Skip to content

"HD kan inte ens hålla fast vid sin egen regel - ändra lagen och systemet för resning"

ANALYS - av Olle Ekstedt, jur. dr, f.d. hovrättslagman

 

Resning i brottmål
Resningsregleringen har på senare tid kommit i blickpunkten. Det kan bero på en del uppseendeväckande fall där resning varit aktuell.

Det kan i förlängningen också bero på att det ordinarie rättssystemet uppfattas som försämrat. Det har också i modern tid gjorts en rad försämringar av rättssystemet.

Om vi blickar på tiden efter andra världskriget kan vi se en början med att Högsta domstolen 1972 förlorade möjligheten att ge prövningstillstånd när det såg ut som om det var feldömt i hovrätten. Det talades om att bristen uppvägdes av en förbättring av rättskipningen i hovrätterna.

Några åtgärder i den riktningen företogs emellertid inte. Högsta domstolens justitieråd har sedan dess haft som uppgift att ständigt se felaktiga domar utan att kunna göra något åt dem. Att vara justitieråd måste därmed vara ett av de mest demoraliserande juristyrkena.

Nya försämringar har tillkommit. Snart introducerades prövningstillstånd i hovrätt i så kallade enklare mål. Det blev därmed en uppsjö av felaktigheter som kom att bli bestående. Detta till trots lanserades år 1997 förslaget att alla mål skulle kräva prövningstillstånd för att kunna tas upp i hovrätten.

Propositionen drogs tillbaka i sista minuten från riksdagen på grund av de rättsliga riskerna. Projektet låg emellertid kvar i justitiedepartementet och till slut hade man år 2008 infört prövningstillståndet i alla tvistemål av ekonomisk art. Verkningarna är förödande.

Fortfarande ligger man på projektet att införa prövningstillståndet också för alla brottmål såväl om det dömts till livstids fängelse eller lägre straff. Till dessa stora steg har det tagits ett antal andra som medverkat till ett från medborgarsynpunkt sett svagt rättssystem.

Resningsreglernas problematik
Att bota svagheterna i rättssystemet i allmänhet med resningsregler tror jag är fel väg att gå. Det hindrar inte att vi också behöver bra resningsregler och ett bra system för resning.

Ett effektivt system för resning är ett minimum av skydd för medborgarna som riskerar att dömas oskyldiga. Resning behövs också i tvistemål som ett yttersta korrektiv mot felaktigheter.

Vi har i senare tid fått uppleva flera resningar av spektakulärt slag. Och vi har fått uppleva flera märkliga avslagsbeslut i resningsfrågor. Ändå sägs det att ”systemet i alla fall fungerar”. Detta är naturligtvis helt fel om man ser det från medborgarnas synpunkt.

När någon efter många års strafftid och kanske upprepade avslag på resningsansökan till slut får resning då fungerar inte rättssystemet så som det är önskvärt från medborgarnas sida. För den enskilde medborgaren finns det bara ett godtagbart resultat och det är en rättvis rättegång som från början leder till korrekt dom. Det får man inte om man kan dömas oskyldig och tvingas avtjäna straff.

Det är också i strid mot kravet på rättvis rättegång att det kan dömas olika i domstolarna, att det kan bli en fällande dom på flera års fängelse i tingsrätt och frikännande i hovrätten eller tvärtom. Något är fel när det kan bli så olika.

Det hörs nu från flera håll krav på att vi i Sverige skall skapa ett resningsinstitut med modell från England och Norge som kan utföra undersökningar i resningsfrågor. Jag tror att detta är en angelägen uppgift.

Det måste emellertid också göras en grundläggande genomgång av reglerna för resningsreglernas innehåll. De regler vi har i dag är gamla och de har i tillämpningen gjorts krångliga och svårbegripliga. Det bör göras en bedömning av hur de inblandade intressena bör avvägas med öppen hänsyn till medborgarnas intressen av att det blir korrekta domar i rättstillämpningen.

Det brukar sägas att resningsfrågan är en fråga om avvägning mellan intresset av stabilitet och rättvisa. Man tycks mena att Högsta domstolen har att göra avvägningar mellan dessa intressen i de enskilda fallen.

Redan här finns det en missuppfattning av hur rättsregler bör tillämpas. Avvägningen mellan de angivna intressena skall göras i lagreglerna. Resultatet därav är de givna reglerna och något fritt laborerande med intresseavvägningar bör inte få förekomma i regeltillämpningen.

Jag tar i det följande upp vissa grundläggande problem med de resningsregler vi har i dag i brottmål. Utgångspunkten är reglerna i rättegångsbalken 58 kap. 2 § punkten 4.

”2 § Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till förmån för den tilltalade,
 
4. om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts,” 

Resning ”får” beviljas
Resningsreglerna ger problem redan med sina första ord om att resning får beviljas i angivna fall. Enligt vanligt språkbruk ger man här en skönsmässighetsregel utan begränsningar.

Uttryckssättet har dock troligen en annan bakgrund. Vad som menas är troligen att Högsta domstolen får göra det som inte får göras, nämligen att bryta upp en lagakraftägande dom.

Att lagstiftaren på detta sätt riktar sig till domstolen bottnar i ett äldre rättstänkande som innebär att Konungen (den politiska makten) som av Gud fått makt över rätten i sin tur ger uppdrag till domstolarna som alltså får göra sådant som delegerats. Det är ju hög tid att lagtexter av detta slag får en mera tidsenlig formulering.

Uttrycket får finns också i andra regler till exempel i reglerna om prövningstillstånd i Högsta domstolen där det anges att sådant tillstånd får beviljas på angivna skäl.

Här används reglerna verkligen för en skönsmässighet som utnyttjas av Högsta domstolen till att begränsa sin arbetsbörda till vad som anses lämpligt. Reglerna om prövningstillstånd i hovrätt (och kammarrätt) stadgar att prövningstillstånd skall beviljas på angivna skäl.

Den skönsmässighet som lagstiftaren avsett har lagts in i andra delar av regleringen. Märkligt är att även mellandomstolarna behandlat reglerna som om de fått den skönsmässighet som Högsta domstolen sedan gammalt har tillämpat.

Hur skulle det dömts om den nya bevisningen varit känd
När ny bevisning åberopas i ett resningsärende skall det bedömas om denna sannolikt skulle lett till frikännande eller mildare brottsrubricering. Härtill kommer tillägget att resning också kan grundas på bedömningen att det finna synnerliga skäl för resning.

Grundtanken för resningsreglerna är att det i ett resningsärende inte skall göras en hel omprövning av domen. Motiveringen är att man då skulle lägga till en ny instans vilket strider mot den grundläggande uppbyggnaden av instansordningen.

Därför har man skapat vad som kan kallas den historiska bedömningsmetoden. Innebörden är att man i resningsärendet skall acceptera den tidigare bevisbedömningen och endast göra ett tillägg av bedömning av den nya bevisningen.

Alternativet till en sådan bedömning kan beskrivas som att det skall bedömas vad all bevisning innebär sedan den nya bevisningen tillkommit. Detta kan vi kalla för den aktuella bedömningsmetoden.

Man kan också urskilja två skilda metoder inom den historiska metoden. Först har vi den subjektiva bedömningsmetoden. Den har traditionellt uttalats av Högsta domstolen med uttryckssätt som anger att man faktiskt försökt göra bedömningen så som den tidigare domstolen.

Man kan se samma uttryckssätt i Welamson-Muncks bok Rättegång VI, fjärde upplagan 2011, s. 201. Men principen följs genast av modifiering.

”Principiellt är det vid prövning av ansökan om resning relevanta inte hur resningsinstansen själv skulle vilja avgöra målet utan hur den domstol som avgjort det skulle ha dömt om den haft tillgång till det nya materialet. Den prövning av det nya materialets betydelse som skall ske i resningsärendet måste därför kunna involvera – och torde i praktiken oftast involvera – en omprövning av värdet av tidigare förebragt bevisning.”

I Högsta domstolens avgörande i NJA 2010 s. 295 (Dag Victor, Stefan Lindskog, referent, Johnny Herre och Agneta Bäcklund samt Göran Lambertz skiljaktig rörande motiveringen) finns det en ännu tydligare modifiering när Högsta domstolen i st. 16, uttalar sig för den objektiva bedömningsmetoden på följande sätt.  

16. Att prövningen av den nya utredningens betydelse ska göras med utgångspunkt i de bedömningar som ligger till grund för den lagakraftvunna domen innebär inte att den ska tänkas utförd av just de ledamöter som en gång deltog i avgörandet. Den ska göras objektiverat av domstolen i resningsärendet. Vad resningsdomstolen har att fråga sig är hur den nya utredningen skulle kunna antas ha inverkat på bedömningarna i brottmålet.”

 Det finns stora problem med de tänkesätt som presenteras i första hand av Högsta domstolen.

Första kan sägas att den subjektiva bedömningen givetvis är en orimlighet. Om man verkligen tillämpar den måste man först acceptera felaktigheter som den dömande instansen gjort.

Men dessutom måste man följa den instansens okunnighet och bristande rättsliga kompetens i bedömningen av den nya bevisningens inverkan. Metoden har likväl florerat länge i uttryckssätten och utövat en vilseledande inverkan. Den borde vara övergiven i och med Högsta domstolens uttalande i NJA 2010 s. 295.

Men även den historiska metoden som sådan lider av stora svagheter. Det kan i korthet bara hänvisas till att ny bevisning oftast inverkar på betydelsen av den gamla bevisningen. Så är fallet vid alibibevisning där den nya bevisningen innebär bevis för ett händelseförlopp vid sidan av det som gällt i domen.

Vidare kan ny bevisning innebära just att det förs fram omständigheter som påverkar värdet av den gamla bevisningen, till exempel bevis mot pålitligheten av ett vittnesmål.

I resningsärendet måste det i sådana fall göras en bevisvärdering som avser den gamla bevisningen och den kan endast göras av levande personer, nämligen de som skall besluta i resningsärendet. Det går då inte att fingera att den gamla bevisvärderingen skall ligga fast. Det skulle vara en ”contradictio in adiecto” för att använda ett gammalt logiskt-rättsligt språkbruk som innebär att ett uttalande innehåller en motsägelse och är falskt.

Omöjligheterna att resonera på grundval av den historiska bedömningsmetoden framgår klart i de texter där sådana resonemang förs. I rättsfallet NJA 2010 s. 295 är det sålunda svårt att få fram en distinkt logik i Högsta domstolens resonemang. I beslutet avsnitt 15 sägs det följande meningar om den tidigare utredningen.

”Den utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i brottmålsdomen.”

”Det sagda hindrar inte att ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans liksom ett redan prövat bevismedels bevisvärde.” 

 Uttalandena går givetvis inte ihop och samma typ av motsägelse upprepas i texten. När man så kommer till bedömningen av det särskilda fallet kan Högsta domstolen inte följa sina egna motsägelser utan de framstår som en sorts inledande tom utfyllnadstext.

Kalamarksfallet innehåller bland annat ett resningsbeslut som avspeglar Högsta domstolens behandling av resningsärenden.

I domen dömdes en man för att på en bondgård i byn Kalamark i närheten av Piteå ha mördat en av bröderna som ägde gården och därefter ha misshandlat och rånat dennes broder som också var delägare. Högsta domstolen beviljade resning sedan den dömde hade avtjänat 13 år av ett livstidsstraff.

Resningsbeslutet meddelades 2016-12-29  i mål Ö 5257-15 (Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, Anders Eka, referent, Sten Andersson och Mari Heidenborg) och är inte upptaget som vägledande avgörande och inte redovisat på webbplatserna för sådana avgöranden.

Högsta domstolen följde det tidigare beslutet från 2010 men försöket att redovisa tänkesättet i det fallet har lett till klara motsägelser. Resningsbeslutet grundades på regeln om synnerliga skäl sedan det konstaterats att den nya bevisningen inte räckte till för tillämpning av sannolikhetsregeln. I en följande rättegång i hovrätten blev den dömde frikänd.

Frågan är varför man måste använda en metod där man hänför bedömningen till den dömande instansen, det vill säga den historiska bedömningsmetoden. Motiveringen som anförs är att det beror på att resning inte får innebära att bevisningen prövas om av resningsinstansen och att man därför måste hänföra sig till det bevisläge som rådde för den dömande instansen.

Argumentet håller inte som framgått i det föregående. När man väl erkänt, så som Högsta domstolen gör i NJA 2010 års fall, att det måste göras en objektiv bedömning så kan man lika väl öppet fastslå att det är ledamöterna i resningsärendet som enligt juridiska metoder bedömer bevisläget när den nya bevisningen tillkommit.

Detta innebär med nödvändighet att det görs en omvärdering av bevisningen enligt det bedömningssätt som resningsledamöterna finner korrekt.

Situationen i resningsärendet där det inte görs ny bevisupptagning kan emellertid innebära att möjligheterna till bevisvärdering begränsas. Om det gjorts en klar felbedömning vid dömandet skulle det ju vara direkt stötande för rättskänslan om felaktigheten accepterades.

Det finns likväl exempel på sådan bedömning från Högsta domstolens verksamhet. Man kan säga att om det kan ses ett fel i den dömande domstolens bedömning och Högsta domstolen inte reagerat mot detta, då har Högsta domstolen de facto använt den subjektiva bedömningsmetoden. Frågan är om inte Kalamarksfallet är ett exempel på detta förfarande.

Sannolikheten för annan dom
Vid ny bevisning stadgas det som en huvudregel att resning kan medges om den nya bevisningen sannolikt skulle ha lett till frikännande eller mildare brottsrubricering eller som en tilläggsregel om det finns synnerliga skäl för ny prövning med hänsyn till den nya bevisningen och övriga omständigheter.

Det kan sägas att det borde vara en självklarhet att den nya bevisningen måste prövas tillsammans med den gamla. Så sade redan processlagberedningen 1938. Prövningen bör då ske enligt samma metodik som vid en ursprunglig bedömning inför dom.

I brottmål har det i modern tid egentligen aldrig varit någon annan uppfattning än att det skall vara full bevisning för att en tilltalad begått gärningen och att full bevisning innebär att det inte får finnas någon tvekan i skuldfrågan.

En viss förvirring uppkom rörande narkotikamålen på 1980-talet men Högsta domstolen skapade här rättning i leden. Som en realistisk beskrivning av läget har man med viss efterföljd av uttryckssättet i anglo-amerikansk rätt beskrivit bevisläget så att det inte får finnas någon rimlig osäkerhet, reasonable doubt.

Man kan också variera uttryckssättet och säga att det inte får finnas någon rimlig anledning till att det skulle kunna förhålla sig på annat sätt än vad anklagelsen anger. Det fordras ofta inte mycket för att sådant tvivel skall föreligga.

Den juridiska bedömningen skiljer sig här ofta ganska mycket från vanligt bedömande och detta innebär inte sällan att det juridiska tvivlet förefaller verklighetsfrämmande. Den utveckling som skett ungefär från 1970-talet och framåt har inneburit just att det krävts allt mindre för att rimliga tvivel skall anses föreligga. Rättssäkerheten har med andra ord stärkts.

Lagregelns krav på sannolikhet för i första hand en friande dom har emellertid ingen referens till metoderna för bevisbedömning i brottmål. Det går inte att alls foga in lagregelns sannolikhet i gällande tänkesätt. Det finns inte heller någon ledning att få rörande sambandet i Högsta domstolens rättstillämpning, trots att det borde vara en angelägen uppgift för Högsta domstolen just att göra gällande lag begriplig.

Högsta domstolens säregna bevisregel om sannolikhet vilseledde åklagaren i den nya rättegången i Kalamarksfallet på ett allvarligt sätt.

Åklagaren utgick från att Högsta domstolens underlåtenhet att bevilja resning på grund av sannolikhetsregeln berodde på att Högsta domstolen godkänt vittnesbevisningen som full bevisning vid en bedömning i brottmål. Så kan det ju inte ha varit eftersom Högsta domstolen säger sig inte värdera om den gamla bevisningen och inte uttalar sig om hur bevisningen kommer att bli bedömd i den nya rättegången.

Högsta domstolen har emellertid i Kalamarksfallet förfarit egendomligt på ett annat sätt när den inte ansett att det förelåg sannolikhet för annan dom, i första hand frikännande.

Vid ett objektivt bedömande av den gamla bevisningen måste det för ledamöterna ha stått klart att inte ens den gamla bevisningen kunde vara full bevisning och i vart fall att den inte räckte i förening med den nya bevisningen. Det är därför besynnerligt att Högsta domstolen kunde underlåta att tillämpa sannolikhetsregeln.

Man måste undra vilket beviskrav dessa ledamöter anser gälla i brottmål. Ett alternativ är att dessa ledamöter faktiskt i strid med 2010 års fall tillämpat den subjektiva bedömningsmetoden och godtagit hovrättens felaktiga bevisvärdering och inte ansett den kunna rubbas av ny bevisning.

Synnerliga skäl för ny prövning
Lagregeln om synnerliga skäl för ny prövning föreskriver att ny bevisning plus vad som i övrigt förekommer, kan utgöra synnerliga skäl för en ny prövning av skuldfrågan.

Det fordras alltså först att ny bevisning åberopats men att den är så svag att det inte kan sägas att den sannolikt skulle leda till mildare dom. Med tillägg av vad som i övrigt förekommer kan det emellertid vara synnerliga skäl för ny prövning.

Det finns ingen ledning för vad dessa synnerliga skäl kan vara. Högsta domstolen har i åtskilliga fall använt regeln för att bevilja resning men fallen är så disparata att det inte går att urskilja några principer för bedömningarna.

I fallet om Kalamarksbrotten förelåg ny bevisning bland annat i form av omständigheter som försvagade bevisvärdet av ett avgörande vittnesmål. Detta ansågs inte göra det sannolikt att det skulle kunna bli friande dom utan resning grundades på synnerliga skäl som anges bestå i osäkerhet i skuldfrågan och att påföljden bestämts till livstids fängelse.

Hade påföljden bestämts till kanske tio års fängelse hade skälen kanske inte räckt för resning. Det argumentet är märkligt.

För vanligt betraktelsesätt är det stötande att det skulle vägras omprövning för att det bara är ett kortare fängelsestraff som utdömts på oriktig grund. Vittnesbevisningen hade emellertid som sagts ovan - med modern bevisvärdering - inte räckt för fällande dom ens när det dömdes i målet och i resningsärendet var den kraftigt försvagad.

Högsta domstolens ledamöter säger dock att det rådde osäkerhet i skuldfrågan och då borde det ju inte blivit fällande dom enligt bevisregeln om rimlig osäkerhet i skuldfrågan. Om man ser till Högsta domstolens faktiska motivering framstår resningsbeslutet som en ren lyckoträff.

Det kan med fog sägas att lagregeln om synnerliga skäl är otillständigt vag. Högsta domstolens tillämpning av regeln är inte heller särskilt klargörande. I Kalamarksfallet är rättstillämpningen mycket förvirrande. Det är angeläget att regeln ses över i lagstiftningen.

Upprepade ansökningar
Det finns inte några skrivna regler om hur en upprepad resningsansökan bör behandlas. De allmänna reglerna om rättskraft som är utformade för tvistemål anses inte vara tillämpliga och för brottmål finns det inte några passande regler.

I rättspraxis tillämpar man i en del andra situationer där det inte finns rättskraftsregler metoden att en ny ansökan i princip inte omprövas om den grundas på samma omständigheter som en tidigare ansökan. Det anses att en dömd person kan göra upprepade ansökningar om resning rörande en och samma dom men Högsta domstolen har formulerat regler för begränsningar i prövningen.

Högsta domstolens metod anges i NJA 2010 s. 295 och kan kortfattat sägas innebära att Högsta domstolen vill låsa fast den prövning som gjorts i de tidigare resningsärendena på ett sätt som liknar fastlåsningen av den dömande domstolens bedömning.

Högsta domstolen kan emellertid i rättsfallet inte hålla fast vid sin egen utgångsregel utan skriver i avsnitt 22 följande.

”22. Även om utgångspunkten är att de bedömningar som gjorts i tidigare resningsärende ligger fast kan det finnas behov för resningsdomstolen att göra en viss egen bedömning av tidigare resningsutredning.”

 Högsta domstolen utvecklar sedan en del tankar om när en egen bedömning kan behöva göras i det nya ärendet. Dessa tankar krånglar till det på ett sätt som gör regleringen svårbedömd. 

I själva verket får man en absurd situation när myndigheten som skall bedöma en resningsansökan skall vara låst av andras tidigare bedömningar i en successiv kedja. Från medborgarsynpunkt sett är det ju en självklarhet att alla bevis bör prövas tillsammans i intresset att det skall bli en korrekt dom till slut.

Det finns framför allt inte något sakligt skäl till att formulera regleringen på det sätt Högsta domstolen anger annat än en strävan att försvåra möjligheterna till resning.

Högsta domstolens beslut i 2010 års fall är ett bra exempel på hur olyckligt det kan vara att Högsta domstolen ger sig in i intresseavvägningar av rättspolitiskt innehåll. Sådana uppgifter bör hanteras av lagstiftningen där allt relevant material kan komma under bedömande.

När Högsta domstolen dömer är synfältet begränsat och de reella intresseavvägningarna blir inte belysta på ett öppet sätt.

En moderniserad lagtext
I en moderniserad lagtext skulle man kunna uttrycka sig ungefär på följande sätt.

"Om det på grund av ny bevisning eller andra omständigheter kan antas att den som dömts inte har begått gärningen eller att den borde bedömas på annat sätt än som skett, skall saken tas upp till ny behandling."

 En lagtext av angivet slag kan nyanseras på olika sätt alltefter de rättspolitiska övervägandena. Den har fördelen att den inte har kvar dagens ålderdomliga uttryckssätt där reglerna uttalar direktiv till domstolen om vad den ”får” göra.

Det finns inte heller kvar någon bevisregel som kan komma i konflikt med principerna för bevisvärdering i brottmålet. Det finns inte heller kvar något av den subjektiva eller historiska bedömningsmetoden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt