Skip to content

"Skillnad på 'fel' och FEL i dömandet - och nämndemännen ökar sannolikt risken för FEL"

DEBATT/REPLIK - av Filippo Valguarnera, docent vid Juridiska institutionen, Göteborgs universitet

 

I en debattartikel i DJ försvarar Bengt Olof Dike nämndemannasystemet (Dagens Juridik 2018-03-18).

Dikes huvudsakliga argument är att juristerna inte heller är ofelbara (hur kommer det sig annars att så många domar från tingsrätterna ändras av hovrätterna?), att detta möjligen beror på luckor i juristutbildningen, att Sverige inte bör ta avstånd från lekmannanärvaron som präglar hela den västerländska rättstraditionen samt att nämndemännen bidrar med sunt förnuft.

Det är otvivelaktigt sant att jurister, precis som alla andra homines sapientes, är felbara. En något skämtsam replik skulle kunna vara att kirurger också är felbara men att lösningen sannolikt inte går ut på att låta politiker hålla i skalpellen.

Skillnaderna mellan juridik och kirurgi är dock uppenbara. Den ena är huvudsakligen en bedömnings- och argumentationsteknik. Den andra är en medicinsk teknik där skillnaden mellan rätt och fel ofta är högst påtaglig.

Det är just denna distinktion som jag saknar när Dike påpekar att jurister också råkar döma fel. Vad betyder "fel" i ett juridiskt sammanhang? Det ingår i juridikens natur att hantera komplexa tolkningar av rättsregler och svåra bedömningar av fakta.

Rättsrealismens kanske främsta bidrag har varit att påpeka att domaren inte sällan står inför flera legitima alternativ. De högre instansernas roll är därför oftast inte att rätta fel (i den "kirurgiska" bemärkelsen) utan snarare att hålla samman rättsordningen och undvika en för stor variation av tolkningar och bedömningar.

Solna tingsrätts dom, som startade den nuvarande diskussionen om nämndemannasystemet, utgör en annan typ av fel (låt oss kalla det FEL, för tydlighetens skull).

Med FEL menar jag något som kan liknas vid en kirurg som inte använder steriliserade verktyg. I Solna tingsrätts fall är FELET ett närmast komiskt brott mot grundläggande konstitutionella principer.

I detta ljus är den relevanta frågan inte om jurister dömer fel, utan huruvida nämndemannasystemet ökar eller minskar risken för FEL à la Solna. Jag har inte gjort en empirisk undersökning, men jag misstänker att risken för FEL ökar när amatörer utan någon djupare förståelse för rättsordningen deltar i den dömande verksamheten.

Jag håller med Dike om att vi inte kan döma ut nämndemannasystemet enbart utifrån ett enskilt fall, men Solna-domen ger ändå ett tydligt exempel på en typ av FEL som en måttligt kompetent jurist aldrig skulle begå.

Argumentet att lekmannanärvaron är en viktig del av den västerländska civilisationen bör nyanseras. Påståendet är sant, åtminstone om ämnet diskuteras på en mycket hög abstraktionsnivå.

En mer detaljerad analys synliggör avgörande skillnader mellan olika västerländska lösningar. Inom den anglosaxiska rättsfamiljen är lekmännens bidrag stort. Det tar formen av ett jurysystem, där juryn enbart uttalar sig om skuldfrågan, samt av så kallade magistrates, ofta icke juristutbildade domare som avgör den stora merparten av Englands mindre allvarliga brottmål.

Det bör noteras att den engelska rättstraditionen historiskt har betraktat juridiken som en praktisk syssla och inte som ett akademiskt ämne (trenden går dock bestämt i motsatt riktning), vilket utgör en viktig kulturell skillnad i förhållande till kontinenten.

Det bör också noteras att jurymedlemmar inte utnämns på politisk grund. Det skulle nämligen motarbeta juryns funktion, som ofta beskrivs som en motvikt i förhållande till den politiska makten. Jurymedlemmarna är valda bland dem som har registrerat sig som väljare.

Jurysystemet utgör alltså ett genuint folkligt inslag i rättsväsendet om man nu behöver något sådant (jag återkommer till den saken).

Vad gäller magistrates, har frågan om vilken roll politisk tillhörighet bör spela i tillsättningsförfarandet diskuterats länge. På 1990-talet var målet att åstadkomma politisk balans och kandidaterna fick därför deklarera politisk preferens, vilket kritiserades starkt.

Sedan år 2003 siktar man istället mot social mångfald utan att fokusera på politisk kulör.

På kontinenten används lekmannadomare betydligt mer sparsamt. I Italien och Frankrike sitter lekmän med juristdomare enbart i de absolut grövsta brottmålen. Något jurysystem är det inte tal om. Lekmannadomarna väljs dessutom inte heller där på politisk grund.

Förvisso är inte heller nämndemannauppdraget i Sverige politiskt (i teorin), något som har understrukits både i betänkandet ”Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan” (SOU 2013:49) och i Regeringens proposition 2013/14:169 som antog några bland betänkandets förslag.

Det mest betydelsefulla förslaget, nämligen införandet av en kvot av nämndemän fria från politisk tillhörighet, har dock inte implementerats.

En konsekvensanalys som genomfördes av Statskontoret år 2015 visade dessutom att även en fri kvot inte skulle påverka den allmänna uppfattningen att uppdraget har en politisk karaktär. Denna utgör alltså en viktig skillnad mellan Sverige och stora delar av den västerländska civilisationen som Dike åberopar.

Givetvis kan man tycka att det inte är ett problem att nämndemännen i praktiken är politiker, må vara med ett uppdrag som på pappret är opolitiskt. Den intressanta frågan är dock om den politiska tillhörigheten rimmar väl med nämndemannasystemets syfte att representera allmänheten, den allmänna rättskänslan och folkets sunda förnuft?

Politiker utgör en egen krets i samhället som inte är mer representativ för det sunda förnuftet och den allmänna rättskänslan än någon annan gruppering, inklusive juristerna. Om målet är att nämndemännen skall vara ett folkligt inslag i rättsväsendet är det mer logiskt att dra lott bland frivilliga utan någon inblandning av politiska partier. Då kan även individer utan ett etablerat politiskt nätverk bidra med sina erfarenheter.

Slutligen bör vi fråga oss vilket syfte lekmannadomare uppfyller år 2018. Hänvisningen till folklighet och sunt förnuft vägde kanske tyngre när juristernas sociala ursprung markant skilde sig från stora delar av befolkningen.

Så är inte fallet idag. Jurister präglas av en mycket större social och kulturell mångfald än i tidigare epoker och kan, från det perspektivet, utan tvekan mäta sig med politiskt aktiva medborgare. Föreställningen att jurister lever i en annan värld och utsätts för andra värderingar än resten av samhället är således död eller åtminstone döende.

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt