Skip to content

"Utvisning av arbetskraftsinvandrare strider mot Europakonventionen - legitimt syfte saknas"

DEBATT/KOMMENTAR - av advokaten Jan Södergren

 

På senare tid har bland andra Centrum för rättvisa uppmärksammat, milt uttryckt, anmärkningsvärda utvisningsbeslut av så kallade etablerade migranter som velat förlänga sina arbetstillstånd.

Migrationsverkets skäl har varit att arbetsvillkoren har avvikit från de i utlänningslagen (6 kap. 2 §) uppställda villkoren för att medge arbetstillstånd (försörjningskrav samt villkor i paritet med kollektivavtal och erforderliga försäkringar).

Avvikelserna har emellertid varit bagatellartade, har varit arbetsgivarens fel och/eller har rättats till.

I ett annat fall har Migrationsverket beslutat att utvisa en person för att han inte tog ut obetald semester under sitt första anställningsår. Detta trots att man som arbetstagare har en lagstadgad rätt att avstå från att ta ut obetalda semesterdagar. 

Oavsett karaktären på de påstådda felen torde staten i förhållande till rätten till privatliv i artikel 8 i Europakonventionen har synnerligen svårt att motivera utvisningarna.

Innebörden av det konventionsautonoma begreppet "privatliv" i här relevant hänseende är - som Europadomstolen har uttryckt det i bland annat fallet Erményi mot Ungern (§ 30 i dom den 22 november 2016 i mål nr 22254/, kort refererad av Hans Danelius i Europarättslig tidskrift nr 1 2017 s 231) - att den innehåller en rätt för individer att forma ock skapa relationer med andra medmänniskor, inkluderat yrkesmässiga- och affärsrelationer.

Skälet till att det inkluderar även yrkes- och affärsrelationer är att "it is in the course of their working lives that the majority of people have a significant opportunity to develop relationships with the outside world".

I det ungerska fallet var det förvisso fråga om inskränkning av privatlivet till följd av att en domare tvingades gå i pension i förtid. Det kan emellertid inte medföra att rätten till privatliv inte gäller när man förlorar kontakten med sitt arbetsliv (läs privatliv) på grund av att man avlägsnas från det land där privatlivet finns.

Det sagda innebär att rätten till privatliv i artikel 8 blir tillämpligt. Med risk för övertydlighet ska det därvid framhållas att exempelvis en sådan inskränkning av privatlivet som utvisning kan innebära, inte omedelbart och enbart därigenom innebär en överträdelse av bestämmelsen i Europakonventionen, det vill säga det är inte förbjudet per se att utvisa någon som exempelvis tidigare innehaft ett arbetstillstånd och därmed upparbetat ett "privatliv" i Sverige. Det finns ju möjligheter enligt alla relativa rättigheter i konventionen (vilka är de flesta) att under vissa villkor inskränka rättigheterna.

Enligt den allmänna systematiken i konventionen kan rättigheterna således inskränkas om de:

  1. är föreskrivna i en tillräckligt tillgänglig och förutsebar nationellt erkänd rättskälla,
  2. att staten kan påvisa ett legitimt syfte,
  3. att åtgärden är proportionerlig i förhållande till det åberopade legitima syftet.

Om en rättighet således är inskränkt och tillämplig samt det fallerar avseende någon av de uppräknade 3 punkterna, så utgör det en överträdelse av konventionen (med följd att utvisning i så fall inte får ske).

De i artikel 8 i andra stycket uttömmande uppräknade legitima syftena är:

  1. den nationella säkerheten,
  2. den allmänna säkerheten eller
  3. landets ekonomiska välstånd,
  4. till förebyggande av oordning eller brott,
  5. till skydd för hälsa eller
  6. moral eller
  7. till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 

Det oftast åberopade legitima syftet i den här typ av mål inför Europadomstolen är skyddet för landets ekonomiska välstånd (se Europarådets skrivelse Asylum and the European Convention on Human Rights, från 2010 s 102).

Om inte utvisningen också är förknippad med brott torde punkten 3) skyddet för Sveriges ekonomiska välstånd, vara det enda legitima intresse som kan åberopas för en utvisning.

Pressade och teoretiska "legitima syften" underkänns nästan alltid (vilket om inte annat följer av devisen att rättigheterna i konventionen ska tillämpas praktiskt och effektivt, i motsats till teoretiskt och illusoriskt).

I det ovan nämnda ungerska fallet erinrade Europadomstolen (§ 34) att "...the enumeration of the exceptions to the individual’s right to respect for his private life, as listed in Article 8 § 2, is exhaustive and that their definition is restrictive. For it to be compatible with the Convention, a limitation of this freedom must, in particular, pursue an aim that can be linked to one of those listed in this provision".

Staten har bevisbördan för att det föreligger ett legitimt intresse. I Erményi hade den ungerska regeringen hänvisat till en allmän omorganisation av domstolsväsendet som pågick i landet utan att kunna peka på något praktiskt samband med de grunder för ingrepp i privatlivet som räknas upp i artikel 8:2 i konventionen.

Ungern fälldes utan att det behövde företas någon proportionalitetsbedömning.

För att man ens ska komma till en proportionalitetsprövning, måste således den svenska staten (och dess myndigheter inklusive migrationsmyndigheterna) kunna påvisa ett praktiskt samband mellan utvisningar av personer i här diskuterade situationer och negativa konsekvenser för Sveriges ekonomiska välstånd - det vill säga staten måste visa att ett konventionsrättsligt "förbud" att utvisa personer i här diskuterade situationer, skulle få i vart fall märkbara negativa statsfinansiella effekter.

Det torde vara omöjligt för staten - i utevaro av brottsligt agerande - att visa detta avseende personer som har etablerat sig på arbetsmarknaden och därmed normalt utgör "nettobidragare" i det svenska samhället.

I detta sammanhang är det intressant notera att exempelvis Svenskt Näringsliv har räknat ut att arbetskraftinvandrare genererar miljardintäkter till statskassan och vårt gemensamma välstånd. Det sägs att det inte enbart gäller  högkvalificerade yrken utan allt från "IT-specialister, kockar, bärplockare, snickare, slaktare, civilingenjörer till städare."

Personerna i fråga är dessutom ofta i en bra arbetsför ålder och kan därför förväntas att bidra till att minska de demografiska problem som en allt åldrande befolkning för med sig och som Sverige sannolikt eljest står för i framtiden.

Det torde inte vara möjligt att komma fram till annan slutsats än den motsatta. Att tillåta denna kategori av individer att fortsätta arbeta i Sverige, är tveklöst till gagn för Sveriges ekonomiska välstånd.

Därmed når staten inte ens över den tröskel som krävs för att en proportionalitetsprövning behöver ske.

Det behövs normalt inte ens heller företas en avvägning om huruvida avvikelserna från kollektivavtal är bagatellartade eller det fel Migrationsverket åberopar är av mer eller mindre allvarligt karaktär (dylika frågor torde normalt prövas först efter att ett legitimt syfte har kunnat påvisas, under proportionalitetstestet).

Det viktiga rekvisitet "legitima syften" har inte behandlats i relevant praxis av migrationsdomstolarna.

I MIG 2012:13 konstaterade MÖD att vid prövningen av om det föreligger sådana ömmande omständigheter att en utlänning bör få stanna i Sverige på grund av sin anpassning till landet, måste även rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen beaktas.

Vid prövningen i det konkreta fallet avslog dock MÖD ansökan. Legitima syften nämndes överhuvudtaget inte. Fallet måste därför betraktas som en halvmesyr.  

Fallen MIG 2015:11 och MIG 2015:20 handlade bland annat om vägran att förlänga uppehållstillstånd eftersom försörjningskravet på en månadsinkomst om 13 000 kronor under perioder inte var uppfyllda.

Dessa avgöranden åberopas numera flitigt av Migrationsverket och underrätterna som stöd för att varje avvikelse från de villkor som gäller enligt 6 kap. 2 § utlänningslagen medför avslag, hur bagatellartad avvikelsen än månde vara och oavsett om det är sökandens eller arbetsgivaren som är upphovet till avvikelsen samt oavsett om avvikelsen rättats till.

I dessa fall prövades överhuvudtaget inte rätten till privatliv, trots att så borde ha skett enligt officialprincipen och principen om jura novit curia (rätten känner lagen, därför behöver lagen inte åberopas av part).

Enligt officialprincipen borde migrationsmyndigheterna ex officio till och med ha utrett sökandenas anknytning till Sverige - och därmed deras privatliv - exempelvis genom dess etablering på arbetsmarknaden.

Dessa avgöranden når således inte ens upp till graden halvmesyr.

Sammanfattningsvis torde svenska staten i de flesta fall av utvisningar när en utlänning har upparbetat ett privatliv genom lång etablering på den svenska arbetsmarknaden, inte kunna påvisa att en utvisning får en märkbar negativ inverkan på statsfinanserna. Därför är en utvisning inte konventionsenlig.

Det sagda torde även gälla fall där en person upparbetat ett privatliv i Sverige genom etablering på arbetsmarknaden, exempelvis under den tid asylansökan prövats.

Europadomstolen skiljer förvisso i vissa hänseenden mellan "etablerade migranter" (settled migrants) och icke etablerade migranter, men detta innebär inte att en prövning enligt andra stycket i artikel 8 i konventionen kan underlåtas (se mutatis mutandis Z. H. och R. H. mot Schweiz, dom 8.12.2015 i mål nr 60119/12, som förvisso avsåg rätten till familjeliv samt anknytning via giftermål, där det talas om settled migrants).

Det ska tilläggas att Europadomstolen uttalat att det vid prövning av privatlivet till följd av etablering på arbetsmarknaden, saknar betydelse om vistelsetiden är illegal eller infaller under tid före den aktuella ansökan om uppehållstillstånd (se MIG 2012:13); det vill säga oaktat huruvida det är fråga om etablerad eller icke etablerade migranter (att vistas i Sverige olagligt är inte straffsanktionerat, se MIG 2014:10).

Enligt uppgift har det under Almedalsveckan talats en del om de mest flagranta avvisningsbesluten, även bland politiker. Moralisk indignation har rests avseende det anmärkningsvärda med besluten.

Med beaktande av det ovan anförda, utgör indignationen dock inte enbart moraliska argument - de är handfast juridik samt utgör gällande rätt. Det är väl emellertid inte osannolikt att initiativ till lagstiftningsåtgärder kommer att företas. Det har talats om en snabbutredning och en tillfällig stopplag innan frågan är färdigutredd.

För migrationsmyndigheterna gäller det emellertid att snarast tänka om - helst igår.  

 

* * * * * * * * * * 

Andra stycket i artikel 8 lyder i sin helhet enligt följande. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

 

 

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

24 comments

JAG ÄR JÄTTE OROLIG OM ALLA ARBETSTAGARE SOM HAR JOBBAT HÄR MÅNGA ÅR,ETABLERAT SIG OCH NU SKA BARA UTVISAS.FAMILIJERNA SOM HAR BARN,SOM HAR BOSTADSRÄTT MÅSTE LÄMNA ALLT OCH ÅKA TILLBAKA OCH BÖRJA ALLT FRÅN BÖRJAN.DET ÄR OMORALISK,OMENSKLIG OCH ORÄTTVISST MOT DEM.
Jätte tacksam till Jan Södergren som har skrivit så riktig ovh klart om situationen med arbetskraftinvandring.Mvh Valida

@Val/i/u/da
Om man är lågutbildad arbetskraftsinvandrare och anställd på ett skenanställningskontrakt så har man rätt att känna sig orolig för att bli utvisad ur landet. Det är en naturlig och fullt legitim känsla.

Känns konstigt att nån som är lågutbildad arbetskraftinvandrare och anställd på ett skenanställningskontrakt skulle ha bostadsrätt och etablerat sig på arbetsmarknaden...

Ägnar du samma omtanke åt oss med svensk teknisk högskoleutbildning, som får reda på att vi är oanställningsbara och att företagen bara vill ha de bästa av de bästa. För att därefter se hur företagen istället anställer arbetskraftsinvandrare med examen från ytterst tveksamma universitet. Eller får vi klara oss själva bäst vi kan?

Redaktionen får gärna förklara varför man tagit bort min och LPs lite skarpa men befogade kritik mot artikeln? Det vi skrev var relevant och inte på något sätt i strid med villkoren för kommentarer.

Tack för din fråga, fd Hovrättsassessor.

Kommentaren kritiserade inte innehållet i artikeln på saklig grund (med undantag för ett rent skrivfel som nu är rättat) utan angrep den på ett helt generellt plan.

Som du vet får man vara i kritisk i Dagens Juridiks kommentarsfält. Rent generellt gäller dock att kritiken ska vara konstruktiv och saklig och inte "svepande" eller i största allmänhet innehålla påståenden om att någon har "fel" eller angrepp mot skribenten.

Därutöver kan nämnas att kommentarsfunktionen fungerar så att om en kommentar raderas så raderas den så kallade "kommentarssträng" som har uppkommit - alltså eventuella svar på den ursprungliga kommentaren.

Trevlig sommar

Stefan Wahlberg, chefredaktör

Det är då inget ni tillämpar konsekvent med tanke på hur det ser ut i kommentarsfälten numera. Min och LPs kommentar var kortfattade men vi påpekade att Södergrens slutsatser inte har stöd i Edmrs praxis och att den dom han hänvisar till saknar relevans i sammanhanget. Jag vidhåller också att artikeln är så dålig att DJ inte borde publicerat den. Den är rent vilseledande i fråga om rättsläget.

Håller med föregående. Min kommentar var kanske hård i formuleringen, men korrekt i sak. Ni kan ju passa på att rätta de andra skrivfelen i artikeln, vistelse utan tillstånd är straffsanktionerat i 20 kap 1 § utlänningslagen. Vidare framgår av Migrationsöverdomstolens praxis förlängning av ett arbetstillstånd inte kan beviljas om förutsättningarna för tillståndet inte har varit uppfyllda under den tidigare tillståndsperioden (MIG 2015:11 och MIG 2015:20). Försörjningskravet är endast ett av villkoren. En prövning enligt europakonventionen skall normalt ske, men att Migrationsöverdomstolens praxis och att lagstiftningen skulle strida mot europakonventionen är en orimlig slutsats.

"Avvikelserna har emellertid varit bagatellartade, har varit arbetsgivarens fel och/eller har rättats till."

Så herr "advokat" Söderberg menar att "Pacta sunt servanda" inte ska gälla?

Bortsett från en omedveten felskrivning av advokatens efternamn så kvarstår min fråga. Ska inte "Pacta sunt servanda" gälla, som är en hörnsten i en rättstat? Ska inte ingångna avtal hållas?

Det förekommer inom den svenska arbetskraftsinvandringens regi ett upplägg med skenanställningsavtal. Inför svenska myndigheter visar en ohederlig arbetsgivare upp ett anställningsavtal för en arbetskraftsinvandrare som följer regelboken. Men gentemot arbetskraftsinvandraren intar den ohederlige arbetsgivaren en hållning som inte överensstämmer med anställningsavtalet, och som ger försämrade arbetsvillkor för arbetskraftsinvandraren och högre vinster för den ohederlige arbetsgivaren. Anställningen är i hög grad också informellt villkorad till att arbetskraftsinvandraren inte avslöjar det ohederliga upplägget med skenanställningsavtalet.

Det är sådana här upplägg som advokat Jan Södergren uppenbarligen anser vara bagatellartade och som kan rättas till i efterhand på förekommen anledning då svenska myndigheter gör extra kontroller?

För att vidga perspektivet så torpederar dessa ohederliga upplägg, om de blir juridiskt godkända genom Jan Södergrens försorg, inte bara rättsstaten, utan också de svenska kollektivavtalen. Man legitimerar också en lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden och därmed fortsatt inhemsk arbetslöshet.

Då kollektivavtalen ingick bland de svenska undantagen som vi förhandlade oss till av EU:s medlemsländer och som ingick i omröstningsunderlaget vid den svenska de facto beslutande folkomröstningen om EU 1994, så torpederas också det svenska folkets mandat för EU-medlemskapet. I så fall måste vi ha en ny folkomröstning om EU-medlemskapet.

Det här är för nu mitt sista inlägg i denna debatt. Jag har inte påstått att avtal - läs anställningserbjudanden från arbetsgivaren - inte ska hållas. Tvärtom anser jag att arbetsgivare som avger anställningserbjudanden som sedan inte hålles (s.k. bärplockar-bluffar) ska straffas. Det har också aviserats lagstiftning som ska straffa ARBETSGIVARNA som blåst arbetstagare. Men det finns inga skäl att "straffa" vare sig arbetstagare som blivit blåsta, eller om arbetstagare som drabbats av arbetsgivarens fel som av misstag lett till för liten lön som sedan kanske rättats till, med att utvisa arbetstagaren. Men bärplockarbluffar - som du synes rikta in dig på - är lite av en annan diskussion.

Som sagt, nu har jag gjort mitt i denna diskussion.

Till fd hovrättsassessor och LP.

Jag brukar inte ge mig in i kommentarsfälten i de artiklar jag skriver på DJ (eller på andra platser). Nu blev det lite speciellt eftersom era kommentarer togs bort (jag hade inget med det att göra). Jag tänker inte här bemöta i detalj. Varför skriver exempelvis inte fd. hovrättsassessorn ett seriöst inkägg till i polemik till det jag skrivit. Jag kommer med intresse läsa och överväga om jag håller med eller vill bemöta. Debatt är alltid bra.

Vad jag först kan säga här är att det alltid är kontroversiellt att kritisera svenska domstolar. En fd hovrättsassessor har gjort det förut avseende mina artiklar (är det månne samma?). Jag har gjort det i olika sammanhang t.o.m. före millenniumskiftet - inte för kritikens egen skull, utan eftersom jag funnit det befogat - och ofta blivit hånad för det. Nu heter det att slutsatsen att utvisningarna strider mot Europakonventionen är orimlig. Jag vill därför först redovisa hur jag förr först blivit hånad och (långt) därefter "fått rätt". Jag uttalade exempelvis att skadestånd för konventionsöverträdelser ska utgå på nationellt plan redan 2001. Jag (ock andra advokater) kallades då av professor Håkan Andersson för golddiggers och Alley McBeal advokat (vad han nu menar med det) och andra hånande epitet.Dåvarande JK Lambertz hävdade prompt att Europadomstolen var en specialdomstol och att Europadomstolen utgjorde exklusivt forum för utdömande av skadestånd på konventionsrättslig grund. Med NJA 2003 217 kom ett litet genombrott när HD återförvisade till tr ett avvisat anspråk på konventionsrättslig grund. Ytterligare ett genombrott kom med NJA 2005 s 462 då skadestånd utgick för långsam handläggning i strid mot artikel 6. Därefter hävdades det i den svenska debatten att det enbart var för långsam handläggning som skadestånd skulle utgå. Först genom NJA 2007 s 584 fick denna fråga fullt genomslag i svensk rätt. HD uttalade emellertid samma år i NJA 2007 s 747 att skadestånd inte kunde utgå för konventionsbrott enskilda sinsemellan. Jag hävdade att avgörandet var feldömt. Först genom NJA 2015 s 899 har HD anvisat en väg att "gå runt" 2007 års avgörande (HD har naturligtvis inte sagt att den dömt fel men har öppnat väg). 2003 uttalade jag att ett visst avvisningsbeslut av Europadomstolen (avseende ne bis in idem i skattemål) och som HD förlitade sig på, inte skulle hålla. Jag "fick rätt" av Europadomstolen år 2009 och av HD - efter mycket om och men - 2015. För att visa på en annan tidsaspekt, jag var ombud i målet om den 14 åriga flickan som blev smygfilmad av styvfadern utan att detta sanktionerades i det svenska rättsväsendet (fallet Södermann mot Sverige GC dom den 13 november 2013). Flickan var 25 när hon i april 2013 övervarade den muntliga förhandlingen inför Grand Chamber. Sagt som exkurs gav detta mål upphov till lagen om kränkande fotografering som kritiseras just nu på denna sida (jag är inte inblandad i den diskussionen).

Jag kan ju också nämna att jag tillsammans med kollegan advokat Percy Bratt i ERT 2000 s 407 skrev framställningen "Europakonventionens tillämpning i det inhemska systemet", där det också beskrivs hur Europakonventionen bör tillämpas nationellt och som håller än idag. Jag har därefter skrivit en artikelserie kallad Axplock - ur svensk konventionstillämpning under åtta år. Jag har vunnit 7 (tror jag) ytterligare mål i Europadomstolen (varav ett mot Litauen). Jag tror mig kunna min konventionsjuridik, kanske t.o.m. för bra för att inte bli hånad.

Det är väl möjligt att det inte finns ett direkt on-point avgörande som säger att utvisningar skulle strida mot Europakonventionen. Faktum kvarstår dock att rätten till privatliv otvetydigt är tillämpligt även i yrkes- och affärsrelationer, att utvisningar innebär inskränkningar av denna rätt, att staten därför måste förete och bevisa ett praktiskt legitimt syfte och - om staten lyckas med det - att detta legitima syfte ska vägas mot de umbäranden som den utvisningshotade får utstå om utvisning sker i en konkret proportionalitetsprövning. Det vore väl på sin plats att ni förklarar på vilket sätt påståendet om konventionsöverträdelser är orimlig mot denna bakgrund. Har jag beskrivit systematiken felaktigt och så fall hur?

En sådan prövning har MIG inte gjort i de åberopade fallen och de utgör därför - som bäst - halvmesyrsavgöranden.

Men vi får väl se. Mål lär dras ner till Europadomstolen som kanske kan förväntas vara slutligt avgjorda sidär år 2025/26. Vi får inte glömma att ta upp debatten då.

Jag känner i allt väsentligt till dina meriter på området. Men lika lite som mitt track record med fastställda domar är intressant varje gång någon av mina domar överklagas så är ju dina meriter egentligen intressanta när det handlar om att bedöma den artikel vi nu diskuterar. Artikeln måste bedömas på sina egna meriter.

Så till saken. Din kritik synes inte, och borde i vart fall inte, primärt riktas mot svenska domstolar utan mot lagstiftningen. För vad du egentligen säger är ju, om jag inte missförstår dig, att en person som etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden inte skulle kunna utvisas och det helt oavsett hur situationen ser ut i nuläget. Dvs. det kan vara fråga om en person vars nuvarande anställning inte uppfyller villkoren för arbetstillstånd, aldrig haft en sådan anställning eller vars arbetstillstånd löpt ut och inte har något nytt anställningserbjudande. Kort och gott, det svenska regelverket rörande arbetstillstånd strider mot EKMR. Om så är fallet ligger skulden som sagt knappast på domstolarna, lika lite som den gjorde när det gällde den smygfilmade flickan.

Men jag vidhåller att detta är en orimlig hållning. Om du har rätt skulle det kort och gott leda till att de konventionsanslutna staterna helt sonika stängde gränserna för arbetskraftsinvandrare från tredje land. För hur man än letar är det som sagt ingen rättighet enligt EKMR för en medborgare från tredje stat att komma och arbeta i t.ex. Sverige. Självklart måste de konventionsanslutna staterna få ha regler som är sanktionerade med utvisning och upprätthålla dessa regler, annars faller hela systemet med arbetskraftsinvandring platt. Jag kan ärligt säga att jag inte har något större förtroende för EDMR. Jag stöder EKMR som instrument men tycker att EDMR blivit allt sämre på att tolka och tillämpa EKMR i en kontext, med diverse stolliga domar som resultat. Det börjar knorras en del, inte minst i Storbritannien. Men oavsett det, inte ens EDMR torde kunna komma till en så stollig slutsats.

EDMR har i sin praxis varit tämligen kallsinniga mot arbetskraftsinvandrare som sökt åberopa artikel 8 som skäl för t.ex. familjeåterförening. Jag är rätt övertygad om att ett klagomål baserat på resonemangen i din artikel skulle avvisas som uppenbart ogrundat. I den mån man över huvud taget ser den (tillfälligt) förlorade möjligheten att arbeta i Sverige som en inskränkning av rätten till privatliv (det är ju inget som hindrar personen att arbeta på annat håll) så lär det falla vid den vidare prövningen. Ditt hemsnickrade resonemang om vilket netto arbetskraftsinvandringen må tillföra Sverige är knappast något som har relevans. Skälet att upprätthålla en ordnad invandring och undvika dumpning av lön och andra anställningsvillkor i Sverige är ett legitimt skäl som har godtagits och lär godtas. Sambandet med den enskilda individen finns också; om bestämmelserna inte tillämpas i varje enskilt fall kommer ju det legitima skälet inte att kunna upprätthållas.

Sedan talar du en del om etablerade arbetskraftsinvandrare och icke etablerade. Men med ditt resonemang skulle väl detta inte ha någon egentlig betydelse? Varje utvisning i dessa fall är ju enligt dig en inskränkning av privatlivet som inte håller för en prövning enligt artikel 8. Uppenbarligen menar du också att det hela skulle spilla över på asylsökande, som ju är undantagna från kravet på arbetstillstånd. Har de arbetat i avvaktan på prövningen av asylansökan skulle de inte kunna utvisas. Det säger sig närmast själv hur orimligt det blir. Jag skulle gå så långt som att säga att EDMR har grävt en grav både för sig själv och konventionen om man dömer i enlighet med dina resonemang.

Men hur fungerar det då med kineser och thailändare som öppnar restauranger här i Sverige och stannar här?

Någon sa till mig att nästan alla är välkomna i alla länder välden över, så länge de sköter sig. Dvs att Visa förlängs och försörjer man bara sig själv på ett legalt sätt bryr sig ingen direkt.

Är det inte det krönikören försöker påtala? Att utvisa någon som sköter sig och själv försörjer sig på lagligt vis skulle då vara ett brott mot mänskligheten, oavsett var det sker... typ.

Vet inte hur enskilda kineser eller thailändare fått uppehållstillstånd. Så länge vi har gränser och suveräna stater är det inte en mänsklig rättighet att bosätta sig och arbeta varsomhelst. Du hittar ingen sådan rättighet i vare sig EKMR eller någon annan konvention. Det finns flera goda skäl till att vi har en strikt reglerad arbetskraftsinvandring. Jag, som har fullmaktsanställning och en lön dubbelt så hög som en sopåkares (för att ta ett aktuellt exempel) kunde ju ge fasen i lönedumpning etc. som följer av en oreglerad arbetskraftsinvandring. Det drabbar ju inte mig i första hand. Det drabbar såklart inte heller advokaten Södergren i första hand. Men det drabbar det stora flertalet personer som är födda och uppväxta här och har sig själva och sina barn att försörja. Personligen tycker jag endast att arbetskraftsinvandring ska förekomma vid reellt behov, dvs. där kompetensen inte finns i landet eller inte finns i tillräcklig omfattning. Men det är just min personliga åsikt.

Personliga åsikter är intressantast. Tack för svar.

Det finns nog många intressanta aspekter att titta på om man bara börjar leta. Men en effekt av invandring är ju att det idag i Sverige finns Pizzerior nästan i var enda håla från norr till söder. Det är ju ändå en himla bra service i ett kallt land som Sverige. Att alla svenska medborgare varhelst de bor kan äta ute på nära håll. Visserligen inget större och varierande utbud, dock ett utbud. En service. Precis som ICA som fungerar i stort sett på samma sätt.

Nä, ingen vinner på lönedumpningar i längden. Nu tror jag förstås inte Södergren finner lönedumpningar irrelevanta heller. Man måste ha en vilja att försöka förstå vad Södergren argumentera för och ändå själv kunna ha en motsatt åsikt därför att exempelvis baksidan av argumentet synes vara för riskabelt, vilket inte i sig innebär att Södergren har fel. I sak.

Nu kanske pizzerior inte är något bra exempel på lyckad arbetskraftsinvandring utan den verksamheten hamnar nog lika ofta i facket - falska intyg, svarta löner, inga löner, momsen i en låda osv... Hur bär sig en falafelkiosk i Malmö som tar 25 kronor för en falafel (nej, den kostar faktiskt inte mer) - hyra, personal, råvaror osv? Inget som en stockholmare och norrut funderar på där samma rätt kostar 100 kronor, men det är en relevant fråga i Skåne och säger en del om "pizzerior" som verksamhet..

Tror jag faktiskt inte. För alla är kanske inte maximal vinst det som främst driver dom. Kanske vill man bara ha större frihet som egenföretagare, möta människor som uppskattar vad man gör och säljer och hinna leva sitt liv istället för att dö rik.

Det är ändå lite trygghet med dessa pizzerior. Nåt igenkänningsbart. Gissar att dessa känner lokalbefolkningen bättre än vissa andra.

Tillägg till fd hovrättsassessor och LP.

Jag korrekturläste inte kommentaren ovan (försöker gå på semester utan att riktigt lyckas). Jag tror nog ni förstår vad jag menar ändå.

Med vänlig hälsning / Jan Södergren

Ytterligare tillägg till fd hovrättsassesor och LP.

Att vistas i eller återvända till Sverige i strid med ett återreseförbud som meddelats av Migrationsverket eller en förvaltningsdomstol, vilket är fallet i ett av de mål som jag driver, är vart fall inte straffsanktionerat, se MIG 2014:19.

MIG 2014:10 ska det vara.

Illegal inresa i Schengen är straffbart med fängelse. 20 kap 4 utlänningslagen. Leder väl normalt till en månads fängelse.

Så vad som skrivs i MIG 2014:10, under rubriken Återreseförbud (s 3) andra stycket sista meningen är fel då? Där står nämligen just "Att vistas i eller återvända till Sverige i strid med ett återreseförbud som meddelats av Migrationsverket eller en förvaltningsdomstol är inte straffsanktionerat (jfr 20 kap. 2 § utlänningslagen).

Föralldel, jag har ju också hävda att MÖD har fel i andra sammanhang..

Till fd Hovrättsassessor

En staten organisation har tagit ställning till ett ärende för några år sen utifrån regelverk som kan förändras eller avlås utifrån anan reform? Eller att ny lagstiftning kan får ges retroaktiv verkan?
Vidare framgår av Migrationsöverdomstolens praxis förlängning av ett arbetstillstånd inte kan beviljas om förutsättningarna för tillståndet inte har varit uppfyllda under den tidigare tillståndsperioden (MIG 2015:11 och MIG 2015:20). Försörjningskravet är endast ett av villkoren. Det kan därmed konstateras att person andrea ansökan on förlängt uppehälls- och arbeststillstånd (av den July 2015) huvudsakligen innehåller händelser som inträffade långt innan nämnda avgöranden meddelades, vilket i sin tur innebär att han inte haft en chans att anpassa sig efter de förändrade förutsättningar som meddelats genom nämnda prejudikat. Migrationsverket har beslutat att avslå den may 2017 (av den två år har väntat). Anledningen är att 2011 har några månader låg lön (har tagit tjäntledig enligt kollektivavtal) och det har ändrats och förklarats till den där fallansvarige och han har undantagit förlängning uppehålls- och arbetstillstånd av den maj 2014.
Migrationsverket kan återvända 4 år (totalt 6 år) tillbaka i sitt personliga liv, medan han har förstört sitt eget liv, familjeliv och barnliv också nu?