Skip to content

"Det förflutnas brott är viktiga för framtidens fred - torterare och mördare får inte gå straffria"

KOMMENTAR - av jur. kand. Carl Matz, tidigare vid Sveriges ambassad i Bogotá, Colombia, numera förvaltningsrättsnotarie 

 

På söndag väljer Colombia president - ett val som kan bli avgörande för freden. Men hur förhåller sig politiken till juridiken i den process som pågår i landet? Den svenska juristen Carl Matz, som har arbetat på Sveriges ambassad i Colombia, sätter in frågan i ett internationellt straffrättsperspektiv.

 

* * * * * * *

År 2016 utropades fred i Colombia mellan regeringen och gerillan FARC. Trots det finns flera hot mot fredsprocessen. Ett är den särskilda rättvisa som ska hantera landets blodiga förflutna. Den riskerar att bli orättvis.

Ett annat är de politiska krafter som varit kritiska mot freden från början. Krafter som inför presidentvalets andra omgång den sjuttonde juni 2018 ser ut att vara starkare än någonsin.

Gabriel García Márquez fick 1982 Nobelpriset i litteratur. Namnet på hans Nobelföreläsning var La soledad de America Latina - Latinamerikas ensamhet. Med hänvisning till sin egen bok "100 år av ensamhet" berättade han historien om kontinentens smärtsamma och blodiga förflutna. Men han nämnde inte Colombia. Det kunde han ha gjort. Hans hemland har en mycket ensam historia.

Konflikten mellan gerillan Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia -Ejército del Pueblo (FARC) och staten mellan åren 1958 och 2012 involverade alla delar av det colombianska samhället. Inbördeskriget beräknas ha krävt nära en kvarts miljon dödsoffer, mest civila.

Totalt drabbades åtta miljoner människor på olika sätt. Både staten och gerillan gjorde sig skyldiga till internationella brott, främst i form av brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Men det finns hopp. FARC och regeringen slöt år 2016 fred. President Juan Manuel Santos belönades med Nobels fredspris.

Den största utmaningen, att skapa hållbar fred - en fred för framtiden - återstår emellertid. Statistiken är dyster. Ungefär hälften av de nationer som avslutat ett inbördeskrig återgår till ny konflikt inom några år. För att undvika det behöver ett land som Colombia göra upp med sitt förflutna.

Rättvisa ger fred
Under inbördeskriget har Colombia varit ett laglöst land. Till exempel har nära 95 procent av de mord som kan kopplas till inbördeskriget 2005 till 2008 förblivit ostraffade.

När Colombia nu vill gå från krig till fred behöver landet utveckla en fungerande rättsordning. Våldtäktsmännen, torterarna och mördarna får inte gå straffria. I så fall kommer landet aldrig uppnå hållbar fred.

Som tidigare FN domaren Lennart Aspegren har formulerat det: ”Därför är det förflutnas brott så viktiga för framtidens fred” (DN 2016-12-27). Problemet blir att definiera rättvisa i ett laglöst land. Men här finns vägledning att få.

Den internationella straffrätten har tagit sin utgångspunkt i de rättegångar mot nazistledarna som efter andra världskriget hölls i Nürnberg. Rätten har sedan utvecklats i internationella tribunaler och domstolar, numera främst ICC, den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Numera fungerar rättsområdet vägledande för vad rättvisa är när internationella brott har begåtts. Oavsett om konflikten varit ett inbördeskrig eller ett krig mellan stater. I första hand åligger det emellertid varje stat att själv ställa inför rätta den som kan misstänkas för att ha begått ett internationellt brott. Colombia befinner sig  just nu i den fasen.

Den särskilda jurisdiktionen för fred
I Colombia har man inrättat ett specialsystem, kallad den särskilda jurisdiktionen för fred, La jurisdicción especial para la Paz.

Domstolarna inom systemet ska bara handlägga brott som begåtts under konflikten och kommer särskilt fokusera på internationella brott. De har egna domare och står över de ordinarie rättsorganen.

Systemet är ett exempel på vad som internationellt benämns transitional justice - övergångsrättvisa. Namnet är en målande beskrivning av vad det handlar om: Rättvisa för övergång. Från krig till fred. Från straffrihet till ansvarsutkrävande.

Mycket enkelt fokuserar övergångsrättvisa på att återställa och reparera den skada offren och landet fått utstå och säkerställa att brotten inte upprepas.

Övergångsrättvisa skiljer sig på så sätt både från internationell straffrätt och från vad som normalt förknippas med rättvisa - ett vedergällande system som ger hårda straff för svåra brott. Övergångsrättvisa kompromissar därför med ”normal” rättvisa. Men kompromisserna får emellertid inte gå för långt.

Internationell straffrätt ställer ett huvudkrav inom vilket ett system för övergångsrättvisa måste hålla sig: Staten måste på ett genuint sätt utkräva ansvar för de värsta brotten under konflikten. Annars förtjänar inte systemet att kallas rättvisa.

Colombias särskilda jurisdiktion för fred har alltså en mycket svår uppgift framför sig. Systemet ska skapa hållbar fred genom att fokusera på sanning och återställande. Men det får inte ske på bekostnad av den internationella straffrättens krav på adekvata straff för de högst ansvariga.

Det står numera klart att systemet riskerar att misslyckas med det senare. De högst ansvariga för Colombias värsta brott kan förbli straffria. Bland annat FN och Internationella brottmålsdomstolen men även Amnesty International och Human Rights Watch har därför kritiserat framförallt två saker inom den särskilda jurisdiktionen:

För det första: den särskilda jurisdiktionen ska fokusera på de högst ansvariga för de internationella brotten folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Dessa brott begås normalt sett av enskilda förövare, till exempel meniga soldater.

Men de högst ansvariga för internationella brott är alltid befälhavaren, lägerchefen eller diktatorn som tittar åt ett annat håll eller struntar i att bestraffa de skyldiga. För att kunna bestraffa dem har internationell straffrätt utvecklat doktrinen superior and command responsibility - överordnades ansvar.

Grundläggande för doktrinen är kravet på effektivt befäl och kontroll. En överordnad ska de facto (i verkligheten) ha haft möjlighet att förhindra eller bestraffa ett brottsligt agerande från sina underordnade.

I Colombias definition (Artículo trasitorio 24 a-d del Acto Legislativo 01 de 4 de abril 2017) ställs högre krav upp. Det krävs bland annat enligt ordalydelsen: att en överordnad de jure (rättsenligt) har haft effektiv kontroll över brottet i fråga, att den överordnade har haft en laglig befogenhet att ge order och att den överordnade hade en direkt befogenhet att ta till lämpliga åtgärder för att förhindra eller bestraffa brotten.

Samtliga kriterier, varav alla måste vara uppfyllda, är oförenliga med internationell straffrätt. I Colombia riskerar därför processerna leda till att några av de personer med störst ansvar förblir ostraffade.

För det andra: inte bara ledarna riskerar att slippa undan. Processerna kan också leda till att tredje män inte straffas. Tredje män är personer som direkt eller indirekt har bidragit till ett brott utan att vara medlem av den grupp som utfört det.

Enligt Artículo transitorio 16 del Acto Legislativo 01 ordalydelse behöver tredje mäns deltagande ha varit ”aktivt och avgörande” för utförandet av brottet. Annars kan domstolen inte straffa.

Det är oförenligt med internationell straffrätt där det räcker att en person ger praktisk assistans, uppmuntran eller moraliskt stöd som har en substantiell effekt för utförande av brottet.

En liten skillnad kan tyckas. Men Colombias definition riskerar bland annat att utesluta finansiärer av illegala grupper som har stort ansvar för konfliktens uppkomst och fortgång,

Straffen är också kontroversiella
Det som kanske gör colombianerna själva mest kritiskt inställda till jurisdiktionen är emellertid straffen. För till exempel brott mot mänskligheten kan förövaren straffas i fem till åtta år med ”effektiva restriktioner av friheter och rättigheter”.

 Begreppet betyder dock under inga omständigheter fängelse eller liknande (Fredsavtalet s. 165 § 60).

För att erhålla denna, i jämförelse med landets ordinarie straff, kraftiga straffrabatt ska den åtalade utföra en motprestation. Han eller hon ska från starten av processen berätta sanningen om vad som verkligen hände när brottet begicks, utföra återställande åtgärder under strafftiden samt avge ett löfte att inte återupprepa brottet.

Många colombianer anser detta oacceptabelt. Men det finns enligt min mening skäl för eftertanke.

Till skillnad från de två punkter som nyss nämndes ger internationell straffrätt inte något tydligt svar. Fängelse är inte självklart det ”rätta” eller proportionella straffet i ett system för övergångsrättvisa.

I de aktuella rättsprocesserna kommer offren få veta sanningen om vad som drabbat dem och deras anhöriga. I fredsavtalet fastslås också att de har rätt till kompensation.

Avtalet har dessutom skapat nya institutioner som på olika sätt ska återupprätta offren för konflikten.

Det är förstås viktiga komponenter för en hållbar fred. Men om varken rättsprocessen eller straffen övertygar finns skäl till oro.

Colombias  övergångsrättvisa riskerar att passera den gräns för rättvisa som internationell straffrätt sätter upp. Därmed är freden i fara.

En politisk produkt - inte en juridisk
Frågan blir: När det finns internationella normer som stadgar vad rättvisa är i en post-konflikt - varför inte använda dem? Varför skapades ett system där några av de högst ansvariga kan förbli ostraffade och andra bara riskera samhällstjänst?

Svaret finns som jag ser det inom politiken, inte i juridiken. Fredsavtalet, och i förlängningen den särskilda jurisdiktionen, är framförallt en politisk produkt.

Lagtexten har förhandlats fram mellan grupper med motstående intressen. I fråga om till exempel straffen är det nyskapade rättssystemet präglat av motsättningen mellan FARC:s ovilja att gå med på vanliga straff, läs långa fängelsestraff, och regeringens ovilja att låta krigsförbrytare ”slippa undan”.

Till det kommer  president Santos förlust i  folkomröstningen om det ursprungliga fredsavtalet den andra oktober 2016.

Vann gjorde de radikala högergrupper som från början varit kritiska till fredsansträngningarna. Avtalet behövde därför omförhandlas.

Ett snabbt reviderat fredsavtal antogs i Colombias senat och kongress, mindre än två månader efter nederlaget. Sedan behövde dessutom viktiga delar, som den särskilda jurisdiktionen, baxas igenom samma senat och kongress för att göra jurisdiktionen till en del av konstitutionen. Annars skulle systemet bli enkelt att sätta åt sidan vid ett maktskifte.

President Santos hade här inget annat val än att göra eftergifter till sina främsta kritiker. Det avspeglas till exempel i skrivningarna om överordnades ansvar och tredjemansskyddet. I dessa avseenden har egenintresse fått gå före rättvisa.

Presidentvalet
Colombia väljer president den 27 maj till den 17 juni 2018. En av de mest kontroversiella frågorna är den särskilda jurisdiktionen.

För Colombias traditionella elit, de på den yttersta högerkanten, är eftergifterna som gjorts efter folkomröstningen inte nog.

Före detta president Álvaro Uribe, den odiskutabla ledaren för motståndarna mot president Santos fredsprojekt, kallar den särskilda jurisdiktionen ”terrorist-rättvisa”. Hans parti Centro Democrático med presidentkandidaten Iván Duque i spetsen utlovar förändringar om partiet vinner.

De vidhåller att folkviljans ”nej” till fredsavtalet sattes ur spel när i princip samma avtal drevs igenom i kongress och senat. Trots att åtgärden fick klartecken av landets författningsdomstol.

President Santos är förhindrad att ställa upp till omval. Den colombianska konstitutionen tillåter endast två mandatperioder.

Mycket talar emellertid mot att hans medverkan skulle förändra läget. Varken han eller hans fredsprojekt är populära i Colombia. Mycket på grund av korruptionsutredningar som rört sig farligt nära Santos själv.

Samtidigt har Uribes falang ingen trovärdighet, när det gäller att kritisera korruption. En mängd ministrar och parlamentsledamöter från hans tidigare koalition har dömts för samröre med högerextrema paramilitärer.

Grupper som har de flesta av konfliktens offer på sitt samvete. Under Uribes tid vid makten blev kopplingen mellan kriget och korruptionen i Colombia smärtsamt tydlig.

Konflikten, freden och i förlängningen dagens politiska läge i Colombia, är samtidigt långt ifrån en kamp mellan gott och ont.

Fredsavtalet med FARC hade knappast varit möjligt utan Uribes och krigsmaktens offensiv mot gerillan 2006-2009. Den då ansvarige försvarsministern var ingen mindre än Santos själv.

I valet 2010 fick han också många röster  av dem som nu kritiserar honom hårdast. Exemplet visar hur lojaliteter, och därmed också politisk inriktning, kan skifta blixtsnabbt i Colombiansk politik. Det visar också vilken stor politisk makt presidenten har.

Centro Democrático blev största parti i de val till parlamentet som hölls 11 mars 2018, även om de inte har egen majoritet. Duque är en av de två kandidater som har chans att vinna presidentvalets andra omgång den 17 juni. Han är favorit till segern.

Delar av den höger som regerade under en av de blodigaste och mest korrupta perioderna i Colombias historia kan därmed göra politisk comeback. Det kan få dramatiska konsekvenser för freden.

Slutord
“Vår ensamhet är en historia av galna och maktfullkomliga ledare”,  sade Gabriel García Márquez i sin Nobelföreläsning 1982. Som exempel nämnde han general Maximiliano Hernández Martínez i El Salvador.

Under sin tid vid makten lät denne despot slakta 30 000 bönder. Han konstruerade också en pendel för att upptäcka om det fanns gift i hans mat och draperade gatlampor i rött papper för att bekämpa en epidemi av scharlakansfeber.

Några av nutidens generaler, gerillaledare, politiker och storföretagare i Colombia är lika galna. Om Colombia ska uppnå en hållbar fred krävs att de hålls ansvariga och straffas. Men dit är det långt kvar.

Dels kan Colombias konservativa elit, med stort ansvar för landets misär av lidande och våld, få avgörande politiskt inflytande igen. Dels behöver den särskilda jurisdiktionen, om den ens finns kvar i sin nuvarande form efter presidentvalet, hantera bristerna i sitt eget system.

Den närmaste månaderna är därför minst sagt avgörande för framtidens fred. Vi får hoppas att colombianerna istället för ensamheten, med García Márquez ord, väljer livet.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

1 kommentar

Sydafrika valde en annan och kanske snabbare väg till läkande för offren.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sannings-_och_försoningskommissionen

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.