Skip to content

"I svenska domstolar får högflygande rättsprinciper ge vika för ett gnetande i enskilda regler"

KRÖNIKA - av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet

 

Alla har vi en massa fördomar om amerikanska rättegångar, huvudsakligen baserade på amerikanska spelfilmer eller TV-serier. Som jurist känner man dessutom - normalt - till att det finns en skillnad i tänkesätt baserat på skillnaden mellan rättssystem som bygger på ”civil law” (vi) och rättssystem som bygger på ”common law” (dom).

En personlig reflektion, som går tillbaka på min egen mastersexamen därifrån från tidigt 90-tal, är en skillnad i utbildning - varvid frågan om den så kallade sokratiska metoden (lära ut genom att ställa frågor) endast är en marginell skillnad.

Enligt vad som sades mig var att den sokratiska metoden, redan då, hade varit på tillbakagång sedan ett par decennier. Skillnaden är istället att den svenska utbildning jag genomgått var tämligen teoretisk, med i princip inga praktiska inslag, och den amerikanska var mycket praktiskt inriktad.

Sagt på ett annat sätt: i Sverige är utbildningen inriktad på domare och rättsvetenskapsmän och i USA är utbildningen inriktad på advokater.

Sett i det perspektivet är det udda hur ofta amerikanska jurister (åtminstone dem som jag sammanträffade med) åberopade rättsliga principer och hur sällan svenska jurister är beredda att föra resonemang på en sådan nivå.

Allt tyder på att den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog innebär en levande rättskälla med stor tyngd. Men hur många svenska jurister överväger att botanisera i Regeringsformen (och då framför allt dess 2 kapitel)?

Vadan detta? Är Sverige så mycket mer rättssäkert så att vi inte behöver fundera på de stora principerna?

Inte enligt min åsikt. Snarare tvärtom, delvis just på grund av att vi är så ovana att diskutera i sådana termer.

För ett antal år sedan var jag inblandad i ett ärende mellan en privatperson och en statlig myndighet där sagda myndighet hade bestäms sig för att ta ifrån min huvudman en rättighet som tillkom henne. Extra komplicerande var det faktum att det var en rättighet som tillkom henne genom EU-rätt.

Efter genomgång av relevant nationell (svensk) lagstiftning konstaterade jag att det inte fanns någon lagparagraf där det framgick att myndigheten i fråga tillades rätten att frånta en person den aktuella rättigheten.

Detta gjorde att jag, med åberopande av regeringsformen, EU-fördraget och Europakonventionen gjorde gällande att myndigheten inte fick besluta i ärendet på grund av legalitetsprincipen. Detta fick myndighetens processförare att - med förtvivlan i rösten - utropa att det var ju sådant man pratade om under juristutbildningen (innebörden var uppenbar: här sysslar vi med praktiska frågor, inte några verklighetsfrämmande principer).

Med hänsyn till att domen inte med ett ord omnämnde invändningen var det tämligen uppenbart att förvaltningsrätten höll med. Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Men är verkligen rättsliga principer något verklighetsfrämmande man kan roa sig med under utbildningen (eller något som några märkliga amerikaner kan svamla om)?

Åtminstone en delförklaring till detta ointresse att diskutera rättsliga principer är min vankliga slagpåse, påståendet som följer av den skandinaviska realismen (Uppsalaskolan) att gällande rätt är det som lagstiftaren - eller någon av lagstiftaren bemyndigad - har sagt är gällande rätt.

Högtflygande principer blir ointressant till förmån för gnetande i enskilda regler.

En annan delförklaring hör ihop med den svenska regeringsformens utformning, ställning och tradition.

I praktiska livet är konstitutionell rätt något vi jurister överlåter med varm hand till statsvetarna. Detta av långvarig tradition.

En anledning till detta kan vara att svenska regeringsformer under långa tider har skiljt sig från den normala formen för konstitutioner i flertalet andra länder. Den äldsta, 1634 års regeringsform, är i allt väsentligt en glorifierad förvaltningsstadga och de följande (år 1719, 1720 och 1772) skiljer sig inte så kraftigt.

Det som ofta ses som det centrala, en reglering mellan stat och enskilda - och då särskilt i form av en rättighetskatalog - lyser med sin frånvaro.

År 1809 var lite bättre, men i stort följer den de svenska traditionerna. Det är först i och med 1974 års regeringsform som det för första gången förekommer en rättighetskatalog värd namnet - men vid det laget har svenska jurister lagt sig av med vanan att fundera på om det kan finnas några bakomliggande principer som kan spela roll när man gnetar i detaljer.

Kortfattat - och tillspetsat: konstitutionell rätt är inget vi jurister sysslar med och i vilket fall som helst så är utgångspunkten i den svenska konstitutionella rätten inte relationen mellan stat och enskild utan hur myndigheterna skall fungera. Varför? Det kan ju inte vara relevant - eller hur?

Naturligtvis dyker inte frågor om de grundläggande mänskliga rättigheterna upp i vartenda ärende. Tvärtom torde det vara ganska sällan - åtminstone om man inte håller på förvaltningsrättsliga frågor.

Men tanken är att det kan finnas något djupare bakom rättsregeln än vad bokstäverna antyder. Ett enkelt exempel: finns det någon principiell/ideologisk skillnad mellan köplagen och konsumentköplagen? Bara det att köprätten är dispositiv och konsumentköplagen är semidispositiv (till konsumentens fördel) borde säga oss att det finns en bakomliggande skillnad av betydelse.

I just detta fall torde det vara att köplagen anger ett lämpligt normaltillstånd/jämviktstillstånd men konsumentköplagen är en skyddslagstiftning för konsumenten som anger en minimistandard. Min poäng är att stadgande i de två lagarna, på grund av den bakomliggande skillnaden, måste tolkas olika.

Så även om vi inte kan se en anledning att åberopa Europakonventionen - finns det inte anledning att fundera på bakomliggande principer ändå? Jag har tidigare i en av mina krönikor predikat att en dom skall kännas rättfärdig (Dagens Juridik 2014-05-20). I det perspektivet är det viktigt med principer.

Alla behöver kanske inte hålla med om principen i sig men det är ändå betydligt lättare att ta till sig en dom som grundas på en princip än en som enbart innehåller ett torrt resonemang utan resonemang/tankar om orsaken till den tillämpade lagregeln.

 

Gunnar Brolin är advokat, med juristutbildning från både Sverige och USA, och doktorand vid Uppsala universitet.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt