Skip to content

Regeringen ser över privat finansiering av vården - "finns risker med sådana här pengar"

Foto: ERIK G SVENSSON/TT

Regeringen vill se över vårdsponsringen. Enligt statens medicinsk-etiska råd kan sponsring leda till allvarliga etiska problem då privata intressen kan komma att styra valet av behandlingsmetoder. 

 

I många länder kan privata aktörer finansiera - eller sponsra - utrustning och behandlingsmetoder inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har analyserat vårdsponsring och i samband med detta skickat en skrivelse till regeringen där man anger att kunskaperna om vårdsponsring behöver bli bättre.

I skrivelsen har Smer även utpekat en del av de etiska problem som kan uppstå när externa aktörer ger medel till den offentligt finansierade hälso- och sjukvården.

Detta har fått regeringen att ge Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att kartlägga förekomsten av extern sponsring och de risker som kan uppstå.

- Risken med sådana här extra pengar till hälso- och sjukvården är att det kan bli andra intressen än patientens behov av vård som styr val av metoder och behandlingar, säger socialminister Annika Strandhäll.

- Patienter som söker vård måste kunna vara säkra på att en viss behandlingsform eller undersökning inte föreslås för att ett bolag sponsrat just den metoden, utan för att den är bäst för patienten.

Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 1 oktober 2018.

  • Tom Perski

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

1 kommentar

Det ministern inte säger, kanske för att hon är så fjärran från verksamheten att hon inte vet det, är att det redan är så att andra intressen än patientens bästa styr val av metoder och behandlingar. Nämligen vilka metoder och behandlingar som finns tillgängliga. Det är finfint att drömma om teoretiska behandlingar, ny forskning och avancerad teknik. I praktiken är de inte tillgängliga för de flesta. Vad som kan erbjudas är helt beroende av vilka resurser som finns.

Naturligtvis finns det risker med privat finansiering. Det är inte av osjälviska skäl som företagen vill vara med i vårdapparaten. Bidrar läkemedelsföretagen med utbildning så lär de givetvis (bland annat) ut att det är just deras läkemedel som är bäst.
Och bidrar de med en CT-maskin som den i bilden ovan är det säkert så att den kräver just deras mjukvara och ett mångårigt underhållskontrakt. Mer än något annat handlar det om att utmanuvrera konkurrenterna, det företag som har bäst relation till läkarna, sjukhusledningen och landstinget får göra affär och de andra får inte det. I slutänden leder bidragen till vården till att företaget får en fördel framför konkurrenterna.

Det viktiga är att komma ihåg att det också leder till att sjukhuset får den där CT-maskinen och att läkare och övrig person får den där utbildningen, vilket i slutänden kommer patienten till godo. Frånvaro av privata medel betyder nämligen inte att regering eller landsting kommer att betala. Då blir det snarare så att det inte blir någon utbildning och ingen ny CT-apparat heller. Vården förfaller i landstingens regi.
Det såg vi med all tydlighet när regeringen förbjöd läkemedelsföretagen att betala för läkares konferenser och annan vidareutbildning. Resultatet är att utbildningstillfällen minskade dramatiskt och nu är det många läkare som inte uppdaterat sina kunskaper på många år. Konsekvenserna är svårvärderade.

Ingen kan ha missat att det går en våg av nedläggningar genom vårdsverige. Mantrat är centralisering, det påstådda motivet patientens bästa. Det verkliga motivet är besparingar.
Det är inte omöjligt att centraliserad vård i stockholm, göteborg och uppsala är bättre på grund av mängdträning. Men de har inte kapacitet att ta emot alla och regering och landsting har heller inte ens försökt bygga ut den så den motsvarar nedläggningarna. Systemet med ökade kostnader för vård utanför det egna landstinget leder till att sådan vård begränsas, fattiga landsting har inte råd att skicka särskilt många. Stockholm själva har inte ens kapacitet att ta hand om de egna patienterna, defintivt inte resten av landets.

Ingenstans illustreras det tydligare än just inom BB och akutverksamhet. I västernorrland stängde man välfungerande BB sollefteå för att spara futtiga 18 miljoner kronor om året. Istället skulle kvinnorna skickas till sundsvall. Där har det inte funnits någon överkapacitet på många år och ingen möjlighet att lägga in kvinnor inför födseln. De får istället åka in i sista minuten. Resultatet är att kvinnor föder i bilen på väg mot sundsvall. Ungefär halvvägs brukar ambulansen möta upp men jämförbart med hur säkert det är att föda på BB med operations-team och läkare redo ifall något går fel är det definitivt inte.

I stockholm leder den långvariga misskötseln av BB och vårdplatser till att vi nu inte längre klarar att hantera födslarna inom landet utan skickar dem till Norge och Finland. Ändå talas det inte om att bygga ut vårdplatserna och anställa fler sköterskor. Det påstås att det inte går att rekrytera, vilket är en direkt lögn. Sanningen är att man inte försökt.
Istället står sosse-politiker i media och påminner om att i stora delar av världen är det helt normalt att kvinnor föder hemma och att det för det mesta går alldelens utmärkt. Och visst är det så. Helt normalt i t.ex. somalien och afghanistan och för det mesta går det bra. Utom, givetvis, när kvinnor och barn dör i barnsäng.

Vårdpolitikers inflytande i vården är ett långt större problem än de privata.