Skip to content

"Lagen om kränkande fotografering är värdefull - men den har en del barnsjukdomar"

DEBATT - av Nils Magnell, Institutet för Juridik och Internet

 

I lördags, den 1 juli, fyllde lagen om kränkande fotografering fyra år. Grattis på dagen, lagen!

Lagen fyller en viktig funktion då Sverige länge, innan den infördes i brottsbalkens fjärde kapitel, ansågs ha ett undermåligt skydd för den personliga integriteten när det kom till just olovlig fotografering.

Vi på Institutet för Juridik och Internet märker ofta att Sveriges lagstiftning inte är så teknikneutral som skulle kunna önskas. En integritetskränkande gärning på internet kan vara av en sådan karaktär att den inte går att passa in i den form som krävs för att den ska anses som brottslig. I sådana fall kan det vara intressant att se till de förberedelsegärningar som förekommit den gärning som utspelar sig på internet. Ett exempel är hämndporr.

När någon sprider sexfilmer på internet utan den filmades medgivande är den naturliga brottsrubriceringen för närvarande förtal. Det pågår dock en utredning om ett nytt brott, ”olaga integritetsintrång”, som syftar till att mera precist täcka in en sådan spridning av integritetskränkande material. När den här texten skrivs är det dock fortfarande förtal som ligger närmast till hands.

För att en handling ska utgöra förtal krävs att en uppgift som kan väcka missaktning för den förtalade sprids. Att en person är sexuellt aktiv är inget som normalt väcker missaktning. Detta gör att spridning av en sådan film i de flesta fall inte borde kunna klassas som förtal.

Att en sådan gärning är helt tillåten får dock anses vara otillfredsställande. Ett sätt att hålla den som producerar en sådan film ansvarig, trots att spridningen kanske är det verkligt stötande, har presenterats genom regeln om kränkande fotografering.

Under våren 2013 var Sveriges skydd för den personliga integriteten när det kom till att bli fotograferad mer aktuell än på länge. I målet Söderman mot Sverige prövades i Europadomstolen om Sverige brustit i sina förpliktelser enligt artikel 8 i Europakonventionen om rätten till respekt för privatlivet. Bakgrunden till målet var att en flicka hade smygfilmats i duschen av sin styvfar.

Styvfadern dömdes av Falu tingsrätt för sexuellt ofredande. Efter överklagande till Svea hovrätt ogillades dock åtalet. Det konstaterades att det inte i sig var brottsligt att filma en person utan dennes vetskap. Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Europadomstolens stora kammare (Grand Chamber) dömde till flickans fördel, varpå hon tillerkändes skadestånd och ersättning för sina rättegångskostnader.

Under tiden som processen i Europadomstolen fortskred infördes lagen om kränkande fotografering. Målet Söderman mot Sverige beskrevs i förarbetena, även om lagen antagligen hade införts även om det inte funnits ett så lysande exempel på hur fel det kan gå när det finns luckor i lagen.

Lagen fick en utformning som gör att fotografering som sker utan den fotograferades vetskap, i vissa fredade utrymmen, inte är tillåten. Dessa utrymmen är delvis uppställda i lagtexten och är: inomhus i en bostad, på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme. Denna exemplifiering förtydligar att integritetskränkande fotografering som sker helt öppet faller utanför tillämpningsområdet av lagen om kränkande fotografering.

Att tillämpningsområdet för lagen om kränkande fotografering är begränsat till vissa utrymmen får anses vara nödvändigt för att andra fri- och rättigheter, såsom rätten till informations- och yttrandefrihet inte ska bli allt för begränsade. Avvägningen kan dock leda till vissa oönskade resultat.

Högsta domstolen meddelade den 12 maj i år dom i ett annat fall som handlade om olovlig fotografering. I det fallet hade en man, i rulltrappan på Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm, fört upp sin mobil under en kvinnas kjol för att fota hennes underliv. Mannen dömdes för sexuellt ofredande. Detta på grund av att han “[…] för att fotografera, fört upp sin hand i omedelbar närhet av [kvinnans] underliv. Handlandet har utgjort ett tydligt intrång i hennes rätt att bestämma över sin kropp.”

I målet handlade det alltså snarare om den integritetskränkande gärning som det inneburit att fotografens hand kommit så nära kvinnans fredade zon, än att själva bilden tagits. Detta leder till slutsatsen att en mindre närgången, men lika integritetskränkande, fotografering inte hade kunnat leda till fällande dom. 

Inte heller kränkande fotografering hade i ett sådant läge varit tillämplig. Då en rulltrappa på Östermalmstorgs station varken är inomhus i en bostad, på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, så skulle lagen stå handfallen. Med anledning av detta skrev justitierådet Mari Heidenborg ett särskilt yttrande, med en passning till lagstiftaren. Hon skriver att det finns anledning för lagstiftaren att överväga om integritetskränkande fotografering bör vara straffbar i vidare omfattning än vad som följer av gällande rätt.

Det framstår som att balansgången mellan informations- och yttrandefriheten å ena sidan och rätten till privatliv å den andra gör att gränsdragningen i frågor som rör kränkande fotografering ständigt måste kunna omvärderas. Idag krävs att en smygfotografering av en kvinnas underliv måste tas på ett visst avstånd, eller på en viss plats, för att den ska kunna vara straffbar. Detta får ses som ett symptom på att det finns anledning att justera regleringen.

En slutsats som kan dras är att vår glada fyraåring, lagen om kränkande fotografering, är ett värdefullt tillskott till fridskränkningsbrottens katalog, men att det finns en del barnsjukdomar som bör hanteras.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

1 kommentar

Men yttrandefrihet hör väl ihop med personen som yttrar sig och en kränkande bild med den som kränks?

Det finns ett större avstånd från en bild på ett objekt än själva subjektet än ett uttalande, anser jag.

Man kan klippa av länken mellan den som tar och publicerar en bild, den kan ändå uppfattas som privat/intim/kränkande utan att den som agerar fotograf är synlig för andra.

Detta är svårare med ett uttalande. Vem som säger något har sin tyngd i vem som står för uttalandet, dennes position i samhället.

Om riksåklagaren t e x uttalar sig förnedrande om någon blir det allvarligare än om nån student gör detsamma.

Om däremot en student publicerar en film med intimt innehåll på nätet är spridningen den då får mer sammanbunden med den som filmas, objektet.

Ord och bild är inte samma sak. Det finns en större igenkänningsfaktor med bilder än namn tror jag. Bilder är därför ett större hot för den personliga integriteten.

Avporträtterade måste väl ha gett sitt tillstånd att bild med dem får publiceras(användas i annat syfte än privat) , undantaget offentliga personer/nyhetsintresse?