Skip to content

"I brist på auktoriserade tolkar - flerspråkiga jurister borde förordnas som offentliga biträden"

DEBATT - av Daniell Albady, biträdande jurist, FIRMAN advokaterna Fialdini Dahlqvist,  Ariel Saadon, biträdande jurist, Stockholms ADVOKATTEAM, och Ivan Zivkovic biträdande jurist, Advokatfirman De Basso

 

Migrationsverkets långa handläggningstider har under de senaste åren varit föremål för omfattande och allvarlig kritik.

Kritiken tycks dessvärre ha lett till att myndigheten, i syfte att nå produktionsmål och undkomma fortsatt kritik, numera inte prioriterar att asylutredningar, anknytningsutredningar, förvarsförhandlingar och andra utredningar genomförs ordentligt och att prövningen, vars första steg nödvändigtvis består i att inhämta information från sökanden, blir så rättssäker som möjligt.

Tyvärr kastas rättssäkerheten ofta ut genom fönstret i syfte att uppnå produktionsmål och förkorta handläggningstiderna men konsekvenserna verkar myndigheten inte ha reflekterat kring.

Ett problem som länge diskuterats i olika sammanhang är Migrationsverkets nyttjande av icke-auktoriserade och ibland olämpliga tolkar.

Kammarkollegiet har länge påtalat att myndigheter bör tvingas efterfråga auktoriserade tolkar. En statlig utredning ska i slutet av året lämna sitt slutbetänkande med förslag på hur bristerna i myndigheternas användning av tolktjänster kan åtgärdas.

Migrationsverket har vid upprepade tillfällen förklarat att man gärna skulle vilja ha auktoriserade tolkar i alla ärenden men att tillgången är låg och att man har en skyldighet att avgöra ärenden så fort man kan. Det görs dock inga ansträngningar att få tag på auktoriserade tolkar, vilket åtskilliga inom Migrationsverket har vittnat om.

Icke-auktoriserade tolkar utan nämnvärd utbildning eller erfarenhet är lätta att få tag på och kan åta sig uppdrag med kort varsel, vilket en myndighet som brottas med långa handläggningstider uppskattar.

Som biträdande jurister på advokatbyråer som bland annat arbetar med migrationsrätt har vi tyvärr många dåliga erfarenheter av icke-auktoriserade tolkar. Under de många utredningar och förhandlingar som vi medverkat vid har tolkarna, när vi anmärkt på att deras översättning inte är korrekt, exempelvis förklarat att de endast tolkar det viktiga, att de inte behärskar myndighetssvenska eller att de på grund av pågående matlagning tappat koncentrationen och inte uppfattade frågan eller svaret.

Det finns många skrämmande exempel, men det värsta var kanske när en tolk blandade ihop sökandens svar och översatte det som sades i termer av att sökanden hade skjutit någon och inte blivit skjuten på, vilket riskerade få allvarliga konsekvenser i ett senare skede.

Spörsmålet som aktualiseras är om vi eller någon annan hade uppmärksammat dessa felaktiga översättningar om vi inte var flerspråkiga och inte behärskade våra klienters modersmål, vilket vi inte tror. Problemet är att asylprövningssystemet gör det omöjligt att upptäcka dåliga tolkar och felaktiga översättningar, såvida inte det offentliga biträdet behärskar sökandens modersmål.

Det ligger i tolkbehovet att sökanden inte förstår om översättningarna till och från svenska är korrekta. Handläggarna behärskar i normalfallet inte sökandens modersmål. Det är inte heller rimligt att ha ytterligare en tolk närvarande för att säkerställa att den första tolken översätter korrekt.

Av rädsla för att inte få fler uppdrag är det ytterst få icke-auktoriserade tolkar som påtalar sina misstag eller ens erkänner dem när det offentliga biträdet påtalar dem, trots att man som tolk har en skyldighet att vara tydlig när man inte klarar av uppdraget.

Lösningen på detta problem ligger i att använda de offentliga biträdenas flerspråkighet och att använda den flerspråkigheten som en kontrollmekanism för att säkerställa att översättningen blir korrekt, eller i vart fall mer korrekt.

Det är under en normal asylutredning inte sällsynt förekommande att vi rättar till ett trettiotal misstag. Vår erfarenhet är att handläggarna ser det som en stor tillgång att det offentliga biträdet behärskar språket och att man på det sättet får till en kontroll av översättningen.

Vår erfarenhet är även att många professionella tolkar uppskattar vår flerspråkighet och att det framför allt är en ovärderlig tillgång för våra klienter.

Migrationsverket torde ha noterat att fler och fler asylsökande begär att få ett visst offentligt biträde och att det ofta handlar om att sökanden och det föreslagna biträdet talar samma språk. Ofta resulterar samspråkighet mellan det offentliga biträdet och sökanden inte enbart i ökad rättssäkerhet, men också att tolkkostnaderna under handläggningen av ärendet minskas markant.

Det finns därför anledning att utvärdera om en tänkbar lösning på tolkproblematiken är att, i den utsträckning det är möjligt, förordna offentliga biträden som behärskar sökandenas modersmål.

Migrationsverket frågar ofta asylsökande och andra om de föredrar ett manligt eller kvinnligt offentligt biträde. Vår uppfattning är att Migrationsverket även bör fråga om sökanden önskar ett offentligt biträde som talar ett visst språk.

På detta sätt kan Migrationsverket åstadkomma en mer rättssäker prövning utan att det medför längre handläggningstider eller ökade kostnader. Det offentliga biträdet kommer ändå att sitta i rummet, så varför inte dra nytta av dennes flerspråkighet?

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt