Skip to content

"Vilka uppgifter ska vara hemliga för åklagare som utreder misstänkta bidragsbrott?"

ANALYS/DEBATT - av Fredrik Rådman, förvaltningsjurist och f.d. föreläsare i sekretess och hälso- och sjukvårdsjuridik

 

Åklagarmyndigheten begärde nyligen att få del av vissa uppgifter från socialtjänsten. Uppgifterna begärdes i syfte att underlätta en utredning gällande misstänkt grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott riktat mot Försäkringskassan (Dagens Juridik 2017-06-16).

De misstänkta hade enligt åklagaren förmått Försäkringskassan att betala ut totalt sex miljoner kronor i felaktiga ersättningar under lång tid och straffvärdet uppgick till tre och ett halvt års fängelse.

Kammarrätten i Göteborg avslog i mål 2140-17 Åklagarmyndighetens begäran. Det synes således inte vara möjligt för socialtjänsten att till åklagare lämna uppgift om misstänkt begånget grovt bidragsbrott eller grovt bedrägeri riktat mot Försäkringskassan. De lege lata är domen emellertid ”helt korrekt”.

Sekretessbrytande bestämmelser
I 10 kap. 18 a-24 §§ offentlighets- och sekretesslagen (OSL) finns bestämmelser som möjliggör för socialtjänsten att under vissa förutsättningar - trots sekretess - lämna uppgifter till polis eller åklagare. Bestämmelserna i 18 a-22 §§ OSL gäller särskilda situationer eller vissa typer av bott och det är uppenbart att dessa bestämmelser inte medgav ett utlämnande av uppgifterna.

Frågan är om bestämmelsen i 23 § gällande misstankar om begångna brott i övrigt kunde tillämpas.

Kammarrättens dom
Straffskalorna för de aktuella brotten innehåller fängelse lägst sex månader (9 kap. 3 § BrB och 3 § bidragsbrottslagen (2007:612)).

Kammarrätten konstaterade att ett utlämnande inte var möjligt eftersom en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 26 kap. 1 § OSL (socialtjänstsekretessen), får lämnas till åklagarmyndighet endast om misstanken angår brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (23 §). Notera att lagstiftaren här inte tar hänsyn till straffvärdet som i detta fall enligt åklagaren alltså uppgår till tre och ett halvt års fängelse.

Åklagarmyndigheten åberopade emellertid bestämmelsen i 10 kap. 24 § OSL. Kammarrätten konstaterade att bestämmelsen inte var tillämplig eftersom 26 kap. 1 § OSL finns angiven i de övriga sekretessbrytande bestämmelserna - till exempel 10 kap. 20 § OSL.

Den bestämmelse som åklagaren åberopade innehåller nämligen en sekretessbrytande bestämmelse som avser sådan sekretess som följer av andra sekretessbestämmelser än dem som angivits i 10 kap. 19–23 §§ (se nedan gällande bestämmelsens tillkomst).

Med andra ord bryter 10 kap. 24 § OSL den sekretess som gäller inom andra verksamheter än dem som avses 26 kap. 1 § OSL. Vid tillämpning av denna bestämmelse tas hänsyn till vilken påföljd som kommer följa på brottet.

Utvecklingen av möjlighet till utlämnande
Möjligheten att till polis och åklagare lämna uppgifter som angår misstanke om brott eller förebyggande av brott, har sedan början av åttiotalet utvecklats. Vid den äldre sekretesslagens tillkomst infördes, på förslag av konstitutionsutskottet, möjligheten att lämna ut uppgift om misstankar om vissa begångna brott mot unga (KU 1979/80:37).

År 1983 infördes en möjlighet för bland andra socialtjänsten att lämna ut uppgift till åklagare med flera som angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (tvåårsregeln). Som motiv anfördes att sekretesskyddet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten gör sig särskilt starkt gällande samtidigt som det är angeläget att sekretessen inte är så sträng att den försvårar polisens arbete mot den särskilt allvarliga brottsligheten (prop. 1981/82:186 s. 21 och 64).

År 2006 ändrades tvåårsregeln till en ettårsregel. Sänkningen innebar att uppgifter angående misstanke om vissa ytterligare brott än tidigare kom att kunna lämnas ut.

Samtidigt infördes möjligheten för socialtjänsten att lämna uppgifter som rör ungdom i behov av ett omedelbart polisiärt ingripande till polis (prop. 2005/06:161).

År 2013 infördes en bestämmelse som ger socialtjänsten möjlighet att till polis lämna uppgift i förebyggande syfte som rör en enskild som inte fyllt 21 år.

Lättnad i hälso- och sjukvårds samt socialtjänstsekretessen
Sekretessbrytande bestämmelser har efter samhällets behov över tid instiftats. Möjlighet att lämna uppgifter från dessa verksamheter gällande bland annat misstanke om ekonomisk brottslighet diskuterades i början av 1980-talet. I dåvarande sekretesslagen infördes en ”generellt tillämplig” sekretessbrytande bestämmelse i brottsbekämpande syfte.

Regeringen anförde att det är angeläget att även andra myndigheter än polis och åklagare medverkar i arbetet mot brott, särskilt mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten (prop. 1983/84:142).

Bestämmelsen finns idag i 10 kap. 24 § OSL och finns beskriven ovan. Bestämmelsen gjordes dock inte tillämplig inom socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Det är förvisso angeläget att ingreppet i sekretesskyddet inom vård och socialtjänst inte utformas allt för brett utan avser de allvarliga brotten. Regeringens motiv härför, som finns beskrivna på sidan 36 i propositionen, framstår som rimliga.

Som Åklagarmyndigheten anförde i kammarrätten är dock ekonomisk brottslighet riktad mot myndigheter som tillhandahåller olika typer av bidrag och förmåner ett systemhotande angrepp på hela välfärdsstaten. Dessa typer av brott torde vara särskilt allvarliga även om dessa inte riktas mot någon person.

Ska det alltså endast vara möjligt för socialtjänsten att vid denna typ av brottslighet lämna ut uppgifter till åklagare i de fall brottet riktas mot den egna verksamheten (10 kap. 2 § OSL, prop. 1979/80:2 del A s. 122 f.). Eller ska det även vara möjligt när brottet riktats mot annan myndighet.

Det är inte undertecknads sak att avgöra hur rätten ska se ut. Med detta debattinlägg vill jag dock lyfta frågan om det kanske finns anledning att ta fram propositionen från 1983 och återigen se över möjligheten till uppgiftsutlämnande vid ekonomisk brottslighet som riktas mot det allmänna och utgör ett hot mot välfärdssystemet. Kanske kommer man idag till samma slutsats som då.

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

2 comments

Alla uppgifter ska vara sekretessbelagda. Endast domstol ska kunna besluta annorlunda och då ska praxis ligga vid mord och terrorbrott. Slippery slope... Som det är nu går utvecklingen åt fel håll och det påverkar tilliten i hela samhället. Åklagare ska inte få gå runt vad som har blivit sagt i förtroende. Sekretess är till för att folk ska kunna lita på myndigheter. Den dag den tas bort eller missbrukas kommer socialen som i det här fallet inte ha någon information att lämna ut, förstås.

Det känns ganska absurt att sekretesslagstiftningen ska tillåtas skydda människor som sätter i system att lura våra försäkringssystem, i detta fall rörde det sig om sex miljoner. Såvitt jag förstår behöver inte åklagaren uppgifter som kan sägas vara extremt känsliga eftersom det rör sig om ekonomisk brottslighet.

Svensk lagstiftning känns många gånger svårbegriplig då den ibland försvårar brottsbekämpning. Jag tänker då främst på sekretesslagstiftningen och lagen om kameraövervakning. Där utöver är naturligtvis påföljden för ganska svåra brott stundtals skrattretande och närmast att jämföra med "Fy på dig, så får du inte göra!".

Straffskalan för bl.a. bedrägeri känns något inkonsekvent eftersom det är teoretiskt möjligt att döma någon till två års fängelse för bedrägeri av normalgraden samtidigt som straffet för grovt bedrägeri börjar på sex månader. Men, det är funderingar som jag inte funnit anledning att fördjupa mig i, kanske det finns en någorlunda logisk förklaring.

Jag kan således inte se något negativt med det som framförs i artikeln av Fredrik Rådman.