Skip to content

"Egna videoupptagningar som bevisning fungerar - jag har fått förundersökningar nedlagda"

KOMMENTAR - av advokaten Thorulf Arwidson

 

Både rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen tycks utgå från att det finns ett antal olika slag av kända möjliga bevismedel att tillgå för parterna och för rätten.

Det vanliga är naturligtvis partsförhör, vittnesförhör och skriftlig bevisning. Därtill kommer möjligheten att åberopa värderingsintyg, expertutlåtanden och förhör med sakkunnig. Rättsliga utlåtanden (responsa) får anses tillhöra en egen kategori, som egentligen inte är bevismedel.

Sedan finns ju möjligheten till syn av föremål och syn på platsen för något av intresse (syn i en byggnad eller i ett terrängområde).

Under senare år har utskrift av mailkorrespondens, sparade SMS-meddelanden och telefon­inspelningar tillkommit som möjliga bevis även i tvistemål. I brottmål har ju telefon­avlyssning åberopats av åklagarna sedan länge. Det kan tänkas finnas även andra former av traditionella bevismedel.

Då vi har fri bevisprövning kan detta kanske även vara möjligt att åberopa något så ovanligt som videoinspelningar av berättelser lämnade av egen part och vittnen.

Kan egna videoinspelningar utgöra bevismedel i brottmål, tvistemål och mål i förvaltningsdomstol?

Principen om fri bevisprövning borde innebära att sådana inspelningar ska få åberopas. Vilket bevisvärde de kan ha måste avgöras i det enskilda fallet.

En inspelning som ett ombud gör med den egna huvudmannen kan sällan tillmätas samma bevisvärde som ett vanligt förhör i domstol eller ett förhör under förun­dersökning. Ombudet är ju ombud och har ett uppdrag att ta tillvara den egna klientens intressen.

Det är då naturligt att ombudet endast ställer frågor kring sådant som det är av intresse för den egna parten att få belyst och tillfälle att svara på. Man får nog även utgå från att ombudet avstår från att ställa frågor som klienten helst inte vill svara på.

Detsamma kan sägas gälla frågor till vittnespersoner. Några egentliga förhör är det naturligtvis inte heller frågan om eftersom det inte finns något motparts­ombud som får tillfälle att ställa frågor och hålla korsförhör.

Trots dessa klara be­gräns­ningar är det intressant att fundera över på vilket sätt egna videoupptagningar kan användas i rättegångar och andra rättsliga förfaranden.

Jag har använt mig av upptagning av berättelser på video som, efter att polisförhör hållits, givits in i förundersökningar som komplement till de tidigare hållna förhören. Polisen har tagit in videoupptagningen i förundersökningsmaterialet - och sedan lagt ned hela förundersökningen.

I ett brottmål bad jag klienten, som var åtalad för trafikbrott, att med hjälp av en vän rekonstruera körningen och videofilma den avgörande delen av körningen.

Han körde bil en tidigt sommarmorgon på den aktuella platsen på några gator och en vän åkte bakpå en MC snett bakom bilen och filmade hela körningen. Videoupp­tag­ningen gavs in i förundersökningen och den spelades sedan upp i rättssalen på åklagarens egen begäran. Klienten frikändes.

Jag är av uppfattningen att rätten fick en tydlig bild av hur min klient menade att körningen gått till och lät sig påverkas av filmen. Åklagaren ifrågasatte inte att filmen på ett realistiskt sätt återgav trafikhändelsen.

I en förundersökning om misstanke om egenmäktighet med barn försvarade jag en tysk kvinna som varit bosatt i Sverige. Misstanken bestod i att hon rest från Sverige med sitt lilla barn utan medgivande av fadern, som även han var vårdnads­havare.

Modern talade inte svenska och hon lämnade i polisförhör en lång redogö­relse för skälet till att hon ansåg sig ha varit tvungen att resa till sitt hemland med barnet. Mannen vägrade nämligen att försörja hen­ne och barnet trots att föräldrarna alltjämt var gifta. Själv saknade hon helt för­sörj­ning.

Det hölls ett långt förhör med henne och tysktalande tolk användes. Förhörsle­daren var dock helt inriktad på att endast få svar på frågan om kvinnan fått medgivande av barnets far att resa iväg. Något intresse att ställa frågor om bakomliggande förhållanden hade inte förhörs­ledaren.

Själv ställde jag naturligtvis frågor om detta, men det framgick klart att polisen inte fäste något avseende vid de uppgifter som kvinnan lämnade.

Efter förhöret sa hon till mig att hon inte tyckte att hon hade fått tillfälle att verkligen berätta om de bakomliggande förhållandena. Hon tyckte även att förhöret med tolk hade blivet sönderhackat och att hon inte lyckats få fram det som hon ville berätta. Situationen hade var påfrestande för henne.

Jag fann det då lämpligt att be henne komma till mitt kontor och i lugn och ro inför min videokamera, utan att bli avbruten, på tyska få berätta om de bakomliggande omständigheterna. Inspelningen tog cirka 40 minuter.

Jag brände ned "berättelsen" på en DVD-skiva och gav in den som utredningsmaterial och uppmanade förundersökningsledaren att ta del av uppgifterna (med eller utan tolk). En vecka senare fick jag besked om att förundersökningen hade lagts ned och att någon misstanke ej längre förelåg.

Jag har varit ombud i ärenden i Kammarkollegiet och Socialdepartementet rörande ansökan om att Allmänna arvsfonden ska avstå från arv därför att det finns utredning om att den avlidne, trots att testamente inte skrivits, givit uttryck för sin entydiga vilja att kvarlåtenskapen ska tillfalla en viss eller vissa personer.

I ärenden av det slaget gör tjänstemän på länsstyrelser den första utredningen på uppdrag av Kam­markollegiet. Länsstyrelsen yttrar sig i frågan med egen bedömning av om förutsättningar för eftergift föreligger. Därefter kan Kammarkollegiet göra egna kom­pletterande utredningar.

Kvaliteten i länsstyrelsernas utredningar varierar i hög grad och det förekommer att utredningarna är helt undermåliga. Många gånger företräds inte sökandena av ombud i dessa ärenden och det brister ofta i materialet i ansökningarna.

I de ärenden jag haft har jag några gånger funnit anledning att kontakta personer som redan hörts av länsstyrelsen för att själv ställa frågor om vad de känner till om arvlåtarens yttersta vilja. I flera fall har jag valt att ställa frågor inför min videokamera och på så sätt fått personen att i ljud och bild berätta vad de vet. Det blir som en form av intervju.

Trots att jag är ombud och inte har någon objektivitetsskyl­dighet menar jag att mina "videoförhör" har ett mycket högre utredningsvärde än de utredningar som länssty­relserna och Kammarkollegiet gör. Självklart försöker jag i dessa intervjuer även ställa sådana frågor som en opartisk utredare kan tänkas vilja ställa.

Tveklöst ger videoupptagningarna en betydligt trovärdigare berättelse än om jag själv på vanligt sätt i skrift skulle försöka återge utsagorna. Vid de tillfällen då jag åberopat mina egna videoinspelningar har både Kammarkollegiet och socialdepar­tementet tagit del av inspelningarna och beaktat den formen av utredningar.

Nyligen har jag haft två mål i förvaltningsrätt och i kammarrätt rörande tillämp­ningen av vissa regler i fängelselagen. Frågan har varit om Kriminalvården har haft grund för tilldelning av varning till intagen.

Varningar har stor betydelse för permis­sionsgången och planeringen för utslussning. Varningar kan även ha betydelse för eventuell uppskjutning av villkorlig frigivning.

De båda förvaltningsdomstolarna har vägrat min klient muntlig förhandling för att själv inför rätten redogöra för de omständigheter som föranlett varningarna. Jag har då valt att åka till anstalten med videokamera och stativ för att att hålla ett eget "förhör" med den intagne. Denne har då under 35 minuter noga redogjort för omständigheterna som givit honom var­ningar­na.

Trots att domstolarna har vägrat muntliga förhandlingar har de mottagit videoinspelningarna och förklarat att det rör sig om bevismaterial som domstolarna kommer att ta del av.

Ordningen tycks vara den att då egna videoinspelningar åbe­ropas som bevismaterial avgör domstolarna först om det är något som bör avvisas eftersom det inte har med målet att göra. Nästa fråga för domstolen är om inspel­ningarna ska kommuniceras med motparten (Kriminalvården i mina mål).

Om det inte finns någon anledning att avvisa materialet kommer rättens ledamöter att ta del av inspelningarna. Kanske låter sig ledamöterna påverkas trots att de inte kan ställa några egna frågor.

Vittnesattester är ju något som rättegångsbalken inte gillar. Principen om omedel­barhet utgör hinder mot vittnesattester, vilket i det praktiska rättslivet kan utgöra ett problem.

Förbudet mot vittnesattester i RB 35:14 medger dock vissa begränsade möjligheter att ändå åberopa vittnesattester. Dessutom avser det allmänna förbudet endast skriftliga berättelser som upprättats under redan inledd eller förestående rättegång.

Det finns alltså stora möjligheter att bevissäkra berättelser genom videoin­spelningar som görs innan det blivit aktuellt med rättegång.

Själv hade jag ett ärende mot Justitiekanslern och TeliaSonera, vilket pågick i många år. Vårt nyckelvittne var en tidigare chef inom TeliaSonera (då i form av Televerket) som kunde lämna uppgifter till stöd för vår talan.

Det hela handlade om ersättning till anställa arbetstagare enligt den särskilda lag som reglerar det. Ärendet skulle först prövas av Statens Nämnd för Arbetstagares uppfinningar (SNAU), för att senare eventuellt behöva prövas även i allmän domstol.

Vårt nyckelvittne närmade sig 70 års ålder. Eftersom tvisten med TeliaSonera pågått i många år fanns det risk att vittnet inte skulle kunna åberopas inför nämnden och senare i domstol. Med hänvisning till mannens ålder och med stöd av tillgänglig statistik över dödsrisken för 70-åriga svenska män försökte jag få Stockholms tingsrätt att medge bevisupptagning för framtida säkerhet (med videoupptagning av domstolen).

Det gick förstås inte. Det är nog tveksamt om det ens beviljats om mannen hade varit 90 år gammal.

Efter ytterligare något år drabbades dock mannen av en lindrig infarkt och efter det medgav tings­rätten utan vidare förhör för fram­tida säkerhet. Detta förhör behövde dock aldrig åberopas inför nämnden eftersom som mannen ändå kunde höras.

Men själv hade jag förstås gjort en egen videoupptagning av hans berättelse redan innan tingsrätten medgav förhöret efter infarkten. Hade mannen inte kunnat höras och något förhör inför tingsrättens inte heller kunnat hållas hade jag i varje fall haft en egen videoupptagning som jag kunnat åberopa.

Rättegångsbalken lägger inte något hinder i vägen mot att åberopa sådan bevissäkring. Det finns nog anledning för ombud att tänka på att vittnen, liksom den egna klienten, kan avlida. Vittnen kan också i en huvudförhandling komma att lämna andra uppgifter än vad de lämnat under ett ”videoförhör” som ombudet gjort tidigare. Under huvudförhandlingen får sådana avvikelser åberopas.

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik - klicka här 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt