Skip to content

"Fler underkända, färre AB - fallande studieresultat orsakar psykisk ohälsa bland juriststudenter"

DEBATT/REPLIK - av Johannes Norrman, jur.stud. termin 3, Lunds universitet

 

Nyligen kom den tilltagande psykiska ohälsan bland ungdomar återigen upp på tapeten. Enligt uppgifter från Folkhälsomyndigheten lider numera varannan högskolestudent av oro, ångest och nedstämdhet, och särskilt dåligt mår just juriststudenter.

Det finns ingen tvekan om att den psykiska ohälsan bland juriststudenter är ett kolossalt problem, som måste tas på största allvar. Att tackla ett sådant bekymmer kräver dock att vi först och främst är på det klara med varför juriststudenter mår så dåligt.

I en debattartikel (Dagens Juridik 2018-10-10) ger jur.stud. Hanna Bergwall (juriststudent termin 6 på Stockholms universitet) sin syn på saken. Huvudorsaken till juriststudenternas särskilda utsatthet, enligt Bergwall, står att finna i den skadliga betygshets samt allmänna elitism som präglar såväl studentkulturen som utbildningen i stort.

Denna förklaringsmodell används flitigt, men är föga övertygande.

Om det nu är så att betygs- och statushetsen är huvudorsaken till att juriststudenter mår dåligt, varför har då den psykiska ohälsan ökat först på senare tid? Juristprogrammet har haft dessa kulturella drag länge men uppgången i ångest, oro, med mera (som för övrigt är bred och drabbat även andra fakultet) har kommit först på senare tid. Vad var det som gjorde att tidigare juriststudenter av allt att döma mådde bättre?

Som vanligt kräver ett vettigt svar att vi tar oss en titt i statistiken. Enligt Stockholms universitets egna siffror, har antalet elever som blev underkända (enligt den nya studieordningen) ökat med 80 procent från 2015 till 2017 - från totalt 6 procent av studenterna till 11 procent.

I min egen klass på Lunds universitet fick förra terminen häpnadsväckande 37 procent underkänt på ordinarie tentamen i allmän förmögenhetsrätt. Och sammanställer man betygsstatistiken från Lund ser man samma trend som i Stockholm - fler och fler underkända, färre och färre AB.

Få saker orsakar mer stress än att tvingas ta sig an uppgifter (i detta fall tentor) som man inte givits rätt förutsättningar att klara av. Den naturliga och ofta positiva stress som kommer av att behöva prestera, förvandlas under sådana förhållande till en ständigt närvarande oro, som gnager sig in i livets alla hörn och i slutändan blir direkt skadlig.

Vill vi komma åt den psykiska ohälsan bland juriststudenter, är det med andra ord inte den “giftiga kulturen” vi borde fokusera på. Även om vi på något sätt ändrade kulturen på våra juridiska fakulteter, skulle faktum kvarstå att en betydande mängd studenter faktiskt blir underkända, termin efter termin.

Lösningen på den psykiska ohälsan är, mot denna bakgrund, tveklöst att se till så att juriststudenter tar till sig kunskapen från föreläsningar och litteratur mer effektivt.

Hur exakt det skall åstadkommas är en svårare fråga, som jag inte skall gå in på närmare här. Ett förslag som dock ligger nära till hands är att likt Uppsala universitet förbjuda datorer på föreläsningar och seminarium; studier tyder på att det distraktionsmoment de innebär försvårar för studenterna att ta till sig kunskap.

En annan, mer kontroversiell idé kan vara att bekämpa den förförande förflackning som florerar, och som fått till följd att många studenter prioriterar fritidsaktiviteter eller “kröka, röka, pöka” framför sina studier.

Avslutningsvis. Det finns mycket som kan och bör göras för att bekämpa den psykiska ohälsan, och på sikt vore måhända en reform av kulturen på våra fakulteter faktiskt av godo.

Studier och statistik pekar dock ut en tydlig bov i dramat om den växande psykiska ohälsan, nämligen de fallande studieresultaten. Det är också denna vi snabbast möjligt bör åtgärda.

Dels såklart för att det är bra för samhället med duktiga jurister - men allra främst för att bespara juriststudenter det lidande, som permanent tentaångest innebär.

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

38 comments

Instämmer inte alls med ovanstående författare. Som jurist och ekonomistudent ser jag tydliga skillnader inom de ämnen jag läser. Ekonomerna mår till skillnad från juristerna fantastiskt bra. De uppskattar dessutom sin ångestfria utbildning mer än juriststudenterna. Bland dem som studerar tillsammans med mig på juristprogrammet är det dem som har bäst betyg som mår absolut sämst, det kan väl knappast ses som ett friskhetstecken att studenter med AB/BA-snitt tappar hår och knaprar antidepressiva tabletter för att kunna sitta ting vid Sthlms TR. Snarare är det de som glider runt med genomgående B på juristprogrammet som är förvånande orörda av betygshetsen, och då de har säkerligen förmågan att få AB men väljer medvetet bort denna betygshets.

Misstänker att den ökande andelen underkända är ett resultat av att många av de som nu erbjuds möjlighet att studera på juristlinjen har sökt in på glädjebetyg från friskolor som inte nödvändigtvis avspeglar deras kunskapsnivå. Jag tror helt enkelt att det är resultatet av åratals betygsinflation som vi nu ser resultatet av.

Håller med, låter rimligt med tanke på resultatsfrågan. Det besvarar dock inte frågan om psykisk ohälsa.
Då ångest och nedstämdhet verkar vara ett problem som inte är knutet enbart till juridiska studier (utan till samhället i stort) måste väl ändå orsaken till och lösningen på problemet vara större än förändrade kursplaner, studiehjälpmedel och undervisningsmetoder?

Personligen tror jag att sociala medier är en tungt vägande faktor i sammanhanget. Jämförelseytorna för denna generation har ökat kolossalt jämfört med tidigare generationer just på grund av sociala medier. Möjligheten att följa "lyckade" människors retuscherade och filtrerade bilder av sig själv är inte enbart (alls?) av godo. Bilden av det ouppnåeliga drömlivet, -karriären, -boendet, -kroppen pumpas ut som aldrig förr. Svårt att inte påverkas. Lägg därtill en i varierande grad krävande utbildning som man inte fått redskap till att hantera genom grundskola och gymnasium, och den därpå grundade känslan av att man inte förstår vad man håller på med. Det tror jag åtminstone är en del av problemet - som ju faktiskt är ett problem som inte är knutet enbart till juristprogrammet.

Oavsett förkunskaper så har det ingen betydelse för hur du väl klarar av juristprogrammet. Det är snarare en fråga om tid, engagemang och social trygghet. Jag knappast ned på dem som har ett sämre betygssnitt än mig själv. De väljer bort höga betyg till förmån för annat. Alla vill inte sitta ting, eller arbeta på affärsjuridisk byrå i Sthlm. Dina misstankar imponerar knappast på någon här.

Jag håller så klart med dig om att tid och engagemang är viktiga parametrar för att klara av juristlinjen med bra betyg. Jag är dock inte beredd att hålla med dig om att förkunskaperna inte har någon betydelse.

En god språkförståelse och en god logisk förmåga underlättar väsentligt möjligheterna att lyckas på juristlinjen. Språkförståelsen för att ta till sig resonemangen och den logiska förmågan för att dels förstå resonemangen och dels för att kunna tillämpa dessa resonemang i praktiken. Sen är det klart att det precis som i alla lägen är möjligt att kompensera vissa tillkortakommanden genom att lägga mer tid.

Jag känner flertalet som tagit sig in på juristprogrammet och läkarlinjen genom enbart högskoleprovet och som sedan innan inte har några betyg av betydelse. Misstankar om att dessa personer fuskat sig in genom hp är överhängande. Men, det har inte hindrat dessa från att snitta AB/BA på juristprogrammet och toppat klassen på läkarlinjen. Så nej jag håller inte med dig om att gymnasiala förkunskaper har betydelse, överhuvudtaget. En toppstudent har inget särskilt karaktäristiskt drag som liknar andra toppstudenter. Ej heller är toppstudenten givet bättre än dem som väljer att slacka genom hela juristprogrammet.

Att så många fuskat sig in på högskoleprovet är inte troligt, även om fusk förekommer. Det kanske i stället faktiskt är så att högskoleprovet på ett bra sätt mäter just de egenskaper som är användbara på juristlinjen, dvs. god språkförståelse, allmänbildning och förmåga till logiskt tänkande, varför de som kommer in på högskoleprovet presterar bra. De som kommer in via provet är också ofta lite äldre och har med sig livserfarenhet som kan vara användbar på flera sätt. Jag skriver 2,0, hade raka AB förutom ett BA men inte några toppbetyg från gymnasiet. Det senare berodde främst på att jag då inte var mogen att lägga särskilt mycket studietid, ett problem som jag i likhet med artikelförfattaren tror kvarstår för många när de påbörjar juristlinjen.

Kanske ligger en delförklaring i att definitionen av psykisk ohälsa har utvidgats till att omfatta även vanlig tentaångest?

Instämmer fullständigt.

Jag skulle ta statistik med underkända med en nya salt. Det är ett känt faktum att många blankar tentor och därmed blir underkända. Snarast borde underlaget undersökas efter att alla omtentor är klara. Är utfallet då fallande kan man tala om en förändring. Snarast tyder väl statistiken på att jur.studer fattat galoppen om att blanka tentor tidigare under utbildningen.

Väl skrivet.

Yes och just detta med blankande av tentor borde motverkas! Det leder faktiskt till att man mår dåligt. Man går till tentan, sitter där, skriver i 6h och sen ska man avgöra om man kommer få högsta betyg eller om man ska "blanka" för att man tror att man kommer få bättre resultat på omtentan. Sen har man tentor hängande över sig osv osv. Allt för att få perfekta betyg.

Så var det det här med eget ansvar också. Om DU mår dåligt för att DU gör på det viset så tycker jag att DU ska fundera på vad DU kan göra åt DITT problem.

Svaret är inte att göra som debattören ovan och be någon annan lösa problemet åt dig.

Jag har då aldrig suttit en hel tenta och sen, ens för en sekund, övervägt att inte lämna in den.

Jag är med på resonemanget att fakulteten måste jobba mer aktivt för att eleverna ska få verktygen att faktiskt ta till sig den kunskap som ges. Att en bidragande faktor till stress är att studenter ej fått förutsättningarna för att klara de uppgifter som de sen ges. Idéen om att förbjuda datorer, i alla fall på seminarium tror även jag skulle öka närvaron och att fler juriststudenter fokuserade på att delta i diskussionen istället för att frenetisk knappar ner vad som sägs.

Dock har jag väldigt svårt att förstå hur det skulle minska den psykiska ohälsan att ta bort jurstudsens fritid, eller som du väljer att beskriva det, att "kröka, röka, pöka". En universitetsutbildning ska kunna liknas med ett arbete. Lägger du 40h i veckan ska det inte vara några problem att sedan klara tentan. Vad jag sen gör min fredagkväll till måndag morgon kan omöjligt vara en förklaringsmodell till minskande resultat på juristprogrammet och där till följd psykisk ohälsa. Jag mår ju bra av att kröka, röka och pöka? Det minskar min stress? Tas det bort från mitt liv finns ju ÄNNU fler timmar jag som ambitiös juriststudent kan fylla med plugg.....

Nej, det som måste göras är att ge studenter fler undervisningstimmar i veckan. Bara för att juriststudenter är ambitiösa och är förmögna att bedriva mycket självstudier ska universitet inte komma undan billigt med att ge studenterna få undervisningstillfällen.

Personligen så anser jag undervisningstimmarna får allt för mycket plats i mitt schema idag. Alla lär sig olika, det lärde jag mig redan på gymnasiet. Antalet schemalagda undervisningstimmar skulle enbart unna dem som lär sig av att lyssna och anteckna. För dem som undertecknad, som vill ha mycket egen tid för inläsning skulle det inte vara till någon hjälp alls. Undervisningen bör snarare vara fullkomligt frivillig. Det blir då enklare för gemene student att hitta det studieteknik som passar dennes tycke. Frivillig undervisning möjliggör dessutom för studenten att ha ett arbete vid sidan av, att redan etablerade arbetstagare omskolar sig till jurister vid sidan av sitt arbete. Att begränsa studenterna från att göra anteckningar på dator borde också det vara en individuell fråga den enskilde själv kan ta ställning till.

Vilken otroligt märklig text. ”Som vanligt kräver ett vettigt svar att vi tar oss en titt i statistiken”. Eh nej. Speciellt inte när man saknar förmåga att analysera statistik. T.ex. är en mer trolig tolkning denna: de 37 procent som fick underkänt omfattar högst sannolikt en stor andel som blankade. För att de inte kände att de skulle få det höga betyg som de eftersträvar. För att de känner att de måste få höga betyg. För att det råder betygshets. Som de mår så pass dåligt av att de väljer att blanka istället för att ta ett lägre betyg.

De som mår absolut sämst på juristprogrammen är de som vill sitta ting och börja jobba på stora byråer. Som känner att livet går under om de inte får AB. DÄR har vi kärnan till problemet. Att studenter mår dåligt av blotta tanken på ett lägre betyg, och ännu sämre om de faktiskt får ett lägre betyg, eftersom de känner att det minskar deras chanser till en lyckad karriär. Att då fokusera på att hjälpa studenter till ett högre betyg som den ”tveklösa” lösningen är som att sätta ett plåster på ett stort blödande köttsår.

På juristmässorna är alla studenters första fråga till byråerna: vad behöver man för betyg? För studenter känner att det är det enda som räknas – och det är en kulturfråga (en kultur som behöver förändras då den här uppfattningen inte fullt ut speglar verkligheten). Framförallt tingsrätterna skapar denna hets. Skulle intagningen till tingstjänstgöring t.ex. även baseras på intervjuer och tidigare erfarenhet skulle det inte vara lika förgörande med ett BA. Och man hade inte mått lika dåligt av tanken på ett lägre betyg.

Men som sagt, märkligt att fokusera på plåstra om problemet än att gå till roten av problemet (som kan vara annan än det jag angett, men roten är definitivt inte de ev. fallande studieresultaten)

Dan ouda dan! (10/10) [AB]

Ber om ursäkt för dubbelkommentar här. Men, för att bara påtala dagens grundproblem för rådande betygshets vi ser idag på våra juristprogram:

1. _Tingsmeriteringssystemet_, att studenter inte kan ta sig in på andra sätt än som i nuvarande fall.

2. _Tingsnotarieplatssystemet_ är förövrigt en enorm flaskhals som ej utökat sina tingsnotarieplatser i samma takt som antalet utexaminerade juriststudenter ökat. Domar- och åklagarmyndighet lider dessutom till följd av detta då att juriststudenter tjänstgör som notarier på sveriges domstolar, men de går sedan vidare till privat sektor (borde inte privat sektor ha en egen motsvarighet till tingstjänstgöring?)

3. _Betygssystemet_ på landets juristprogram, varför inte bara ha 2 betygsalternativ likt läkarprogrammet? Godkänd eller icke godkänd. Sätt ribban högt för godkänt, 70-80 % rätt för godkänt betyg eller liknande. Det talar snarare för att juriststudenterna håller hög kvalitet.

Allt gott!

Livet är tufft och så enkelt är det. Det är samma hets idag som förr skulle jag tro. Jag var en helt vanlig medelmåtta på juristprogrammet och tog examen för 7 år sedan. Satt aldrig ting. Men sär ute, i verkligheten, där produktion och pengar styr, kan du ta dig långt genom riktigt hårt arbete: kliv upp tidigt, jobba hårt, håll käft och sluta gnäll. Så har jag tänkt och arbetat - drt funkar. Sen får du välja bort saker i livet. Och om inte det passar: välj ett vanligt jobb

Min egen erfarenhet från mina studier på juristlinjen (som nu är ganska långt tillbaka i tiden) är att inget botar ångest så väl som ihärdigt pluggande.

Hear, hear.

Alla vill ha bra betyg. Få är beredda att arbeta för det.

varför inte ta bort betygen????!!!

Godkänd - Underkänd räcker

Så är det på läkarlinjen tandkäkarlinjen o journalistlinjen

Ni får gärna tipsa om fler

Varför skall det vara betygshets på juristlinjen när det inte är det
på läkar- o tandläkarlinjerna??? Det leder ju bara till pzykisk ohälsa

Varför skall jur stud må sämst av dessa nämnda???

!Alla vill ha bra betyg. Få är beredda att arbeta för det.!

Läkar- o tandläkarstuderande har NOLL intresse för bra betyg

Den här arroganta debattartikeln med extremt bristfällig analys får författaren att framstå som någon som tror sig veta allt men som egentligen inte har någon som helst aning. Tvärsäkerheten som författaren förmedlar är direkt pinsam.

Betygshets, om man vill kalla det så, fanns på juristlinjen 1998-2002, då jag tog min jur. kand. Hur man klarar det beror mycket på individens läggning men ännu mer på hur man förmår att prioritera och sålla bort sådant som är mindre viktigt samt även välja vilka man umgås med under utbildningen och vilka man lyssnar på.

Jag skulle ge följande tips:

Se utbildningen som ett jobb som du prioriterar främst under dina studieår. När man arbetar som domare, affärsjurist eller åklagare går man inte ut och dricker mitt i veckorna, inte om man vill bli långvarig i yrket och ha balans i livet. Gör inte det under studierna heller, ni är redan vuxna. Gå och träna på kvällarna i stället.

Lägg upp dina dagar som en vanlig arbetsdag och försök i möjligaste mån att hålla de tider du satt upp. Omge dig med ett par vänner som strävar mot samma mål och stöttar i studierna i stället för att hetsa. Mina studier flöt bäst så länge jag hade två studiekompisar som bidrog till det. Tyvärr hamnade vi sedan i olika faser i utbildningen.

Ägna er inte åt en massa andra uppgifter i syfte att det ska vara meriterande i framtiden. Det kan det kanske vara i vissa fall men i mitt fall har ingen ens frågat om jag jobbat ideellt under studietiden (vilket jag i och för sig gjorde en del). Bra betyg var en rak väg till det jobb man ville ha. Sedan finns det andra vägar också.

Hitta en bra studiemetod som funkar för dig. Här finns inga universalmetoder men många bra tips som jag tog till mig.

Låter det tråkigt? Ja, kanske men likadant ser resten av livet ut, om man vill ha karriär, hus, barn och ett bra boende. Så det är lika bra att börja vänja sig när man är i 20-årsåldern. Men sedan finns det ett tips till. Börja inte studera direkt efter gymnasiet utan gör något annat emellan. Om inte annat kommer ni uppskatta studietiden mer när ni, som jag, haft ett par vanliga "skitjobb" med skiftgång etc. i ett par år. Jag hade förmånen att göra en tuff värnplikt också, och därefter framstod juristlinjen som en tämligen bekväm vardag.

Ypperlig kommentar! Jag har själv slagits av, när jag studerade, det direkta sambandet mellan de som drabbades negativt av betygshetsen och antalet kvällar spenderat på förströelser.

Jag kan bara instämma i kommentarer från yrkesverksamma om att fokusera på studierna som framgångsrecept. Det är ganska enkelt egentligen. Jobba hårt, skippa det sociala om du inte hinner med. Fastna inte i träsket med extraarbete och ideellt engagemang om du inte klarar att hålla genomgående AB ändå. Det visar bara att du inte kan prioritera mellan olika uppgifter, och därtill att du inte klarar att ha flera projekt igång samtidigt. Jag har aldrig anställt någon på sidomeriter, men tackat nej till flera på grund av bristande betyg.

Sen ser jag i andra kommentarer och artiklarna i den här märkliga serien en skrämmande framtidsbild. Vad är det för människor som växer upp i samhället, som inte klarar av förhållandevis enkla studier på juristlinjen utan att få ångest? Och som förväntar sig att någon annan ska fixa det åt dem, att institutionerna ska ta deras problem "på allvar" eller att tingsrätterna ska anställa fler notarier för att skapa jobb åt dem som inte fixar betygen? Tingsrätterna är väl inga dagis för halvt misslyckade jurister?

Om man har problem att klara "pressen" under studierna kommer man inte att ha en chans att arbeta på en affärsjuridisk byrå, så det är väl bara bra om folk tvingas ut från juristlinjen, snarare än att de förleds att lägga 4-5 år av sina liv, med studielån, för att sedan sitta utan arbete.

En sista sak jag tänkt på när jag läst de här artiklarna - författare, tänk på att era läsare är potentiella arbetsgivare framöver. Ni kanske inte bryr er och har andra karriärplaner, men jag tror att många skulle vara tveksamma till en arbetssökande som tidigare skrivit en artikel om hur tufft det är på juristlinjen, oavsett hur befogad kritiken är.

Det är ju en väldigt märklig inställning att tro att anledningen till dagens betygshets beror på dagens ungdoms bristfälliga nivåer att hantera "pressen" eller förmåga att prioritera studierna före livet runtom. Säger du samma sak till en student som betalar 9000 kr i hyra varje månad och som får 10000 i CSN, och som tvingas arbeta extra för att ens ha möjligheten att studera vid SU, handels i GBG, Uppsala eller Lund. Om du nu är advokat så borde du väl ha en mer mångfasetterad bild av hur verkligheten faktiskt ser ut?
Du lyckas inte särskilt bra med uppgiften att rädda bilden av den gamla, trångsynta och utdöende juristkåren som försöker skrämma författare från att skriva debattinlägg och diskutera dagsaktuella problem. Jag snittar själv AB/BA rakt igenom vid sidan av jobb och ekonomistudier. Men jag skulle aldrig jobba för en arbetsgivare men en sådan förenklande och förminskande attityd som den du påvisar.

Ni behöver inte vara så hetsiga i era inlägg. Det är också ganska tröttsamt att alltid få höra att vi som varit med längre än er är trångsynta etc. Kanske kan det faktiskt vara så att vår erfarenhet är värd något och kan tillföra er något.

Det har alltid varit stor prestige på juristlinjen, det är i det avseendet knappast någon större skillnad nu mot för 10-20 år sedan. Det ligger lite i sakens natur att det blir så när många människor med stor prestige samlas på samma ställe. Det kan säkert falla ett ansvar på fakulteten etc. men ytterst är det likväl upp till de enskilda individerna att söka hantera det. Jag har för egen del svårt att vistas med jurister för mycket eftersom jag tycker att - om man nu ska generalisera - det inte finns någon yrkesgrupp i samhället som tar sig själva på större allvar. Jag har delvis valt arbetsplats med det i åtanke, på de större domstolarna blir det mycket tuppfäktning också. Och tyvärr synes det bara bli värre i det avseendet. Som rådman i dag är det svårt att ge feedback till en notarie utan att få ett längre försvarstal eller att denne går i polemik.

Studenter som är väldigt stressade är ofta de som har svårt att prioritera. De ska hålla på med allt från dubbelstudier till kårarbete. Det kan man kanske göra, men då får det möjligen ske på bekostnad av betygen.

Kom igen, det är inte raketforskning man håller på med på juristlinjen. Har man betyg eller högskoleprov för att ta sig in klara man sig mycket bra med 35-40 timmars koncentrerade studier och man hinner även jobba lite extra om man behöver dryga ut ekonomin. Jag vet det, det var precis så min tid såg ut.

Jag förstår inte dina argument. Om man studerar 30 timmar i veckan, vilket rimligen bör räcka för bra betyg, då har man 10-20 timmar över per vecka utan att anstränga sig över för extraarbete om det behövs för att klara räkningar. Eller så arbetar man några år innan man börjar på juristlinjen och sparar ihop pengar att ha under studietiden.

Jag uttryckte vidare inte hur jag själv ser på saken, utan varnade för hur jag tror att många andra ser på den. Jag har ingenting emot att folk uttrycker sin åsikt, men jag varnade i välmening för att utan eftertanke klaga på vad som för många av läsarna nog framstår som relativt enkla uppgifter, i jämförelse med arbetslivet.

Sen tycker jag inte att det är varken förenklande eller förminskande - alla människor har inte samma potential, varken intellektuellt eller i form av driv, grit eller vad man nu vill kalla det. Många juristyrken har krävande arbetstider, som i relation till studierna kräver väsentligt mycket mer. Flera som läser artiklarna kommer att göra det med det filtret - vilket får artikelförfattarna att framstå som lite naiva och kanske arbetsovilliga när de klagar på hur tufft det är på juristlinjen, som man rimligen klarar på väsentligt mycket mindre arbetsinsats än som krävs i arbetslivet.

De flesta jag känner på juristprogrammet inklusive undertecknad studerar bra mer än 40 timmar i veckan. Tror du verkligen studenter skulle må dåligt om de enbart studerade 30 timmar i veckan och fick löpande AB:n? Problemet är ju precis det att studenterna idag inte har någon fritid under ca 5 års tid, för att få toppbetyg. Associates på storbyråer jag känner vittnar om att det var stressigare på juristprogrammet än på storbyråerna. Du verkar ha en väldigt begränsad inblick i dagens studiemiljö.

Lägger du bra mer än 40 timmar i veckan utan att få genomgående höga betyg (regelmässigt AB, men självklart kan man ibland misslyckas på en tenta även om man pluggat bra) så har du antingen bristfällig studieteknik eller bristande intresse för juridik. Det är svårt att bli bra på juridik, eller något som inte är enkelt, om man inte är intresserad eller saknar en bra metodik för att lära sig. Många av de notarier jag stöter på i arbetet kan förvånansvärt lite juridik och det beror på att det inte är intresserade av det. Jobba med studietekniken så kommer du få bra betyg med 40 timmar i veckan. Då har man en massa fritid om man, som det flesta juriststudenter, dessutom bara har sig själv att ta hand om.

Många förstår givetvis hur man borde prioritera och prestera men den stora förändringen är nog att många inte längre håller med om att det är en rimlig och/eller hållbar livsstil. Det måste vara stressande i sig att se framför sig ett helt arbetsliv av övertid och press.

Allt fler frågar sig vad det är för timlön man får med all övertid och vad som då blir kvar till fritid och familj. Folk börjar nämligen tycka att sådant trots allt är ganska viktigt. Tids nog får även byråer och tingsrätter anpassa sig till en verklighet där topptalangerna inte längre vill bli hunsade till underkastelse. Det är många av oss som inte är ett dugg imponerade av livet på stor byrå.

Kulturen och förväntningarna är på en orimlig nivå. Jag sitter på bolag och köper ibland in tjänster - det är inte ovanligt att man får svar från bitisar sent framåt midnatt trots att begäran uppenbart inte alls är brådskande. Det är så himla märkligt att jag känner mig tvungen att påpeka detta och det ger mig inte alls någon känsla av att vara en uppvaktad och viktig klient - det får mig snarare att känna mig som att jag köper barnarbete.

Mitt råd till er alla är att så länge ni har en del sunt förnuft, för det är trots allt juristens främsta verktyg, så kan ni förkasta den kultur och attityd som lurar er in i dessa hundslagsmål. Ett B är godkänt och alla B räcker till en LL.M. Men det är, precis som alla andra jobb, inte till för alla.

Mycket av det som jurister eller blivande jurister ondgör sig över är för all del sådant som alla yrkesarbetande människor i landet brottas med i sin vardag. Tror de flesta ställer sig frågan "jobbar man för att leva eller lever man för att arbeta?". Visst sliter man mycket hårt på t.ex. advokatbyråer men man har ju gjort ett eget val. Förhoppningsvis gör man något annat om det inte ger den förväntade ekonomiska uppsidan efter ett tag.

Domstolarna arbetar mycket med att man ska kunna förena familje- och arbetsliv, i vissa så pass mycket att jag tycker det går ut över den kärnverksamhet vi har betalt för att utföra för skattepengar. På det hela jobbar man ganska normala arbetstimmar på en domstol eller en åklagarkammare. På det har man högre lön än gemene man och större frihet. Men ibland känner jag att jurister, även jämngamla kollegor, bara ska plocka russinen ur kakan. Man ska kunna jobba hemifrån, gå på kvartssamtal, tandläkaren och sidouppgifter på betald arbetstid men ändå jobba 40 timmar i veckan.

Vem fasen har dessa förmåner generellt? Många människor i min närhet jobbar hårt för halva min lön och får ta ut semesterdag för att gå till tandläkaren eller möten i skolan. De har en exakt tid när de ska komma och gå, arbetar nätter (vilket jag har mycket svårt att tänka mig för egen del) osv.

Jag baxnar lite över det som förs fram i detta debattinlägg. Jag vill inte tro att författaren är representativ för en hel generation nya jurister. Något säger mig dock tyvärr att så är fallet. Jag är inte lastgammal, tog examen 2008, men känner mig övermogen när jag läser detta inlägg. Vart har det egna ansvaret tagit vägen?

”Lösningen på den psykiska ohälsan är, mot denna bakgrund, tveklöst att se till så att juriststudenter tar till sig kunskapen från föreläsningar och litteratur mer effektivt.”

Pedagogiken på de högre utbildningarna kan förstås alltid utvecklas och det tror jag att universiteten och högskolorna är väl medvetna om. Men ytterst är det väl ändå den enskilde juriststudenten som bär ansvaret för att denne tar till sig kunskap från föreläsningar och litteratur mer effektivt. Någon annans ansvar är det knappast inte.

”...förbjuda datorer på föreläsningar och seminarium; studier tyder på att det distraktionsmoment de innebär försvårar för studenterna att ta till sig kunskap.”

Men herregud, om en enskild student upplever att dennes dator utgör ett distraktionsmoment är det väl bara för denne att skippa datorn och gå tillbaka till papper och penna. Så gjorde vi på min tid och det gick alldeles utmärkt. En bonus är att man då ”slipper” stavningskontrollen och därigenom ”tvingas” lära sig att stava rätt, något som alltför många nyutexade jurister är rätt dåliga på.

”bekämpa den förförande förflackning som florerar, och som fått till följd att många studenter prioriterar fritidsaktiviteter eller “kröka, röka, pöka” framför sina studier.”

Återigen, var är det egna ansvaret? Om jag märker att mina fritidsaktiviteter eller mitt studentliv går ut över mina studieresultat så är det väl bara att dra ner på det förstnämnda och växla upp det sistnämnda? Svårare än så är det väl inte? För övrigt ska det väl för en studiemotiverad och skärpt person, som de allra flesta som har lyckats ta sig in på juristlinjen får antas vara, vara möjligt att göra båda delarna, i rimliga mängder. För egen del lyckades jag i vart fall hinna med en hel del festande, ideellt engagemang i studentkåren, andra fritidsaktiviteter som träning samt extraarbete vissa helger samtidigt som jag skaffade mig AB:n på löpande band. Och jag är knappast någon övermänniska jämfört med mina studiekamrater från juristprogrammet. Visst kände jag av betygspressen och mådde inte alltid topp under utbildningen. Men det var bara att bita ihop och plugga på för att försöka leva upp till kraven jag ställde på mig själv. För min del blev det ting och storbyrå efter utbildningen och jag har under min karriär haft stor nytta både av mina betyg och det sociala nätverk jag byggde under studietiden. Plus att jag lärde mig vad hårt arbete och prioriteringar innebär.

Jag tror snarare att oförmåga att leva upp till betygspressen är en förklaring till att många juriststudenter mår dåligt. Och den oförmågan kan ingen annan än den enskilde studenten påverka. Visst kan man fundera över om man ska göra om betygssystemet på juristprogrammet. Men det förändrar inte det faktum att man som juriststudent måste ta sitt ansvar för att leva upp till de krav som ställs på en. Jorden är en krävande plats att visats på - lev med det!

Nej, om nu författaren är representativ för sin generation juriststudenter är det nog dags för denna generation att växa upp och inse att det inte är någon annan som kommer att banka in kunskap i huvudet på dem och sedan ge dem AB för besväret. Hårt arbete och vettiga prioriteringar är bästa receptet mot betygspress och dåliga studieresultat.

Kvalificerat struntprat, skulle jag vilja påstå!

Titta snarare på de fallande intagningspoängen som uppstått nu när juristutbildningarna har gått i inflation och snart sett varje lärosäte har sitt eget!

Tidigare var det en merit att ens ha kommit in på juristprogrammet, gränsen låg vid 1.6-7 på högskoleprovet, om inte högre (och betygen skulle vara max om man ville komma in).

I dagsläget kan vilken någorlunda kompetent person som helst komma in med ett resultat om 1.3 på Högskoleprovet, vilket knappast är något höjdarresultat.

Nu talar jag utifrån HP som intagningskvot då det är var jag kommer ifrån. Jag har haft problem under Juristprogrammet med ångest och studiesvårigheter, men det beror knappast i någon större utsträckning på betygshets eller att jag inte får AB på allt jag gör.

Det beror snarast på att jag genom mitt liv aldrig har lärt mig någon som helst studieteknik, eller för den delen varit motiverad att studera. Det är heller ingenting som lärs ut på Juristprogrammet (inte i vad mån jag kunnat ta till mig av den i alla fall).

Juristprogrammet är utformat för högpresterande människor som är motiverade, och det är precis som det ska vara.

Jag gnäller inte för att jag inte blir curlad genom min utbildning. Jag har de förutsättningar jag har och gör mitt bästa för att få det att fungera, och inte ge upp. Jag vet att jag kan bli en grym jurist när jag väl kommer ut på arbetsmarknaden, men att sitta på kammaren och studera är inte min grej.

Jag är grymt imponerad av mina kurskamrater som verkar kunna bolla precis hur mycket socialt liv och studier som helst, men det är inte jag. Och utbildningen ska då inte anpassas efter mig heller, för jag är inte den typiska juristen eller juriststudenten. Precis som de mängder av människor med psykiska problem som kommer in på utbildning, inte heller de är typiska jurister, och många kanske borde ha valt någonting annat, någonting som inte jobbar mot deras psykiska svårigheter.

Pinsamt att läsa vad ni skriver, både den här artikelförfattaren och Hanna Bergwall. Inget eget ansvar överhuvudtaget för den egna situationen, alla andra ska anpassa sig efter er.

Skärp er!

Jag är glad att jag inte har hört det här från mina kamrater på UU, det hade gjort mig besviken på utbildningen jag läser.

Nu tar jag examen till vinter, och fy fan vad skönt det ska bli att lägga det här bakom sig och få börja praktisera vad jag tillgodogjort mig, och det jag kommer att lära mig av det praktiska arbetet (vilket jag är säker på skiljer sig från utbildningen).

Folk klagar på "millenials", och jag är böjd att hålla med, vad pysslar ni med egentligen?

Väx upp!

Samhället är föränderligt. Åsikter förändras över tid och likaså gör tidigare samhällssystem. Problemet här ligger ju snarare i att studenterna tror sig inte ha någon framtid som jurist om dessa ej får en tingsnotarieplats. Och denna syn delas ju tyvärr av många äldre jurister som på sin tid hade en till närmast garanterad plats på landets domstolar för tingsnotarietjänst efter sin examen. Se De Basso:s videoserie på youtube "Krossa betygshetsen". Denna åsikt verkar delas av professorer på SU likväl som mer öppensinnade advokater. Att det inte föreligger ett problem här en icke-fråga. Dagens studenter mår dåligt, och det är inte dem som tar det chill på juristprogrammet med raka godkänt. Utan snarare dem som vill sitta ting vid Stockholms, Gbg och Malmö tingsrätt etc. Dit inte ens alla AB räcker till för att kvalificera sig in. Inte konstigt att ett par BA:n och B:n kan slå ner på studenternas psyke om inte branschen eller juristprogrammen förmedlar en mer nyanserad bild av vilka betyg som krävs för att bli en jurist, och inom vilken bransch osvosv.

Jo, så kan man alltid säga. Men just här har nog inte så mycket förändrats. Nu har det gått i vart fall drygt 15 år sedan jag tog min examen. Diskussionen då var densamma som nu och det var faktiskt ännu svårare att få en tingsplats då än det är i dag. Det var mycket länge sedan det fanns en tingsplats för alla som ville sitt ting. Men varje generation tror att de har det tuffast, så har det alltid låtit, ni är inte unika i det avseendet. Det gäller möjligheten att få arbete, bostad osv. också.

Det är inte arbetsmarknadens sak att finnas till för universiteten och det är inte domstolarnas sak att se till att det finns tingsplatser till alla som vill sitta ting. Tingstjänstgöringen är en utbildning men främst enligt principen "Learning by doing". Man har lön för att utföra i högsta grad behövliga arbetsuppgifter. Tingsrätterna kan som princip ta en notarie på varje domare och domstolarna i sin tur är dimensionerade efter måltillströmning, målens omfattning etc., dvs. kort och gott för att klara av det arbete som polis, åklagare och allmänheten förser domstolarna med. Att domstolarna, under press från DV, i likhet med andra myndigheter alltmer ägnar sig åt annat än sin kärnverksamhet är en annan sak. Det kan dock inte vara domstolarnas främsta uppgift att utbilda framtidens jurister.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.