Skip to content

"Arbetsglädje, mänskliga relationer och en femtiolapp ur rådmannens plånbok - God Jul!"

KRÖNIKA - av Sven Cavallin, f.d. rådman i bl. a. Blekinge tingsrätt

 

Att rättsskipning sällan lämpar sig för stordrift har sedan länge varit en av mina käpphästar. Denna maxim gäller förvisso inte generellt.

Till exempel kräver internationell brottslighet - och inte minst då databrotten - en helt annan hantering.

Men när det gäller många brott - till exempel de så kallade vardagsbrotten - tror jag nog att närheten till sakernas sammanhang är av väsentlig betydelse. Säkert gäller detta inte bara brottmål utan även många tvistemål, inte minst då familjemålen.

Juridik handlar ju i grunden om relationer mellan människor och därmed om hur avvikelser i förväntat beteende ska lösas. Det kräver enligt mina delvis dyrköpta erfarenheter ödmjukhet och empati. En slags mänsklig närhet till problemen är alltså gagnelig efter vad jag tycker mig ha förstått!

Från mina lärospån i det sammanhanget kan ju nämnas ett par udda och förströdda domarminnen.

Skämmas som en hund fick man ibland anledning till i jobbet. Mest skämdes jag om jag hade råkat såra någon människa.

I början på 1980-talet - i Kristianstads tingsrätt - hade jag skickat ut något föreläggande om att inkomma med bouppteckning efter en avliden.

Den mottagande kvinnliga anförvanten tog illa vid sig av de opersonliga och bryska formuleringarna i formuläret. Hon ringde mig och var ledsen. Det vart jag också. Jag skämdes alltså och skrev ett personligt brev - som alls icke diariefördes - samt bifogade ett par blomstercheckar, köpta för egna slantar. I ett svarsbrev tackade hon mig varmt…

I de brottmål jag hanterade hände det åtskilliga gånger att en tilltalad vid genomgång av personalia sade sig vara fattig som en kyrkråtta - "jag har inte ens pengar till bussen hem".

Visserligen fanns - och finns - ju enligt rättegångsbalken möjlighet att tillerkänna även en tilltalad reseersättning men dels framgår det av praxis att det inte ska avse smärre kostnader dels krävs ju då viss pappersexercis, vilket för en lat rådman framstod som motbjudande.

Därför hände det mer än en gång att jag - efter domens avkunnande - vinkade fram den tilltalade till domarbordet, tog fram den egna plånboken samt med några lågmälda förmanande ord gav vederbörande en femtiolapp eller så och önskade lycka till på livets stråt.

Mitt allrasom mest positiva minne från mitt domarliv härstammar från millenieskiftet.

Från hösten år 2000 förlänades mig den gåvan att få basa för Ronneby tingsrätt som från den 1 juli 2001 skulle inlemmas i Blekinge tingsrätt. För mig var det en närmast euforisk tid och jag njöt i fulla drag.

Tanken att begära någon löneförhöjning i denna situation föll mig inte in. Jag var ju så oändligt tacksam över att jag fick möjlighet att arbeta någon tid i min gamla kära domstol. De där åtta-nio månaderna var nog min lyckligaste tid som domare.

Den av mig väl kända personalen ställde upp på allt - inklusive av mig ledd kvällsundervisning efter arbetstid i allehanda juridiska ämnen.

Som ensam domare med två dugliga notarier och ett litet men synnerligen effektivt kansli kunde jag avgöra mål och ärenden i princip på direkten. Avkunnade brottmålsdomar kunde till exempel oftast expedieras dagen efter huvudförhandlingen.

Jag njöt i fulla drag och tyckte mig uppleva det mest väloljade domstolsmaskineri jag någonsin kommit i kontakt med och då hade jag vid det laget ändå arbetat vid ett flertal tingsrätter, i hovrätten i Malmö samt i Högsta domstolen.

När den tiden kom till sitt oundvikliga slut var tårarna nära - det måste jag erkänna - men Ronneby tingsrätt föll med flaggan i topp. Det äldsta brottmålet som överlämnades till Blekinge tingsrätt var tolv dagar gammalt och tvistemålen var få.

Den lilla enheten hade min själ gjort ett gott jobb - och så roligt vi hade haft!

Nå - detta må ses som skryt och skrävel. Men det är minsann också ett vittnesbörd om just hur effektiv en liten domstol kan vara när den fungerar som bäst. Mycket glad är jag över att få ha upplevt detta.

Min tro är alltså att små sammansvetsade enheter med självklara direkta informationskanaler kan fungera  väsentligt mycket mer effektivt än de centraliserade stuprörsorganisationer, vilka tyvärr skapats i vårt ”moderna” samhälle.

Att bättre ta tillvara den resurs som ligger i just arbetsglädjen i de mindre enheterna vore enligt min enkla mening ett bra sätt att bromsa den negativa trend man nu upplever inom rättsskipningen och för den delen även andra viktiga samhällsfunktioner.

När det gäller att komma till rätta med avhoppen från polisyrket och det bristfälliga intresset från dugliga yngre jurister att söka tjänster som ordinarie domare framhålls ju lönevillkoren som det väsentliga men jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne om det inte istället är arbetsglädjen som i båda fallen utgör den viktigaste parametern.

De flesta människor famlar ju efter meningen med livet och "att kunna göra en riktigt bra arbetsinsats" är nock ett hyggligt bra svarsalternativ på denna eviga ödesfråga… Det var liksom det jag närmast ville belysa... (Det var dit jag ville komma - som prästen sa när han i sin straffpredikan talat om helvetet…)

Om man skapade mindre enheter inom bland annat polis och domstolar tror jag att effektiviteten - och arbetsglädjen - på sikt skulle kunna ökas. Därmed skulle förmodligen också polis- och domaryrket kunna bli mer attraktivt.

För övrigt... Inte alla läser sådana här nostalgiska berättelser från en svunnen domartid med glädje. Istället förfasar de sig och tycks mena att man som domare bör fungera som en maskin och helst inte alls låta sig påverkas av mänskliga känslor.

För mig framstår ett sådant synsätt som ganska förfärligt. Juridik handlar ju, som sagt, faktiskt i grunden om mänskliga relationer.

När jag ibland - något sorgmodigt - blickar tillbaka på mitt domarliv tror jag att jag skulle vara än mer bedrövad om jag inte då och då låtit känslor såsom till exempel empati styra mitt handlande…

Som någon ”Guds befallningsman” har jag sällan känt mig - låt vara att jag understundom hämtat stöd även ur Olaus Petris domarregler.

Till alla goda och rättskaffens människor framföres en önskan om God Jul och Gott Nytt År!

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

4 comments

God jul och gott nytt år själv, Sven! Och tack för en - som alltid - underhållande och förnämlig krönika. Dina betraktelser får mig att tänka på de intryck jag fick av min pappas yrkesliv (han var rådman på mindre tingsrätt i slutet på 80-talet och framåt). Besökte honom ofta på jobbet på väg hem från skolan. Det är onekligen till stor del en annan värld nu när jag själv jobbar som jurist på stor domstol (över 300 anställda)...

Jag instämmer med föregående talare! Det är alltid ett nöje att läsa dina krönikor, Sven!

Really nice article… I remembered at a time about the leadership : The challenge of leadership is to be strong, but not rude. Be kind, but not weak. Be bold, but not bully.
Be thoughtful, but not lazy. Be humble, but not timid. Be proud, but not arrogant, and Have humor, but without folly
It is never too late become a happier person. It is never too late become a better person. But we need right judgement and right principles. “The law of leadership is the core of the golden rule”.
Happy Christmas and Happy New Year

Sven Cavallins artikel är både välformulerad och underhållande. Den är emellertid något mycket mer. Den är ett mycket tankeväckande inlägg om domstolarnas organisation. Vad han beskriver är den lilla arbetsgruppens fördelar jämfört med de stora klossar som vi skapar här i landet. Tyvärr förs det ingen debatt om dessa frågor hos oss. Det finns sedan länge en låsning vid de stora klossarna. Jag har egna erfarenheter av problemen från hovrätten i Malmö. Där hade vi nära samröre med motsvarigheten i Köpenhamn, landsretten. Där arbetar man med små avdelningar med fyra fem domare och ”avverkar” mycket mer per domare än i Malmö. Men hos oss skapades först sjumannaavdelningar som kanske fungerade i teorin men inte i praktiken eftersom tjänsterna aldrig kunde besättas. Sen skapades mastodontavdelningar som genast sprack sönder i underavdelningar, allt på ett okontrollerat sätt och med det vanliga kaoset som följd och med dålig ”avverkning” som resultat. All vantrivsel och sjunkande arbetsglädje har aldrig bokförts. Hur det står till med kvaliteten i själva dömandet och hur medborgarna behandlas i rättssystemet är det ingen som bryr sig om.

Det var inte bättre förr men det skulle kunna bli bättre framöver om folk började diskutera om förhållandena och titta utanför de trånga boxarna som skapas i Stockholm.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.