Skip to content

"Domstolarnas vana från brottmål riskerar att färga av sig på dömandet i tvistemål"

KRÖNIKA - av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet

 

Av alla de mål som kommer in till svenska tingsrätter, det vill säga de allmänna domstolarna, skall ca 60 procent utgöra brottmål (det vill säga B-mål). Resten, ca 40 procent, är således olika former av tvistemål (T-mål inkl FT-mål).

Dessa tvistemål kan sedan delas in i fler grupper, men här vill jag begränsa mig till familjemål och vad vi kan kalla mer ordinarie kravmål.

Om man kommer till andra ändan vågar jag påstå att en än större andel av de domar som svenska tingsrätter avkunnar, efter fullbordad huvudförhandling, utgörs av brottmål. Orsaken till detta påstående är att brottmål, i princip, inte får förlikas medan tvistemål, generellt sett, alltid kan förlikas.

Jag har inte tagit del av någon statistik som utvisar hur stor andel av de domar som avkunnas efter fullbordad huvudförhandling,  domar i brottmål respektive i tvistemål. Det skulle inte förvåna mig om 75 procent eller mer är brottmålsdomar. Specifikationen "efter fullbordad huvudförhandling" syftar till att utesluta stadfästa förlikningar.

Spelar detta förhållande någon roll? Enligt min åsikt - definitivt. Det finns alltid mer bakom, inte bara bakom de olika regelverk vi arbetar med utan även bakom hur arbetet utförs. Och enligt min åsikt finns det alltid anledning att reflektera över vad detta ”bakom” kan vara, varför det finns där och - kanske - är det lämpligt.

Jag har tidigare tagit upp en vinkel på detta ”bakom” i samband med uppmärksammandet av Svea Hovrätt och dess roll för svensk rättsutveckling. Nu tänkte jag mig en annan vinkel.

Vi alla vet att det finns vissa skillnader mellan hanteringen av de olika formerna av mål. Brottmål är till exempel att se som indispositiva, vilket bland annat innebär att det inte skall finnas några möjligheter till förlikning utan målet måste avslutas med dom - även om jag har varit med om att i praktiken förlika ett brottmål, varvid dock det som formellt skedde var att åklagaren återkallade sin talan (varefter målet skrevs av).

Tvistemål är egentligen alltid dispositiva och kan alltid förlikas av parterna utan att någon utomstående - vilket inkluderar domstolen - kan påverka.

Jag har dock sett exempel på undantag, som ett tämligen invecklat faderskapsmål där domstolen konstaterade att uppkomna frågor medförde att det förelåg oklarheter som kunde var barnet (som inte var part i målet) till skada, varför tingsrätten förbehöll sig rätten att föra målet till slut trots parternas vilja att avsluta målet i förtid (eller åtminstone tillse att blodprovsundersökningar genomfördes).

Emellertid vill jag här peka på något annat som kanske inte upplevs som lika omedelbart men ändå kan ha stor betydelse för hanteringen av målet och -faktiskt - utformningen av domen.

Partsställningen i ett brottmål är ganska uppenbar. En åklagare i käranderollen, även om det kanske i något enstaka fall kan vara frågan om enskilt åtal, varvid en målsägande står i käranderollen. På andra sidan har vi någon som anklagas för att ha begått ett brott, den tilltalade.

En grundläggande rättsprincip är att den tilltalade är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Denna princip har till följd att åklagaren skall bevisa allt och att den tilltalade har rätt att bli trodd tills motsatsen är bevisad eller det är på annat sätt uppenbart att hans berättelse inte kan stämma - till exempel om hans historia förutsätter att solen går upp i väster, är det något som uppenbart inte stämmer, baserat på vad som är allmänt känt.

Därutöver har vi också legalitetsprincipen, sammanfattad i de två uttalandena om "inget brott utan lag" och "inget straff utan lag" (alternativt utan brott). Principen är, och skall vara, strikt vid handhavande av brottmål.

En påstådd handling måste vara täckt av en brottsbeskrivning i en lagregel. Samma lagregel får inte tolkas analogt, utvidgande eller motsatsvis. Förenklat beskrivit, det får inte föreligga något tvivel om att handlingen är straffbelagd.

Generellt kan sägas att i ett brottmål är den viktiga frågan vad åklagaren har bevisat. Med hänsyn till de omfattande begränsningarna av lagtolkning är rättsfrågor relativt sett av mindre betydelse.

Av naturliga skäl blir därmed bevisupptagningen av stor vikt under huvudförhandlingen och pläderingarna upptas oftast av diskussioner om vad som är bevisat och vad som inte är bevisat.

I familjemål är inte bevissituationen densamma som i brottmål. Istället skall var part, med en förenklad beskrivning, bevisa sina påståenden. Legalitetsprincipen eller några andra övergripande rättsprinciper, som kan ha betydelse för hanteringen av rättsfrågor, förekommer egentligen inte. Däremot, handlar en stor del av målen om barn och då har vi en portalparagraf i Föräldrabalken, som är av stor betydelse: Vad som är bäst för barnen.

Formellt är barnen inte part, men det är ändå de som är centrala i hela förfarandet. Det medför att domstolsförfarandet i allt väsentligt blir inriktad på att söka hitta någon lösning för någon som är tredje man i förhållande till parterna.

Det finns naturligtvis undantag, men de väsentliga rättsreglerna är relativt simpla och rättsfrågor är inte avgörande för utgången. Detta förhållande påverkar naturligtvis genomförandet av huvudförhandlingen.

I allt väsentligt är det lämplighetsfrågor (vad som är bäst för barnen) som styr och teoretiska frågor lyser med sin frånvaro. Pläderingen präglas härav.

Slutligen har vi vad jag ovan kallade ordinarie kravmål i en eller annan form. Dessa skiljer sig från brottmål och familjemål i det att det inte avdöms av en domare tillsammans med nämnd utan av en panel bestående av tre domare. Detta åtminstone enligt huvudregeln - undantaget i första hand småmål (FT-mål) och i andra hand allt annat tingsrätten tycker skall kunna definieras som av enkel beskaffenhet.

Erfarenheten från sådana kravmål är att parterna ofta är tämligen överens om vad som har förekommit dem emellan, däremot skiljer man sig åt om betydelsen av det som förevarit.

Ett praktiskt exempel: den ena partens ombud ringde upp den andra partens ombud och sa att huvudmannen i princip accepterat ett förslag från andra parten, dock önskade han vissa klargöranden. Efter att frågorna hade diskuterats/besvarats så sa första partens ombud att ”jag återkommer” varefter telefonsamtalet avslutades. Båda parter var överens om vad som sagts under telefonsamtalet, men var inte överens om huruvida ett avtal hade träffats eller ej.

Inte särskilt mycket en bevisfråga, som en tolkningsfråga (syftade ”jag återkommer” på ett framtida definitivt besked om avtalet accepteras eller på ett ev behov att diskutera frågor hur avtalet skulle fullgöras). Således, rena bevisfrågor - fastställa vad som har hänt - är ofta av mindre betydelse i kravmål.

Därtill kommer att rättsläget inom civilrätten ofta inte är helt enkel, även i fall som vid en första anblick kan tyckas enkla.

Någon övergripande rättsprincip, som legalitetsprincipen, finns inte, däremot finns en mängd så kallade allmänna rättsprinciper, varav många inte är kodifierade. Många principer är inte samordnade: köparen skall akta sig (skylla sig själv), men konsumenten är skyddsvärd - och så vidare.

En mer allmän princip av stor betydelse i rättegångssammanhang är dock åberopsbördan och de följder denna har för domstolar i deras bedömning av omständigheter och bevis.

Allt tyder således på att i kravmål är bevisfrågor tämligen enkla och relativt fåtaliga i jämförelse med framför allt brottmål. Däremot blir tolkningsfrågor större och rättsfrågor kan ha stor betydelse, i många fall avgörande betydelse på ett sätt som sällan eller aldrig förekommer i brottmål.

Men om nu tre av fyra huvudförhandlingar (eller fler) genomförs för att utreda vad som har hänt - och det egentligen inte finns några omfattande tolknings- och rättsfrågor - kan det påverka hanteringen av den sista fjärdedelen av huvudförhandlingarna?

Jag har varit med om att ett tvistemål har avgjorts med uttrycklig hänvisning till uppsåt (avsikt - ett straffrättsligt begrepp) när frågan egentligen rörde huruvida svaranden hade insikt (insåg eller borde ha insett - det vill säga förstod eller borde förstått förekomsten av ett visst förhållande). Att det var en hovrätt som avkunnade domen gör inte saken bättre. Så, ja - det kan påverka.

Enligt min åsikt är det uppenbart att mycket av brottmålshantering återkommer i handläggningen av kravmålen, bland såväl domare som ombud. Det förrycker tvistemålsprocessen och mer eller mindre automatiskt koncentreras tanken vid förhållanden som kan vara av mindre betydelse på bekostnad på sådan som kan vara avgörande.

För ett antal år sedan hade jag en rättegång om bättre rätt där den huvudsakliga grunden var att motparten, svaranden, saknade rätt (på grund av vissa lagstadgande som medförde att motpartens förvärv var att anse som en nullitet).

Såväl tingsrätt som hovrätt ansåg att käranden inte hade styrkt sin rätt, utan någon som helst prövning av svarandens eventuella rätt. Detta trots att jag, i hovrätten, upprepat grunden - motpartens bristande rätt - i sådan omfattning att ordföranden till slut, något irriterat, förklarade att ”rätten har förstått det”.

Redan misstanken att brottmål kan ”färga av sig” borde väcka tvivel och frågor. Att det är möjligt att konstatera att så sker, innebär en avsevärd oro för tvistemålsprocessens del. Att det därtill, sannolikt, sker omedvetet gör inte saken bättre. Snarare tvärtom.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt