heller.

Personer som är mer eller mindre känsliga för stress och liknande bör inte behöva välja bort en utbildning eller en karriär av den anledningen, eller ens behöva nöja sig med sämre betyg om man vill få bättre. Jag är så trött på att höra att man ska vara "stresstålig". I så fall är det fel på arbetsmiljön eller utbildningen, som bör anpassas efter vad man hinner med på en 40 timmarsvecka (max).

Det är väl klart att det inte är en rättighet att få examen och betyg efter vad man VILL utan att man får detta efter prestation?
Om man inte är stresstålig så ska man inte ha yrken som innebär stress.

Jag har anställt en del jurister och jag har aldrig brytt mig om betygen utan istället frågat dem hur ansträngande de tyckte att utbildningen var. De som svarade att de tyckte att den var utmanande eller svår har jag valt bort.
Om utbildningen är jobbig så klarar man aldrig av att arbeta i den privata sektorn.

Om personer som är "mer eller mindre känsliga för stress" väljer att studera en av de utbildningar som ställer högst krav i landet så är det inte osannolikt att man stöter på problem. Man bör först och främst se över hur man kan hantera denna stressoförmåga. Juristprogrammet är inte perfekt utformat och saknar inte heller förbättringsområden. Att utbildningen kan underlätta för studenterna genom bättre informationsgivning osv är såklart önskvärt och något de borde sträva efter. Men en krävande utbildning kan inte göras enklare för att vissa personer inte klarar av att hantera den, vilket verkar vara något som insinueras. Det är lite som att utöka antalet lag i Allsvenskan med motiveringen att "fler lag ska få spela i Allsvenskan". Utbildningen måste sätta en nivå och det är studenternas ansvar att klara den. Om det medför att studenterna förbättrar utbildningen, effektiviserar den eller informerar om skrönor är bara positivt men den bild som förmedlas i texten är snarare att juristprogrammet är en djävulsmaskin som ställer omänskliga krav. Det gör den inte. Hur du som individ hanterar de krav och den information som du bemötts av är ditt ansvar i grund och botten.
Studerar du någorlunda effektivt 40 timmar i veckan (exkl. lunch och fika) så ska du klara av juristprogrammet. Det innebär nödvändigtvis inte att du får högsta betyg eftersom det är grovt individuellt förknippat till din förmåga och inte din nedlagda tid.

Med 15 års arbetslivserfarenhet från ett ledande företag inom hälsa i arbetslivet, 2 högskoleexamina samt ny student på juristprogrammet på SU, så känner jag att jag talar med viss auktoritet i ämnet.

Vi som studerar juristprogrammet har inga psykiska problem Musse. Vi är bara en stor och ambitiös grupp studenter som kommit in på landets mest populära utbildning, alla kategorier. Det kräver en dos betyg som uppnås av hårt och bra arbete.

I vår höga ambition så kan vi Hanna tumma på mat, motion och vila. Det kan jag själv vittna om, trots att jag som utbildad hälsopedagog borde veta bättre. Men vi har en bra studenthälsa som hjälper till med sunda råd och aktiviteter om hur vi mår bra i våra studier och kan ta hand om oss själva. Ta tillvara på den hjälpen.

Jag är än så länge i mina första veckor på utbildningen, men känner så här långt inte igen mig i att det skulle råda så hård konkurrens att man mår dåligt i klassen och inte törs svara. I vår klass råder ett öppet och positivt klimat. Mycket tack vare våra seminarieledare Emil, Mia och Ivar. Detta säger jag med 15 års erfarenhet och formell utbildning kring hur individer och arbetsplatser mår bra.

Ju längre in på utbildningen vi kommer så kanske en del slås av storheten i vårt framtida uppdrag; om att har det ansvarsfulla uppdraget i rättsstatens upprätthållande. Andra kanske känner att den man samarbetat, skojat och gått på krogen med kan bli våra värsta konkurrenter. Jag hoppas på det förra och räds det senare.

Snart väntar just krogen och en glad skål med klassen efter avklarade seminariekurser.

Artikeln handlar om juriststudenter med psykiska problem som gör det svårt för dem att klara utbildningen. Alla har såklart inte det.
När jag pluggade så var det en grupp om ca 20-25%, främst kvinnor, som hade de där komplexen.

Du har en ganska naiv inställning till juristens roll. När du kommer ut och börjar jobba, kanske sitta ting, så är det första du får lära dig hur man gör i "verkligheten" det vill säga att strunta i allt man lärt sig om juridik och istället följa handböcker och lokal praxis.
Om du jobbar mot myndigheter så lär du dig snart att de fnyser åt förarbeten, lagtext m.m. Det handlar mer om retorik och manipulation än om juridik.

Vilken fjantig kommentar. Vad vet du om hur andra upplever klimatet? Särskilt som du är i dina första veckor av utbildningen? Obegripligt trångsynt. Att du tidigare arbetat som "hälsopedagog" stärker knappast din trovärdighet och någon auktoritet i ämnet är du knappast. HAHA, tänker Melmer.

Låt mig förtydliga mig. Min grundutbildning är hälsopedagog, men den banan insåg jag snabbt inte är framkomlig om du vill ha ett långt och lönsamt arbetsliv. Jag skaffade därför även en fil mag i företagsekonomi och har huvudsakligen arbetat med försäljningsansvar, GDPR-implementering, och avtalsförhandlingar. Jag har granskat och utformat otaliga affärsavtal genom åren och förhandlat på VD-nivå med kända företag och landsting. Jag har god insikt kring härskartekniker och hur man arbetar inom många olika sektorer.

Jag ser vid det här laget igenom det mesta och förstår bättre än att sätta mig i ting, såvida inte jag får för mig att bli åklagare eller kronofogde där tjänst i ting är ett krav. Mycket handlar inte hur man har det, utan hur man tar det.

Tog examen för över tio år sedan med höga betyg och satt i ting. Det är först nu jag har en bra lön och trivs med jobbet. Sett till lönenivå, status och utbildningens längd är juristlinjen absolut inte värt besväret. Läs datateknik eller något annat tekniskt istället. Eller ännu bättre: gå en kortare praktiskt inriktad utbildning (t.ex. målare eller vvs) och starta eget. Du kan t.o.m. sortera post nattetid i några år och bygga upp ett aktiekapital på sparade pengar. Medan dina f.d klasskamrater inte ens har hunnit börja slava på domstol eller byrå ännu, bara för att få vända på papper och diarieföra handlingar resten av karriären, så har du redan ett liv. Känner tyvärr igen mig i artikeln; det är mest juristerna som pluggar på biblioteken. Alla andra är ute och lattjar.

Juristartisten håller med artikelförfattaren om att miljön på hennes studieplats är typ dålig. Detta vitsordas även av professorer på stället i offentlig skrift. Att även studenter far illa på stället är egentligen inte konstigt. Men just juristlinjen verkar ha särskilda problem, dels med politiskt tillsatta professorer och dels genom tillämpning av management by fear samt det faktum att de flesta lärarna på stället aldrig haft ett riktigt jobb eller ett riktigt akademiskt jobb.

En huvudeffekt av saken är att studenterna blir onormalt underordnade, vilket så att säga får oförväntade effekter. Som ifall man är en morgontrött klumpeduns och häller en kanna kaffe över en jur. stud. så ursäktar de sig när man erbjuder tvätt och nya studiemedel. Beröringsskräcken för konflikter verkar vara total på stället. Å andra sidan är det ju lite si och så med lärarkvaliteten på stället. Fast på SU heter det ju att ifall du vill lära något så får du lära det dig själv och sedan ger lärarna 1 bra tips per studietillfälle. Fast det kan ju ta några decennier tills man förstår varför tipset var bra.

Hej igen! "Juristartisten" är något på spåren om utbildningens kvalitet som lämnar mycket att önska. Det orkar jag dock inte ens gå in på för då får jag sitta här och skriva hela natten.

"Att sitta knäpptysta på seminariet av rädsla för säga fel. Svaghetsförakt."

Huvudet på spiken! Flertalet lärare (professorer, juris doktor, doktorander och inhyrda från näringslivet - allihop) har en hemsk taktik genom att förlöjliga en student som mot förmodan vågar svara på en fråga under seminarier. Det är som att de medvetet - eller omedvetet - vill visa sin egen kunskap och makt genom att trycka ner en student som är där för att lära sig.

Detta agerande ger resultatet att alla andra sitter knäpptysta, ingen vill bli förlöjligad inför alla andra. Ett väldigt effektivt sätt att få knäpptyst i rummet. Sedan heter det på institutionen att "studenterna tystnar ju längre de kommer i utbildningen" och så läggs ansvaret på de "ointresserade" studenterna. Ingen tar sig igenom 4,5 års studier av ointresse. Men mobbningskulturen från lärarhåll får studenterna att inte våga säga vare sig bu eller bä med risk att bli förlöjligad.

(obs, inte alla lärare men tillräckligt många för att studenterna ska tystna och inte våga yttra ett endaste ord när allmänna rättsläran väl dyker upp på termin 7).

Skuggan mfl har rätt.

Jag har aldrig varit med om värre syltryggar och opportunister än när jag läste på SU. Det var då landets billigaste utbildning som därefter putsades till av dekan Jonas Ebbesson.
Utbildningen skulle kunna kapas med åtminstone ett år om man aktivt ville lära studenter något och la ned skitnödigheten och genusteorier etc. I mångt och mycket handlar det om att upprätta en riggad kultur som endast är effektiv för det system man betjänar.
Jag är varken rättshaverist eller feg, däremot ifrågasättande då jag tänker och har kvar det sunda förnuftet vilket ofta ersätts i varierande grad under utbildningen.

Hade jag kunnat välja om hade jag läst något naturvetenskapligt. Då har man (eller EN/hen) dessutom kunnat verka utanför landets gränser utan att stångas mot byråkratin samt faktiskt lärt sig något på riktigt, som är gångbart även om det ekonomiska systemet går åt fanders.
Att exempelvis arbeta med att slussa in migranter för skattepengar är ologiskt på alla sätt och vis och inget riktigt yrke utan något som hör Sovjet 2.0 till.

Sätt er och prata med en jurist/advokat om historia, mekanik, medicin, teknik och det är inte alls ovanligt att personen inte kan någonting. Självklarheter som att 1+1=2 och orsak och verkan verkar ofta svårare än vad man kan förvänta sig. Men vad gör det om man bara passar in och gör som alla andra?
Då jag inte identifierar mig med skrået så slipper jag som tur skämmas.

Förvisso studerade jag vid ett annat lärosäte än artikelförfattaren, men jag känner inte alls igen mig i den kultur som beskrivs i artikeln. Visst, det är (relativt) hög fart på juristutbildningen, men själv hann jag med både ideella engagemang samt arbete vid sidan av studierna. Jag får känslan av att studentkulturen i Sverige har gått åt att alla utbildningar bör erbjuda samma svårighetsgrad; att alla ska ha en rätt till en universitetsexamen - utan att nödvändigtvis lägga ned det arbete som då fordras. En naiv och drömmande åsikt, sprungen ur idén att alla människor har samma fysiska och psykiska förutsättningar. Precis som att alla inte passar för att bli brandmän, målare eller politiker så passar inte alla för att bli jurister. Jag själv skulle utgöra usel hantverkare tillika hjärtkirurg. Vi är alla olika med våra egna styrkor och begränsningar.

För att återknyta till betygshetsen har jag förstått att det existerar en missuppfattning bland juriststudenter att betyg är det viktigaste en arbetsgivare ser vid rekryteringen. Detta kunde givetvis inte vara längre från sanningen eftersom en jurist (som arbetar med klienter) också behöver andra egenskaper än förmågan att plöja kurslitteratur. Egenskaper som ledarförmåga (sig själv och andra), problemlösning och en stark laganda premieras i arbetslivet. Jag känner flera från studietiden som gick ut med samtliga AB och som inte fått någon anställning hos vare sig min egen eller någon konkurrerande arbetsplats (jag arbetar på en tier 1 advokatbyrå inom affärsjuridik). Någon här ovan påstod att Mannheimer kräver alla AB efter examen, detta är också givetvis fel - jag tackade nej till ett jobberbjudande därifrån så sent som 2016 och jag har inte alla AB.

Det bör dock nämnas att kvaliteten på juristprogrammen runtom i Sverige behöver ses över vad gäller kvalitet på föreläsningar, kunskaper hos fakultetsmedlemmar samt antal timmar lärarledd tid som erbjuds. Sedan vore det på tiden att strukturen på utbildningen som helhet sågs över. Den nuvarande ordningen där hela grundutbildningen utgår från att alla studenter ska bli domare är olyckligt missanpassad - snudd på arkaisk - till arbetslivet som helhet.

Det kan ju vara skillnad på var man pluggar också, i mindre städer kanske folk lättare lär känna varandra på programmet och hela skolan, på MKV lärde jag inte känna någon direkt utan det blev ytliga bekantskaper, vilket såklart är viktigt. Men det kändes som folk ändå kollade på varandra mer än pratade med varandra i Stockholms Universitet i alla fall.

Nu har jag ju inte pluggat jurudik men psykiskt ohälsa är ju knappast enbart kopplat till juristprogrammet och jag håller förstås med dig. Jag själv hade aldrig klarat av att plugga jurudik, såg såg hur bror min pluggade och det var väldigt mycket. Yrket jurist verkar intressant och spännande men det får bli ett ämne jag får vara intresserad av istället, säger samma sak om arkitektur, som är mer intressant egentligen.

Jag gick MKV (Media och kommunikationsvetenskap) vid Stockholms Universitet men känner ändå igen mig i beskrivningen. Själv hoppade jag av före första tentan, det blev för stressigt och att jag inte är så bra på engelska ledde till att jag kände mig sämre. Egentligen vill jag inte vara opåverkad av andra personer men hur folk betedde sig gjorde också att jag inte kände mig lika duktig. Tre av fyra föreläsningar fick jag panikångest, ett av tillfällena gick jag ut och då var det kraftigt (hade tur att någon bekant i salen förstod och pratade med mig efteråt, sånt är mycket viktigt!) och ville bara springa iväg. Universitetet är inte till för alla, det är till för dom som är hårdhudade och kan plugga hårt hela tiden känns det som. Det var för mig nästan ett misslyckande eftersom jag i flera års tid drömde om att plugga på uni, är också rätt stresskänslig men efter den korta vistelsen så har jag bara mått dåligt psykiskt. Klart man vill klara av studier som alla de andra och slippa konstiga normer som att alla kan engelska för att det lär man sig i tredje klass (är dålig på att prata på engelska och akademiskt engelska) och andra saker. Sedan påverkar säkert mina läs och skriv-svårigheter och att jag inte kan fokusera på att skriva och lyssna samtidigt. Men det spelar egentligen ingen roll för jag vet många som mått dåligt av studierna.

Jag tror även att lärarna (om jag ska få kalla dom det, det är ju det dom är inte deras status) som leder lektionerna behöver förstå hur dagens samhälle fungerar och även tänker på hur de pratar med oss elever som sitter i salen. Den gången jag inte fick panikångest leddes av en som bara var helt vanlig men ändå fullt korrekt som person. Kanske lite ot men tänkte på det när jag skrev av mig.

Jag läser visserligen inte till jurist, men till personalvetare med inriktning arbetsrätt, vilket gjorde att jag större delen av min tid läste en hel del juridik. Andra kurskamrater (som valt andra inriktningar) fick skriva c-uppsats i grupper om tre, fyra personer ett arbete som inte skulle omfatta mer än vad vi skulle göra ensamma. Jag kämpade för livet att klara prestationerna och min läkare blev genast orolig. Helt plötsligt hade jag högt blodtryck, oroväckande hög puls, ingen som helst aptit, sömnbrist. Mitt ansikte var vitt och jag började gå sönder på riktigt. Stressen gjorde mig mer aktiv, men den tog ut sin rätt tillslut. Min läkare hade bett mig att dra ner tempot, föreslagit sjukskrivning och åtgärder, jag ville inte det. Jag ville leverera, det är den jag är. Tillslut gick det inte längre, jag ville fly från civilisationen alternativt avsluta helvetet. Jag kom till akutpsyk, ångesten var mitt största problem, vilket de hjälpte mig med. Uppsatsen fick läggas på is och jag fick reparera mig, tillslut accepterade jag att bästa valet var att sjukskriva mig, återhämtning. När jag kom tillbaka berättade jag att jag varit sjuk, att jag har en ADHD diagnos, och för säkerhetsskull lägger korten på bordet för att ha en chans att lösa kursen utan panikångestattacker (ny kurs). Jag förklarade vad jag hade för behov b.la. tydliga instruktioner, något jag aldrig fick och därav inte kunde leverera vad de ville ha. Återigen ångest, känsla av att inte duga eller kunna leverera. Jag gråter tillslut, skriver att det här inte är okej, att det faktiskt inte ens är lagligt. Kursanvsarig föreslår att vi hörs per telefon, vilket vi gör. Jag förklarar att jag bara vill få en chans, en förklaring på vad de vill ha, lite handledning som framgår skall ingå, men inget mer än tomma löften levereras. "Hör av dig till... xxx" Jo, tack jag har gjort det i ett halvår nu, det ger ingenting? Vad kan vi studenter göra egentligen här? Jag blev återigen sjuk. Jag följer deras kommentarer om varför jag fått UG på uppgiften, äntligen lite feedback (!) finally, nu löser sig det här tillslut. Jag fixar till och lämnar in uppgiften på nytt. Nu vet examinator, predikt, kursanvarig och alla andra titlar den här människan har om att jag har fört ett klagomål och är berdd att anmäla honom, eller universitetet. Ingen skall behandlas såhär och kände att det var min skyldighet att upplysa skolan. Ja, så att det är en och samma människa som skall ta emot klagomål, examinerar och beslutar ifall en ev bedömning av annan examinator. Hmm...? Jag har självklart inte fått svar på varken min anmälan, möten som de påstått ha gällande saken eller om jag beviljas en annan examinator, som kanske inte hatar studenten som anmälde honom. Uppsatsen duger återigen inte. Nu fick jag "självfallet" handledningen som jag skulle fått under kursen, det är alltså 4 mån efter slutdatum för kursen som jag så självfallet skall få handledning.. Great! Jag har nu lagt ner 10 månader drygt på en uppsats om 15 hp, en uppsats som jag försökt mig gråhårig över i blindo, utan en aning om vad de faktiskt vill ha. Utan hänsyn till min hälsa eller mina behov. Jag hade hellre arbetat gratis som bärplockare under tiden kan jag lova, det här är den västa tortyren en person med min problematik kan vara i. Du är inte dum, men du ser att du behöver dem och inget engagemang i världen kan rädda dig. Jag tror att vi behöver se över hur skolan ser ut, vilken chans vi elever ges och faktiskt se till att vi kan studera utan att offra vår hälsa, psykiskt och psykiskt. Åtminstone bör vi väl ha det som utgångsläge? Sen kanske det är lämpligt att inte kursansvarig bör fatta beslut om mina rättigheter, i varje fall inte när personen min anmälan berör...

Hur har vi det med arbetslösa jur kander/juristexaminerade.

AF uppsala delade ut AMS jurister en gång i tiden.

En kvinna i stenungsund bloggade om juristjobblängtan

Efter 1-2 år är typ 10-15% arbetslösa - rätt OK i sig eftersom alla INTE är anställningsbara.

MEN ENDAST 40% AV EXAMINERADE FÅR JOBB MED ADEKVATA JURIDISKA ARBETSUPPGIFTER - hur det är med affärsjuristprogrammet o andra master juridik vet
inte Z-Mannen.

TÄNK OM ENDAST 40% AV DE LÄKARUTBILDADE SKULLE FÅ LÄKARJOBB
vilket jävla ramaskri det skulle bli o talas om slöseri med begåvningar osv.

Men är det gäller jurister är det heelt OK

Tomasz Striner har skrivit en del om detta

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.