Skip to content

"En offensiv kriminalpolitik är varken rättssäker eller effektiv - utan ett hot mot hela rättsstaten"

DEBATT -  av kriminologen Tilde Belaieff och jur.stud Viktoria Tomsson

Kriminalpolitiken rör sig allt mer mot en straffrätt med offensiv inriktning, bland annat genom förslag om ytterligare straffskärpning och obligatorisk häktning.

En offensiv straffrätt innebär att ny- och uppkriminaliseringar är lätta(re) att genomföra, att längden på frihetsberövanden men också dess antal ökar. Denna inriktning kan enbart legitimeras om brottsbekämpningen är effektiv[1]. Vi undrar om effektiv brottsbekämpning verkligen kräver att fler frihetsberövas.

Forskning visar att straffskärpningar inte nödvändigtvis avskräcker individer från att begå brott. Detta kan bland annat bero på att gärningspersonen ser fler fördelar i att begå brott än att avstå, oavsett straffvärde. Ett annat skäl är att brottet begås under omständigheter av starka känslor, drog- och alkoholpåverkan - och straffet är därmed inget gärningspersonen har i åtanke[2].

Fängelse som påföljd leder till en hög återfallsrisk i brottslighet; i Sverige återfaller cirka 50 procent inom tre år efter avtjänad fängelsedom. Ju fler fängelsedomar, desto högre återfallsrisk[3]. Med andra ord - fängelset är kontraproduktivt.

En effektiv brottsbekämpning måste innebära att se till andra påföljder än fängelse, då fängelse alltid ska ses som ett sista alternativ i proportion till brottet i fråga.

Den första januari 2018 trädde en straffskärpning av vapenlagstiftningen i kraft. Straffskärpningen innebar att minimistraffet för grovt vapenbrott ändrades från ett år till två, vilket innebär obligatorisk häktning av personer som på sannolika skäl misstänks för brottet[4]. Straffskärpningen motiverades med syftet att öka tryggheten på gatorna[5].

Vidare har ett politiskt parti presenterat ett förslag om att obligatorisk häktning ska ske vid alla brott där minimistraffet är ett år, istället för två år[6].

I betänkandet från 2016[7] bedömdes att regeln om obligatorisk häktning skapar osäkerhet och tillämpningsproblem. Det anfördes att regeln dels innebär att proportionalitetsprincipen riskerar att bli åsidosatt, dels att häktning kan komma att ske även om inget av de särskilda häktningsskälen föreligger.

Slutsatsen var att ett häktningsbeslut enbart bör grunda sig på behovet av häktning i det enskilda fallet[8].

Vi finner det anmärkningsvärt hur det bollas med denna regel, mot bakgrund av att den kritiserats kraftigt från flera håll - bland annat i häktes- och restriktionsutredningen. Vi frågar oss varför politiker har skiftat fokus från att vilja slopa tvåårsregeln, till att numera använda den som verktyg för att kunna häkta flera.

Vi ska trots allt erinra oss om att det alltid finns två sidor av myntet. I samband med straffskärpning och obligatorisk häktning som motiveras med effektivitet, kvarstår frågan om rättssäkerhet.

Häktning är det mest ingripande av de straffprocessuella tvångsmedlen och det sker mot en person som inte är dömd. Häktning ska därför, med syftet att utreda och bestraffa brott, enbart användas då mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga[9].

Den grundläggande rättsprincipen - oskuldspresumtionen - är vägledande även i detta fall. En person som är misstänkt för brott ska beaktas som oskyldig till dess att en domstol genom fällande dom fastställt hens skuld[10]. Rättsstaten får därmed inte behandla den misstänkte som om hen redan vore skyldig.

Medan Sverige får internationell kritik för häktningsförhållandena, diskuteras lättvindigt hur fler ska häktas och inkapaciteras. Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och FN:s kommitté mot tortyr har efter flertalet besök i svenska häkten, fastställt entydig kritik.

Primärt riktas kritiken mot omfattande restriktionsanvändning, isolering, avsaknaden av tidsgränser samt för få alternativ till häktning[11].

Parallellt med föreslagna straffskärpningar får tingsrätter i landet allt fler brottmål att hantera. Samtidigt har de inte tillräckligt med resurser, vilket resulterar i en långdragen rättsprocess[12].

Vi menar att en önskan att kunna häkta fler, genom obligatorisk häktning, är högst problematisk sett till rådande förhållanden. Häkten bör snarare reformeras i den meningen att mindre restriktioner och isolering ska äga rum, men framför allt måste häktningstiderna förkortas avsevärt.

En straffrätt med en offensiv riktning kan lätt rasera rättsstaten. Detta skulle vara mycket olyckligt, men vi tycks redan vara på väg dit.

En offensiv kriminalpolitik är varken rättssäker eller effektiv. Vi uppmanar därför politiker att ta fram en kriminalpolitik som fokuserar på rehabilitering och förebyggande åtgärder, snarare än att ha som mål att låsa in allt fler individer.



[1] Jareborg, N. Vilken sorts straffrätt vill vi ha? Om defensiv och offensiv straffrättspolitik (1995) s. 29–30. 

[2] Sarnecki J. ”Kriminalpolitik och brottssituation” i Sarnecki, J. Introduktion till Kriminologi (red.) s. 7–8. 

[3] Ibid., s. 11–12. 

[4] Rskr. 2017/18:65 Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de grova brotten.

[5] Regeringen skärper straffen för illegala vapen och handgranater – pressmeddelande (2018) Regeringskansliet.

[6] Sänkt gräns för obligatorisk häktning – Skriftlig fråga (2017/18:1509) till Sveriges riksdag.

[7] SOU 2016:52, Färre i häkte och minskad isolering.

[8] Ibid., s. 109–111.

[9] Ekelöf et al., 7e uppl., Rättegång - tredje häftet (2009) s.51.

[10] Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, artikel 6.2.

[11] SOU 2016:52, Färre i häkte och minskad isolering, s. 76–80.

[12] Ökad måltillströmning till domstolarna 2018-02-28, Domstolsverket.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt