Skip to content

Fel paragraf, fel gärningsbeskrivning - hovrätten friar från penningtvätt efter åklagarmiss

Foto: DJ

Åklagarens gärningsbeskrivning stämmer inte överens med den paragraf som hon åberopade. Den skulle kunna stämma in på en annan paragraf men "på särskild fråga" under rättegången för-klarade åklagaren att hon inte åberopade den paragrafen. Hovrätten friar därför den kvinna som åtalats för penningtvätt.

 

Den 37-åriga kvinnan dömdes av Värmlands tingsrätt för penningtvättsbrott till tre månaders fängelse.

Enligt åtalet hade kvinnan upplåtit sina bankkonton till sin sambo som i sin tur hade använt dessa för ett antal inbetalningar som han förmått flera personer att göra genom att vilseleda dem.

Mannen dömdes i tingsrätten för bedrägeri till ett halvårs fängelse.

Dömdes av tingsrätten
Kvinnans åtgärd, att upplåta kontona, hade enligt åklagaren syftat till att dölja att pengarna kom från brott eller brottslig verksamhet och hade främjat möjligheterna för mannen att tillgodogöra sig pengar från den brottsliga verksamheten.

Tingsrätten dömde kvinnan enligt åtalet.

Hon överklagade till Hovrätten för Västra Sverige som nu friar henne helt.

Miss i gärningsbeskrivningen
Hovrätten pekar på att det sätt som åklagaren har utformat gärningsbeskrivningen på innebär att det saknas förutsättningar för att döma kvinnan för brott.

Åklagaren har till stöd för åtalet angivit 3 § första stycket 1 i penningtvättslagen.

Fyller inte lagens syfte
Enligt 3 § måste syftet med den åtgärd som vidtas vara att dölja att egendomen "härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde.

Hovrätten skriver i sina domskäl:

"I gärningsbeskrivningen har syftet med upplåtandet av bankkonton, dvs. med penningtvättsåtgärden, angetts vara att dölja att pengar härrör från brott eller brottslig verksamhet. Anvisandet av X (den tiklltalades) bankkonton för betalning har ingått i Y:s (kvinnans sambos) förfarande och varje målsägande har haft kännedom om till vem han eller hon översänt pengar. Upplåtandet av bankkonton kan därmed inte anses ha haft till syfte att dölja att pengar härrör från brott." 

"Eftersom Y själv saknat egna konton skulle syftet däremot ha kunnat vara att främja möjligheterna för honom att tillgodogöra sig pengarna. Förekomsten av ett sådant syfte innefattas emellertid inte i gärningsbeskrivningen och ska följaktligen inte prövas. Det ska nämnas att det genom hovrättens frågor under huvudförhandlingen blev klart att åklagaren inte önskade en justering av åtalet såvitt gällde penningtvättssyftet."

Ansvar enligt 3 § är därför enligt hovrätten uteslutet.

Särkild fråga till åklagaren
Det andra ledet i åklagarens gärningsbeskrivning - om att åtgärden otillbörligen främjat möjligheterna för mannen att tillgodogöra sig medlen - för enligt hovrätten tankarna till straffbestämmelsen i 4 § samma lag.

Hovrätten skriver dock:

"På särskild fråga därom har dock åklagaren förklarat att hon inte yrkar ansvar enligt den bestämmelsen och X har följaktligen inte haft anledning att försvara sig mot ett brottspåstående enligt den bestämmelsen. Det saknas därför förutsättningar att döma till ansvar enligt 4 § lagen om straff för penningtvättsbrott."

Kvinnan frias därför helt av hovrätten.

 

 

  • Carina Johansson

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

12 comments

Jag förstår inte hur åklagarna orkar ! Tingsrätten fällde ju men Hovrätten ansträngde sig för att fria. Det är inte första eller sista gången ! Rättvisa och juridik kommer allt längre från varandra !

Ja du Anders Bergstedt.., som vanligt tycker du att alla som åtalats borde fällas till ansvar. Men om åklagaren inte ens klarar av att åberopa rätt lagrum (trots vinkar från domstolen) så är risken överhängande för att allting annat också bara är pannkaka. Det får ju finnas gränser...

Varför blev det då fällande dom i Tingsrätten ? Där var väl domare och notarie juridiskt utbildade ! Som hos dej och så många andra på DJ är åklagarna måltavlor med alla medel ! Inser du inte att rättssamhället håller på att bryta ihop ?

Att någon frias för att åklagaren gör en miss är snarare ett tecken på att rättsordningen fungerar. Det kan tyckas vara en petitess men när åklagaren får en uttrycklig fråga från domstolen och då ger "fel" svar så ska inte det gå ut över den tilltalade. Man måste veta vilken gärning och vilket brott man åtalas för för att kunna försvara sig. Sedan är inte notarien med och och dömer i tingsrätten.

Snälla f.d. hovrättsassessor, kan du inte lite pedagogiskt förklara vad detta handlar om, du brukar ha så initierade och vettiga svar.

Lite svårt enbart utifrån artikeln men ska försöka.

Den juridiska utgångspunkten är givetvis att domstolen bara kan döma den tilltalade för en gärning som omfattas av gärningsbeskrivningen. Enligt rättegångsbalken är domstolen inte bunden av den brottsrubricering som åklagaren har satt på den påstådda gärningen, dvs. vad åklagaren kallar brottet och vilket lagrum som angetts.

Men enligt ett par rättsfall från HD, som beaktat Europakonventionens artikel 6, finns ändå ett slags bundenhet vid rubriceringen. Vill minnas att HD sagt ungefär att domstolen inte får tillämpa en annan rubricering än åklagaren om inte frågan varit uppe i målet på sådant sätt att den tilltalade fått möjlighet att försvara sig mot den.

Här hade åklagaren påstått att kontot upplåtits i syfte att dölja medel som åtkommits genom brott. Men hovrätten ansåg inte att så var fallet, eftersom anvisningen av betalning till annans konto skett öppet gentemot målsägandena. Förfarandet var möjligen ett sådant förfarande som omfattas av andra ledet i den av åklagaren angivna bestämmelsen men här stämde inte gärningsbeskrivningen med vad som skett i verkligheten. Domstolen är som sagt bunden av gärningsbeskrivningen, varför hovrätten inte kunde fälla för det brottet.

Slutligen fanns det en möjlighet att det som kvinnan gjort, och som möjligen kunde klämmas in i gärningsbeskrivningen, utgjorde brott enligt 4 § i lagen. Men då kommer vi in på den andra frågan jag nämner ovan, dvs. att den tilltalade måste fått möjlighet att försvara sig mot en annan rubricering än den åklagaren angett. Här sade åklagaren uttryckligen att denne inte gjorde gällande 4 § och då fanns det under alla förhållanden inte möjlighet att döma enligt det lagrummet.

Så uppfattar jag saken utifrån artikeln. Vet inte om jag uttryckt mig så mycket klarare än artikeln heller.

Låt mig med göra ett försök:

Åklagaren har åtalat för att syfta till att dölja. Det var ett tankefel. Hon har enligt samma lagrum men enligt ett annat led i lagrummet också åtalat för att syfta till att omsätta, men har i gärningsbeskrivningen råkat tappa bort orden ”syfta till”, som ska finnas där enligt lagrummet. Det var ett slarvfel, men felet råkar av ren slump få gärningsbeskrivningen att samtidigt passa in på ett annat lagrum, som även det är tillämpbart. Rätten ogillar tankefelet och är därför inte heller nådig då det gäller slarvfelet. ”Har du tappat bort ett ’syfta till’ ur gärningsbeskrivningen?” hade inneburit en just ställd fråga. Hade åklagaren fått frågan så formulerad för sig hade hon kunnat svara ja, och den tilltalade hade kunnat fällas i enlighet med det andra ledet i lagrummet. Men istället straffar rätten åklagaren för hennes tankefel och frågar ”Håller du fast vid penningtvättssyftet?”, underförstått att hon istället för slarvfelet skulle ha angett fel lagrum. Alternativt underförstått att hon håller fast vid tankefelet. Ifall åklagaren då hade angett att något syfte icke förelåg, så hade det kunnat förstås som att hon angivit fel lagrum och man hade då måst undra om hon överhuvudtaget varit skrivkunnig. Med ett sådant agerande hade det felaktigt angivna lagrummet emellertid tagits ut av slarvfelet och åklagaren hade då råkat hamna rätt igen vad gällde det andra lagrummet. Frågan ställs med vetskap att åklagaren inte kommer att inse att hon har tappat ordet i gärningsbeskrivningen och åklagaren svarar därför givetvis att hon håller fast vid penningtvättssyftet. Hovrätten får åklagaren därvid att framstå som att de skulle ha velat skydda åklagaren från att göra fel. Men egentligen får de henne bara att framstå som någon som inte har kontroll över situationen, som någon som måste begå dubbelfel för att någon gång få något rätt och som någon som det hade gått bättre för om hon bara hade varit tyst. Riktig kölhalning. Men nu var det ju inte hon som skulle dömas, och det hade därför varit justare om rätten inte hade ställt frågan så kryptiskt.

* Hovrätten får DET därvid att framstå...

Enligt tidningsreferatet skulle gärningsbeskrivningen ha inbegripit ett främjande av möjligheter.

Enligt domen skulle samma gärningsbeskrivning ha inbegripit ett OTILLBÖRLIGT främjande av samma möjligheter och man hänvisade till 4 § att användas istället.

Vad gärningsbeskrivningen emellertid borde ha innehållit var ett SYFTANDE till att främja. Småsak och inget att hänga upp sig över, anser jag, om någon glömmer ett ”syftade till att”. Nog hade kvinnan ett syfte med gärningen och lagrummet 3 § 1 p var rätt.

Relevant hade det väl måst anses ha varit att kolla upp hur den tilltalade hade uppfattat åtalet? Hade hon uppfattat det som att hon stått åtalad för att syfta till att främja, eller hade hon uppfattat det som att hon stått åtalad för att otillbörligen främja? Ifall det gått att utläsa något ur hennes överklagan om ett syftande till främjandet, så hade det fått förstås som att hon hade greppat att det var det hon stod åtalad för.

Ni som klagar på att domstolarna motarbetar de stackars åklagarna verkar se saken lite annorlunda.

Jag läser att kvinnan blir dömd i tinget och klagar till hovet.
Åklagaren klantar till det med gärningsbeskrivningen, men hovet försöker rädda situationen genom att ställa en i viss mån ledande fråga till åklagaren om det möjligen yrkas ansvar även enligt §4.
Åklagaren är för såsig och fattar inte vinken och tackar nej till inviten.
Rätten tar sig för pannan men kan inget annat göra än att döma enligt lagen och friar därför till allas förtret på grund av åklagarens miss i ett annars enkelt mål.

Och ni har mage att påstå att domstolen motarbetar åklagaren.

Så olika man kan se på saker.

Mikael ! Du ser hur svårt även f.d. Hovrättsassessor har för att bringa klarhet i detta. Försvarare har en tacksam uppgift som inte behöver vara konstruktiv utan söka efter teknikaliteter och annat för att så tvivel och domstolarna hakar på. Åklagare får inte göra något misstag.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.