Skip to content

"Har personer som vistas illegalt i Sverige rätt till socialbidrag?"

ANALYS - av Magnus Åhammar, rådman Förvaltningsrätten och Migrationsdomstolen i Stockholm

 

Högsta förvaltningsdomstolen har i dom den 5 juni 2017 (mål nr 1527-1529-16) funnit att en person som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd - och därefter hållit sig undan en verkställighet av utvisningsbeslutet - inte har rätt till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen.

Utgången motiveras i huvudsak med att personer som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) inte har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen.

I svensk rätt gäller en uppdelning av rätten till bistånd på så sätt att tredjelandsmedborgare som söker uppehållstillstånd och befinner sig här i landet är hänvisade till de möjligheter till bistånd som står till buds enligt LMA.

För andra personer som befinner sig i landet med tillstånd avseende bosättning gäller reglerna i socialtjänstlagen avseende eventuell rätt till ekonomiskt bistånd.

Socialtjänstlagen är inte subsidiär i förhållande till LMA. Om en person tillhör personkretsen som omfattas av LMA så kan han eller hon vid ett avslag om bistånd enligt LMA eller av andra skäl inte med framgång vända sig till socialtjänsten för att söka bistånd.

Av 12 § LMA framgår: ”Den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas har inte rätt till bistånd.”

Bestämmelsen överfördes i oförändrat skick från 6 § lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.

I författningskommentaren angavs: ”För att undvika att bidrag betalas ut till någon som håller sig undan delgivning eller verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har i 6 § tagits in en regel som innebär att rätten till bidrag då förfaller.” (prop. 1987/88:80 s. 42).

Man gör sig skyldig till ett felslut om man kastar sig huvudstupa in i socialtjänstlagen och börjar söka stöd för att kommunerna har det yttersta ansvaret även för tredjelandsmedborgare som håller sig undan ett utvisningsbeslut.

Felet kan åskådliggöras enligt följande: Av 2 a kap. 1 § framgår att vistelsekommunen har ansvar för stöd och hjälp till den enskilda enligt 2 kap. 1 §. Av tredje stycket i sistnämnda paragraf framgår att det finns särskilda bestämmelser om bistånd för den som omfattas av LMA.

Lagtexten ger alltså klart uttryck för att personer som håller sig undan ett utvisningsbeslut och därför inte har rätt till bistånd enligt LMA inte heller omfattas av kommunens yttersta ansvar för dem som vistas i kommunen.

Rent allmänt kan man säga att domstolarnas tillämpning av socialtjänstlagen bestämmer det slutliga uttrycket för den svenska socialpolitiken.

Kommunernas uppdrag att säkerställa en skälig levnadsnivå för kommuninvånarna gäller inte för en obegränsad personkrets.

Begreppet "vistelsekommun" måste tolkas i sitt sammanhang. Uttrycket är inte singulärt utan det står i förhållande till begreppet "bosättningskommun".

Bosättningskommunen har ansvaret för sina invånare och vistelsekommunen kan ha ett visst begränsat ansvar för den som tillfälligt lämnat sin bosättningskommun och alltså vistas i en annan kommun.

Begreppens inbördes relation är viktig att förstå för att ansvaret mellan kommuner ska kunna fördelas på rätt sätt.

Grundbulten för fördelningen av ansvaret är att den person som är föremål för en diskussion om ansvarsfördelning mellan bosättningskommunen och vistelsekommunen vistas lagligen i Sverige.

Begreppet vistelsekommun blir meningslöst när fråga är om tredjelandsmedborgare som inte vistas legalt i landet, inte har ett uppehållstillstånd för bosättning. Rätt till socialbidrag respektive skyldighet för en kommun att göra en individuell behovsprövning av en eventuell rätt till bistånd gäller i fråga om personer som är bosatta i landet eller rätteligen borde vara det.

Naturligtvis kan tveksamheter i fråga om bosättningskravet uppkomma till exempel för personer som inte har någon folkbokföringsadress eller är "skrivna på församlingen" eller motsvarande. Dock återknyter möjligheten till bistånd enligt socialtjänstlagen till att personen rätteligen borde vara folkbokförd i landet.

Som jag påpekad ovan ger inte 2 kap. 1 § socialtjänstlagen något stöd för att kommunen har det yttersta ansvaret även för personer som vistas illegalt i landet. Därför har jag svårt att förstå värdet av sista stycket i den aktuella domen från HFD.

Jag anser inte att det finns något lagstöd för en kommun att utge ekonomiskt bistånd till en tredjelandsmedborgare som uppehåller sig i landet illegalt genom att hålla sig undan ett utvisningsbeslut. Enligt min mening finns inte heller någon möjlighet att utge bistånd enligt 4 kap. 2 § socialtjänstlagen.

Bestämmelsen i 4 kap. 2 § om att socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det finns skäl för det utökar inte den personkrets som kan komma i fråga för ekonomiskt bistånd. Jag delar den syn på frågan som JO gett uttryck för (JO:s ämbetsberättelse 2010/11 s. 363).

Socialnämnden ska först pröva en ansökan enligt 4 kap. 1 § och om nämnden kommer fram till ett avslag därefter pröva om förutsättningar för att bevilja bistånd enligt 4 kap. 2 § föreligger. Denna prövning enligt 4 kap. 2 § utökar inte den personkrets som kan komma i fråga för bistånd.

Om en kommun ändå skulle utge bistånd i ett sådant fall kan en kommuninvånare ifrågasätta lagligheten av ett sådant beslut genom laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).  

Det är dock viktigt att konstatera att HFD slår fast att bistånd inte kan lämnas i form av nödbistånd med stöd av 4 kap. 3 § socialtjänstlagen, eftersom den paragrafen förutsätter att försörjningsstöd enligt 1 § alls kan komma i fråga.

HFD har tagit upp den principiellt sett viktigaste gruppen när det gäller frågan om personer som upphåller sig illegalt i landet ("papperslösa") har rätt till socialbidrag. Det finns två andra grupper av tredjelandsmedborgare som uppehåller sig illegalt i landet.

En grupp utgörs av dem som efter att ett tillfälligt upphållstillstånd eller en visering löpt ut olovligen stannar kvar i landet.

En annan grupp består av dem som rest in i landet och uppehåller sig här utan att ha gett sig till känna för svenska myndigheter.

I den mån dessa två grupper inte omfattas av LMA är alltså HFD:s dom inte direkt tillämplig på dem. Enligt min mening saknas anledning att anta att dessa grupper skulle komma i ett mer gynnsamt läge i fråga om möjligheter att vara berättigade till ekonomiskt bistånd.

En tredjelandsmedborgare eller statslös person som vistas illegalt i Sverige har inte rätt till något samhälleligt stöd för sin försörjning. Han eller hon kan ta sitt ansvar för sin ekonomi och sin situation i övrigt genom att söka legalisera sin vistelse i landet eller genom att på egen hand återvända till sitt hemland.

För myndigheterna gäller att de har ett ansvar för att räcka varandra handen, att hjälpas åt för att kunna genomföra en verkställighet av lagakraftvunna beslut.

Av 17 kap. 1 § utlänningslagen framgår bland annat att socialnämnden ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden om Polismyndigheten eller Migrationsverket begär det. Detta gäller till exempel i ärenden avseende verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt