Skip to content

"En offensiv kriminalpolitik är varken rättssäker eller effektiv - utan ett hot mot hela rättsstaten"

DEBATT -  av kriminologen Tilde Belaieff och jur.stud Viktoria Tomsson

Kriminalpolitiken rör sig allt mer mot en straffrätt med offensiv inriktning, bland annat genom förslag om ytterligare straffskärpning och obligatorisk häktning.

En offensiv straffrätt innebär att ny- och uppkriminaliseringar är lätta(re) att genomföra, att längden på frihetsberövanden men också dess antal ökar. Denna inriktning kan enbart legitimeras om brottsbekämpningen är effektiv[1]. Vi undrar om effektiv brottsbekämpning verkligen kräver att fler frihetsberövas.

Forskning visar att straffskärpningar inte nödvändigtvis avskräcker individer från att begå brott. Detta kan bland annat bero på att gärningspersonen ser fler fördelar i att begå brott än att avstå, oavsett straffvärde. Ett annat skäl är att brottet begås under omständigheter av starka känslor, drog- och alkoholpåverkan - och straffet är därmed inget gärningspersonen har i åtanke[2].

Fängelse som påföljd leder till en hög återfallsrisk i brottslighet; i Sverige återfaller cirka 50 procent inom tre år efter avtjänad fängelsedom. Ju fler fängelsedomar, desto högre återfallsrisk[3]. Med andra ord - fängelset är kontraproduktivt.

En effektiv brottsbekämpning måste innebära att se till andra påföljder än fängelse, då fängelse alltid ska ses som ett sista alternativ i proportion till brottet i fråga.

Den första januari 2018 trädde en straffskärpning av vapenlagstiftningen i kraft. Straffskärpningen innebar att minimistraffet för grovt vapenbrott ändrades från ett år till två, vilket innebär obligatorisk häktning av personer som på sannolika skäl misstänks för brottet[4]. Straffskärpningen motiverades med syftet att öka tryggheten på gatorna[5].

Vidare har ett politiskt parti presenterat ett förslag om att obligatorisk häktning ska ske vid alla brott där minimistraffet är ett år, istället för två år[6].

I betänkandet från 2016[7] bedömdes att regeln om obligatorisk häktning skapar osäkerhet och tillämpningsproblem. Det anfördes att regeln dels innebär att proportionalitetsprincipen riskerar att bli åsidosatt, dels att häktning kan komma att ske även om inget av de särskilda häktningsskälen föreligger.

Slutsatsen var att ett häktningsbeslut enbart bör grunda sig på behovet av häktning i det enskilda fallet[8].

Vi finner det anmärkningsvärt hur det bollas med denna regel, mot bakgrund av att den kritiserats kraftigt från flera håll - bland annat i häktes- och restriktionsutredningen. Vi frågar oss varför politiker har skiftat fokus från att vilja slopa tvåårsregeln, till att numera använda den som verktyg för att kunna häkta flera.

Vi ska trots allt erinra oss om att det alltid finns två sidor av myntet. I samband med straffskärpning och obligatorisk häktning som motiveras med effektivitet, kvarstår frågan om rättssäkerhet.

Häktning är det mest ingripande av de straffprocessuella tvångsmedlen och det sker mot en person som inte är dömd. Häktning ska därför, med syftet att utreda och bestraffa brott, enbart användas då mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga[9].

Den grundläggande rättsprincipen - oskuldspresumtionen - är vägledande även i detta fall. En person som är misstänkt för brott ska beaktas som oskyldig till dess att en domstol genom fällande dom fastställt hens skuld[10]. Rättsstaten får därmed inte behandla den misstänkte som om hen redan vore skyldig.

Medan Sverige får internationell kritik för häktningsförhållandena, diskuteras lättvindigt hur fler ska häktas och inkapaciteras. Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och FN:s kommitté mot tortyr har efter flertalet besök i svenska häkten, fastställt entydig kritik.

Primärt riktas kritiken mot omfattande restriktionsanvändning, isolering, avsaknaden av tidsgränser samt för få alternativ till häktning[11].

Parallellt med föreslagna straffskärpningar får tingsrätter i landet allt fler brottmål att hantera. Samtidigt har de inte tillräckligt med resurser, vilket resulterar i en långdragen rättsprocess[12].

Vi menar att en önskan att kunna häkta fler, genom obligatorisk häktning, är högst problematisk sett till rådande förhållanden. Häkten bör snarare reformeras i den meningen att mindre restriktioner och isolering ska äga rum, men framför allt måste häktningstiderna förkortas avsevärt.

En straffrätt med en offensiv riktning kan lätt rasera rättsstaten. Detta skulle vara mycket olyckligt, men vi tycks redan vara på väg dit.

En offensiv kriminalpolitik är varken rättssäker eller effektiv. Vi uppmanar därför politiker att ta fram en kriminalpolitik som fokuserar på rehabilitering och förebyggande åtgärder, snarare än att ha som mål att låsa in allt fler individer.



[1] Jareborg, N. Vilken sorts straffrätt vill vi ha? Om defensiv och offensiv straffrättspolitik (1995) s. 29–30. 

[2] Sarnecki J. ”Kriminalpolitik och brottssituation” i Sarnecki, J. Introduktion till Kriminologi (red.) s. 7–8. 

[3] Ibid., s. 11–12. 

[4] Rskr. 2017/18:65 Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de grova brotten.

[5] Regeringen skärper straffen för illegala vapen och handgranater – pressmeddelande (2018) Regeringskansliet.

[6] Sänkt gräns för obligatorisk häktning – Skriftlig fråga (2017/18:1509) till Sveriges riksdag.

[7] SOU 2016:52, Färre i häkte och minskad isolering.

[8] Ibid., s. 109–111.

[9] Ekelöf et al., 7e uppl., Rättegång - tredje häftet (2009) s.51.

[10] Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, artikel 6.2.

[11] SOU 2016:52, Färre i häkte och minskad isolering, s. 76–80.

[12] Ökad måltillströmning till domstolarna 2018-02-28, Domstolsverket.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

27 comments

"Vi frågar oss varför politiker har skiftat fokus från att vilja slopa tvåårsregeln, till att numera använda den som verktyg för att kunna häkta flera."
Svaret skulle kunna vara att vissa individer måste man få bort från gatan omedelbart eftersom de utgör en akut fara för samhället och de laglydiga medborgare som lever där.
Sitter man häktad,avvisiterad sina vapen,så är det svårare att skjuta ihjäl sin tillika kriminelle konkurrent.

Så självklart - men inte för en kriminolog och en jur. stud. Vi andra fattar helt.

Jo, forskning har visst visat att inlåsning hjälper mot fortsatt brottslighet. De är de enklaste studier man kan göra. Man iaktar helt enkelt den inlåste och registrerar hur många nya brott hen begår under tiden i fängelse. Ungefär som att forska på huruvida himlen är blå eller inte. Att andra väljer en kriminell karriär är en annan och mycket mer mångfacetterad fråga som inte har ett dugg att göra med allmänhetens krav på att samhället låser in de värsta kriminella. Man kan för f-n inte strunta i att se sig omkring bara för att man är så upptagen med att sitta på sitt rum och läsa kriminalvetenskapliga studier!

Men Berra, det här är ju forskare som säger att vetenskapen säger att fängelse i sig ökar risken för återfall i brottslighet. Innefattar inte det att de har tittat också på andra faktorer och kompenserat eller vad man säger? Är det fake forskning tror du?

Juristartisten är helt övertygad om att både artikelförfattarna och kommentatorerna helt missförstått både den undantagsvis seriösa forskningen på området och grunden för kriminalitet.

Nuvarande "mest sannolika hypoteser"
Högre straff minskar inte brottsligheten. Varför? - för att samhällskonstruktionen och särskilt miljonprogrammen i sig själva tillsammans med propaganda och samhällsregler hela tiden skapar ny brottslighet. När den kriminelle döms till livstid eller döden så kommer en ny lika kriminell att omedelbart ta den borttagna individens plats. Denna hypotes har medfört att miljonprogramsområden i tex. USA rivs så fort möjligheten finns.

Högre straff och häktningar riskerar rättsstatens ställning. Förkastad hypotes. Rättsstaten har två ställningar. Den ena är praktisk - det vill säga rättsstatens acceptans och förmåga i samhället. Den andra är propagandistisk och subjektiv på individ och gruppnivå. Juristartisten tycker att rättsstatens ställning är god för rättsstaten låser in alla som bevisligen utsätter juristartisten för brott. Andra personer kan ha en helt annorlunda uppfattning i samma fråga.
Avseende det praktiska så är även hypotetiskt fel eftersom den tidigare starka svenska rättsställningen successivt avskaffats sedan 1920-talet av politikerna vilket innebär att rättsverksamheten har omfattande legitimitetsbesvär utanför straff- och processrätten.

Rehabilitering kan fungera på inlåsta individer. Hypotesen ser ut att vara funktionsduglig och fungerande så länge som individen vill bli rehabiliterad - vilket förstås inte alls kan sägas vara fallet med många individer.

"Fängelse som påföljd leder till en hög återfallsrisk i brottslighet; i Sverige återfaller cirka 50 procent inom tre år efter avtjänad fängelsedom. Ju fler fängelsedomar, desto högre återfallsrisk. Med andra ord - fängelset är kontraproduktivt."

Eller så är det så att individer med ett kriminellt sinne får ta konsekvenserna av sitt leverne. De senaste halvseklets kriminalpolitik har enbart riktat in sig på förövarna och lämnat brottsoffren därhän. Det främsta skälet att låsa in kriminella är att det hindrar dem ifrån att begå nya brott. En sekundär effekt är att det skänker trygghet till brottsoffren.

"1990 kulminerade brottsligheten i New York. 2 262 människor blev mördade, 3 126 kvinnor våldtagna, över 100 000 rån begicks. Några år senare genomfördes en ny polisstrategi och brottsligheten har sedan 1990 minskat med nära 80 procent.

2016 var antalet mord 330, våldtäkter 1 415 och rån 15 195. Antalet skjutningar är 88 procent färre. Gängkriminaliteten har minskat drastiskt. New York har 8,5 miljoner invånare och går alltså i storlek att jämföra med Sverige som helhet." (Olle Wästberg, SvD 23 mars 2017) https://www.svd.se/olle-wastberg-sverige-kan-lara-av-new-yorks-brottsbek...

Jag vill hävda att få eller inga föds yrkeskriminella utan att det är en lång tillvänjningsprocess. En metod att bryta den vore att låsa in individer vid brottsdebuten i förhoppning att obehaget var tillräckligt stort att stoppa vidare kriminalitet.

De som får ta konsekvenserna av att lågpannor får igenom sin straffromantik är väl framförallt brottsoffren för den då ökande brottsligheten?

Så det är mer än tre gånger så många mord och omkring dubbelt så många rån i New York efter att de fått NED brottsligheten från de enorma nivåer som straffromantiken skapade?
Är det ett argument FÖR att låta apor bestämma kriminalpolitiken?

Ännu en artikel där brottsofferperspektivet helt saknas.

Brottsoffer i såväl förfluten som framtid.

Utan att ge mig in på idealistiska anledningar bakom hårdare straffs och mer häktningars vara eller inte vara kan jag bara konstatera att debattörerna, precis som många andra, missar två mycket viktiga poänger.

För det första så är det sällan ett fängelsestraff är det första som utdöms när en person börjar göra sig skyldig till brott. Om vi inte pratar om grov brottslighet eller stark artbrottslighet döms istället normalt till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Det är först efter att en sådan person återfallit i brott som fängelse döms ut. Att någon som redan återfallit i brott sedan fortsätter återfalla är väl knappast något märkligt och förklarar i vart fall till viss del den höga andelen återfall efter fängelsestraff.

För det andra, och här missar skribenterna något som de som vurmar för färre fängelsestraff och häktningar alltid väljer att undvika, så begår den som sitter inlåst inte nya brott under tiden bakom lås och bom. Längre straff är kanske inte avskräckande eller återfallspreventiva, men de hindrar i vart fall nya brott under den tid de varar.

Detta är också något som alla - utom en kriminolog och en jur. stud - utan vidare förstår.

Eloge till artikelförfattarna!
Medan dagens rikspolitiker påverkats av populismen som ständigt tror att högre straff leder till minskad brottslighet, belyser ni hur forskningen faktiskt ser ut. Samhället behöver fler människor som ni! Tack.

Löjlig kommentar, utan att kommentera i sak, impliceras att det finns goda människor som är för den tidigare kriminalpolitiska linjen och populister som driver den "offensiva kriminalpolitiken" enkom på populistisk grund. Att som tidigare inte häkta ens gängkriminella som anträffas med skarpladdade vapen (grovt vapenbrott) och därmed agera brottspreventivt är således mer upplyst än att, vilken polismyndigheten på goda grunder efterlyst häkta delinkventen i fall som dessa.
Denna påföljdsskärpning förefaller om någon att kunna verka just brottspreventivt.

Det finns anledning att kommentera denna artikel eftersom den på några punkter bygger på missförstånd eller okunskap. Utredning och beredning av lagförslag för givetvis inte ett eget liv vid sidan om politikens verklighet. Som tidigare ledamot av häktes- och restriktionsutredningen kan jag bara säga att vid direktivens tillkomst var det politiska Sverige något annat än vad det är idag när det gäller fokus på brott och straff. De straffskärpningar som de senaste åren trätt i kraft vittnar inte minst om detta. Som det ser ut nu är jag tveksam till om utredningens förslag i någon del leder till konkreta lagförslag inom överskådlig tid. Varför regeringen inte lagt förslag om att begränsa häktningsanvändningen före valet kan ett barn räkna ut. Den s.k. tvåårsregel är exempelvis idag närmast en förutsättning för att den som begår ett grovt vapenbrott ska häktas. Skärpningen av straffet för det grova brottet bestämdes inte till två år utan anledning. Det som författarna beskriver som ett "bollande" är inget annat än politik. Sen kan man tycka vad man vill om den. Den politiska viljan är nu att vapnen ska bort, skjutningarna upphöra och där det finns ett antagande att häktning bidrar till dessa mål. Med en sådan politisk ambition kan man tvärtom hävda att tvåårsregeln ökar rättssäkerheten eftersom den onekligen leder till ökad likabehandling och förutsebarhet - två mycket viktiga delar av legalitetsprincipen. Allt har två sidor. Artikeln andas lite godtrogenhet här. Sedan är det vidare helt fel att säga att vi har långa häktningstider i Sverige. Det är en svåravlivad myt och jag får passa på att även i detta sammanhang framhålla att det är precis tvärtom. Sverige har i ett internationellt ljus korta häktningstider. Det är bara att läsa Åklagarmyndighetens årsredovisning. I genomsnitt är häktningstiden från gripande till åtal 30-45 dagar. Mindre än var tionde häktad sitter längre än två månader. Dessa fakta var även tillgängliga för häktesutredningen och utredningens förslag om tidsgränser utgår från dem. Man kan naturligtvis fråga sig varför Sverige överhuvudtaget behöver tidsbegränsa häktningar när häktestiderna inte är något problem? Vare sig Finland eller Danmark har någon begränsning. Norge har det men den tillämpas sällan eller aldrig eftersom det inte behövs. Återigen; det är politik det handlar om och förslag till ny lagstiftning kan aldrig betraktas i ett vakuum, det finns alltid en kontext. I utredningen förväntades vi resonera kring häktningsinstrumentet från den verklighet som då rådde och i medvetande om regeringens stora respekt, för att inte säga rädsla, för antitortyrkommittéerna. Deras kritik skjuter i mångt och mycket över målet. När det gäller restriktionsanvändningen finns till delar anledning till självkritik men det blir för långt att gå in på här.

Sedan straffskärpningen har ju vapenbrotten skjutit i höjden. Det är skillnad på verklighet och tyckande.

Det är inte häktningstidernas länd som Sverige får kritik för, det är antalet häktningar, att det beslutas slentrianmässigt samt förhållandena under häktningen.
Regeringen saknar all respekt för tortyrkommittén och tortyrkommissionen. Sverige har fått hårdast kritik av alla i Europa vid varenda besök under flera årtionden. Ingen har brytt sig. Det fick granskningsorganen att till sist skruva upp språket i kritiken vilket gav rubriker i utlandet och färgade Sveriges rykte.

Det är också skillnad på kausalt och ickekausalt samband... Finns det något som helst som pekar på att det är straffskärpningen som gjort att skjutningarna ökat. En mer rimlig gissning (kräver dock lite verklighetsanknytning) är att konkurrensen på knarkamarknaden hårdnat. Det är som sagt skillnad på verklighet och tyckande.

Musse lever i sin egen verklighet.

Ju fler fängelsedomar, ju högre återfallsrisk. Ja, på individnivå. Men sambandet är inte kausalt; det handlar om en korrelation, där brottsbenägenheten varierar med individen. Det vet naturligtvis artikelförfattarna. Människor begår inte nya brott för det att de suttit i fängelse (för att de längtar tillbaka?). Man kan prova tesen genom att vända på den: Om fängelsestraffet inte utdömdes alls, skulle brottsligheten då helt försvinna? Aj fan. Att ingen tänkt på det.
Det är f ö sant att Sverige vid en internationell jämförelse har mycket korta häktningstider. Om detta har jag redan skrivit här i Dagens Juridik /Thomas Ahlstrand

Det finns lite olika kategorier med olika anledningar, men du har fel.
T.ex. när det gäller ungdomar som döms till fängelse så återfaller de oftare än andra ungdomar med liknande kriminalitet. Man har t.ex. sett att regionala satsningar "mot" ungdomsbrottslighet leder till högre brottslighet.
Sen innebär ett fängelsestraff, särskilt längre fängelsestraff, att personer som tidigare haft saker att förlora redan har förlorat dem. En person som riskerar att förlora bostad, arbete, körkort, familj, husdjur m.m. har ett incitament att leva hederligt. Efter ett fängelsestraff är oftast allt det redan berövat den personen.
Den bästa brottspreventiva åtgärden som finns är att ge folk saker som de kan bli av med.

Att fängelsestraff leder till ökad brottslighet betyder såklart inte att det är den enda orsaken. Ett osedvanligt korkat argument som nog bara kan levereras av någon som arbetat i myndigheternas antiintellektuella miljö för länge.

Sverige har inte mycket korta häktningstider jämfört med andra länder. Men det är som sagt inte tiden som kritiken avser. Det är att förhållandena i häktena är särskilt usla i Sverige och att häktning beslutas slentrianmässigt utan ordentlig prövning av behovet och därmed mycket oftare.

Var vänlig och kläm fram den vetenskapliga studien (gärna med länkar) som slår fast att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet!

Tillägg till min kommentar 11:13:
...Och som är tillämplig på svenska förhållanden!

Det kommer du sannolikt aldrig att få svar på.

Så sant, så. Rehabilitering och bearbetande av segregation. Här är en bra förlängning av er artikel: https://www.svd.se/var-ar-forskningen-i-de-politiska-manifesten

Det är i sanning svårt att tänka sig en mer brottspreventiv lagstiftning än obligatorisk häktning för grovt vapenbrott. Om en brottsaktiv gängmedlem anträffas på allmän plats med exempelvis skarpladdat vapen, framstår häktning som synnerligen angeläget. Att klumpa ihop frågan om häktning med frågan om rättssäkerhet är oseriöst. Om faran för rättssäkerhet automatiskt skulle antas föreligga vid påfölljdsskärpning, skulle en argumentation för ökad rättssäkerhet vara att avskaffa brottsrubriceringar för att öka rättssäkerheten.
Rättssäkerheten är en fundamental aspekt av en rättsstat men denna fråga existerar oberoende av straffskärpningar eller ej.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.