Skip to content

"Är staten beredd att gå över lik för att driva in skattepengar - oavsett hur lång tid som gått?"

DEBATT - av advokaten Conny Larsson

 

I mitt arbete som advokat ägnar jag mig huvudsakligen åt IT-rätt - inte åt skatterätt eller ekonomisk familjerätt. För några år sedan blev jag dock tillfrågad av en vän om jag ville bli ombud för honom i ett märkligt ärende.

Jag tackade ja - dels på grund av hans ekonomiska situation men också till följd av att ärendet intresserade mig av principiella skäl.

Fallet handlar om en man som genom ett testamente av sin farfar fick ett legat (alltså en i testamentet specificerad sak) som Skatteverket och Ackordcentralen nu - tio år efter farfars död - vill ta ifrån honom. Orsaken är att staten vill få betalt för en skatteskuld som egentligen är hänförlig till den enda dödsbodelägare – alltså farfaderns son tillika sonsonens pappa som inte betalade skatt för dödsboets räkning.

Bakgrunden är följande: Farfadern avlider år 2008. Han efterlämnar som ende arvinge sin son.

Det finns ett testamente vari viss egendom ska gå till några olika personer såsom legat – däribland halva den fastighet som det här är fråga om och som ska tillfalla sonsonen. Den andra halvan ska gå till sonen som är ende dödsbodelägare och som också sköter bouppteckningen och arvskiftet.

Sonsonen får del av testamentet och undertecknar köpehandlingarna inför dödsboets försäljning av fastigheten. När detta är klart i december 2008 erhåller sonsonen halva försäljningsvinsten som han investerar i sin och sin familjs nya bostad.

Under sommaren 2015 - det vill säga efter mer än sju år - kontaktas sonsonen av Skatteverket.[1]

Det visar sig att sonen, alltså sonsonens pappa, har struntat i att betala skatt på reavinsten efter dödsboets försäljning av fastigheten. Skatteverket har förgäves försökt få betalt av sonen i dennes egenskap av dödsbodelägare och dödsboets företrädare.

Skatteverket tänker nu tvinga sonsonen att betala hela sitt legat till Skatteverket för att täcka dödsboets samtliga skatteskulder - alltså även sonens andel.

För sonsonens del kommer detta som en fullständig chock. Om Skatteverkets inställning är riktig betyder det att han åker på att betala tillbaka hela arvet efter sin farfar - trots att det har gått över sju år och trots att han bara har varit legatarie och inte haft någon som helst insyn i eller kontroll över dödsboet.

Sonsonens ekonomiska situation är nu sådan att han omöjligt kan betala det belopp som det är fråga om och som uppgår till strax under 400 000 kronor. I värsta fall kan det leda till en exekutiv försäljning av hans bostad och att hans familj med två minderåriga barn ställs på gatan.

Sonsonen bestrider Skatteverkets krav. Genom Skatteverkets försorg utser tingsrätten en ny boutredningsman i form av en advokatbyrå som vidhåller att sonsonen är skyldig att återbetala legatet till det nu återuppväckta dödsboet.[2]

Eftersom sonsonen vidhåller sitt bestridande försätts dödsboet i konkurs.

Ackordcentralen tar över som konkursförvaltare och återkommer under våren 2018 till sonsonen och begär ånyo att han betalar in hela beloppet. Sonsonens bestrider dock detta – vilket sker på följande grunder:

För det första: Det är fråga om ett skattekrav, för vilket en särskilt kort preskriptionstid om fem år gäller.[3]

Eftersom Skatteverket framställt olika krav mot sonen inom denna tid har preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits mot sonen och dödsboet men däremot inte mot sonsonen själv. Sonsonen har aldrig informerats om vare sig de faktiska förhållandena eller åtgärderna mot sonen före utgången av den aktuella preskriptionstiden som enligt Skatteverket är 2016-12-31. Allt detta är ostridigt mellan parterna.

Sonsonen anser därför att det inte har skett något preskriptionsavbrott när det gäller honom. Han är ju endast legatarie och inte dödsbodelägare och torde därför inte kunna omfattas av ett preskriptionsavbrott som endast har vidtagits mot dödsboet och sonen.

Om preskriptionstiden för kravet mot dödsboet är fem år så borde motsvarande preskriptionstid även gälla för kravet mot sonsonen. Annars skulle ju Skatteverket i egenskap av borgenär i praktiken få en bättre rätt mot sonsonen än man har haft mot dödsboet.

Därtill skulle ju Skatteverket ”i hemlighet” kunna hålla ”evigt liv” i kravet mot sonsonen genom att återkommande framställa kravet mot sonen utan att informera sonsonen för att ”i lönndom” vidta preskriptionsavbrott mot sonsonen.

Därtill anser sonsonen att en analogi kan göras med vad som gäller vid borgensåtaganden.

Det har i rättspraxis ansetts att en borgenär som framställer krav mot gäldenären men inte särskilt meddelar borgensmannen om åtgärderna innan utgången av preskriptionstiden för sin fordran, har försuttit sina möjligheter att i stället vända sig till borgensmannen.[4]  Sonsonen hävdar därför att kravet mot honom är preskriberat.

För det andra: Sonsonen har varit i god tro eftersom han endast är legatarie och har saknat varje form av insyn i eller kontroll över dödsboet. Han har inte heller av annat skäl haft någon anledning att anta att det inte stått rätt till med skattebetalningarna.[5]

Han har inrättat sig efter utbetalningen av legatet och investerat det i sitt nya boende.[6]

Förhållandet mellan parterna är dessutom sådant att Skatteverket intar en överlägsen ställning mot sonsonen. Skatteverket har bland annat tillgång till sådana maktmedel och resurser att överlägsenheten blir betydande.[7]

Om inte Skatteverket lyckas med att få in betalningen från sonen kommer givetvis inte heller sonsonen att regressvis lyckas få betalt.

Därtill har Skatteverket varit passivt eftersom man dröjt långt över den skatterättsliga preskriptionstiden med att framställa kravet mot sonsonen, vilket förstärkt hans goda tro.[8]

Skatteverket har dessutom haft tillgång till dödsboets handlingar och endast några rader nedanför dödsbodelägarens namn återfinns legatarien och sonsonens namn. Skatteverket borde enkelt ha kunnat kontakta honom långt tidigare och definitivt före 2016-12-31.

Sonsonen har alltså, enligt principen om condictio indebiti, onekligen varit i god tro när han inrättat sig efter de ärvda pengarna.

När det gäller att tillämpa principen till förmån Skatteverket självt har myndigheten givetvis tidigare varit generös mot sig själv .[9] I sammanhanget kan det vara värt att peka på ett tidigare avgörande från Högsta domstolen.[10] Där framgår att Skatteverket självt tycker att det är lämpligt och rimligt att åberopa condictio indebiti när situationen är den omvända – det vill säga att de vill behålla pengar de har fått felaktigt.

Där hade en person vid betalning av skatt av misstag lämnat uppgifter om fel OCR-nr som medförde att beloppet hade krediterades en annan persons skattekonto som därmed kom att visa överskott. Detta överskott togs i anspråk genom utmätning för kontohavarens skulder till enskilda borgenärer.

Enligt condictio indebiti behövde Skatteverket inte återbetala det mottagna beloppet (ca 115 000 kr) till betalaren vid det tillfället.

Den här gången - alltså när det gäller sonsonen som blev legatarie - anser dock Skatteverket och Ackordcentralen att condictio indebiti inte ska gälla.

För det tredje: Sonsonen hävdar att kravet inte ska fullföljas mot honom då konsekvenserna för honom och hans familj inte står i rimlig proportion till de intressen som ligger bakom kravet.[11]

Skatteverket, här företrätt av Ackordcentralen, är uppenbarligen beredda att åstadkomma en tvångsförsäljning av bostadsfastigheten varvid familjen berövas sin bostad och ställs på gatan.

Ackordcentralen har nu skickat in sin stämningsansökan mot sonsonen. Det framgår alltså av Skatteverkets och Ackordcentralens inställning att man struntar i att sonsonen är i god tro och oskyldig till den uteblivna skattebetalningen.

Man struntar också i det stötande resultatet att sonsonen i praktiken kan komma att få betala sin pappas skatt.

En slutlig fråga uppkommer: är staten beredd att - till varje pris och efter hur lång tid som helst - gå över lik för att driva in skattepengar?



[1] Skatteverkets ärendenr. 87 1814521

[2] Enligt 21 kap. 5 § ärvdabalken (1958:637)

[3] 3 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.

[4] Se t.ex. NJA 1992 s. 351 och 1998 s. 852

[5] Jfr. NJA 1930 s. 355 eller 2015 s. 1072

[6] Jfr. NJA 1970 s. 539, 2001 s. 353, 2011 s. 739, 2015 s. 1072 och 2016 s. 1074

[7] Jfr. NJA 2011 s. 739 och 2016 s. 1074 (Skatteverket har mycket bättre möjlighet överblicka)

[8] Jfr. NJA 1941 s. 4 och 1947 s. 206, 2001 s. 353 (där kom återkravet redan efter 9 månader, här efter 7,5 år)

[9] Se Skatteverkets eget ställningstagande, 15 december 2011, dnr. 131 862835-11/111

[10] NJA 2016 s. 1074

[11] Jfr. Europadomstolens dom den 16 juli 2009, no. 20082/02, Zehentner v. Austria , p. 59, Europadomstolens dom den 13 maj 2008, no. 19009/04, McCann v. the United Kingdom , p. 50, och Europadomstolens dom den 25 juli 2013, no. 27183/04, Rousk v. Sweden, p. 137-138

 

 

 

 

 

 

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik - klicka här 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt