Skip to content

"Metoo-rörelsen får dåligt stöd av samtyckeslagstiftning - rätten slår knut på sig själv"

DEBATT - av Håkan Hydén, professor emeritus i rättssociologi vid Lunds universitet

 

Lagrådet framhåller i sitt yttrande över förslaget till införande av den så kallade samtyckeslagstiftningen att ”vid bedömningen av den grundläggande förutsättningen för straffrättsligt ansvar för våldtäkt och de andra sexuella övergreppen blir domstolarna hänvisade till att i efterhand värdera parternas handlande, deras relation och situationen i övrigt... Gränsen mellan ett fritt och ett icke-fritt deltagande blir på så sätt huvudsakligen bestämd av omständigheterna i den enskilda situationen och därmed oklar.”

Detta är inget annat än vad domstolar brukar göra. Det handlar om att i efterhand ta ställning till hur en viss situation ska bedömas.

Lagrådet fortsätter: ”Bedömningen kommer att vara avhängig ett ställningstagande från den enskilde domaren av normativt slag, nämligen avseende vilket deltagande till vilka sexuella handlingar som i det aktuella fallet inte bör godkännas som fritt”.

Även här skjuter lagrådet över målet. Domstolar - det vill säga enskilda domare och nämndemän - fattar normativa beslut.

Lagrådet framhåller att lagförslaget innehåller ett helt nytt grundläggande brottsrekvisit som har en obestämd innebörd och därmed något som strider mot de krav på förutsebarhet som ska ställas. Å andra sidan framstår det inte som något angeläget rättsligt intresse att skydda de män som skulle ha intresse av att spekulera i var dessa gränser går.

Det sociala budskapet i lagen är tydligt. Om vi utgår från kvinnan som offer så ska hon uttryckligen sagt ja eller aktivt visat att hon vill delta. Det ska inte längre krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation, för att någon ska kunna dömas.

I detta hänseende inträder en utvidgning av vilka handlingar som potentiellt kan bestraffas som sexualbrott.

Rättsbildning går normalt till så att domstolen - när ny reglering införs - kan hämta vägledning från förarbetena till lagen, det vill säga kommentarer och anvisningar genom exempel om hur lagen ska tolkas. Så småningom bildas också genom den dömande verksamheten vägledande prejudikat.

Den avgörande frågan är dock fortfarande hur man ser på bevisbördan och vilka krav som kan ställas på gärningsmannen. Man kunde ju tänkt sig och många kanske tror att bevisbördan, med den skrivning som lagförslaget har, flyttas över på mannen som därmed skulle behöva ”friskriva” sig genom att på ett eller annat sätt styrka samtycket.

Detta skulle innebära en form av omkastad bevisbörda som därmed står i strid med gängse uppfattningar om vad som kan gälla för straffrättslig lagstiftning.

I och för sig skulle man kunna tänka sig att detta krav - efter mönster från regler om föreningsrättskränkning - skulle inträda först efter det att kvinnan gjort sannolikt att samtycke inte förelåg. Men även detta kan ses som främmande för straffrättslig reglering.

Därmed är vi tillbaka på ruta 1. Åklagaren/målsäganden har att styrka att samtycke inte föregick den sexuella handlingen. Och här är kvinnan alltid i underläge i och med den centrala rättsprincipen In dubio pro reo  som innebär att den som anklagar har bevisbördan, att kraven på bevisning ställs högt samt att då det förekommer tvivel detta skall räknas gärningsmannen till godo.

I alla tveksamma fall då ord står mot ord och så kallad stödbevisning saknas kommer således gärningsmannen att gå fri (Gärnings)männen har tolkningsföreträde för sina påståenden.

Detta är säkert något som ligger bakom den frustration som #metoo-upproret är ett uttryck för och den resignation jag kan tänka mig att många poliser känner när det gäller att utreda sexualbrott.

Rätten har helt enkelt svårt att handskas med de problem som sammankopplingen mellan mäns makt och sexuella handlingar ger upphov till. Rätten slår knut på sig själv.

De strukturer som ger upphov till sexuella kränkningar möts av rättsliga strukturer som inte passar in. Risken är stor att de förhoppningar som av kvinnor knyts till den så kallade samtyckeslagstiftningen inte uppfylls och att detta slår tillbaka på rättssystemet.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

6 comments

" vilka krav som kan ställas på gärningsmannen."
Denna freudianska felskrivning visar att artikelförfattaren redan beslutat sig för att det finns gärningsmän i de framtida målen där en eventuell samtyckeslag ska tillämpas.
Tilltalad eller misstänk är ett neutralare epitet.
Jag avfärdar ut artikelförfattaren som osaklig i den delen.

Jag lyssnade på vi I femman idag. Där påstods att 'hen' är ett pronomen som används för icke-binära personer. Jag blev förvirrad.

Två fel blir inte ett rätt.

Det är knappast ett objektivt och sakligt inlägg som Håkan Hydén presenterar. Som tidigare nämnts utgår han från att alla åtalade är "gärningsmän", dvs redan befunna skyldiga, vilket också tycks vara den grundläggande tanken bakom lagförslaget.

Visst brukar tingsrättens ledamöter i efterhand försöka bedöma vad som hänt, däremot inte avkunna moraliska omdömen vilket det till viss del kan bli fråga om här. Vid t.ex. fysisk misshandel är väl rekvisitet att den tilltalade uppsåtligt orsakat målsäganden smärta. Viss skillnad om man jämför med bedömningen gällande sexuella aktiviteter.
Jag kan däremot inte erinra mig att man i sexualbrottsmål brukar göra moraliska värderingar angående lämpliga och tillåtna aktiviteter.

Någon vägledning från förarbetena saknas såvitt jag kan bedöma om man läser utredningen.

Hydén skriver "... inte som något angeläget rättsligt intresse att skydda de män som skulle ha intresse av att spekulera i var dessa gränser går". Behovet av sådana "spekulationer" är ganska uppenbart med tanke på vilka moraliska bedömningar/gränsdragningar som tingsrättens ledamöter måste göra i det diffust "rättsliga landskapet" medan varje "gärningsman" tvingas göra i skarpt läge (in action).

Hydéns avslutning visar tydligt att han enbart avser män som tänkbara "gärningsmän" när han skriver "... svårt att handskas med de problem som sammankopplingen mellan mäns makt och sexuella handlingar ger upphov till". Kan syftet med lagförslaget uttryckas tydligare? "Gärningskvinnor" existerar inte i Hydéns begreppsvärld!

Käre Anton den värste, käre Hans
Låt mig bara förklara. Mitt inlägg tar upp de fall då brottslig gärning föreligger men som inte kan bevisas. Därav bruket av ordet gärningsman. Det är bara dessa fall som berörs av det strukturella problem jag tar upp som en följd av principen "In dubio pro reo". Det handlar således inte om någon felskrivning. En annan gång kanske jag ska använda pronomet hen för att undvika stereotypa reaktioner. Tack för tipset, hen Andersson. För övrigt har ordet gärningsman som synonymer i vardagligt språk förövare, bov, skurk. Det innebär inte att jag utgår från att alla åtalade är "gärningsmän", dvs redan befunna skyldiga. Det är ju just det som den rättsliga processen handlar om att pröva. Och här har hen som är åtalad ett försteg om bevisläget är oklart, det är det som är min poäng. Hen är i det övervägande antal fall av sexualbrott en gärningsman.

Håkan Hydén har helt rätt i sin kritik av lagrådets märkliga yttrande!

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.