Skip to content

Kvinnor lämnar arbetsmarknaden tidigare än män - regeringen vill ha svar på varför

Foto: Henrik Holmberg / TT

Kvinnor lämnar arbetsmarknaden i förtid i större utsträckning än män. Regeringen ger nu Inspek-tionen för socialförsäkringen, ISF, i uppdrag att ta reda på varför.


Den blocköverskridande Pensionsgruppen slog för ett år sedan fast att pensionerna ska bli mer jämställda.

Idag har kvinnor i genomsnitt 30 procent lägre pensioner jämfört med män. Kvinnor har lägre löner än män, arbetar i högre utsträckning deltid och tar ett större ansvar för det obetalda hemarbetet.

Lämnar tidigare 
Ytterligare en faktor till de ojämställda pensionerna kan vara att kvinnor lämnar arbetsmarknaden tidigare än män.

Inspektionen för socialförsäkringen ska nu studera skillnader i när och på vilket sätt kvinnor och män samt andra grupper lämnar arbetsmarknaden.

Livsinkomstprincipen
Det svenska pensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen, vilket betyder att pensionens baseras på de samlade inkomsterna under livet.

Arbetslivets längd och när man går i pension har därför en stor betydelse för den slutliga pensionen

Uppdraget ska redovisas till Socialdepartementet senast 1 maj 2018.

 

 


  • Jaqueline Balcer Bednarska

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

8 comments

"Kvinnor har lägre löner än män, arbetar i högre utsträckning deltid "
Arbetar man inte full tid så får man räkna med lägre pension-logiskt.

Följdfrågan som den uppmärksamme då ställer är "VARFÖR arbetar kvinnor i högre utsträckning än män deltid?"

Det är inte konstruktivt att säga "Du jobbar deltid, så du får skylla dig själv," och sedan sluta fundera. Om deltiden inte är frivillig är din kommentar inte rättvis. Oavsett om det är frivilligt eller ej år det intressant att fråga varför det sker, och se om orsaken verkar vara könsbunden eller ej, och vad (eller om) man bör göra något åt det.

Det krävs alltså inte många eller stora tankesteg utöver din ogenomtänkta kommentar för att inse att det finns anledning att utreda saken.

Från tidigare undersökningar, majoriteten av deltidsarbetet sker i offentlig sektor och majoriteten av dessa vill jobba deltid (även om de kanske vill kunna fritt hur deltiden ska se ut).

Diskussionen om deltidens frivillighet är också ganska meningslös, det kan finnas många faktorer bakom den, bl.a. tidigare val i yrket, om man aktivt söker heltidstjänster o.s.v.. Det är inte speciellt konstruktivt att förutsätta att kvinnors deltidsarbete är någon annans fel heller och vad som utgör frivillighet varierar mycket i olika sammanhang.
När deltidsarbete diskuteras i media så varierar frivilligheten från att arbetstagaren när som helst ska kunna bestämma hur mycket och när denne arbetar, utan konsekvenser, till arbetsgivarens totalvägran. Sanningen ligger knappast i någon av ytterligheterna.
Även om arbetsgivaren skulle vägra att erbjuda heltidsarbete så är det fortfarande fullt möjligt att t.ex. byta arbete, byta bransch eller omskola sig. Givetvis kan sådana val medföra avbrott i en välordnad tillvaro, det kan medöra sociala konsekvenser, både pga minskad tillgänglig tid, förändrad umgängeskrets och associationer till yrket, det kan kräva att man flyttar till ett nytt arbete eller lägger kvällarna på studier.
Frivilligheten börjar också långt tidigare, väljer man en utbildning där det finns ytterst få potentiella arbetsgivare och deltid är vanligt förekommane så får man givetvis svårare att byta för att få ett heltidsarbete, det är knappast någon annans ansvar om man gör det valet. När man väl valt inriktning för sin yrkesverksamhet så blir frågan också om man skaffat sig någon specialistkompetens eller liknande som underlättar att ställa krav eller om man engagerat sig i arbetet på ett sådant sätt att arbetsgivaren har anledning att vara tillmötesgående.
Det fungerar liksom inte att som totalt anonym och efter att ha suttit av sin tid i 10 år stövla in till chefen och hävda att man ska ha en heltidstjänst omgående för "det är man värd" eller att det skulle vara någon sorts mänsklig rättighet.

Att odla sin offerroll ger inga varaktiga resultat.
Folk skiter i offerkoftorna.

För att ställa sig frågan om varför kvinnor arbetar mer deltid måste man ha med sig aspekten att kvinnor i högre utsträckning än män utför oavlönat arbete, både i hemmet och på arbetsplatsen. I många fall kan därför det självvalda deltidsarbetandet vara resultat av (samhällets) krav på kvinnornas tillgänglighet och medverkan i det hushålleliga arbetet med mera.

Kvinnor tenderar även att ha ett mer enformigt och mer belastande arbete än män, oavsett om de innehar samma tjänst. Ett enformigt och belastande arbete medför med automatik att man inte klarar av att arbeta vare sig heltid eller lika många år.

Kan det vara för att män i högre utsträckning än kvinnor på sina arbetsplatser blir lyssnade på och gör som de vill och behagar, som de trivs bättre och följaktligen väntar med att gå i pension?

Kan det vara för att kvinnors sociala status i väldigt liten utsträckning påverkas av deras eget förvärvsarbete och att de kan uppnå både ekonomisk och social status genom att istället t.ex. gifta sig uppåt? Kan det bero på kvinnors lägre värdering av förvärvsarbete jämfört med andra sysselsättningar och lägre intresse för arbetets innehåll?

Det är oftast lättare att "bli lyssnad på" om man själv bidrar med sitt engagemang, kunskaper eller liknande istället för att sitta av tiden och göra minsta möjliga för att få ut sin lön. Det finns också ett tydligt och tämligen sexistiskt bias i det att kvinnor uppenbarligen formar sin bild av män som grupp och deras förutsättningar utifrån män med betydligt högre social och ekonomisk status än dem själva och de övriga männen ignoreras.

Om man går runt och tror att män i alla sammanhang blir lyssnade på mer än kvinnor och att män kan göra som de vill och behagar i alla situationer så är det inte förändringar på arbetsplatserna som är lösningen utan mindre skygglappar och sexism i tolkning och varseblivning.

Man kan ta hjälp av statistiken för att se det verkliga problemet, t.ex. den som visar på genomsnittlig åldersskillnad mellan samlevande män och kvinnor.
Man kan också ta hjälp av attitydundersökningar som visar på värderingar hos män och kvinnor samt relativa prioriteringar. Det går på samma sätt att titta på attitydundersökningar i samband med partnerval och beteenden för att uppnå de uppställda målen.
Samtliga är relativt välkända inom forskningen och t.o.m. FoF har tagit upp en del av aspekterna.

Det beror också på vilken åldersgrupp man tillhör. Vi, födda på tidigt 40-tal hade ingen barnomsorg om man bodde utanför storstäderna. Dessutom födde man sina barn tidigare än vad man i allmänhet gör idag. Det innebar att om man började arbeta direkt efter skolan så kom man inte in i socialförsäkringssystemet förrän man fyllt 28 år. Det gjorde att när man äntligen skulle komma in i systemet så fick man sina barn. Utan barnomsorg och som lågavlönad var det i princip omöjligt att arbeta utanför hemmet. Jag försökte ett år för att försöka få till lite bättre ekonomi och det visade sig då att vi gick back ekonomiskt det året eftersom jag inte ville betala en barnflicka svarta pengar.
Samhället har knappast underlättat för kvinnor i min generation att kunna försörja sig själva om de inte från början hade rika föräldrar som kunde kosta på dem en utbildning och uppfostra dem till att stå på egna ben. "Det var ingen idé att kosta på flickor utbildning för de skulle ändå bara gifta sig och få barn." Det är säkert inte så lätt för unga idag att förstå vilka villkor kvinnor levde under på 50- och i början av 60-talet.
När jag blev erbjuden arbete i kommunen var jag tvungen att tacka nej på grund av barnen. Jag hade gärna tackat ja om det funnits ett barndaghem förklarade jag för de styrande i kommunen. Barndaghem? Det hade de aldrig föreställt sig skulle behövas något. Behöver jag förklara att de var män med hemmafruar?

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.