Skip to content

"En märklig föreställningsvärld - att en myndighetschef har mandat att godkänna lagbrott"

DEBATT - av Jakob Heidbrink, docent i civilrätt vid Göteborgs universitet

 

Enligt uppgifter i Sveriges Radio har rikspolischefen Dan Eliasson låtit ett privat företag få åtkomst till känslig information på ett sätt som bryter mot säkerhetsskyddsförordningen. Huruvida vi i Eliassons fall verkligen har med en skandal att göra eller ej, får framtiden utvisa: än så länge tillbakavisas uppgifterna av polisen.   

Det man däremot sorgset kan konstatera är att det inte längre förefaller vara helt uteslutet att uppgifter man helst skulle vilja avfärda med ett "det kan väl inte vara möjligt" faktiskt visar sig vara sanna.

Uppgifterna om Dan Eliasson är kusligt lika redan bekräftade uppgifter på annat håll. 

Under sommaren exploderade Transportstyrelseskandalen. Myndigheten hade, i strid med lagstiftningen, genom ett protokollfört beslut givit sitt outsourcingprojekt tillåtelse att överföra säkerhetskänsliga uppgifter till icke-säkerhetsklassade leverantörer i utlandet.

Generaldirektören Maria Ågren accepterade ett strafföreläggande på 70 000 kronor för vårdslöshet med hemlig uppgift. Medierna upptäckte strafföreläggandet och skandalen var ett faktum.

Efter att oppositionen hotat med misstroendevotum mot tre ministrar, offrade statsministern två; hotet om misstroendevotum mot den tredje ministern kvarstår. I och med denna politiska sommarteater tycks skandalen i huvudsak ha begravts.

På programmet för hösten annonseras nu högviltsjakt, inte någon förvaltningskris. Detta är sorgligt.

Transportstyrelseskandalen indikerar problem som är långt mera allvarliga än att de bör behandlas som pausunderhållning i den politiska cirkusen.

Flera aspekter av skandalen ger upphov till ytterligare frågor om den svenska förvaltningen. Beroende på hur svaren utfaller, är det mycket möjligt - enligt min mening kan det antas - att förvaltningen på alla nivåer, kommunal som statlig, inte fun­gerar som många tror att den gör.

Transportstyrelsens projektgrupp för outsourcingen insåg att ett lagbrott ­behövdes för att lyckas med projektet och begärde i det ­läget generaldirektörens tillstånd till lagbrottet, vilket också gavs.

Detta pekar på en märklig föreställningsvärld. Projektdeltagarna tyckte­ alltså att en myndighetschef har mandat att godkänna ett lagbrott, chefen blev i sin tur inte förvånad över frågan - och gav dessutom tillståndet.

Föreställde sig dessa personer att lagstiftningen endast är ett riktmärke som kan frångås som det passar byråkratin?

Att behandla lagen som ett riktmärke är ett oskick som syns på fler håll. Exempelvis syns samma förhållningssätt i den anställningsskandal som kommit i dagen på Göteborgs universitet.

Vid i synnerhet humanistiska fakulteten har 95 anställningskontrakt ingåtts i strid med lagstiftningen (Universitetskanslersämbetets beslut den 16 maj 2017, nr 31–00471–15). I fackföreningstidskriften Universitetsläraren den 24 maj 2017 citeras universitetets rektor med orden:

”Den här anmälningen och UKÄ:s beslut innebär att sektorn blivit medveten om vikten av att följa regelverket när det gäller anställningar”.

Medveten? Är det inte självklart att regler är till för att följas? Mentaliteten tycks ha varit densamma som i Transportstyrelsen.

En variant av samma attityd förekommer hos Polisen. Nej, nu avses inte den nu aktuella nyheten, utan ett annat tillfälle. Myndigheten avslog år 2016 ansökningar om vapenlicens med hänvisning till lagstiftning som inte fanns: myndigheten menade på fullt allvar att den kunde hänvisa till ett förslag till lagstiftning som vore det gällande rätt (Dagens Juridik den 4 april 2016).

Med andra ord handlade polisen utan lagstöd och i syfte att kunna göra något som den tyckte var lämpligt: polisen fick för sig att agera lagstiftare. Den sammantagna bilden är inte betryggande. Den allmänt spridda föreställningen om en byråkrat som paragrafryttare förefaller vara daterad.

Gemensamt för dessa skandaler i närtid är i stället att det ser ut som om förvaltningen lyder lagarna när det passar och ignorerar dem - eller hittar på egna - när myndigheten anser sig behöva det. Kan det vara så illa?

En anledning till dylika missförhållanden kan tänkas vara att många myndigheter i sin instruktion får ansvar för att uppnå ett visst resultat. Konkurrensverket svarar exempelvis för att det råder effektiv konkurrens.

Det sägs inget om vad myndigheten ska göra om det föreskrivna resultatet inte kan åstadkommas med de lagliga medel som står till buds. Hur hanterar myndigheterna en sådan situation?

Är det möjligen så att resultatet upplevs som överordnat annan lagstiftning? I så fall skulle själva sättet att styra förvaltningen genom instruktioner av denna typ vara roten till problemet, och problemet förekomma i hela den svenska förvaltningen.

En besläktad fråga är den om chefskapet. Ågren avskedades från sin post som generaldirektör i januari men blev förflyttad till Regeringskansliet.

Hon accepterade strafföreläggandet i slutet av juni. När tidningarna i mitten av juli uppmärksammade att hon satt kvar på en högavlönad post kom regeringen sent omsider på att hon skulle avskedas helt. Den processen pågår för närvarande.

Ågren är dock inte den enda chef som flyttats i sidled. Den hårt kritiserade polischefen Dan Eliasson fick mycket kritik redan under sitt tidigare förordnande på Försäkringskassan. Under hans tid raderades ett stort antal mejl till och från myndigheten (Expressen den 22 november 2014). Ändå kunde han bli polischef.

Den i polisens Region syd häftigt kritiserade chefen Annika Stenberg, som på grund av kritiken valde att avgå i januari, blev i juni förordnad till ny generaldirektör för Bolagsverket.

Det ser ut som om det allmänna håller sina chefer om ryggen, som att cheferna - såvida inte någon stor skandal briserar (som i Ågrens fall) - flyttas runt i förvaltningen.

Det är en öppen fråga hur sådana chefer ska kunna säkerställa en välfungerande förvaltning. Rimligen möter de motstånd från sina nya medarbetare. Vilken auktoritet har de och hur nyttjar de den? Och hur tillsätts chefer?

Tidigare krävdes gedigen kunskap om myndighetens verksamhet för chefskap i det allmänna. Numera flyttas chefer från en verksamhet till en annan som vore förvaltningarna utbytbara.

Stenberg kom från Skatteverket. Eliasson var politisk sakkunnig innan han började hos Säpo, hoppade vidare till Migrationsverket och därefter via Försäkringskassan till Polisen. Ågren var tidigare chef för Naturvårdsverket.

Rimligen har dessa chefer, när de börjar, mycket begränsad kunskap om verksamheten. Hur ska en chef som inte kan verksamheten kunna upptäcka att allt inte står rätt till innan det är för sent? Hur ska en sådan chef kunna garantera verksamhetens kvalitet?

Det finns många fler frågor. Förvaltningsrätten som sådan möjliggör förvaltningsmissbruk: den blir relevant först när ett beslut finns - allt som sker före det formella beslutet är oåtkomligt för rättslig kontroll. Förvaltningen inbjuds att agera efter eget huvud.

Den rättsliga processen runt Ågrens strafföreläggande tog extremt lång tid och slutade i ett straff som på formella grunder kan ifråga­sättas. Vi ser ut att ha en förvaltning vars själva bas - följsamhet med lagen - sviktar eller kanske redan brustit.

Men, ingen vet hur det egentligen är. Vi har bara skandalerna - och den smygande misstanken att det finns fler av samma kaliber. Vi behöver dock veta. Och eftersom förvaltningen är staten och staten förvaltningen bör en oberoende utredning tillsättas.

Ge jurister och förvaltningsexperter från de andra nordiska länderna en god budget och låt dem utan tidsbegränsning ta reda på om allt står rätt till.

Vi måste dessutom själva fortsätta att granska förvaltningen. Den är helt enkelt för viktig för att degraderas till politisk teater och distraktion.

 

Jakob Heidbrink är docent i civilrätt vid Göteborgs universitet och forskar om privaträttsliga avtal i offentligrättsligt reglerade miljöer

Artikeln har också varit publicerad i Dagens Samhälle.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

10 comments

Värt att notera är att detta inte är några enstaka misstag i arbetet utan ett systemfel som bottnar i en myndighetskultur där det - i praktiken - farligaste hotet normalt utgörs av JO-kritik.

Man undrar vilken sten Jakob bott under de senaste 20 åren? Att myndighetspersonal beslutar att göra avsteg från lagen och sedan sekretessbelägger besluten är praxis sedan decennier på alla myndigheter och också inom rättsväsendet. Det enda kriteriet är att det ska skötas snyggt, och att man ör sig av med visselblåsare som ställer till det. Det lär inte bli något stärre spring hos Ågrens tidigare arbetsgivare för att kolla vad hon beslutade där, eftersom det görs överallt.

Heidbrink (grattis till välförtjänt docentur förresten) skriver väl och har helt rätt. Det är oerhört bekymmersamt att en myndighetschef ens kommer på tanken att bryta mot lagen. Det skickar extremt skadliga signaler "neråt" och hotar i förlängningen hela samhällskontraktet.

Om man hängt med de som arbetar runt Norra Bantorget ett tag så inser man att inom arbetarrörelsen är det mer kotym när man invänder att det är emot lagen att man får till svar "det gäller bara vanliga människor".
Det är legio liksom att företaget S+LO är statskassan som något de förfogar över, behöver någon inom rörelsen pengar vare sig det gäller större bostadsföretag eller enskilda toppindivider som behöver inkomst utan krav på arbetsprestation går det att lösa.

Förfarandet att bryta mot förvaltningsrättslig lagstiftning är tyvärr allt för vanligt och domstolsavglrande om att avtal är ogiltigt innebär inte att myndigheten accepterar det, kanske eftersom det inte finns några adekvata rättsmedel mot tilltaget.

Bra inlägg av Jakob Heidbrink! En viktig anledning till den rådande kulturen kan vara att svenska politiker velat förehålla sig största möjliga handlingsutrymme och inte velat besväras av någon juridisk domstolskontroll av författningar som görs i andra länder med särskilda författningsdomstolar. Vi har visserligen ett lagråd som granskar författningsförslag, men det händer ju lite då och då att regeringen kör över lagrådet, vilket inte skulle kunna ske om det fanns en författningsdomstol. Signalverkan av det ska inte underskattas.

Vi som Danske jurist under hvordan man kan drive et fortage gennem en offentlig indstands og bryde mod alle juridiske regler for at begå bedrag på borgers henvendelse til eksembel Domstolen og denne Svenske Indstands er med til et begå Bedrag ved at enter både tidskrifter og indkomende stemmel på sager i system som normalt skal bogførers med dags datum , men også dette er til at bevis, at denne indstands samme med øvrige politi medvirker til at bedrage ikke alene deres egene , borger men også Nabolandet ´s henvendelse i juridiske henvendelser . det er af vores opfattelse at landet s Domstole samme med politiets personale Driver en ny retspolitisk bag lukke døre og deres ringe servis ordningen til folket vækker opfattelse af , at der forgår en hel del som virklig er en total skændsel og giver Os som Danske jurister indsigt i hvor Samspist hele denne interne enhed arbejder samme for at bedrage deres egen godtroden borger i landsbedrag og Daglig Tjeneste fejl , med alles hjælp i hele enheden af de korrupte indstandser som i virkligheden skulle tag alvor af henvendelsen fra folket .
Men måske en folk stemningen til Eu om disse politiske selvbestaltede beslutninger som langt fra svare til en §§ i loven eller Eu`´ s retspolitisk , Hvor folket ikke bliver tage alvorlig ved alle de henvendelser som nu er gjort til Statens indstandser .
Virklig en Skændsel .

Dessutom får man i sammanhanget inte glömma myndigheternas s.k. värdegrunder, de av någon anledning menar de ska hålla sig med. De anses ju trumfa lagar vid konflikt. Med tanke på att värdegrunderna ofta har just den innebörd man vill att de ska ha, blir resultatet godtycke.

"Föreställde sig dessa personer att lagstiftningen endast är ett riktmärke som kan frångås som det passar byråkratin?"

Svensk förvaltningstradition baseras på idén om tjänstemän som utför sitt arbete i enlighet med lagstiftning, förstånd och opartiskhet.

Lagstiftningen i sin tur gav en påföljd om tjänstemännen inte höll sig till detta.

Sedan tog man huvudsakligen bort påföljden.

Varför ska man förvånas av att orsak får verkan? Såklart kan inte den förvaltningstraditionen fungera om man sparkar undan benen för densamma.