Skip to content

"Har EU-medborgare samma rätt till skola som 'papperslösa' barn har i Sverige?"

ANALYS - av rådmannen Magnus Åhammar, Förvaltningsrätten i Stockholm

 

Gäller den rätt till utbildning som barn till personer som vistas illegalt i landet, ”papperslösa”, har även för barn till EU-medborgare som vistas längre tid än tre månader i Sverige utan att vara arbetstagare?

Genom propositionen 2012/13:58, ”Utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd”, föreslogs regler i skollagen med den innebörden att barn som vistas i landet utan stöd av myndighetsbeslut eller författning i huvudsak skulle ges samma rätt till utbildning som barn bosatta i landet. Förslaget medförde inte någon skolplikt för barn som vistas i landet utan tillstånd.

De föreslagna reglerna i 29 kap. 2 § andra stycket 5 skollagen (2010:800) om att den som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning” ska anses som bosatt i landet och ges rätt till utbildning trädde i kraft den 1 juli 2013. Någon särskild möjlighet att överklaga ett sådant beslut finns inte utom möjligheten att genom laglighetsprövning föra talan hos en förvaltningsrätt.

För barn som har rätt till utbildning med stöd av EU-rätten enligt 29 kap. 2 § andra stycket 3 skollagen finns en möjlighet att genom förvaltningsbesvär överklaga till Skolväsendets överklagandenämnd.

Det är i huvudsak tre grupper av barn som omfattas av diskussionen i propositionen.

Den första gruppen utgörs av personer som befunnit sig i landet med stöd av tillfälliga uppehållstillstånd som när dessa löpt ut stannar kvar illegalt i landet.

I den andra gruppen återfinns personer som efter avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd håller sig undan verkställighet av utvisnings- eller avvisningsbeslutet.

Slutligen består den tredje gruppen av personer som rest in i landet utan att någonsin ha försökt att legalisera sin vistelse här. Den tredje gruppen personer som aldrig gett sig till känna för svenska myndigheter vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning.

Ingenting i propositionen talar för annat än att de tre grupperna av personer som behandlas samtliga består av tredjelandsmedborgare , det vill säga medborgare i länder utanför EU.

Frågan ställs på sin spets genom den öppna utformning som den aktuella bestämmelsen har fått i skollagen.

Man kan inte från bestämmelsens ordalydelse undgå att dra slutsatsen att alla barn som vistats i landet utan stöd av myndighetsbeslut eller författning (”papperslösa”) ska betraktas som bosatta i landet i skollagens mening och därmed ha rätt till svensk skolutbildning. Därmed borde även EU-medborgarnas barn omfattas av rätten till utbildning i Sverige.

Det kommunala självstyret är en väsentlig del av den svenska demokratiska modellen. Staten bör endast genom lagstiftning lägga på kommunerna förpliktelser till exempel i form av för vilka elevgrupper som de ska planera sin skolverksamhet.

I detta fall kan man hävda att staten genom de öppet utformade bestämmelserna i skollagen har uppfyllt formkravet för att det finns ett giltigt åliggande för kommunerna att anordna skolutbildning till barn till EU-medborgare som vistats här i landet i mer än tre månader utan att därigenom utnyttja sin rätt till fri rörlighet som arbetstagare.

Å andra sidan kan man hävda att diskrepansen mellan motiven och lagtexten medför att det inte finns ett klart åliggande för kommunerna att anordna skolgång åt dessa barn.

Kommunerna har stor frihet att utforma sin skolverksamhet efter sina lokala förutsättningar. Rättsläget på detta område måste bestämmas genom en avvägning mellan en legalistisk lagtolkningsmetod respektive genom att mer tolka lagens innebörd utifrån ändamålet med lagen.

Även om skollagen på många sätt kan anses utformad på ett sådant sätt att lagstiftaren gett kommunerna ett uppdrag att nå vissa mål och resultat så måste lagstiftningen också garantera den enskildes rättssäkerhet. Det måste stå klart både för enskilda och det allmänna vilka barn som har rätt att gå i en kommuns grundskola.

Av Regeringsformen 2 kap. 18 § framgår att alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har rätt till grundläggande kostnadsfri utbildning i allmän skola. Eftersom barn som vistas i landet utan tillstånd ges en rätt till utbildning utan en korresponderande skyldighet i form av skolplikt uppkommer frågan om kommunerna i så fall kan ta ut en avgift för deras skolgång?

Ursprungligen gällde den fria rörligheten för EU-medborgare endast arbetstagare. Efterhand har rätten att förflytta sig mellan medlemsländerna utvidgats till att även omfatta studenter, pensionärer och personer som av annan anledning inte förvärvsarbetar. Dock gäller för dessa grupper krav på att de kan försörja sig själva i värdlandet.

EU-medborgare och deras familjemedlemmar har rätt att resa in i Sverige om de har ett nationellt ID-kort eller pass. Efter tre månader krävs för uppehållsrätt att unionsmedborgaren är arbetstagare eller egenföretagare, arbetssökande med en reell möjlighet att få ett arbete, student eller annars har tillräckliga medel för sin försörjning samt en heltäckande sjukförsäkring. 

I Sverige finns inget krav på att en unionsmedborgare som vistas här längre än tre månader måste registrera sin uppehållsrätt hos Migrationsverket. Barn till EU-medborgare som vistats här med uppehållsrätt har rätt till utbildning på samma villkor som barn bosatta i landet.

Skollagens bestämmelser innebär alltså att barn till EU-medborgare som vistas här med uppehållsrätt får skolutbildning på lika villkor som i Sverige bosatta barn.

EU-medborgare reser in i landet med stöd av EU-rätten och deras barn ges utbildning här med stöd av EU-rätten.

Frågan som här är aktuell är ju om EU-medborgare som vistas i landet utan stöd i EU-rätten ska ges en utökad möjlighet till utbildning och om de i sådana fall skall anses ingå i gruppen som ”vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning”?

Man kan nog inte säga att Sverige skulle vara förhindrat att genom intern regelgivning ge barn till EU-medborgare som olagligen vistas här en generösare rätt till utbildning än vad EU-rätten förutsätter. Dock kan man argumentera för att om avsikten hade varit att barn till EU-medborgare som vistas i landet utan att ha uppehållsrätt, utan stöd av EU-rätten, skulle ges rätt till skolundervisning på någon annan grund än enligt EU-rätten så borde detta ha lyfts fram i propositionen.

I det nu aktuella lagstiftningsärendet upphävdes den underrättelseskyldighet som ålegat skolan och socialnämnden.

Tidigare gällde enligt 7 kap. 1 § utlänningsförordningen (2006:97) att bland annat styrelsen för utbildningen och socialnämnden hade en skyldighet att utan någon föregående begäran lämna uppgifter till polismyndigheten om en utlännings fullständiga namn, födelsedatum, medborgarskap och bostadsadress.

Styrelsen för utbildningen skulle lämna sådana uppgifter första gången när utlänningen första gången skrevs in i grundskolan eller togs in i gymnasieskolan. Denna underrättelseskyldighet till polisen utgjorde en del av den inre utlänningskontrollen.

I propositionen (s. 29) förs ett resonemang om att ett borttagande av underrättelseskyldigheten visserligen medför att den inre utlänningskontrollen försvagas men att detta skall ställas mot värdet av att de aktuella barnen vågar utnyttja rätten till utbildning.

Här vilar alltså en svår avvägning mellan vad som är bra för en enskild individ och vad som är bra för det allmänna? En återkommande fråga i all förvaltningsrättslig juridik.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt