Skip to content

"Karaktärsbevis grumlar vad domstolen ska pröva - det finns risk att rätten närmast hypnotiseras"

KRÖNIKA - av Ulf Lundqvist, docent i processrätt och verksam som konsult vid Bokbyrån

 

Tillåtligheten av så kallade karaktärsbevis och dess rättsverkan har på senare år uppmärksammats i praxis och även diskuterats inom rättsvetenskapen.

Med karaktärsbevis förstås vanligen i huvudsak att uppgifter presenteras som på ett eller annat sätt påverkar den hördes trovärdighet - positivt eller negativt.

Rättsligt sett prövas det åberopade beviset mot reglerna i 35:7 och att domstolen får avvisa onödiga bevis, som bör granskas även med ledning av rättens skyldighet att tillse att inget onödigt dras in i målet och avvisa ovidkommande frågor vid förhör. Straffansvar för förtal bör också nämnas i sammanhanget.

Faran med karaktärsbeviset är att det belyser den tilltalades potentiella farlighet som person och har därmed ett helt annat fokus än straffrätten. Den kriminaliserar gärningens farlighet eller att handlingen har orsakat skada på angreppsobjektet. Perspektiven skiljer sig alltså åt högst väsentligen.

Vad domstolen ska pröva grumlas och det försvårar en säker bevisvärdering, inte minst för nämndemännen som inte har den träning och erfarenhet av bevisvärdering som yrkesdomaren besitter. En risk finns för att rätten ”hypnotiseras” och vilseleds av karaktärsbeviset.

Bör regler införas om att bevisvärderingen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet?

Uppgifter i BRU är statistiska i meningen av att de redovisar tidigare händelser och domar, men säger registret verkligen någonting om den unika situation som åtalet avser? Klart tveksamt. Det finns inget kausalt samband samtidigt som uppgifter utanför den tidsram åtalet avser bör förstås irrelevanta för prövningen av ansvar och ska därför avvisas.

En annan risk med karaktärsbeviset är att det öppnar för ett kollektivt perspektiv där argumenten faller att den person vars karaktär är föremål för uppmärksamhet hör till en grupp i samhället som (fördomsfullt) anses benägen att begå brott. En sådan stigmatisering får uppfattas som en form av diskriminering, och är inte värdig i ett demokratiskt samhälle som formas av rättsstatens principer.

Är tiden mogen till exempel att införa ett bevisförbud mot karaktärsbevis som angriper målsäganden i fall av sexualbrottmål? Sådana regler finns vid internationella brottmålsdomstolar.

Bevis som inbjuder till subjektivitet och godtycklighet vid bevisvärdering ska hanteras varsamt och bör avvisas om inte goda skäl finns för att tillåta beviset. Bevisbördan bör ligga på åberopande part.

I sammanhanget är det viktigt att domstolen noga prövar huruvida den tilltalades rätt till en oberoende och opartisk prövning av åtalet, vilken framgår av RF och Europakonventionen, verkligen blir effektiv och praktisk om beviset tillåts.

Kanske ligger problemet i att både ansvar och påföljd prövas i ett och samma förfarande?

Karaktär kan vidare vara av intresse i fall av provokationer. Att åtal inte ska väckas i vissa fall av provokationer framgår av NJA 2007 s. 1037 och 2009 s. 475 I och II (se även JO:s beslut 2011-11-28, Dnr 0731-2010 och 3652-2010). Brottsbekämpningen av sina tydliga gränser där brottsprovokation inte leder till brottsprevention.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt