Skip to content

"Att kasta första stenen på nämndemän - tur att inte rådmannen och media fick avgöra deras öde"

DEBATT - av Viktor Carlberg och Erik Holm, Advokatfirman Två Lejon

 

Rubriken baseras på medias rapportering över amatördomarna till nämndemän som i Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen, (Mål nr UM 2281-17) i maj i år gjorde bort sig fullständigt och uppenbarligen dömde emot svensk lag med en uppmaning till lagstiftaren i domskälen:

”Som en fingervisning till lagstiftaren om att det i denna typ av fall snarare bör beviljas permanenta uppehållstillstånd finner migrationsdomstolen att Makarna X (vår ändring), oaktat lagtextens ordalydelse, ska beviljas var sitt permanent uppehållstillstånd.”

För kännedom finns numer en lag som kallas begränsningslagen som bland annat anger att ett uppehållstillstånd till följd av synnerligen ömmande omständigheter ska vara tidsbegränsat och bestämmas till 13 månader.

Texten i domskälen andas i det närmaste ett medvetet obstruerande och man ser framför sig tre politiska vildar eller fanatiker som önskar göra karriär på uppenbart lagtrots med basen i någon slags omtanke.

Mycket riktigt konstaterar också rättens enda lagfarna domare i den skiljaktig mening som finns bilagd domen att:

”Det nu meddelade avgörandet strider rent objektivt mot av Sveriges riksdag fastställd lag och utgör även ett tydligt avsteg från domareden i 4 kap. 11 rättegångsbalken.”

Och som sig bör inledde JO en förundersökning, amatörerna stängdes av och utreddes sedan för tjänstefel, trots att de i förhör bedyrat att de inte förstått att domen som de inte författat (sådant görs regelmässigt av notarie och domare) och heller inte fått föredragen för sig stred mot svensk lag.

Så kanske berättelsen skulle ha slutat om nu inte JO tänkt en vända till.

I beslut Dnr 4068-2017 av den 13 oktober i år anger JO i huvudsak att förundersökningen mot nämndemännen läggs ned eftersom punkten 4 i övergångsbestämmelserna till begränsningslagen kan tolkas på sådant sätt att migrationsdomstolen i ett fall som förevarande inte ska tillämpa begränsningslagen och att bestämmelsen redan uppfattats på det sättet i flera andra avgöranden.

JO avslutar med att ange att det finns skäl för lagstiftaren att se över utformningen av lagen, varför ett exemplar av beslutet skickas till Justitiedepartementet.

RIDÅ! Vilken tur att den lagfarne domaren och media inte fick avgöra nämndemännens eventuella tjänstefel. Fel verkar ha blivit rätt. Det uppenbara lagtrotset, som sannolikt inte var det men ändå, slutade i en uppmaning från JO till lagstiftaren.

Fallet för tankarna till Hjälmar Söderbergs uttryck: ”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå” och det är inte utan viss ödmjukhet man inser att det kan vara svårt att vara domare ibland.

Vi är något kluvna till nämndemäns vara eller icke vara i svenska domstolar, men alldeles oavsett vad man tycker om detta så måste väl ändå en viss rim och reson användas i eventuell kritik av systemet.

Vi är övertygade om att det stora flertalet nämndemän gör en tämligen storstilad insats, en insats som från början syftade till insyn i maktens korridorer kanske med korruptionshämmande effekter som följd eller i vart fall att folket skulle få insyn i de slutna rum av sekretess där besluten tas. Och detta mot ganska blygsam ersättning.

Vi tror också att det stora flertalet nämndemän försöker läsa på och sätta sig in i den materia som de ska döma över och att det i detta nog tacksamt tas emot råd från både notarier och domare.

Vi har nog däremot aldrig, förrän nu, varit med eller hört om nämndemän som påstås skriva domar såsom uppenbart lagtrots.

I avvaktan på någon form av beslut om huruvida vi fortsättningsvis ska ha nämndemän i svenska domstolar bör vi nog fundera kring vilka möjligheter till kunskap vi ger nämndemännen och i vilken form.

Flera nämndemän vittnar om bristfällig utbildning tillhandahållen av Domstolsverket och till och med en bristande förståelse för hur en överläggning till dom går till och på vilket sätt man ska få ta del av domskälen innan dom meddelas. Än mindre verkar nämndemännen få utbildning i det ansvar som man som nämndeman riskerar att åläggas.

Vore det inte en början, att försöka se till att liknande domar som vi nu belyst och som kan aktualisera tjänstefelsansvar inte uppstår? Eller ja, som domen skulle ha blivit om nu inte JO lagt sig i.

”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit.”- fortsätter Söderberg.

Vi inbillar oss att systemet med nämndemän har en viktig funktion och är tämligen bra men kan bli mycket bättre. Men det förutsätter kanske mer morot än piska.

Vi inbillar oss också att man ödmjukt bör vara adekvat försiktig med att peka ut nämndemän som potentiella brottslingar, kanske baseras det på kunskap som man inbillar sig att man skulle ha haft men inte har.

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt