Skip to content

"En ny kommunallag - men kommer den att stävja klåfingriga politiker med egenintressen?"

DEBATT - av Charlotta Mjellander, f.d. chefsjurist i Kristianstads kommun

 

I tider när skandaler duggar tätt i den offentliga förvaltningen är en ny kommunallag på gång som är tänkt att träda i kraft år 2018. På vilket sätt stävjar den nya lagen vissa politikers klåfingrighet att mer eller mindre styra verksamheten och tjänstemännen i egenintresse?

I Dagens Juridik fanns en intressant artikel mars i år (Dagens Juridik 2017-03-17). I artikeln fastnar jag för avsnittet under rubriken ”Stoppa omsättningen på direktörer”.

Det kommunala självstyret är grundlagsreglerat och utgör själva fundamentet för kommunernas och landstingens existens (nedan syftar kommun självklart även på landstingsorganisationen). Det är viktigt att ständigt påtala detta, kanske särskilt för de statliga organen, och att det inte tafsas i onödan på denna rättighet och skyldighet.

Rättigheter och skyldigheter medför som bekant också ett ansvar. För att ur ett medborgarperspektiv ha ett berättigande måste den enskilde kommunmedlemmen känna ett förtroende för dem som leder och utför arbetsuppgifter inom sfären.

Hur tillvaratar den nya kommunallagen tjänstemannakårens sakkunskap och integritet gentemot politikernas agenda?

Av kommittédirektivet ”En kommunallag för framtiden” (Dir 2012:105) framgår att utredaren bland annat ska ”överväga om det finns behov av att i kommunallagen reglera de anställdas roll och särskilt överväga behovet av en reglering av de anställdas beslutanderätt”. Hur blev resultatet?

I den nuvarande lagstiftningen finns inte de anställda synliggjorda på annat sätt än i samband med delegationsbestämmelser och valbarhet.

I kommuner och landsting finns drygt en miljon månadsavlönade (november 2016 enligt uppgift från Sveriges Kommuner och Landsting). Det är alltså ingen liten grupp som, formellt sett, kan styras direkt av politiker som arbetsgivare - det vill säga personer utan krav på någon som helst utbildning på relevanta områden.

Detta avser den nya lagen råda bot på genom att den ledande tjänstemannen pekas ut, normalt titulerad kommundirektör (KR). KR är kommunstyrelsens ”handgångne och handplockade” tjänsteman.

Kompetensen hos denna tjänstemannagrupp varierar självklar från kommun till kommun men det kan ifrågasättas om man vid tillsättning beaktar att kunskap krävs i grundläggande offentliga förvaltning - många gångar är ledarskapsutbildningar av olika slag mer meriterande (vissa KR stoltserar med intyg/certifikat på sina tjänsterum om dyra utbildningar som med stor sannolikhet finansierats av skattebetalare men inte ens i skrivbordslådorna finns bevis om relevant teoretisk utbildning).

För KR ska det, enligt förslaget till lagstiftningen, finnas en obligatorisk instruktion som anger uppdragets omfattning. Vissa kommuner har, enligt artikeln, hävdat att detta medför stora kostnadsökningar på grund av uppdatering av styrdokument mm.

Påståendena är häpnadsväckande? En organisation - oavsett om den är privat eller offentlig - måste för att vara effektiv och strukturerad ha klara riktlinjer för en befattningshavares ansvarsområde. Allvarligt är att reglering endast sker för KR.

Var finns förvaltningscheferna som inte lyder under kommunstyrelsen utan under övriga nämnder?

Här förs ett kryptiskt resonemang i förarbetena angående begränsning av kommunernas och landstingens handlingsutrymme och att olika lokala lösningar kan vara aktuella, det vill säga man säger att politikernas detaljstyrning inte ska påverkas.

Att inbilla sig att karusellen med KR och även övriga förvaltningschefer, med för skattebetalarna dyra avgångsvederlag och rekryteringskostnader, skulle upphöra är naivt. Ingenting kommer att förändras, dels på grund av att politikerna styr ”rakt igenom hela organisationen” och tillsätter de chefer som ”passar”, dels på grund av att kompetenta chefer inom offentlig förvaltning är en bristvara.

Kompetensen söker sig till verksamheter där man känner att sakkunskap och objektivitet sätts högt (jag är medveten om att dessa begrepp uttrycks som ett mantra i lagen men det betyder inte att de alltid tillämpas i praktiken).

I förvaltningslagen finns möjlighet för handläggande tjänsteman att anteckna sin egen uppfattning i ett ärende - inte ens detta förtroende ges kommunala och landstingsanställda utan tjänsteskrivelserna som sådana anses tillfyllest.

Förändringen av delegationsbestämmelserna i den nya lagen har ingen praktisk betydelse i det här sammanhanget. Den konspiratorisk lagda kan förledas att tro att Kommundirektörsföreningen lobbat för sin egen yrkeskår.

Det skrivs en hel del om medborgarperspektivet i förarbetena och därför borde det beaktas att allmänheten framöver ska ha förtroende för politikers och tjänstemäns hantering av de gemensamma frågorna inom den kommunala kompetensens område.

En lagstiftning i tiden borde noga analysera den enskilde tjänstemannens roll och ansvarsområde gentemot politiken.

Tjänstemannaansvaret i förhållande till politiken borde tydliggöras både för att medborgarna ska veta vem som ansvarar för beredning/förslag respektive beslut samt som garanti för rättssäker hantering. En sådan lagreglering skulle inte begränsa det politiska handlingsutrymmet och den kommunala självbestämmanderätten eftersom besluten alltjämt ligger hos de politiska organen men däremot stärka en stor och kompetent yrkeskår.

Även om det vid en avvägning skulle leda till tämligen intetsägande lagreglering skulle ett utförligt resonemang i förarbetena kunna ge stöd och uppmärksamhet för tjänstemannarollen.

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt