Skip to content

HD:s tolkning av "fara" gör konstruktionen "underlåtenhet att avslöja brott" ineffektiv

ANALYS - av jur. kand. Elias Berg von Linde

 

På senare tid har den sällan tillämpande brottskonstruktionen underlåtenhet att avslöja brott i BrB 23:6 st. 1 fått förnyad aktualitet genom rättsfallen NJA 2017 s. 515 och Svea hovrätts dom i mål nr B 4377-17 (Facebookvåldtäkten).

Kriminaliseringen har också utvidgats så att fler brott idag omfattas av underlåtenhetsansvaret.

NJA 2017 s. 515 som gällde åtal för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt utmynnade i att de tilltalade friades med hänvisning till att ett avslöjande inte kunnat ske utan ”fara”. En straffbarhetsförutsättning är nämligen enligt BrB 23:6 st. 4 att avslöjandet kunnat ske ”utan fara för den handlande eller för någon annan”.

Kravet på avsaknad av fara gäller generellt för BrB 23:6, och tillämpas även vid underlåtenhet att förhindra brott enligt st. 2-3.

HD tolkar begreppet fara extensivt och enligt tolkningen innefattas till exempel risk för misstanke för delaktighet i själva huvudgärningen, exempelvis i form av misstanke om medverkan. Tolkningen hänger samman med självinkrimineringsförbudet i EKMR[1] art. 6, dvs. att en brottsmisstänkt inte själv behöver bidra till brottsutredningen.

I rättsfallet noteras också att BrB 23:6 tidigare ansetts utgöra en reservbestämmelse till den allmänna medverkansregleringen i BrB 23:4, och således varit tänkt att tillämpas i situationer där medverkansansvar kan misstänkas (men inte styrkas). Enligt HD kan dock bestämmelsen fortsättningsvis inte betraktas som en reservbestämmelse till BrB 23:4 i det avseendet.

Svea hovrätt gjorde i mål nr B 4377-17 en något mindre vidsträckt tolkning av begreppet fara, och bedömde inte att varje påstående om att en person medverkat vid annans brott ska utesluta straffansvar med hänvisning till att fara förelegat. HD har gett prövningstillstånd avseende frågan om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott varför det återstår att se hur HD slutligt kommer att tolka begreppet ”fara” enligt BrB 23:6 st. 4.

Rättsfallen väcker flera funderingar, inte minst angående kriminaliseringens effektivitet. Och om relationen mellan BrB 23:6 och den allmänna medverkansregleringen i BrB 23:4.

Genom att även psykiskt främjande kan vara straffbart enligt BrB 23:4 som anstiftan eller medhjälp uppstår ett svårdefinierat gränsland (ett slags överlappningspunkt) mellan BrB 23:6 och BrB 23:4. Detta eftersom det inte finns något som hindrar att ett psykiskt främjande manifesteras genom exempelvis passivitet.

Flertalet av de situationer som kan rymmas inom BrB 23:6 kan därför i teorin även omfattas av BrB 23:4, i vart fall om det föreligger någon form av koppling mellan den passive och gärningsmannen.

I ytterkanten av ett (tänkbart) straffbart främjande ryms exempelvis situationen att en person närmast genom sin blotta närvaro främjar annans otillåtna gärning.[2] Naturligtvis under förutsättning att den subjektiva komponenten är uppfylld.

För straffansvar torde också krävas någon form av koppling mellan den passive och gärningsmannen. Utan sådan anknytning är det problematiskt att se hur det vore möjligt att uppfylla rekvisiten för medverkansansvar. Den nedre gränsen för straffbart främjande enligt BrB 23:4 förblir emellertid svårdefinierad.

Gränsdragningssvårigheterna blir därför särskilt påtagliga exempelvis inom ett kompisgäng där de inblandande har anknytning till varandra. Fråga uppstår då om det finns utrymme för att ådöma den passive ansvar enligt BrB 23:4 för passiv psykisk medhjälp, eller om den passive ska gå helt fri från ansvar med hänvisning till att ett eventuellt avslöjande varit förenat med fara på grund av till exempel risken för att själv bli misstänkt för delaktighet i brottet.

Att kraven för straffbart främjande är vaga innebär att tröskeln för att endast misstänkas för medverkan till annans brott är ännu lägre. Det torde inte krävas mycket mer än att personen befunnit sig på platsen i anslutning till brottet, och att det finns någon form av koppling mellan denne och gärningsmannen.

Om begreppet ”fara” ges en (alltför) extensiv tolkning blir därför följden att endast en helt utomstående betraktare kan bli föremål för straffansvar för underlåtenhet att avslöja brott. Därför kan det ifrågasättas om kriminaliseringen fyller någon egentlig funktion, förutom möjligen en symbolpolitisk sådan genom kriminaliseringens utvidgning.

HD:s tolkning av begreppet "fara" gör således det redan snäva tillämpningsområdet för BrB 23:6 ännu mer begränsat.

Tolkningen kan dock kritiseras för att vara alltför vidsträckt eftersom självinkrimineringsförbudet inte utgör en absolut rättighet utan avsteg kan göras bl.a. för att skydda liv och hälsa.[3] Avsteg bör därför i viss utsträckning kunna motiveras vid sådana allvarliga brott som omfattas av kriminaliseringen i BrB 23:6.

I ljuset av NJA 2017 s. 515 blir slutsatsen att BrB 23:6 troligen inte (längre) kan betraktas som en reservbestämmelse till BrB 23:4. Däremot finns ett subtilt gränsland mellan bestämmelserna.

Och eftersom begreppet ”fara” ges en så generös tolkning blir resultatet att kriminaliseringen inte får någon nämnvärd praktisk betydelse, vilket också återspeglas i det blygsamma antal rättsfall som finns på området. Slutprodukten blir därför en ineffektiv brottskonstruktion som dessutom fått karaktär av symbollagstiftning genom den utvidgade (men i nuläget ineffektiva) kriminaliseringen.

 

 



[1] Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

[2] Se t.ex. NJA 1963 s. 574.

[3] Jämför Europadomstolens dom i fallet O´Halloran och Francis mot Förenade kungariket meddelad den 29 juni 2007.

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.