Skip to content

"Domstolarnas vana från brottmål riskerar att färga av sig på dömandet i tvistemål"

KRÖNIKA - av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet

 

Av alla de mål som kommer in till svenska tingsrätter, det vill säga de allmänna domstolarna, skall ca 60 procent utgöra brottmål (det vill säga B-mål). Resten, ca 40 procent, är således olika former av tvistemål (T-mål inkl FT-mål).

Dessa tvistemål kan sedan delas in i fler grupper, men här vill jag begränsa mig till familjemål och vad vi kan kalla mer ordinarie kravmål.

Om man kommer till andra ändan vågar jag påstå att en än större andel av de domar som svenska tingsrätter avkunnar, efter fullbordad huvudförhandling, utgörs av brottmål. Orsaken till detta påstående är att brottmål, i princip, inte får förlikas medan tvistemål, generellt sett, alltid kan förlikas.

Jag har inte tagit del av någon statistik som utvisar hur stor andel av de domar som avkunnas efter fullbordad huvudförhandling,  domar i brottmål respektive i tvistemål. Det skulle inte förvåna mig om 75 procent eller mer är brottmålsdomar. Specifikationen "efter fullbordad huvudförhandling" syftar till att utesluta stadfästa förlikningar.

Spelar detta förhållande någon roll? Enligt min åsikt - definitivt. Det finns alltid mer bakom, inte bara bakom de olika regelverk vi arbetar med utan även bakom hur arbetet utförs. Och enligt min åsikt finns det alltid anledning att reflektera över vad detta ”bakom” kan vara, varför det finns där och - kanske - är det lämpligt.

Jag har tidigare tagit upp en vinkel på detta ”bakom” i samband med uppmärksammandet av Svea Hovrätt och dess roll för svensk rättsutveckling. Nu tänkte jag mig en annan vinkel.

Vi alla vet att det finns vissa skillnader mellan hanteringen av de olika formerna av mål. Brottmål är till exempel att se som indispositiva, vilket bland annat innebär att det inte skall finnas några möjligheter till förlikning utan målet måste avslutas med dom - även om jag har varit med om att i praktiken förlika ett brottmål, varvid dock det som formellt skedde var att åklagaren återkallade sin talan (varefter målet skrevs av).

Tvistemål är egentligen alltid dispositiva och kan alltid förlikas av parterna utan att någon utomstående - vilket inkluderar domstolen - kan påverka.

Jag har dock sett exempel på undantag, som ett tämligen invecklat faderskapsmål där domstolen konstaterade att uppkomna frågor medförde att det förelåg oklarheter som kunde var barnet (som inte var part i målet) till skada, varför tingsrätten förbehöll sig rätten att föra målet till slut trots parternas vilja att avsluta målet i förtid (eller åtminstone tillse att blodprovsundersökningar genomfördes).

Emellertid vill jag här peka på något annat som kanske inte upplevs som lika omedelbart men ändå kan ha stor betydelse för hanteringen av målet och -faktiskt - utformningen av domen.

Partsställningen i ett brottmål är ganska uppenbar. En åklagare i käranderollen, även om det kanske i något enstaka fall kan vara frågan om enskilt åtal, varvid en målsägande står i käranderollen. På andra sidan har vi någon som anklagas för att ha begått ett brott, den tilltalade.

En grundläggande rättsprincip är att den tilltalade är oskyldig tills motsatsen är bevisad. Denna princip har till följd att åklagaren skall bevisa allt och att den tilltalade har rätt att bli trodd tills motsatsen är bevisad eller det är på annat sätt uppenbart att hans berättelse inte kan stämma - till exempel om hans historia förutsätter att solen går upp i väster, är det något som uppenbart inte stämmer, baserat på vad som är allmänt känt.

Därutöver har vi också legalitetsprincipen, sammanfattad i de två uttalandena om "inget brott utan lag" och "inget straff utan lag" (alternativt utan brott). Principen är, och skall vara, strikt vid handhavande av brottmål.

En påstådd handling måste vara täckt av en brottsbeskrivning i en lagregel. Samma lagregel får inte tolkas analogt, utvidgande eller motsatsvis. Förenklat beskrivit, det får inte föreligga något tvivel om att handlingen är straffbelagd.

Generellt kan sägas att i ett brottmål är den viktiga frågan vad åklagaren har bevisat. Med hänsyn till de omfattande begränsningarna av lagtolkning är rättsfrågor relativt sett av mindre betydelse.

Av naturliga skäl blir därmed bevisupptagningen av stor vikt under huvudförhandlingen och pläderingarna upptas oftast av diskussioner om vad som är bevisat och vad som inte är bevisat.

I familjemål är inte bevissituationen densamma som i brottmål. Istället skall var part, med en förenklad beskrivning, bevisa sina påståenden. Legalitetsprincipen eller några andra övergripande rättsprinciper, som kan ha betydelse för hanteringen av rättsfrågor, förekommer egentligen inte. Däremot, handlar en stor del av målen om barn och då har vi en portalparagraf i Föräldrabalken, som är av stor betydelse: Vad som är bäst för barnen.

Formellt är barnen inte part, men det är ändå de som är centrala i hela förfarandet. Det medför att domstolsförfarandet i allt väsentligt blir inriktad på att söka hitta någon lösning för någon som är tredje man i förhållande till parterna.

Det finns naturligtvis undantag, men de väsentliga rättsreglerna är relativt simpla och rättsfrågor är inte avgörande för utgången. Detta förhållande påverkar naturligtvis genomförandet av huvudförhandlingen.

I allt väsentligt är det lämplighetsfrågor (vad som är bäst för barnen) som styr och teoretiska frågor lyser med sin frånvaro. Pläderingen präglas härav.

Slutligen har vi vad jag ovan kallade ordinarie kravmål i en eller annan form. Dessa skiljer sig från brottmål och familjemål i det att det inte avdöms av en domare tillsammans med nämnd utan av en panel bestående av tre domare. Detta åtminstone enligt huvudregeln - undantaget i första hand småmål (FT-mål) och i andra hand allt annat tingsrätten tycker skall kunna definieras som av enkel beskaffenhet.

Erfarenheten från sådana kravmål är att parterna ofta är tämligen överens om vad som har förekommit dem emellan, däremot skiljer man sig åt om betydelsen av det som förevarit.

Ett praktiskt exempel: den ena partens ombud ringde upp den andra partens ombud och sa att huvudmannen i princip accepterat ett förslag från andra parten, dock önskade han vissa klargöranden. Efter att frågorna hade diskuterats/besvarats så sa första partens ombud att ”jag återkommer” varefter telefonsamtalet avslutades. Båda parter var överens om vad som sagts under telefonsamtalet, men var inte överens om huruvida ett avtal hade träffats eller ej.

Inte särskilt mycket en bevisfråga, som en tolkningsfråga (syftade ”jag återkommer” på ett framtida definitivt besked om avtalet accepteras eller på ett ev behov att diskutera frågor hur avtalet skulle fullgöras). Således, rena bevisfrågor - fastställa vad som har hänt - är ofta av mindre betydelse i kravmål.

Därtill kommer att rättsläget inom civilrätten ofta inte är helt enkel, även i fall som vid en första anblick kan tyckas enkla.

Någon övergripande rättsprincip, som legalitetsprincipen, finns inte, däremot finns en mängd så kallade allmänna rättsprinciper, varav många inte är kodifierade. Många principer är inte samordnade: köparen skall akta sig (skylla sig själv), men konsumenten är skyddsvärd - och så vidare.

En mer allmän princip av stor betydelse i rättegångssammanhang är dock åberopsbördan och de följder denna har för domstolar i deras bedömning av omständigheter och bevis.

Allt tyder således på att i kravmål är bevisfrågor tämligen enkla och relativt fåtaliga i jämförelse med framför allt brottmål. Däremot blir tolkningsfrågor större och rättsfrågor kan ha stor betydelse, i många fall avgörande betydelse på ett sätt som sällan eller aldrig förekommer i brottmål.

Men om nu tre av fyra huvudförhandlingar (eller fler) genomförs för att utreda vad som har hänt - och det egentligen inte finns några omfattande tolknings- och rättsfrågor - kan det påverka hanteringen av den sista fjärdedelen av huvudförhandlingarna?

Jag har varit med om att ett tvistemål har avgjorts med uttrycklig hänvisning till uppsåt (avsikt - ett straffrättsligt begrepp) när frågan egentligen rörde huruvida svaranden hade insikt (insåg eller borde ha insett - det vill säga förstod eller borde förstått förekomsten av ett visst förhållande). Att det var en hovrätt som avkunnade domen gör inte saken bättre. Så, ja - det kan påverka.

Enligt min åsikt är det uppenbart att mycket av brottmålshantering återkommer i handläggningen av kravmålen, bland såväl domare som ombud. Det förrycker tvistemålsprocessen och mer eller mindre automatiskt koncentreras tanken vid förhållanden som kan vara av mindre betydelse på bekostnad på sådan som kan vara avgörande.

För ett antal år sedan hade jag en rättegång om bättre rätt där den huvudsakliga grunden var att motparten, svaranden, saknade rätt (på grund av vissa lagstadgande som medförde att motpartens förvärv var att anse som en nullitet).

Såväl tingsrätt som hovrätt ansåg att käranden inte hade styrkt sin rätt, utan någon som helst prövning av svarandens eventuella rätt. Detta trots att jag, i hovrätten, upprepat grunden - motpartens bristande rätt - i sådan omfattning att ordföranden till slut, något irriterat, förklarade att ”rätten har förstått det”.

Redan misstanken att brottmål kan ”färga av sig” borde väcka tvivel och frågor. Att det är möjligt att konstatera att så sker, innebär en avsevärd oro för tvistemålsprocessens del. Att det därtill, sannolikt, sker omedvetet gör inte saken bättre. Snarare tvärtom.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

19 comments

Intressant och insiktsfull krönika!

Mycket bra sammanfattad beskrivning

Innan man byggde nya TR i Gbg och blandade "fint folk" med brottslingar, hade man en separat TR på Postgatan där endast tvistemål och ekobrottmål handlades. Dessa domare blev möjligen bättre på tvistemål.

(minns att jag träffade Lindskog där när han var sakförare, en liten man som satt med knäna i hop och två kassar märkta Wistrands med handlingar...)

Med tanke på att Stefan Lindskog är över 1,90 lång så vågar jag påstå att du ljuger.

Nä, det var hans sätt att sitta, nästan litet hopkrupen samt de två kassarna som är minnesbilden. Kroppslängd framgår inte när man sitter och särskilt inte när man är hopkrupen.

Tyckte bara det var kul att visa att vi alla är i olika situationer och olika stadier i livet ibland...

Jag håller inte helt med.

I fråga om fel i vara, som exempelvis en häst eller en skördetröska, och vilka fel som bort föranleda ytterligare utredning av en köpare av en fastighet spelar ofta teknisk och sakkunnigbevisning en stor roll. Denna bevisning ställer stora krav på domstolen, och beviskravet är lägre än "bortom rimligt tvivel".

Om familjerätt har jag ingen uppfattning.

SANT skrivet av adv. Gunnar Brolin.
En äldre rådman hade ålagts att ta huvudförhandlingen i ett förenklat tvistemål, vilket sannolikt även innebar en temporär prestigeförlust för honom.
Svaranden i målet avlade en sanningsförsäkran under ed (tillåtet i tvistemål).
Och svarandens kompis vittnade under ed.
Kärandens bevisning hade inte instuderats av den nye domaren.
Protokollet från huvudförhandlingen blev därför ett obegripligt skämt rörande kärandens bevisning.
Och hovrätter bryr sig sällan om förenklade tvistemål (runt 20 % får PT).
Det blev alltså ett FT-mål som behandlades som ett snabbt avklarat smärre brottmål (B-mål).
.

.

Påståendet att parterna oftast är överens om sakförhållandena i tvistemål håller jag inte med om. Enligt min uppfattning är det även i tvistemål oftast fråga om bevisfrågor. Däremot är parternas ombud ofta av den uppfattningen att just deras mål rör svåra rättsfrågor. När man penetrerar omständigheterna hamnar man dock ofta i rena bevisfrågor.

Mycket bra Gunnar Brolin! Jag känner igen oerhört mycket av det här som arbetar med tvistemål. Det finns mycket att ta upp här. Jag hoppas att du återkommer i frågan för det finns oerhört mycket som otillfredsställande i tvistemålen i allmän domstol. Många gånger undrar man i efterhand om vem det var som satt där, som domare med tanke på målets rättsliga karaktär och vad som var den domarens egentliga intresse och specialområde.

Så bra och pedagogisk skrivet.

Det känns lite som att domstolar tycker att brottsmål är viktiga att reda ut och hitta ett rättvist avslut på medan tvistemål är människor som käbblar i onödan. Man bestämmer utgång redan i parternas första inlagor. Utan hela bakgrunden. Som varit vägen att man sen står där man står när förhandling börjar.

Man hade önskat att domstol hade ett större intresse för själva orsak och verkan i tvistemål.

Ett tvistemål kan få större konsekvenser för en människas liv än ett brottsmål.

När man vänder sig till domstol är det för att man önskar sig en rättvis prövning av sin sak av kunniga yrkesutövare som har förmåga att hålla sig objektiva och själva vara del av att ett välgrundat avslut uppbringas till förmån för alla. Tvisten är utagerad för evigt.

Vad jag försöker säga är att jag i alla fall hade önskat att domstolen genom att ställa frågor var med och utredde vad som måste utredas. Alltså en aktivare domstol som ändå höll sig klart objektiv.

En tvist som inte utreds rätt blir aldrig löst.

Domstolen ska inte bedriva utredning i dispositiva tvistemål (inte i brottmål heller för den delen). Vad domstolen ska och får göra är att bedriva materiell och formell processledning i syfte att tvistefrågorna genom parternas försorg blir så utredda som målets beskaffenhet kräver. Vill du ha en annan ordning är det en lagstiftningsfråga. Men det bästa för dig hade nog varit att skaffa dig ett ombud.

F.d. Hovrättsassessor, Brolin m.fl. Jag tycker att man inrättar en helt ny tvistemålsdomstol.

Jag menar nog inte att processen måste ändras men om man har en sittning med tre domare och inte en fråga ställs hur vet man då själv att domstolen förstått vad de ska döma om?

Jag tycker exempelvis att det i varje dom skulle gå att utläsa vilka bevis som lämnats in från vardera part och hur sedan domstol värderat varje enskilt bevis och sedan tillsammans.

Som det är nu kan ju domstol fylla ett helt domslut med en bagatell och klumpa ihop övriga och i stort sett avvisa dom utan motivering.

Är då ett mål utrett? Om det inte säkert framgår att varje bevis utvärderats? Blir det rättsäkert?

Inga ombud vill företräda den som inte kan betala. Inga ombud vill heller ha en rådman som motpart. Och de får välja.

Europadomstolen har däremot ålagt domstol att se till att den som behöver ett ombud också ska få ett. Så att den enskilde inte tvingas bära en alltför stora börda i en prövning.

Bevisligen tyckte ingen domstol att jag var i behov av ett ombud.

Min första prövning var heller inte utsatt som ett FT-mål. Det blev det hux flux utan förvarning och utan möjlighet för mig att lämna in något bevis. Avgjort på 30 minuter. Ingen ska fråntas allt de äger så.

Domstol har också ett åliggande att skydda enskildas rättigheter enligt RF.

Då ska de kunna visa att de också gjort det. Inte struntat i det. En domstol som struntar i de som de är satta att företräda, vem är hjälpt av en sån domstol. Och när,det gör inte domstol till ombud för parterna. Det bevisar rättsäkerhet. Att domstolar är folkdomstolar. Finns där för folket.

Förvaltningsrätter (tvister mellan det offentliga och enskilda) har en strikt utredningsskyldighet att förtydliga och berika processmaterialet enligt FpL
OM nu de allmänna domstolarna gillar att betrakta tvistemål som brottmål (utan att ta del av förundersökningen för brottet), så är det en bra idé att lägga fram tvistemålet som om det vore ett brottmål.
* Svaranden = gärningspersonen
* Motivet för brottet
* Relationen mellan gärningspersonen och kärandeparten.
* Relationen mellan gärningspersonen och gärningspersonens vittnen.
* Alibin för svaranden/gärningspersonen.
* Etc..
Då kanske domarna går igång.
.

"den tilltalade har rätt att bli trodd tills motsatsen är bevisad"
Jag hånskrattar åt detta påstående.

Bra beskrivet Gunnar!

Lägg till problemet med fel domare med fel kunskap i Mark och Miljödomstolar dit brottmålsjurister tycks ha flyttat. Beror det på att polisen inte längre kan jaga brottslingar tack vare Eliassons omorganisation så att denna domargrupp finner det gott att flytta till nya områden? Samtidigt är det känt att vissa tjänstemän på kommuner numera kallar personer som överklagar i PBL-mål för "rättshaverister". Passande kombination?

De olika domstolar som kom att slås samman till Mark och Miljödomstolar fanns det säkert goda skäl för att slå samman, men varningen i en utredning att det behövdes utbildning är tveksamt om det har hörsammats. Så frågan är hur mycket utbildning som har genomförts.

Lägg då till att kommuner i många fall har brist på kompetent personal som ska vara första linjen att upprätthålla PBL och därutöver sakkunskap inom andra nödvändiga områden.

Länsstyrelsen i Stockholm har sedan ett par år tillbaka rekryterat mycket ny personal, men frågan är om alla skolats in på ett riktigt sätt i tjänstemannautövning och har godtagbara kunskaper i PBL. Med nära nog fullt fokus på att bygga bostäder i storstadsregioner sätts andra angelägna områden som tillsyn (visseligen en papperstiger vilket är beklagligt) på undantag.

Att Mark och Miljödomstolar i många fall har så lite kunskap att de tar för givet att instanser innan gjort sitt jobb gör inte saken bättre. Då återstår tack och lov Mark och Miljööverdomstolen som förhoppningsvis håller fanan högt länge framöver.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.