Skip to content

"Avskaffa preskriptionstiden för sexbrott mot barn - svårt för barn att anmäla"

DEBATT - av advokaten Anna Ekvall

 

Barn ska ha rätt till en barndom fri från sexuella övergrepp. Det är det minsta vi kan göra för det ädlaste vi har.

Av statistik som Treskablinoll - som arbetar för en nollvision mot sexuella övergrepp mot barn - tagit del av är tre barn i varje skolklass utsatta för sexuella övergrepp. Dock kan kan det röra sig om så många som sex utsatta barn per klass.

Mörkertalet när det kommer till sexbrott mot barn är med all sannolikhet stort. Det är svårt för barnen att berätta för någon vuxen om övergreppen som ofta sker i skymundan utan att någon känner till att de i själva verket pågår, mitt framför ögonen på dem.

Barnen behöver inte ens känna till att det de utsätts för är fel. De kanske är så pass unga att de helt enkelt tror att - det ska vara så. Och då har det gått på tok för långt, menar jag.

För barn innebär det generellt svårigheter att anmäla sexuella övergrepp till polisen. Till viss del beror det på okunskap om tillvägagångssättet vid anmälan, något som jag stöter på i min yrkesutövning och som jag menar att vi genast måste komma till rätta med.

Barnen är inte själva förmögna att anmäla eller så räds de att ta hjälp av någon vuxen. Det kommer helt enkelt inte någon anmälan till stånd.

Ofta anmäls det alldeles för sent, vilket till exempel kan få till följd att avgörande bevisning går om intet.

Men framför allt beror barnens obenägenhet att anmäla sexuella övergrepp på att barnen inte sällan står i ett beroendeförhållande till den som begått det sexuella övergreppet. Det kan vara en förälder, en lärare, en idrottstränare eller vem som helst som står barnet nära och som barnet känner att hen helt enkelt inte vill eller har råd att ”sätta dit”.

Förra året gjordes 3 170 anmälningar om våldtäkt mot barn. Av dem ledde 134 till en fällande dom. Anledningarna till detta kan vara flera. Det kan till exempel röra sig om bevisproblem eller att brottet hunnit preskriberas innan någon kunnat lagföras för detsamma.

Justiteminister Morgan Johansson har tillsatt en utredning som ska utreda huruvida man bör avskaffa preskriptionstiden för sexbrott mot barn - någonting som jag välkomnar i den annars så ohållbara situation som just nu råder på området.

Även Barnkonventionen om den blir svensk lag - där varje barn har rätt att skyddas mot sexuella övergrepp - kan få betydelse för arbetet på vägen mot nollvisionen.

 

 

Anna Ekvall är specialiserad inom områdena barn och familj. Hon företräder vuxna och barn som är misstänkta för eller utsatta för brott, som ansöker om rätt att bo eller arbeta i Sverige eller som berörs av tvångslagstiftningarna LVU, LVM, LRV eller LPT samt i vårdnads-, boende- och umgängestvister.

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

62 comments

Brotten preskriberas först när det forna barnet fyllt 28 år. Det är gott om vuxen tid att anmäla på.
Att ännu längre tid mellan brott och anmälan skulle leda till bättre bevislägen låter otroligt.

Dessutom är påståendet "Förra året gjordes 3 170 anmälningar om våldtäkt mot barn. Av dem ledde 134 till en fällande dom!" osant.
3 170 är inte antalet anmälningar utan antalet anmälda brott. Hur många anmälningar som krävdes för att komma upp i den mängden brott avslöjas inte av statistiken.
Många fällande domar rör dessutom flera av de brotten. PLUS att många fällande domar 2016 rör anmälningar från 2015 eller ännu tidigare.

För att dra några ur högen:
Svea hovrätt B 9874-15, en fällande dom 2016 som avser fyra anmälda våldtäkt mot barn 2015 (varav tre ledde till åtal).
Västra Sverige 4655-15, en fällande dom 2016 som avser åtta anmälda våldtäkt mot barn 2015.

Jag ser inte alls statistiken som orimlig, utan högst sannolik. Problemet är att barn generellt inte har en förmåga att uppfatta eller förstå när något är fullständigt felaktigt. Minns exempelvis på högstadiet hur en vaktmästare, dit vi tjejer blev tvungna att gå för att få våra skåp i korridoren, tafsade på oss småtjejer, medan vi inte förstod vad som hänt. Ännu mindre att det var något som skulle polisanmälas. Likaså alla pedofiler i t-banan som drogs till småtjejer runt 10 år. Hade man haft en möjlighet att få återkomma till den platsen som vuxen och möta samma person, så skulle jag gärna läxa upp dessa äckel.

Vad du påstår är alltså att sexövergrepp inte skadar barnen utan att brottet består i att vuxna tycker att det är äckligt?

En sådan preskriptionstid torde kunna motiveras utifrån argumentet, att möjligheten för utsatta barn att bevaka det egna skyddsintresset måste gå före förövares intressen, där den sistnämnda gruppen får uppfattas att - i jämförelse med barnet - ha betydligt bättre förutsättningar att utöva kontroll i de aktuella situationerna. Omständigheter såsom bristande kontroll på grund av sjukdom faller därmed, när förövare haft möjligheten att antingen uppsöka hjälp eller rent fysiskt lämna platsen i fråga och när vidare båda dessa två möjligheter är sådana vilka de angripna barnen har saknat. Skulle likväl försvaret argumentera för sådant psykostillstånd där vederbörande visas ha varit omedveten om de egna handlingarna rör det sig i så fall om sådana patienter som på ett tidigare stadium bör kunna fångas upp för att allt jämt vara föremål för den slutna psykiatrin. Det får idag uppfattas finnas ett brett samhällsintresse för ett lagstöd som livslångt begränsar en fortsatt frihet för den här typen av gärningsmän.

Avskaffa preskriptionstiden för brott mot tystnadsplikt och tjänstefel. Detta är brott som ofta uppdagar sig långt senare för den det berör eller i värsta fall inte alls och skadan sker i lönndom. Brottsoffret får ofta för sent resp. inte alls veta att brott begåtts och det motiverar än mer att helt avskaffa preskriptionstiden än det här seglivade ältandet när det gäller sexbrott.

Vari ligger intresset i att avskaffa preskriptionstiden om det rör sig om brott som målsäganden inte ens känt till? Låter snarare som ett skäl att inte avskaffa preskriptionstiden.

Det var väl ett av argumenten i artikeln, och ett argument när man ändrade så att preskriptionstiden började löpa från att målsäganden fyllde 18 år, att målsäganden inte skulle känna till sin utsatthet förrän långt efteråt.

Ja, men är det ett argument egentligen? Visst, jag kan till del förstå argumentet för att ha en preskriptionstid för brott mot barn som börjar löpa vid 18-årsdagen då man kanske först som vuxen förstår att det man utsatts för, och i och för sig varit medveten om samt känt obehag av, är ett brott. Men ett generellt argument för avskaffande av preskriptionstid tycker jag inte att det är.

Nej. Det talar väl egentligen i motsatt riktning. Har man inte uppfattat att man utsatts för brott så borde man inte ha något starkt skäl för att få förövaren fälld för det.
Sen finns det ju en poäng i att lämna oförrätter bakom sig. Jag har utsatts för många brott (och en del oförrätter som inte är brott) och ingen har blivit fälld för dem men jag känner i de flesta fall inget behov av att förövarna ska råka illa ut nu.

Förklara för mig som är utbildad i en helt annan bransch.

Varför ha en så snål preskribtionstid så att denna diskussion uppkommer? Precis som du skriver så är sexbrott mot barn något som kan komma upp till ytan långt senare i livet. Förläng preskribtionstiden rejält (eller ta bort den helt).

En pedofil ska inte få gå fri pga att personen anmäls sent (och då håller sig undan).

Jag anser inte att en preskriptionstid på 10 år från det att barnet fyllt 18 år är snål. Jag har över huvud taget svårt att förstå resonemanget att detta skulle vara en kort preskriptionstid. Kvinnan har alltså haft 10 år från sin 18-årsdag på sig att anmäla de påstådda brotten. De första brotten skulle ha begåtts då hon var 13 år och då talar vi alltså om att 15 år förflutit till dess att brotten preskriberades. Det har enligt min uppfattning blivit en storm i ett vattenglas för att preskriptionstid faktiskt har aktualiserats i ett enskilt fall.

Det är tyvärr inget enskilt fall. Jag känner till alldeles för många liknande "fall" som bör anmälas, men där tiden löpt ut. Bland de kända kan nämnas Patrik Sjöberg som var en bit över 40 innan han verkligen förstod allvaret i det som hänt. Och efter honom följde en rad fd idrottare som upplevt liknande saker. Häromdagen berättade min egen fru vad hon och hennes vänner upplevt som barn, saker som jag absolut tycker att de borde anmäla. Men det är 25 år sedan nu... Dessa män jobbar troligtvis kvar inom skolan fortfarande.

Jag upplever mörkertalet som mycket stort. Och jag önskar verkligen en generösare preskribtionstid, så att mina egna barn inte behöver träffa på dessa herrar i skolan eller föreningslivet.

Patrik Sjöbergs påstådde förövare var väl i och för sig avliden när Sjöberg började tala om detta, så ingen preskriptionstid i världen hade ju hjälpt där...

Folk som utsatts för brott (eller anser sig eller tror sig ha varit det) kan ha alla möjliga anledningar till att först långt senare vilja anmäla det. Men är det verkligen skäl för att varje brott ska kunna lagföras intill det att den påstådde gärningsmannen är avliden? Enligt min uppfattning måste det finnas konsekvens i hur man resonerar i dessa frågor. Ska preskriptionstider förlängas eller avskaffas så ska det göras likvärdigt för alla brottstyper, dvs. det är brottets allvar enligt tillämplig straffskala som ska styra vilken preskriptionstid som ska gälla eller om det inte ska finnas någon alls. Jag menar att det inte finns en enda vuxen människa i Sverige som inte någon gång i sitt liv begått ett brott. Ska det hänga över oss till vi dör? Rätt vad det är får någon som du var i slagsmål med som 15-åring för sig att anmäla detta och du ska då - nu i medelåldern som utgår ifrån att du är - bli fälld för misshandel med alla de konsekvenser det medför för dig som skötsam medborgare. När det gäller just sexualbrott mot barn har lagstiftaren beaktat den problematik som många pekar på och låtit myndighetsdagen vara utgångspunkten. Att just Patrik Sjöberg eller kvinnan i det uppmärksammade fallet vill anmäla i mycket sen ålder behöver inte vara skäl för ytterligare förlängning av fristen. Sedan är detta med särskild förlängd preskriptionstid för sexualbrott mot barn inkonsekvent. De skäl som ligger bakom borde göra sig gällande för alla integritetskränkande brott mot barn. Som det är nu blir preskriptionstiden räknat från brottet längre för ett fall där någon smekt ett barn på rumpan än då barnet misshandlats allvarligt. Märkligt? Jag tycker det i alla fall.

Sedan har vi alla de praktiska aspekterna och rättssäkerhetsaspekterna. Det är typiskt sett svårt att alls utreda gamla saker och att göra det på ett rättssäkert sätt. Med avskaffade eller väsentligt längre preskriptionstider kommer mycket resurser att läggas på sådant som inte leder någonstans ändå eller som riskerar att leda till ett felaktigt slutresultat.

Din konsekvensfilosofiska kullerbytta blir uppenbar om du betraktar barnets integritetssfär som okränkbar. Ur värde etisk synvinkel är varje kränkning oacceptabel och konsekvensen blir då att varje kränkning skall behandlas likvärdigt. Vilket intresse skulle enligt din mening ha så stort värde att den fysiska våldsaspekten skulle vara måttstock och vara tillämplig. Den starkes rätt? En vuxen är alltid starkare än ett barn i alla avseenden.

Konsekvensetik vs. värdeetik kan ge orättvisa utfall.

Vänta nu. Är inte misshandel en ganska allvarlig kränkning av någons integritet? Jag skulle föredra en ovälkommen smekning på bananen framför en bruten käke varje dag i veckan.

Lika allvarlig som varje annan kränkning av ett barns integritet och skall beivras på likvärdigt sätt. Att straffmätning tar allvarlighetsgraden i betraktande skall väl inte påverka att brottet blir lagföra?

Vad du föredrar är irrelevant.

En sund princip som används överallt är: ju mildare brott, desto kortare preskriptionstid.

Japp, precis som vad du tycker är irrelevant.

Jag anser att varje brott mot barn är allvarligt. Dessa är mer skyddsvärda än vuxna. Vad du föredrar är helt subjektivt och fortfarande irrelevant.

Så att ta ifrån barnet en leksak (rån) och att sexmörda nämnda barn är lika allvarligt för dig?

Vad du tycker är precis lika subjektivt och därför (enligt dig) inte heller relevant.

Det har jag inte sagt så försök inte pådyvla mig en åsikt jag inte har. Varför försöker du ens?

Alla brott mot barn är allvarliga och då i den betydelsen att det berövar barnet dess grundtrygghet men att jämföra brott mot person och egendomsbrott är absurt om det nu inte skulle vara för att minimisera ett av brotten, i den här diskussionen sexbrott mot barn. I en sådan utsatt situation, sexbrott, kan inte barnet ens veta om det kommer levande ur situationen. En sådan skräck upplevelse kan orsaka trauma under många år och förtjänar att samhällets rättsinstanser ser på sådana brott med största allvar. Allas åsikter är subjektiva men att använda den egna värdeskalan ( vad man föredrar) som grund är irrelevant. Att ställa två brott ( våldtäkt av barn / bruten käke) mot varandra är relevant och värderingen av allvarlighetsgrad återspeglar den värderade personens värdering av barnets integritet och okränkbarbarhet. Båda brotten är allvarliga och enligt min värdering skall bedömas som grova brott. Jag ser ingen skillnad i penetration och beröring av könsorgan i allvarlighetsgrad.

Jodå, du har sagt att du anser att "varje brott mot barn är allvarligt". Uttryck dig tydligare om det inte var det du menade.

Alla våldsbrott mot barn medför skräck hos barnet, eftersom det alltid är en fysiskt överlägsen person som utför dem. Varför t ex en smekning på rumpan skulle framkalla skräck istället för en förvirrande och obehaglig känsla (ett litet barn förstår inte vad som händer, men det gör ju inte ont) kan jag inte förstå. En spark i samma rumpa kommer däremot garanterat att framkalla allvarlig rädsla. En våldtäkt likaså, naturligtvis. Dock inte ett frivilligt samlag mellan en 14-åring och en 17-åring, även om det av någon anledning går under samma paragraf.

Så ovan har du fyra brott, som enligt dig alla är allvarliga. Skillnaden i hur barnet upplever dem är dock enormt.

Jo, jag menar att alla brott mot barn är allvarliga i den betydelsen att barn alltid är underlägsna gentemot äldre och inte kan hävda sin integritetssfär vare sig fysiskt eller på något annat sätt. Inte ens flykt undan situationen är möjlig då ju en vuxen är snabbare.

Därför blir barnets okränkbarbarhet vare sig en förhandlingsfråga eller värderingsfråga utifrån den subjektiva upplevelsen som en vuxen vill formulera den utifrån något syfte jag i alla fall inte förstår. Barnets skyddsaspekt är primärt. Barn skall inte ens behöva tänka på att någon obehörig rör vid deras privata kroppsdelar.

För en 17-åring handlar det om att ta ansvar för sin sexualitet och rent semantiskt är det förvirrande för unga att tänka tanken "våldtäkt" när inget våld förekommit. Lagtexten skulle kunna vara tydligare med begrepp som våld, tvång, "psykologisk påverkan" eller vad du skulle vilja och naturligtvis "otillåtet samlag" där du vill framhålla frivillighet. En mördare som mördar av egen fri vilja en person som han påstår vill bli mördad skulle i så fall undkomma lagföring pga frivillighet. Om vi drar det argumentet in absurdum.

Artikeln handlar huvudsakligen om borttagande av preskriptionstid och med en differentiering av brottsrubriceringar enligt ovan kan det diskuteras allvarlighetsgrad och olika påföljder och relaterade preskriptionstider.

För mig kvarstår fortfarande att brott mot person när det gäller barn skall betraktas som mycket allvarligt. Sen ser jag inget fel i om preskriptionstiden för våldtäkt tas bort generellt, dvs även för vuxna, såsom det har gjorts för mord.

1. Våldsbrott mot så gott som alla begås oftast av en överlägsen motståndare. Helt enkelt för att ingen gillar att förlora.

2. Detta är ett utopiskt tänkande, i stil med att "inget barn ska behöva drabbas av cancer". Det vore ju fint, men kommer aldrig att hända.

För en 17-åring handlar det om att ta ansvar för sin sexualitet och rent semantiskt är det förvirrande för unga att tänka tanken "våldtäkt" när inget våld förekommit. Lagtexten skulle kunna vara tydligare med begrepp som våld, tvång, "psykologisk påverkan" eller vad du skulle vilja och naturligtvis "otillåtet samlag" där du vill framhålla frivillighet. En mördare som mördar av egen fri vilja en person som han påstår vill bli mördad skulle i så fall undkomma lagföring pga frivillighet. Om vi drar det argumentet in absurdum.

3. En 17-åring är förvisso straffmyndig, men knappast särskilt mogen (särskilt killar, och det är ju främst de som är föremål för lagen). Dessutom är det fullt naturligt att ha frivillig sex med en nästan jämnårig i vilken ålder som helst. Hur man kan jämställa detta med ett mycket allvarligt våldsbrott övergår mitt förstånd.

Vad gäller samtycke så kan jag exempelvis samtycka till ringa misshandel. Misshandel av normalgraden kan jag däremot inte samtycka till. Som du ser går det alldeles utmärkt att dra en gräns utan att det blir idiotiskt.

4. Med andra ord, precis samma sak som idag: allvarligare brott -> längre preskriptionstid. Att ta bort preskriptionstiden kan orsaka absurda situationer, som att en pensionär kan plötsligt låsas in för att som 16-åring legat med sin dåvarande 14-åriga flickvän. Osäker på om det verkar särskilt vettigt, men av dina inlägg att döma ska den då 16-årige "pedofilen" aldrig kunna känna sig trygg.

5. I ett rättsäkert land borde inte det orsaka några problem (förutom dem jag beskrev ovan), men i Sverige, där man kan fällas för sexualbrott på en välformulerad anklagelse, eller bortglömda minnen, eller något annat flum, kan det lätt bli fel.

Det överlägset mest förekommande och mest naturliga bland människor är monogami dvs vuxna människor som har samlivet inom äktenskapets ram eller i något annat lagreglerat samboförhållande där parternas mellanmänskliga behov däribland sex blir tillfredsställt. Dina försök att hålla fram en postmodernistisk livsstil enligt Vladimir Nabokovs Lolita förändrar inte detta faktum.

Just av det faktum att en 17-åring ännu inte är fullt mogen är argumentet för att samhället är tydlig i att sätta gränser. Eller som en polis anställd med mångårig erfarenhet av polisarbete mot ungdomsbrottslighet, bla var han en av de första på brottsplatsen vid mordet av John Hon, sa till mig när man avslutade särskilda åtgärder mot ungdomsbrottslighet. "Jag vet ett jättebra sätt att bli av med ungdomsbrottslighet. Det är bara att vänta så är det inte längre ungdomsbrottslighet utan vuxenbrottslighet."

Eller för att använda ditt exempel med en 17-åring så kommer han vid 27-års ålder precis som du inte anse det som fel med sex med en minderårig om inte någon, dvs samhället och hans omgivning, sätter stopp för honom.

När det gäller åtgärdet mot barncancer satsas det stora resurser och anses mycket angeläget. Samma syn skulle jag välkomna när det gäller arbetet mot barnsexbrott.

När det gäller samtycke till ringa misshandel, förmodligen menar du sådant som kontaktsporter som exv boxning med bestående men, så anser jag det idiotiskt. Och ta då i beaktande att jag har en infanteriofficers utbildning inom skytte och inte är främmande för hur våld kan användas. Våld löser inte problem.

Och jag anser att ingen pedofil skall kunna känna sig säker förrän han tagit sitt ansvar, erkänt sitt brott, på något sätt gottgöra sitt brott tex medverka till att offret får upprättelse, tar sitt av samhället fastställda straff och ändrar sin livsstil.

Jag är inte för att någon skall hängas ut offentligt med namn etc. Differentierade åtgärder kan tillämpas för att skydda barn där misstänkta och dömda sexbrottslingars kontakttmöjligheter med barn kan begränsas är något som kan utvecklas som ger möjlighet till att en person med perverterad syn på sexlivet kan återanpassas. Fortfarande måste dock skyddsbehovet kvarstå.

Nu får du gärna fortsätta din diskussion i denna tråd men jag har sagt det jag vill ha sagt och har andra angelägenheter att se till. Jag ger dig med andra sista ordet i diskussionen med mig. Håll till godo.

Alla föredrar det när det kommer till kritan. Men av något skäl är i den allmänna debatten varje sexualbrott, oavsett karaktär, allvarligare än den grövsta misshandel. Konstigt...

Jösses, jag blir faktiskt lite rädd (om du nu är jurist). En misstänkt grov pedofil ska alltså få jobba med mina barn för att han efter brottet haft ett antal år då han inte fått nya anmälningar på sig. Som en "god medborgare". Pedofili är betydligt mer komplicerat än så, det hoppas jag att du känner till. Att du ens jämför grova sexuella övergrepp på barn med "om du som 15-åring varit i slagsmål" gör mig, ja, herregud...

Ang Patrik Sjöberg så hade han garanterat anmält styvpappan innan hans död om allt hade kommit upp till ytan i tid. Men så enkelt är det inte alltid tyvärr. Detta är bara ytterligare ett bevis på att det krävs längre preskriptionstid för denna typ av brott.

En annan fråga (om du är jurist): Varför kan man inte utfärda en förlängd preskriptionstid (eller frysa den) för människor som håller sig undan rättvisan? Som är kallade till rättegång men inte kommer. Det borde i min värld vara möjligt för åtminstone grova brott. Jobbade själv inom KVV ett par år och vet hur självklart detta val var för många om de fick chansen.

Det är Patrik Sjöbergs tränare som han anklagar, inte sin styvpappa.
Tränaren visade alla tecken som en pedofil kan visa upp. Att ingen reagerade var på grund av all hysteri kring pedofiler och alla hittepåexperter som sprider dumheter. Han var socialt klumpig, upplevdes som barnslig, hade inga normala relationer med andra vuxna, hade en massa barnleksaker hemma och fick kompisrelationer med barn omkring sig.

Sen hoppade du över till "grova sexuella övergrepp mot barn". Hur tror du att pedofila övergrepp går till i normalfallet?

Viljo var Patriks tränare OCH styvpappa. Jag känner till honom rätt väl.

Du behöver inte vara otrevlig för att vi tycker olika. Jag betackar mig för kommentarer "om du är jurist". Sluta utgå ifrån att alla som tycker annorlunda än du är dumma i huvudet och att deras åsikter inverkar på deras yrkesroll, det reflekterar bara på dig själv.

Lagstiftaren har utgått ifrån brottens allvar när det gäller vilka preskriptionstider som ska gälla. Många våldsbrott anses allvarligare än vissa sexualbrott och jag har nog sympati för den tanken. T.ex. ser jag allvarliga fall av misshandel som allvarligare än ovälkomna smekningar på könet eller dylikt, och i stort delar väl lagstiftaren den uppfattningen. Men det är egentligen inte intressant vad jag personligen tycker om just det. Vad jag menar är att ska vi avskaffa vissa preskriptionstider så måste det finnas goda och konsekventa skäl för det. Lagstiftningen kan inte bygga på mediestormar eller enskilda personers erfarenheter, då hamnar man galet (vilket för all del också sker ibland).

Du propagerar ju för generellt avskaffande av preskription och då tog jag ett exempel som skulle kunna drabba lite var och en av oss mycket menligt om det genomfördes och ha mer negativa en positiva följder för individerna och samhället. Jag gjorde ingen konkret jämförelse mellan olika brott i den meningen. Du har inte läst ordentligt vad jag skrev.

Att just avskaffa eller förlänga preskriptionstiden kommer ha väldigt liten inverkan på om "pedofiler" kommer att arbeta i skolor eller inte. De flesta som begår sexualbrott i den miljön (och de är som väl är på det hela taget få) är aldrig straffade tidigare, och det beror inte på preskriptionstider. Den här personen vi pratar om hade också i princip kunnat dömas då kvinnan var 13 år (då första brottet skulle ha skett), ha hunnit verkställa sin påföljd och ha fått det gallrat ur belastningsregistret i nuläget. Då hade det likväl kunnat inträffa att han kunnat fortsätta arbeta i skola. Det går aldrig att gardera sig mot det. Jag lämnar också mina barn till skolan och andra personer som jag inte har närmare kännedom om. De kan vara vem som helst, även om de har rena belastningsregisterutdrag.

En utgångspunkt för att bryta preskription måste rimligen vara att man faktiskt fått del av ett åtal. Jag har svårt att se någon annan rättssäker utgångspunkt. I det aktuella fallet har media dömt av frågan och bestämt att personen håller sig undan ett åtal han känner till. Jag utgår från att du egentligen vet lika lite som jag om saken.

Jag hade inte någon som helst tanke på att vara otrevlig, om du uppfattat det så ber jag om ursäkt. Det var bara en fråga (relevant utifrån hur jag ska tolka dina svar). Flera som kommenterat här verkar inte vara jurister. Jag är det inte. Och jag tror definitivt inte att du är dum i huvudet, då hade jag inte ställt frågor till dig. Jag reagerade bara starkt på dina jämförelser.

Jag är inte för ett generellt avskaffande av preskriptionstider. Var läser du detta? Däremot kan det vara lämpligt vid grova sexuella övergrepp mot barn, där brottets åsamkan kan uppenbara sig väldigt långt efter att brottet begicks. Och där förövaren har en sjuk sexuell dragning som troligtvis är livslång, med en uppenbar risk för nya grova brott mot nya barn.

Håller med dig om att mediestormar inte ska styra. Och att det ska finnas goda och särskilda skäl för att ändra preskriptionstider.

Med tanke på de skandaler som rullats upp på närliggande områden så bör man nog även ha bevisläget i åtanke. Det måste gå att utreda brottet, det kan inte bara bygga på ett barns minnen när detta plötsligt får för sig att anmäla 30 år senare. Det är illa nog i det avseendet att man kan vänta tio år efter barnets 18-årsdag innan man anmäler, det finns då nästan inte någon möjlighet att utreda brottet, dvs varken att finna bevis för eller emot.
Förtroendet för rättsväsendet och målsägarens situation kommer inte att bli bättre av att det kommer upp en massa anmälningar som måste avskrivas i brist på bevis och den påstådda gärningsmannen kommer inte att ha någon som helst möjlighet att rentvå sig från anklagelserna.
Speciellt skandalerna kring "förträngda minnen" borde avskräcka och leda till en viss eftertanke när sådana här idéer kommer upp.

INSTÄMMER TILL FULLO! PSjöberg borde ha kunnat tala om det PÅSTÅDDA brottet innan den PÅSTÅDDE gärningsmannen avlidit. Det verkar fegt att vänta till efter dennes död. Den PÅSTÅDDE gärningsmannen saknar ju möjlighet att efter sin död försvara sig, och massmedia har okritiskt anammat Sjöbergs berättelse.

INSTÄMMER TILL FULLO MED DETTA INLÄGG!!!!!!!!!!!

I åtminstone en situation så finns det enligt min mening ett uppenbart intresse av att den brottsutsatte (målsägande din formulering) får möjlighet att anmäla för lagföring även om det kan röra sig om "relativt" få fall och det är när ett barn, vid en låg ålder, ges en falsk identitet som döljer barnets barnets biologiska föräldrars identitet. I dag försvinner barn i Sverige och ges falska identiteter och växer upp i en falsk tro om sin identitet. En del utnyttjas för sexuella ändamål.

Det ska inte avskaffas några fler preskriptionstider över huvud taget. Det är en god ordning att brott preskriberas efter viss tid, ju allvarliga brott desto längre preskriptionstid. Tidsfristerna är redan långa men förr eller senare måste den som begått ett brott kunna lägga det bakom sig och samhällets intresse av att lagföra brottet anses ha ebbat ut. De flesta brott som begås i ett samhälle lagförs för övrigt aldrig och med tiden blir det som regel allt svårare att utreda brotten, så lagföringarna skulle knappast heller öka märkbart.

Vi kan inte ha en sådan här infekterad debatt varje gång ett brott faktiskt preskriberats, vilket sker hela tiden, bara för att det blir mediestorm.

Jag vet inte om argumentet att den skyldige ska kunna lägga brottet bakom sig är så starkt. Jag anser förvisso att det blir märkligt att döma en 33-årig familjefar som monterar motorer på Volvo för en misshandel som denne utförde som 23-årig bråkstake och suput. Att människor förändras och att 33-åringen är en annan människa än 23-åringen är väl kanske samma sak som att lägga bakom sig. Dessutom använder man ju retroaktiv lagstiftning när preskriptionstider förändras, så ingen kan ju någonsin känna sig säker på att preskriberade brott de begått inte skulle bli straffbara igen.
Men jag tycker väl att det handlar mest om att de motiv som finns (fanns) för straff upphör när det går lång tid från brottet. Det du antagligen menar med samhällets intressen.

Ja, ungefär så resonerar jag. Jag tycker att de intressen man kan tänkas lägga i respektive vågskål som regel är hyfsat väl avvägda i längden på preskriptionstiden.

Det du säger om retroaktiv verkan gäller i vart fall inte generellt. När man avskaffade preskriptionstiden för mord träffade den nya lagstiftningen inte brott som hade preskriberats innan ikraftträdandet, däremot brott som begåtts dessförinnan men inte hunnit preskriberas. Det blev ju bråttom så att inte mordet på Olof Palme skulle preskriberas.

Ja det stämmer ju. Redan preskriberade brott har inte blivit straffbara på nytt.

En omständighet som inverkar är att sexbrottslingar är återfallsförbrytare pga av sitt begär. Omständigheter vid senare brottslighet där brottslingen identitet avslöjas kan möjliggöra att han kan bindas vid tidigare brottslighet som ej är preskriberat. Varför skall en brottslings intresse av att komma undan premieras? Det strider mot min rättskänsla och sunt förnuft. I förhoppningsvis få fall kan sexbrottslingar inom rättsväsendet, som exv Göran Lindberg, genom sin position själva fördröja upptäckten av sina brott. Katastrofalt ur rättssäkerhet synpunkt.

Det är nog riktigt att verkliga sexualbrottslingar ofta återfaller. Men bland de som döms för sexualbrott är det så få verkliga sexualbrottslingar att enbart 4% återfaller i sexualbrott. Så vad återfall skulle ha med lagföring att göra förstår jag inte.

Om brottslingen begår nya brott och lagförs för dem så uppstår ju inte heller något problem med preskriptionen eftersom de nya brotten inte är preskriberade.

Ursäkta men menar du vad du skriver? Menar du att de som döms för sexualbrott inte är "verkliga sexualbrottslingar"? Återkom gärna med svar så att jag kan besvara detta.

För den som blivit utsatt för tidigare brott är det ett stort problem att samhället berövat henne/honom att få upprättelse av samhället genom dess domare. Det handlar alltså inte om "att sätta dit någon" utan om indivual och allmänpreventiv effekt och brottsoffret rätt till upprättelse. Ett samhälle som ser brottslighet som ett acceptabelt medel för att tillfredsställa sina lustar är på väg mot sin egen undergång.

En mycket stor del av dem är oskyldiga. De oskyldiga återfaller nästan aldrig. Återfallen bland sexualbrottsdömda i Sverige är världsunikt låg eftersom rättssäkerheten i sexualbrottsmål är så låg.

Men tanken att straffet skulle ge "upprättelse" till brottsoffret släppte man ju på medeltiden. Men det kunde man ju annars lösa genom att ge folk som kan bevisa att de utsatts för preskriberade brott t.ex. 10% av vad straffet för det brottet hade kostat samhället.
Straff har varken allmänpreventiv eller individualpreventiv effekt. Allt tyder tvärtom på att brottsligheten ökar av mer straff, både allmänt och individuellt.

Att kvälja dom imponerar inte på mig.

Upprättelse är inte detsamma som hämnd, inte heller ekonomisk gottgörelse då ju skadestånd kan komma ifråga.

Upprättelse för att uttrycka det lite pedagogiskt är när offret inför domarna själv eller genom ombud säger till förövaren "Du har gjort så och så mot mig och det är fel." Om då domarna efter ha hört målet i dess helhet dömer som förövaren som skyldig och i domen och dess domstol täcker vad offret hävdar så har offret fått upprättelse oavsett vad straffet sen blir.

Vi har nog inte samma uppfattning om den preventiva effekten på brott så ditt påstående får stå för dig. Ställer man din uppfattning på sin spets så hamnar vi en anarki eller stat där brottslingar kommer att härska och tro mig de kommer att straffa alla som inte gör vad de vill utan några grundläggande rättsprinciper till vägledning.

Vet du vad kvälja dom betyder?

Offret kan väl hitta någon annan som gör den bedömningen om offret känner ett sådant behov?

Det är inte en fråga om uppfattningar, det är en fråga om fakta.
För att du tror att den rådande ordningen är den enda möjliga och att enda alternativet är att inte göra något alls? Precis som folk trodde innan den rådande ordningen infördes.

Att klandra en dom, vilket inte längre är straffbart.

Vad skall allmänheten ha domare till då?

Den individualpreventiva effekten av ett fängelsestraff bevisas av att brottslingen inte kan begå något sexualbrott mot barn under den tid han är inlåst. Samt av de sexualbrott han/hon begår under obevakade permissioner. I andra länder där dödsstraff tillämpas är den individual preventiva effekten 100%.

Nej, jag tror inte att den rådande ordningen är den enda möjliga och gläds över varje ordning där flera brottslingar avslöjas och mindre antal barn utsätts för övergrepp.

Inte obehörigt. Domslut kan överklagas till sista instans i HD och kan dessutom anmälas till internationella domstolar.

Det är domare som ger samhällets upprättelse till offret. Det kan inte en kvinnojour ge.

Individualpreventiv omfattar individualkapacitering men har utöver det en viss långtidseffekt. Kompletterande åtgärder kan utöka denna effekt.

Resterande har jag anmält som personangrepp som inte har med ämnet att göra

Musse,

Finns det någonstans där jag kan läsa mer om vad du anger i det första stycket?

KRÅ räknar ut återfallen.

Då "den svenska lagstiftaren" använder sig av straff som metod mot allt möjligt oönskat sedan länge så är det inte förvånande att "brottsligheten" ökar. Jag kan heller inte se att detta varken förenklat eller förbättrat polisens arbete eller att vår tillvaro i Sverige blivit tryggare. Så när jag hör nya inrikesministern hör jag bara mer av det gamla vanliga. Inget nytt. Förutom att han var mycket nöjd med "dansförbudets avskaffande". Så nu kan vi lägga åtminstone ett till fånigt förbud på hyllan. Det förra avskaffade jag känner till var förbudet att gå mot "röd gubbe". :)

Vet inte exakt vad skribenten menade, men faktum är att sexbrottsdömda har en mycket låg återfallsrisk. https://www.kriminalvarden.se/forskning-och-statistik/statistik-och-fakt...

Kan tänka mig att skribenten syftade på aktiva pedofiler, vars återfallsrisk säkerligen är mycket hög.

Sexualbrottslingar överlag har mycket höga återfall. I andra länder ligger de generellt högre än andra brottstyper.

Har svårt att köpa det där. Om du med sexualbrottslingar menar överfalls- eller serievåldäktsmän, så förstår jag dig bättre.

Faktum är dock, att någon som på exempelvis en fest medvetet lägrar en brådmogen fjortonåring, helt frivilligt, per definition är en sexualbrottsling - en barnvåldtäktsman. Skulle personen i fråga lagföras och få spendera minst två år på anstalt, tror jag säkerligen att denne gör en noggrann legitimationskontroll på framtida sexpartners; alltså en preventiv effekt.

Någon som på fyllan lägrar en tillika berusad person, som av rätten bedöms ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation, är en våldtäktsman i enlighet med svensk lag. Även här tror jag att personen, efter minst två år i fängelse, kommer avstå från att kopulera med berusade partners. Preventivt!

Jag säger inte att lagen är bra, men att straffen inte skulle ha någon preventiv effekt håller jag inte med om.

Gällande totalt oskyldiga - vilket jag är övertygad om att det döms - återfaller självklart inte dessa.

@Handelsrättskillen
Det var Musse jag syftade på som skribenten, men denne har ju nu utvecklat sitt resonemang.

Återfallen låg lika lågt innan man började hitta på en massa fåniga sexualbrott.
Det finns ju sexualbrott med naturligt låg återfallsfrekvens, t.ex. 17-åringar med 14-åriga partners. När de blir äldre så skaffar de sig äldre flickvänner (ja, tjejer fälls ju inte för de brotten). Men sådana larviga sexualbrott finns även i t.ex. Kanada där hälften av de sexbrottsdömda återfaller.

De som inte begått klandervärda handlingar men som dömts, förvisso korrekt, som att det var allvarliga brott utgör ju en alldeles för liten del för att förklara återfall som bara är en tjugondel av återfallen i stater med högre rättssäkerhet.

Om jag förstår det rätt så avser du mig med skribenten.

När det gäller dömda så är preskriptionstiden inte av intresse, de har ju blivit dömda. Att just sexbrottsdömda har låg återfallsrisk kan diskuteras och varför men det har inte varit mitt fokus.

Att brottslingar gärna fortsätter med sin brottslighet så länge det inte har några konsekvenser och uppfyller det ändamål som brottsling har är ett faktum. Sexbrott är rotat i sexualdriften och orätta begär som gör att brottslingen "väljer/drivs till" att tillfredsställa sin drift gentemot sitt offer i vårt fall barn. Barnets rätt till integritet har han/hon ingen respekt för, inte heller risk för lagföring.

Vare sig det är samma barn eller olika barn som utsätts för övergrepp så är de medlemmar av vårt samhälle och har samma rätt till okränkbarhet som du och jag.

Om du ser det ur barnets synvinkel som ju alltid är underlägsen i styrka och andra förmågor och växlar upp det till vuxennivå och föreställer dig att du, just du, blir överfallen av vuxna män som våldtar dig så ser du säkert skyddsbehovet för dig som för ett barns del som av allra största vikt och om det upprepas som synnerligen allvarlig brottslighet. Ursäkta utvikningen men du frågade indirekt efter min mening.

Eftersom vi inte vet vilka som är "aktiva pedofiler" förrän de lagförs så blir borttagen preskriptionstid för sexbrott mot barn ett verktyg för att dessa brottslingar och stävja denna brottslighet.

Som exempel kan DNA-spår som säkras tjäna som bevis 10 , 20, 30 år eller längre tid efter brottet begåtts.

Det finns så vitt jag vet inte så mycket som tyder på att det är en högre sexualdrift som är orsaken till sexualbrott, snarare verkar det vara andra faktorer som dominerar, bl.a. brist på empati, bristande impulskontroll, psykiska sjukdomar och drogmissbruk. För att förövaren ska ge sig på ett barn så krävs antagligen åtminstone en grundläggande sexuell attraktion till barn, men någon förhöjd sexualdrift handlar det knappast om, däremot sänkta mentala spärrar i någon form.

DNA-spår kräver att brottet anmäls i princip direkt, det kommer inte att ha någon som helst betydelse för fall där dagens preskriptionstid redan gått ut innan brottet anmäls eller offret inser vad det utsatts för.

Pedofili är en psykisk störning. De som begår sexualbrott mot prepubertala barn är tre kategorier:
1. Andra barn som leker eller bråkar.
2. Gränslösa sadister
3. Pedofiler

Den första gruppen är inte så allvarlig och det skadar nog ofta förövaren mer än offret.
Den andra gruppen brukar också tortera och döda sina offer så de brotten upptäcks och utreds nästan alltid (Tyvärr orsakar sexelementet ofta kortslutning och att fel person lagförs, som t.ex. Helenmordet där den skyldige antagligen begick ytterligare brott i skydd av att Ulf Olssons dom.)
Den tredje gruppen är problemet, men det stora problemet är all mytbildning och propaganda om att pedofiler är "vem som helst". Pedofili är en distinkt störning som lätt upptäcks av omgivningen. Det skulle vara lätt att få ned pedofilbrotten till nära noll om det bara fanns en vilja.

Här är det inte enbart prepubertala barn det handlar om utan allt upp till 15 eller 18 år, beroende på vilka delar som avses. "Leker eller bråkar" är en för vid beskrivning för att man ska kunna säga något om vem som drabbas eller hur allvarligt det är.

Det verkar ganska tveksamt att hävda att pedofili "är en distinkt störning som lätt upptäcks av omgivningen", jag kan inte se något i forskningen som tyder på att det skulle stämma. Inte heller något som tyder på att alla pedofiler agerar på sin drift/störning även om det skulle stämma att de är lätta att upptäcka.

Om man pratar om pedofili så rör det bara prepubertala barn. En pedofil har inget sexuellt intresse av pubertala barn.

I svensk forskning lär du inte hitta det eftersom det inte finns forskningsunderlag i Sverige och eftersom det finns en ideologisk spärr mot att tala sanning om sexualbrott.
Alla pedofiler begår såklart inte sexualbrott. Men prepubertala barns utsatthet för sexualbrott beror på pedofiler. Pedofiler behöver dessutom hjälp även om de kan avhålla sig från att begå sexualbrott.

Det var just att det inte handlade om pedofili, i alla fall inte enbart, utan sexualbrott mot barn, dvs beroende på vad som avses upp till 15 eller 18 års ålder. De brott inom det området som handlar om pedofili utgör troligtvis en ganska liten del.

Jag brukar för övrigt inte titta specifikt på svensk forskning, i alla falla inte utan att också kontrollera mot internationell forskning. I det här fallet hittade jag inget sådant i någon av dem.

Frågan om preskriptionstid är inte helt olik frågan om abortgränsen. Antingen är man mot abort eller också är man för det under hela graviditeten – det är kompromisserna däremellan som medför undantagen. Varför ska preskriptionstiderna vara
två, fem, tio och femton år i stället för t.ex. tre, sex, elva och sexton år?

Att brott med tiden blir svårare att utreda är inte ett bra argument. Ta bara mängdbrotten som aldrig ens utreds p.g.a. att uppslag saknas – om föregående är ett bra argument kan vi ju lika gärna ha en preskriptionstid på en vecka eller mindre. I stället är en lämplig preskriptionstid 100 år givet att gärningsmän och offer med säkerhet torde vara ute ur bilden därefter.

Påföljden påverkas ju fortsatt av tiden som förflutit sedan brottet, med flera faktorer, oaktat preskriptionstid eller inte. Böter, för att svara mot vad brottslighet i allmänhet kostar samhället, skulle ju t.ex. kunna komma i fråga utan att fängelse behöver göra det om flera år förflutit.

ANNA.....
Ja, hon lovsjunger det vi alla vill....nämligen att inga barn skall råka ut för detta.
Sedan spårar det ur. Preskription är kopplad till strafftidens längd och inte hur mycket man ogillar ett brott eller inte. Det ska vara en proportion mellan preskriptionstiden och det tänkta straffets längd.

Slopad preskription får ingen effekt på de fall som inträffar lika lite som livstids fängelse skulle få det. Läs forskningen eller titta på andra länder med halshuggning. Strängare straff hjälper inte för att en brottsling som redan vet att det är fel, räknar inte med att kunna åka fast och skulle hen göra det så tänks inte den tanken, då ett sjukt behov lockar.

Man kan inte börja gräva upp urgamla fall decennier efteråt. Det gör mer skada än nytta och drabbar inte bara de två berörda, utan de närstående de har runt omkring sig. Nya egna barn t.e.x. som förhoppningsvis inte blivit drabbade. Fysisk kastrering är det enda som skulle hjälpa för då kan de inte skaffa egna barn - fler i alla fall. Man bör ha förverkat friheten att skaffa barn efter en dom.

Det pratas om vittnens låga värde efter flera år och HD som högst ogärna inte vill rubba sina principer och ta upp gamla fall på nytt, så då kan man inte ropa efter; ingen preskribering på livstid.
Populister och kvinnliga jurister, må få skrika, men detta förslag hör hemma i papperskorgen för evigt. Folk är trötta på symbolpolitik som är slag i luften. Människor som är självutnämnda barnföreträdare är bara just det.

Vore det inte lika bra att hänga alla män så var vi av dem. Denna ohyra som förpestar livet för kvinnor och barn. Vi kan inte straffa bort alla dessa riskindivider som man tycks tro.
Justitiemorden har vi fått nog av också. 10-12 män har släppts efter att tonåringarna det handlat om visat sig ha ljugit.

Kanske ska man fråga pedofilerna vad som skulle fått dem att avstå, så kan man införa regler och metoder som utgår ifrån sjuka patienten istället. Kanske kan man då förhindra ett och annat fall. Slopat preskription är ingen förebyggande åtgärd. Det bygger på en hämndtanke hur långt efter som helst.