Skip to content

Ska bevisa att betalningar för ex-sambo inte var gåvor - hovrätten vänder bevisbördan

Foto: Fredrik Sandberg/TT

När mannen och kvinnan bodde tillsammans i kvinnans fastighet betalade han för en utbyggnad. När förhållandet tog slut stämde han kvinnan och begärde ersättning för det sin enligt honom hade handlat om lån. Tingsrätten gick på mannens linje men hovrätten slår fast att det är mannen som ska bevisa att det inte handlade om gåvor.

 

Mannen stämde kvinnan vid Norrtälje tingsrätt och begärde att hon skulle betala närmare 300 000 kronor till honom.

Kvinnan och mannen är före detta sambor och har bott tillsammans i kvinnans fastighet mellan åren 2008 och 2013.

Enligt mannen gällde fordran en omfattande utbyggnad av kvinnans fastighet som han hade bekostat samt ett bilköp som kvinnan hade gjort där han hade betalat 40 000 kronor.

"Handlade om lån"
Enligt mannen handlade det inte om några gåvor utan i själva verket om lån.

Det var överskottet från en försäljning av mannens lägenhet som hade gått till att betala bland annat utbyggnaden av huset, personbilsköpet, en braskamin och en ny bod – någonting som enligt honom hade skett på kvinnans initiativ.

Han hävdade också att han hade bekostat delar av parets gemensamma levnadskostnader och "skjutit till pengar" till sin dåvarande sambo. Under parets tid som sambor hade han betalat närmare 400 000 kronor för deras gemensamma levnadskostnader.

Gemensam hushållsekonomi
Kvinnan, å sin sida, hävdade att både husarbetena och köpet av personbilen hade skett på mannens initiativ och under hans kontroll - och att han hade "varit väl medveten" om att hon hade en begränsad ekonomi och att denna situation inte hade var tillfällig.

Hon hävdade att det hade handlat om parternas gemensamma hushållsekonomi under sambotiden. I andra hand hävdade hon att betalningarna under alla omständigheter var att betrakta som gåvor till henne.

Hon medgav att mannen hade bidragit till hushållet med livsmedelinköp och "ibland genom att betala elräkningen" och genom att betala drivmedel till bilen. Att mannen skulle ha betalat så mycket som 400 000 kronor för parternas gemensamma levnadskostnader höll hon dock inte med om.

"Lyxkonsumtion"
De kostnader som mannen hade betalat var till stor del "en form av lyxkonsumtion" som han - till skillnad från hon - hade haft ekonomiskt utrymme för men som däremot inte föll inom ramen för parternas gemensamma levnadskostnader.

Det var ostridigt mellan parterna att mannen hade betalat för de olika arbetena på fastigheten och för mellanskillnaden vid kvinnans bilbyte. Den fråga som tingsrätten hade att ta ställning var i första hand om betalningarna hade varit normala bidrag till parternas gemensamma hushåll – vilket tingsrätten kom fram till att de inte hade varit.

Kvinnans bevisbörda
Frågan blev då om betalningarna skulle betraktas som lån eller gåvor mellan två sambor.

"Bevisbördan för att betalningarna utgjort gåvor bör läggas på K (kvinnan)" konstaterade tingsrätten med hänvisning till tidigare praxis från Högsta domstolen.

Att mannen insåg att kvinnan saknade möjlighet att själv betala för åtgärderna på sin fastighet och för ett bilbyte tydde enligt tingsrätten ”i och för sig på att han var beredd att ta betydande ekonomiska risker i relation till K, vilket i viss mån talar för att betalningarna varit av benefik natur”.

Kvinnan hade medverkat
I samma riktning talade också att det var mannen som hade hållit kontakt med olika leverantörer.

I motsatt riktning talade enligt domstolen att kvinnan inte hade motsatt sig inköpen "utan snarare medverkat till dem" – en medverkan som hade varit "en nödvändig förutsättning" för att få till stånd inköpen.

Mot bakgrund av detta - och att mannen hade förklarat att hans avsikt de facto hade varit att bo i fastigheten livet ut tillsammans med kvinnan, men krävt pengarna tillbaka när hon bett honom flytta - talade för att betalningarna inte hade syftat till en förmögenhetsöverföring till henne, enligt tingsrätten.

Inget bevis för gåvor
Det gick heller inte att säga att mannen hade efterskänkt kraven – bland annat eftersom betalningarna ägt rum under en relativt begränsad period och eftersom han hade bett att få pengarna tillbaka.

Kvinnan hade därför inte lyckats bevisa att betalningarna hade varit gåvor från mannen. Tingsrätten gick därför på mannens linje.

Kvinnan överklagade domen till Svea hovrätt som nu konstaterar att "de skäl som Högsta domstolen framhållit för att placera bevisbördan på en mottagare av penningöverföringar inte gör sig gällande på samma sätt i detta mål" - bland annat eftersom det inte hade varit fråga om rena förmögenhetsöverföringar, utan om betalningar av fakturor och kostnader kopplade till fastigheten och om betalning till en del av bilen.

Mannens bevisbörda
Det ligger istället "närmast till hands att anse att M (mannen) hade störst möjlighet att säkra bevisning om att det var fråga om ett lån."

Eftersom mannens bevisning endast består av hans egna uppgifter - och eftersom det saknas skäl att tro mer på honom än på kvinnan - kom hovrätten fram till att han inte hade lyckats styrka sitt påstående om att betalningarna hade utgjorts av lån.

Kvinnan bedöms inte heller ha gjort en obehörig vinst.

Hovrätten river därför upp tingsrättens dom och går på kvinnans linje.

 

 

 

  • Alt-texten
    Julia Majlund

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.