Skip to content

"Kritik mot domskäl träffar rättssystemet rakt i hjärtat - borde prövas av särskild nämnd"

DEBATT - Anders Lundberg, professor emeritus vid Försvarshögskolan

 

I oktober 2013 föreslog Maria Abrahamsson (M) i en riksdagsmotion att det under vissa förhållanden ska vara tillåtet att överklaga domskäl, inte bara domslut. Motionen var föranledd av ett brottmål, där de åtalade frikändes, men där domskälen kom att bli till stor skada för dessa personer.

Motionären tillade: "Principen att domsmotiveringar inte får överklagas är rimlig som huvudregel. I annat fall skulle man öppna dörren för ett stort antal obefogade överprövningsprocesser."

För många jurister kan det citerade framstå som självklart, i synnerhet för dem som inte tänker på att besvär över domslut och över domskäl är två väsensskilda saker. Ett domslut är begränsat till ett enskilt mål, medan domskälen säger något om rättskipningens grundsyn och metoder, något som går långt utanför själva målet.

Kritik mot domskäl träffar rättssystemet rakt i hjärtat. Därför skulle det vara olämpligt om ärenden rörande klander av domskäl processades inom själva rättväsendet. Sådana ärenden måste handläggas av ojäviga personer, alltså av ett organ - en sorts besvärsnämnd - som inte är nära knuten till någon domstol.

Bakom detta uttalande ligger en uppfattning som de flesta i dagens Sverige delar, men som inte har delats i alla länder och tider, nämligen att domskälen är en central och viktig del av en dom och skall vara mer än bara en vacker påklädnad. Vilka krav som bör ställas på domskäl diskuteras inte särskilt mycket i doktrinen men om man letar kan man finna en hel del kloka ord om domskäl.

Ämnet var för trettio år sedan föremål för en doktorsavhandling, Ratio et Auctoritas av Gunnar Bergholtz.

En syn på domskälens funktion finner man i Lars Eklyckes bidrag i jubileumsskriften Svea hovrätt 400 år. Där skriver han rörande processen i tingsrätt:

"Vidare ska domskälen utformas på ett omsorgsfullt och fullständigt sätt, och att även den förlorande parten kan få ett begripligt, om än inte uppskattat, svar på varför partens påståenden och/eller invändningar inte godtogs."

I den meningen läser jag in att rättens formuleringar inte bara ska kunna begripas; också att argumenten ska vara så väl genomtänkta att de inte med lätthet kan vederläggas.

Flera jurister har gjort uttalanden i samma anda. Tyvärr tycks de inte ha fått nämnvärt genomslag. En stor andel av de domskäl jag läst har uppvisat förfärande brister.

Tre vanliga typer av oegentligheter i domskäl är bias, ad hoc-hypoteser och entymem.

Bias kan betyda snedvridning, vinkling, partiskhet etc. Bias kan visa sig genom att domstolen fäster stort avseende vid något oviktigt eller tonar ner något viktigt.

Bias kan också uppstå genom ett tendentiöst urval av fakta, till exempel att ena partens argument lyfts fram medan andra partens förtigs.

Genom avsiktlig bias kan en domstol styra avgörandet av ett mål i varje önskad riktning.

En ad hoc-hypotes är ett påstående som läggs fram enbart för att stödja en viss uppfattning. Ofta uttalas sådana hypoteser rakt ut i luften och utan något belägg. Bristen på belägg döljs ibland av fraser som "måste anses" etc, alltså som om påståendena vore självklarheter.

Ett entymem är ett slags retoriskt konstgrepp: ett argument med en underförstådd, outtalad premiss.

I enklaste fall består domskäl av en syllogism: en regel som tillämpas på ett visst faktum, vilket leder till ett beslut. Många beslutsfattare låter antingen regler eller fakta vara underförstådda i sina motiveringar. I rättskipningen är det vanligen reglerna som underförstås.

När en domstol gör så, kan det bero på att regelns exakta lydelse är svår att få fram. Det kan ha sin upprinnelse i att prejudikatsinstanserna ogärna formulerar de regler de förmodas skapa.

När dessa fenomen får till följd att domskälen blir ofullständiga eller felaktiga, är det naturligt att någon part önskar fråga domaren om det som inte stämmer. Ibland har domare i medierna rekommenderat människor att fråga om sånt som är oklart.

Men inte alla domare tänker så. Många domare menar att det är olämpligt att en part frågar. Vissa gör sig helt enkelt oanträffbara sedan dom avkunnats.

En domare som i debatten visat ambivalens i den här frågan är Krister Thelin. Han verkar mena att domaren inte bör svara på frågor efter avkunnad dom. I sin bok Sverige som rättsstat skriver han på s. 131:

"Och vid en kollegial sammansättning finns ju flera domare som författare, och resultatet kan dölja mödosamt hopsnickrade kompromisser där ord har vägts på guldvåg."

När jag påpekade för honom att parterna bör få veta mellan vilka ståndpunkter det har kompromissats, svarade han att det skulle strida mot tystnadsplikten.

Men tystnadsplikten får inte missbrukas på det sättet. Den får inte tas som förevändning för att dölja väsentlig information för parterna.

Rättegångsbalken (RB) ger inget besked om hur domskäl ska skrivas utöver att det ska framgå vad som bevisats i målet. Förvaltningsprocesslagen (FPL) är något tydligare: "Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången." (30 §)

En mer detaljerad bestämmelse än så bör kanske inte stå i lagen. Hårdrar man den angivna FPL-regeln, finner man i varje fall att inget skäl som faktiskt bidragit till utgången får undanhållas parterna och att ingenting får anges som skäl om det inte faktiskt bidragit till utgången.

Samma principer skulle mycket väl kunna användas inom RB:s tillämpningsområde. Men texten i FPL säger ingenting om hur utförliga och detaljerade domskälen ska vara. Man kan tänka sig tilläggsbestämmelser om det.

I JK:s andra rättssäkerhetsprogram finns ett förslag till ny paragraf i RB med följande lydelse:

"Har den tilltalade förnekat gärningen ska, om det inte är uppenbart obehövligt, i domskälen redovisas invändningarna i skuldfrågan och rättens motiverade ställningstagande till var och en av dem."

Det förslaget avvisades, vilket jag kan förstå trots att andemeningen är vettig. Det verkar inte lämpligt att så detaljerat lagreglera vad som ska stå i domskälen. Det vore bättre med en successiv utveckling av praxis.

Men hur ska praxis rörande domskäl komma till? Praxis är alltid resultatet av diskussioner - men domskäl blir knappast föremål för någon öppen diskussion bland domstolarna.

Den enda lösningen jag kan se är att inrätta ett särskilt organ för att utveckla normer för domskäl, en besvärsnämnd. Till den ska parter kunna besvära sig över domskäl som inte håller måttet.

Denna nämnd ska förstås inte bara ägna sig åt tyckande utan måste ha makt, inte makt att överpröva domar, bara makt att återförvisa mål till den felande domstolen. Då slipper hovrätter och kammarrätter ifrån en lång rad öveklaganden som borde vara onödiga.

Hovrätterna ska inte behöva ägna sin tid åt att rätta till triviala missgrepp från tingsrätternas sida. De ska i lugn och ro få använda sin kompetens till sådana svåra bedömningar som kräver stor erfarenhet och skicklighet.

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik - klicka här

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt