Skip to content

"En åklagare har alltid rätt: Skepsis, självständighet, rättskänsla, objektivitet - och empati"

KRÖNIKA - Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare, Internationella åklagarkammaren i Göteborg

 

Det finns några bilder av åklagare: Fouquier-Tinville var åklagare under franska revolutionens skräckvälde; en enkel, burdus typ som under rättegångarna i Paris Palais de Justice skrek och gormade och skällde och kved och fick se så gott som alla sina tilltalade giljotinerade.

Eller Vysjinskij, en genomrutten karriärjurist som Stalin använde under Moskvaprocesserna mot sina inbillade fiender i kommunistpartiet och som blev berömd för sin vidriga retorik. ”Skjut de galna hundarna” är väl det mest berömda av hans uttalanden - hans yrkanden - i rättssalen.

Man brukade ibland skoja och säga att åklagaren, det är Satan; ordet Satans ursprungliga betydelse i Gamla Testamentet ska vara ”den som anklagar”.

Jag vet inte. Vi minns att Satan, eller Lucifer, var en ljusets ängel, som började ifrågasätta, och hamnade i motsatsställning till Gud, och gjorde uppror.

Där kan man känna igen sig. En åklagare har en rebell i sig; det är en som ifrågasätter, en som inte litar på någon eller på något, och minst av allt på auktoriteter. Det avspeglar sig också i yrkeslivet. Åklagarkammare kan vara ganska svårskötta pastorat.

Ifrågasättandet är det grundläggande. Vi blir ju åklagare av många olika skäl; för att vi blev anställda och får lön; för att vi fascineras av brottsutredningarna; vi kanske hade en romantiserad bild av vad åklagare gör till vardags. Men vi stannar i yrket för att det passar oss väl, och det utvecklar också vissa drag, och det första draget är väl just skepsisen. Vi tror inte på nånting. Och vi frågar.

Det finns ju flera slags förhör. Domaren förhör ju utifrån ett bevistema. Advokatens förhör - både i brottmål och civilmål - handlar om medel att bevisa en tes. Men åklagarens förhör är drivet av vetgirighet och liknar mera ett polisförhör under utredningen. Vi frågar, inte för att bekräfta vad vi redan vet, utan för att vi vill veta.

Det bästa med att vara åklagare, sa min förste chef en gång, är att man alltid har rätt. Alltså: man för aldrig en sjuk talan. Ibland kan man ta ut svängarna, yrka något i överkant, vilja ta hem ett svårt ärende: men aldrig mot egen övertygelse. Det går inte; man får inte, man vill inte, och man kan inte.

Inte heller behöver åklagaren underordna sig någon annan person alls. Inte ens sin egen chef. Åklagaren är självständig, och har ansvaret.

Det är det inte alla som tror. För många år sedan hade jag ett ärende mot en då florerande gangsterboss. Lite förvånande handlade det om hantering av bedragna leasingbilar, inte om vapen och narkotika.

Hans försvarare var övertygad om att jag var utsedd av polismyndigheten för att äntligen klämma åt hans klient. Sanningen var ju den motsatta; det var en ensam polisman och jag, som fått övertyga en motsträvig polisledning att här fanns en framkomlig väg, och vi fick kämpa en hel del i motlut innan vi fick resurser att slutföra uppdraget.

Det har också uppstått en tendens att från åklagarnas ledning översvämma kåren med föreskrifter, anvisningar och instruktioner, liksom med anmälningar och kritik.

Tanken är god: åklagarens arbete är svårt och desto bättre blir det om man kan förbättra kvaliteten med erfarenheter omvandlade till handlingsregler. Och det är inget fel med goda råd och ökad kunskap. Men problemet uppstår när anvisningarna tar överhanden, om åklagaren upplever att syftet med arbetet är att följa anvisningarna. Man måste lita till att åklagarna själva kan tolka lagen i enlighet med gällande rätt.

Typiskt för åklagaren är ju att ta beslut på en gång. Häri skiljer sig åklagare från domare: åklagaren har aldrig tid att tänka efter, att noggrant väga, att återkomma en annan dag … Besluten ska tas omedelbart, nu! Det kravet präglar åklagarna, och driver också bort dem som inte förmår uppfylla det.

Åklagaren kan inte heller gömma sin person bakom en återhållsam mask; åklagaren står för sina beslut med sitt eget namn, och lägger fram sina ståndpunkter, muntligt, i en ofta fientlig omgivning. Det underlättar i yrket om man är en person som mycket uppskattar det ljuva ljudet av den egna stämman.

Kraven på omedelbara beslut och på muntlig framställning skapar en mycket speciell kompetens, nämligen den att driva mål.

Åklagarkåren är Sveriges ledande experter på straff- och processrätt och på processföring i rätten - ingen annan juristgrupp har ju samma erfarenhetsbank eller utbildningsnivå inom specialområdet. Häromåret tappade Sverige ett viktigt mål i EU-domstolen som rörde avlyssning. Det kanske inte gått så illa om det varit åklagare som anlitats att föra talan.

Särskilt i en rättegång är det viktigt att se framåt. Om det visar sig under resans gång att åklagaren hade fel, att brottet inte var ett brott eller inte kunde bevisas eller inte kunde bedömas på visst sätt: ja, då var det så, det är ingen förlust.  Det är ju det som är rättskänslan. Det får inte bli fel.

Och det är ju därför det kan uppstå frustration när, som sker ibland, åtal ogillas på konstiga grunder; åklagaren har inte motbevisat att den tilltalade inte plötsligt somnade in omedelbart före det han, svårt berusad, startade bilen och körde iväg och därefter körde i sömnen; eller, åklagaren har inte motbevisat att mannen som stack upp flaskhalsen i kvinnans slida inte trodde att hennes skrik och gråt inte var en del av leken.

Frustrationen åklagaren kan känna i de lägena beror alltså inte av att ha misslyckats, eller att ha haft fel, utan av att rättskänslan drabbas.

Under förundersökningen är åklagaren, i bästa fall, den som håller igen poliserna, den som ifrågasätter, som kommer med alternativa förklaringar, som efterlyser bevisning. Det kommer naturligt i jobbet: eftersom man vet att man kommer att få försvara en åtgärd i en rättegång så blir det självklart så att man blir försiktig.

Det finns de som menar att åklagaren bör hålla en distans till utredningen för att inte tappa objektiviteten. Det är nog i verkligheten svårt och kanske också dumt. Den distanserade åklagaren blir alltför ofta den okunnige åklagaren, faktiskt i händerna på polisens utredare. Objektivitet får inte förväxlas med likgiltighet och ointresse.

När åklagaren sedan har väckt åtal ska denne fortfarande vara objektiv. Det betyder inte att man har en plikt att rycka på axlarna.

Ett välgrundat åtal ska inte vara ett ”å-ena-sidan-kan-det-vara-si-å-andra-sidan-kan-det-vara-så”-påstående Åklagaren får inte vara oengagerad, eller likgiltig. Ibland är gärningarna sådana att brist på engagemang framstår som otänkbart.

Även att åklagaren inte behöver vara objektiv i förhållande till gärningen, måste man vara det i  förhållande till den tilltalade. Det är ju uteslutet att inte föra fram sådan bevisning som talar till den tilltalades fördel. Den måste inte åberopas - det är väl ändå försvarets sak - men sådana uppgifter ska tydligt redovisas.

Särskilt lyser det här för åklagaren, om den tilltalade saknar försvarare, eller företräds av en av de tre, fyra som är aktiva i regionen och som är sådana att det hade varit bättre utan. Jag har varit med om att en försvarare alls inte försvarat sin huvudman, utan medgärningsmannen, som hade högre rang i det kriminella gäng där de båda åtalade ingick. Kanske på sin klients begäran, vad vet jag.

Om den tilltalade framstår som försvararlös får ju åklagaren ta på sig den rollen också, ställa frågor om förmildrande omständigheter, ställa frågor under avdelningen för personalia etc. Annars är det ju ingen som gör det och då får rätten inte ett bra underlag för rättssäkert avgörande.

Det jag är stoltast över som åklagare är när jag kunnat leva mig in i brottsoffers situation och  därför också kunnat stödja och leda dem till att ge en rak och bra och hållbar berättelse, och detta särskilt om personerna varit svaga, rädda eller haft kognitiva eller andra svårigheter.

Men, med en liten reservation: jag tror (nästan) på allt du säger men möjligheten finns att det var på ett annat sätt  Småningom lär man sig se igenom förbättrade berättelser, identifiera luckorna, det som inte nämns och det som förbigås. Här har ju åklagaren en enorm fördel framför försvararen: åklagaren är ju inte bunden av målsägandens berättelse. Det föreligger inget klientförhållande.

Det ska finnas mycket starka skäl för att bevisningen ska hålla, mycket god utsikt till bifall. Och - ju lindrigare brottet är, ju starkare ska bevisningen vara. Åklagaren kan skriva av en förbjuden vänstersväng utan större åthävor, men väcks åtal - eller utfärdas strafföreläggande - ska man vara bergsäker.

Lite annorlunda med de mest allvarliga brotten; där kan intresset av att få ett avgörande i en rättegång vara en viktig grund för att gå till åtal.

Uppfattningen att det skulle vara rättvist om kanske hälften av alla åtal blev ogillade, är ju helt fel. Eftersom åklagaren inte ska väcka åtal om man inte förväntar sig fällande dom, ska också huvudparten av alla åtal bli bifallna.

Idén om rättegången som en tävling, eller match, kommer kanske från tyska universitet på 1800-talet där den tidens duellerande studentnationer har inspirerat rättsvetare att se rättegången just som en duell - med ”blanka vapen” och ”Waffengleichkeit”, ”equality of arms” på engelska - en föreställning som berövar brottmålsrättegången allt allvar, all verklighetskontakt, och förvandlar den till en konst dess egen skull.

Vi präglas alla av våra yrken. Jag har haft förmånen att träffa på utländska kolleger ibland, från de flesta europeiska länder och också fått prya på utländska åklagarmyndigheter; och trots att lagen, kulturen, språket, bemötandet och titulaturen är annorlunda, och ibland bär mina kolleger mantlar och kappor och peruker och hermelinbräm och lustiga hattar, är det när man skalar bort det yttre väldigt mycket samma förhållningssätt: frågvisheten, skepsisen, självständigheten, snabbheten, rättskänslan, objektiviteten - och medkänslan.

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt