Skip to content

"27 år och 19 avsnitt i belastningsregistret - slopa straffrabatten för återfallsförbrytarna"

DEBATT - av Anders Bergstedt, före detta kriminalpolis

 

Efter sex rättegångsdagar i Stockholms tingsrätt dömdes en 27-årg man nuligen till till två års fängelse för ett stort antal bostadsinbrott. Åtalet gällde brott mot 27 målsäganden.

Brottsrubriceringarna var grov stöld, grovt häleri, försök till grov stöld, förberedelse för grov stöld, narkotikabrott, misshandel, häleri, olaga hot och ringa narkotikabrott.

Det blev fällande dom för främst sju grova stölder och friande för fem.

Domstolen uttalade att det handlade om en omfattande brottslighet med tyngdpunkt på allvarliga förmögenhetsbrott i form av grova stölder som utgjorde systematisk brottslighet. Brotten hade dessutom inneburit snabbt återfall efter villkorlig frigivning.

Av domen framgår dock nästan ingenting om komplexiteten av 27-åringens tidigare brottslighet. Mannen förekommer i 19 avsnitt i belastningsregistret:

I april 2014 dömdes han till två månders fängelse och i november till en månads fängelse. Under år 2015 förekom han i 14 polisärenden varav nio har lagts ner. De övriga kom med i en dom i januari 2016 då han dömdes till tio månaders fängelse.

Mannen frigavs villkorligt i juli 2016. I september greps han igen. Han häktades och dömdes för några inbrott till åtta månaders fängelse. Han frigavs villkorligt sommaren 2017 och greps igen i augusti efter en ny serie villainbrott. Han häktades.

Den 24 augusti var åklagaren tvungen att försätta honom på fri fot eftersom han nekade till brotten och forensiska undersökningar skulle ta för lång tid.

Av den nu meddelade domen framgår att han genast fortsatte med nya brott. Vid en husrannsakan den 10 september anträffades bland annat bil, stöldgods, bilnycklar och kofot. Godset kom från ett stort antal inbrott och allt har inte kunnat spåras.

Åklagaren begärde tre och ett halvt års fängelse med tanke på den komplexa brottsbilden hos den tilltalade. Det är därför en stor besvikelse att polisens enorma ansträngningar och de många brottsdrabbade inte utmynnat i en adekvat straffmätning.

Nu kräver alla politiker och hela samhället hårdare straff. Sanningen är att det räcker att man använder den straffskala som finns på ett rimligt sätt och tar bort de så kallade straffrabatterna.

Åklagaren försökte verkligen men det är i princip hopplöst att begära uppvärdering hos hovrätterna då det gäller just denna gigantiska brottslighet som är orsak till otryggheten.

Jag har följt upp denna brottslighet i många år och den är huvudskälet till att polisen bedriver en hopplös kamp mot återfallsförbrytarna, som blir alltmer straffimmuna.

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

10 comments

Det är många som vill som du, men tyvärr inte den lagstiftande församlingens majoritet.

Stanton ! Det är inget fel på lagstiftningen. Det stora problemet är att domstolarna struntar i straffskalorna och oftast lägger sej under straffminimum. Det har orsakat närmast desperation hos politikerna. Man försökte genom att höja brottsrubriceringen för bostadsinbrott från stöld till grov stöld men det hjälpte inte. Nu är tanken att istället tillskapa ett nytt brott med straffminimum 1 år. Sannolikt kvarstår problemet ändå, enligt våra högsta jurister !

Om Tingsrätten i målet mot 27-åringen gått åklagaren något till mötes och dömt till fängelse 3 år, hade försvarsadvokaten genast överklagat och Hovrätten dömt till fängelse 2 år. Detta insåg Tingsrätten och ville slippa denna knäpp på näsan. Förmodligen anser åklagaren nu det hopplösa i att överklaga Tingsrättens dom.

Jag har ett antal synpunkter på Tingsrättens dom som det är värt att diskutera:
1/Har man inte för stora krav på bevisning då hela bilden av brottsligheten är uppenbar även för Tingsrätten ? Den borde ha räckt för att maximalt straff för de brott som bevisats, då nästan lika många inte lett till fällande dom och ytterligare brott inte ens åtalats ?

2/ På bara en och en halv månad har 27-åringen orsakat ekonomiska skador för många på uppskattningsvis mellan en halv och en miljon ! Därtill kommer förlust av trygghet och psykisk påverkan på brottsoffren. Den kan åstadkomma drastisk förändring genast och kanske för hela livet ! Brottsofferperspektivet måste uppvärderas kraftigt !

3/ Med avräkning av häktningstiden och med villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet är 27-åringen tillbaka i ekorrhjulet redan om ett år- om rehabiliteringsförsöken under fängelsetiden åter misslyckas ! Där måste man nu sätta in all kraft för att motivera och skapa förutsättningar för en lyckad utslussning !

Detta är oerhört viktiga och centrala frågor och jag önskar en bred debatt. Hur skall trenden vändas ?

Du har rätt Anders. Men att domstolarna lägger sig så lågt kanske beror på formuleringar i utredningar och förarbeten till lagarna (främst då BrB och dess propositioner)? Alltså ett ansvar som vilar på riksdagen. Domstolarna tolkar lagen tillsammans med förarbeten, praxis, sedvana och doktrin. Min gissning är att domstolarna använder gammal praxis och förarbeten för hårt. Istället borde man kanske lyssna lite mer på vad folket vill ha? Eller? (det finns faror med det också)
Ps. Jag är jurist inom offentlig förvaltning, inte civilrätt/straffrätt.

Utgångspunkten är alltid den enskildes vilja att förändra sitt liv annars är det mycket svårt att åstadkomma förbättringar. När det gäller notoriska återfallsförbrytare kanske det är dags att börja fundera över lagstiftning som tvingar domstolarna att successivt klättra uppåt utifrån tillgängliga straffskalor och nå maximum vid tredje tillfället. Vid mycket grova brott såsom synnerligen grov misshandel och mord bör maxstraffet utgöra normalpåföljden och villkorlig frigivning endast ske om den dömde visar tydliga tecken på förbättring.

Frågan är också i vilken mån Kriminalvården använder sig av begreppet "vård" istället för enbart förvaring och arbetsplikt. Att enbart låsa in någon under några år skapar ingen bättre människa, snarare tvärtom. De som brukar jämföra med t.ex. USA för att "bevisa" det meningslösa i långa straff nämner aldrig under vilka förhållanden fångarna förvaras där. Med utgångspunkt från dokumentärfilmer om det amerikanska fängelsesystemet är det knappast återanpassning som står högst på dagordningen, men hur fungerar det i Sverige?

När det gäller bevisning kan jag inte låta bli att tänka på de fall där någon knivhuggit en person på ett sätt som normalt medför livsfara. Dels har jag som nämndeman dömt i sådana mål men läste igår domen mot den kille som knivhögg en polis vid Medborgarplatsen. I domen.nämns bl.a. att polisen "..åsamkats en fraktur på första bröstryggkotan samt att det har gått hål på en hinna, innebärande att ryggmärgsvätska har läckt ut".

Drygt tre A4-sidor ägnades åt att bedöma om knivhugget i nacken var med uppsåt att döda eller ej. Det som för icke-jurister framstår som självklart gav tingsrätten stort huvudbry. Var avsikten att döda eller var han likgiltig? Var det försök till dråp eller mord? Det borde vara självklart att viss typ av våld ska dömas som uppsåtligt, såsom knivhugg mot hals och vitala kroppsorgan. Den omständigheten att offret överlever bör inte påverka ansvarsfrågan och påföljden i någon högre grad.

Många gånger frias uppenbart skyldiga personer genom att hänvisa till de mest orimliga ursäkter. Även om åklagaren har den fulla bevisbördan bör det finnas gränser för de ursäkter misstänkta personer presenterar. Å andra sidan döms en del för mord och grova sexbrott utan speciellt övertygande bevisning och det är först efter resning hos HD som de frikänns. Det gäller att hitta en rimlig balans. Är det HD:s ansvar eller finns det möjligheter lagstiftningsvägen?

"Att domstolarna OFTAST lägger sig under straffminimum" undrar jag vad du har för stöd för? Under mina år på domstol kan jag, bortsett från ungdomsmålen, räkna de fall man av mycket särskilda skäl hamnat på ett straffmätningsvärde under straffminimum på ena handens fingrar.

Bostadsinbrott har under lång tid regelmässigt bedömts som grov stöld, jfr ex NJA 1976 s 414. Det är inte något nytt påfund från lagstiftaren som gör att bostadsinbrott normalt bedöms som grova brott (även om man enl BrB 8:4 st.2, vid bedömningen av om en stöld är grov förvisso ska beakta om den skett efter intrång i bostad).

1. Svårt att "diskutera" en dom utan att ha läst den, men i en rättstat kan man inte lägga andra omständigheter till grund för vilket domslut man kommer fram till än sådana som bevisats bortom rimligt tvivel, vilket bl.a. betyder att jag inte kan lägga ogillade åtal eller gärningar som inte ens åtalats (vilka normalt inte ens är processmaterial) till grund för min bedömning i påföljdsfrågan.

2-3, vet inte riktigt vad du vill "diskutera" i det du skriver i punkterna?

Innan du slår fast att "det inte är något fel på lagstiftningen" och att domstolarna dömer i strid med lagen, vore det önskvärt om du bemödade dig med att försöka läsa och förstå även de kapitel i brottsbalken som handlar om påföljderna, framförallt 29 och 30 kap. Domstolarna har att tillämpa även andra lagstadganden än de brottsbestämmelser vi dömer enligt. Det finns en anledning till varför domstolarna dömer som vi dömer och tycker man t.ex. att återfall borde få större betydelse för strafflängder, kan ju en bra början vara att se över hur t.ex. 29:4 är skriven.

Kommer osökt att tänka på en formuleringen av en dom från en osedvanligt rakryggad rådman i norra Sverige. Johansson, en av traktens vaneförbrytare, hade blivit dömd till fängelse av rådmannen med nämnd. Johansson frikändes i hovrätten. Någon månad senare stod Johansson återigen åtalad vid tingrätten som avkunnade en fällande dom med ingressen " Johansson som med hovrättens goda minne bedriver tjuvnad i häradet " ................... Rakryggat var ordet !

https://www.dn.se/debatt/regeringens-polissatsning-kraver-att-aklagarna-...
Riksåklagaren Anders Perklev passade på att lämna sitt "testamente" på DN Debatt genom att kräva mera pengar till fler åklagare om man skall kunna hantera den ökade satsningen på polisen. Morgan Johansson var snabb att lova detta. Nu tar ju Perklev över chefskapet på Svea Hovrätt efter Fredrik Wersäll som tidigare bl.a. varit Riksåklagare !!!!!!!!!!

Då har han möjligheten att med sin erfarenhet som åklagare verkligen visa sitt samhällsansvar och sin lojalitet med Riksdag och Regering genom att få tillstånd en rimlig rättspraxis då det gäller återfallsförbrytarna. Naturligtvis måste också domstolarna förstärkas. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk !

Återfallsförbrytare verkar ha brott som sin livsstil och kan sakna empati.. Därför verkar det som om de har personlighetsstörningar, vilket gör att rättspsykiatrisk vård och behandling under lång tid är ett alternativ till långa fängelsestraff. Ett exempel på detta är den s k Stenbergapyromanen (Sten Johansson) här i Småland, som brände ner bostadshus och gårdar i Vetlandatrakten och mördade ett äldre par. Denne var en notorisk återfallsförbrytare med försäkringsbedrägerier och mordbränder som specialitet vid sidan om arbetet som ämneslärare vid en skola i Vetlanda. Till sist dömdes Johansson till rättspsykiatrisk vård och hamnade på anstalten i Vadstena, vilket verkar ha fungerat bra.
Givetvis får inte domstolarna vara flata och eftergivna när det rör sig om så pass farliga förbrytare som återfallskriminella. Man måste ju sätta tydliga gränser.

Du kan inte utdöma ett LRV med stöd av kriteriet "personlighetsstörning".

Däremot går det utmärkt att ta till något annat standardiserat svepskäl från DSM (det är det fina med kråksången, dvs att det inte går att motbevisa. Med resultat internering på livstid).

Precis som jag befarade ansåg åklagaren det lönlöst att överklaga domen och inte heller den dömde har överklagat. Det innebär att det är omöjligt att höja straffen trots politikernas desperata försök.

Domstolarna bryr sej uppenbarligen inte om de många som drabbas av återfallsförbrytarna. Det skrämmande är att man inte heller visar samhällsansvar då det gäller den grova, samhällsfarliga brottsligheten.

Trots DNA på handtaget blev den misstänkte inte fälld för handgranaten mot polisbussen i Tumba. Flera poliser i bussen fick bestående skador.

Nyligen frikände Södertälje Tingsrätt en 20-åring som förvarade två automatvapen,ammunition och rånarluva i garderoben hemma hos sin mor. Han erkände innehavet men påstod att han trodde att vapnen var replikor !

Ytterligare "lök på laxen" är 22-åringen som inte åtalas för skotten med automatvapen mot en polismans bostad i Västerås. Hans DNA finns på vapnet och i övrigt finns graverande omständigheter.

Tidigare har fingeravtryck och DNA varit väldigt tunga bevis som från början gav nästan uteslutande fällande domar. Polisen har därför minimerat traditionell utredning och inriktar sej på teknisk bevisning. Vad skall man göra nu då inte det heller räcker? Då det gäller 27-åringen fanns både DNA och fingrar på mer stöldgods men räckte inte för fällande dom i de fallen.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.