Skip to content

"Regeln om spårbyte urholkar asylsystemet - förlorarna är de verkligt skyddsbehövande"

DEBATT - av Martin Orler, biträdande jurist Futurum Advokatbyrå

 

Den som vill arbeta i Sverige och är utländsk medborgare ska ansöka och få sin ansökan godkänd före inresan. Det är huvudregeln. Som med nästan alla huvudregler finns också undantag.

Flyktingar och alternativt skyddsbehövande är människor som funnits vara i behov av internationellt skydd och de ska beviljas ett uppehållstillstånd i Sverige. Dessa personer beviljas, av förklarliga skäl, också arbetstillstånd utan att behöva återvända till sitt hemland för att invänta ett nytt beslut. De är alltså undantagna.

Ett annat undantag från huvudregeln är den så kallade spårbytesbestämmelsen i 5 kap. 15 a § utlänningslagen. Bestämmelsen omfattar dem som fått avslag på sin asylansökan. De som alltså fått sin sak prövad, men som fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, får en andra chans.

När beslutet att utvisa eller avvisa en person vunnit laga kraft kan personen nämligen ansöka om arbetstillstånd inom 14 dagar.

Den som vid ansökningstillfället har arbetat i minst fyra månader under asylprocessen, har ett giltigt pass, har en tillsvidareanställning eller har en anställning i minst ett år från ansökningstillfället samt har anställningsvillkor som inte är sämre än vad som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom branschen får beviljas ett uppehållstillstånd för att arbeta utan att först behöva lämna Sverige.

Incitament för att arbeta är förvisso någonting som jag personligen tycker är positivt. Det leder till att fler asylsökande vill börja arbeta direkt när de kommer till Sverige.

Bestämmelsen minskar sannolikt även stressen samt den fysiska och psykiska ohälsan hos de som kan och får arbeta under asylprocessen. Dessutom förbättrar arbete möjligheterna till integration genom att den sökande får svenska kollegor och får bli del i ett sammanhang samtidigt som Sveriges ekonomi stärks av att människor kommer i arbete och bidrar till skattesystemet.

Inte minst vore det påfrestande för både arbetstagare och arbetsgivare om arbetstagaren måste sluta arbeta och lämna landet för att eventuellt få ett tillstånd för att arbeta igen.

Tanken är väldigt god, men är spårbytesbestämmelsen enbart positiv? Vilka konsekvenser får bestämmelsen i praktiken? Värnar bestämmelsen verkligen de intressen som lagstiftaren vill?

Huvudregeln är alltså att en person som vill arbeta i Sverige ska ansöka och få sin ansökan godkänd före sin inresa. Det kanske låter enkelt, men i verkligheten är det inte enkel sak att behöva sluta arbeta för att sedan återvända till sitt hemland och börja om processen. Samtidigt är handläggningstiden hos Migrationsverket för närvarande är väldigt lång.

Är det då inte enklare att resa in till Sverige utan godkänt arbetstillstånd och ge in en ogrundad asylansökan istället för att följa huvudregeln? Den som söker asyl får ju stanna i Sverige under hela processen och får börja arbeta direkt om identiteten gjorts sannolik.

Den som dessutom uppfyller kraven för spårbyte kan ansöka om ett arbets- och uppehållstillstånd och kommer kunna fortsätta bo och arbeta i Sverige även efter det att avvisnings- eller utvisningsbeslutet vunnit laga kraft.

Det är uppenbart ett system som går att missbruka vilket också är den kritik som riktades mot förslaget av remissinstanserna i förarbetena.

Remissinstanserna anförde bland annat att regeln skulle kunna skapa ett system där asylansökningar ges in enbart i syfte att få tillträde till den svenska arbetsmarknaden utan att behöva invänta ett tillståndsbeslut före inresan. Detta ansågs kunna få till följd att asylsystemet missbrukas och innebära en urholkning av asylrätten och dess legitimitet.

Det här menar jag är negativt för de som är i verkligt behov av skydd. Dessa personer är skyddsvärda och deras situation ska inte utnyttjas av de som söker kringgå lagstiftningen. I förlängningen finns det en uppenbar risk att gemene man blandar ihop flyktingar och andra skyddsbehövande med människor som utvisats eller avvisats, men som ändå är kvar i landet och arbetar på grund av att de kringgått regelverket.

Detta riskerar även att reducera asylrättens legitimitet. De som betalar det högsta priset för detta är de skyddsbehövande. Dessa personer riskerar nämligen social stigmatisering om asylsystemet missbrukas.

Utöver att asylsystemets legitimitet riskerar att skadas av spårbytesbestämmelsen innebär missbruk av regeln, så som exempelvis vid ogrundade asylansökningar, att asylsystemet överbelastas vilket leder till extremt långa väntetider.

Återigen är det de skyddsbehövande som drabbas värst av väntetiden som tvingas leva i ovisshet ännu längre samtidigt som den som ingett en ogrundad asylansökan snarare vinner på att ärendena drar ut på tiden.

Jag anser därför att lagstiftaren måste begränsa möjligheterna att missbruka regelverket. Kanske räcker det med att man i lagtexten för in ett undantag för ansökningar som är ogrundade.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt