Skip to content

"Domvilloinstitutet - ett nytt hot mot Sverige som skiljeförfarandeland"

DEBATT - av advokaterna Daniel Lander och Bo GH Nilsson, Advokatfirman Lindahl

 

Sverige har alltsedan senare hälften av 1970-talet varit ett av de länder dit flest utländska parter och stater väljer att förlägga sina internationella affärs- och investeringstvister. Under senare år har dock konkurrensen med andra länder och skiljedomsinstitut ökat, varför Sverige måste anstränga sig för att behålla sin plats som ett av de ledande skiljeförfarandeländerna.

Ansträngningarna måste självfallet komma från flera håll, men eftersom tilltron till det svenska rättsystemet - och dess effektivitet - är av fundamental betydelse så är domstolarnas roll helt avgörande för om Sverige även fortsättningsvis ska kunna hävda sig i konkurrensen.

Under senare tid har en ny taktik för att fördröja verkställighet av meddelade svenska skiljedomar kunnat skönjas, som inte hanteras i förslaget till den nya skiljeförfarandelagen. Denna nya taktik inverkar menligt på Sveriges förutsättningar att hävda sig som skiljeförfarandeland.

Regeringen är uttalat angelägen att slå vakt om och främja Sveriges starka ställning som internationellt forum i handelstvister och denna ambition har bland annat föranlett den översyn av 1999 års skiljeförfarandelag som inleddes 2014. Det bakomliggande syftet med denna översyn var enligt kommittédirektivet just ”att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan fortsätta att vara en modern, effektiv och attraktiv tvistlösningsform för såväl svenska som utländska parter.”

Utredningen har i linje härmed lagt särskild vikt vid frågor med denna inriktning. Lagrevisionen har efter regeringsskiftet hamnat i skymundan, men enligt uppgift har nu arbetet återupptagits hos justitiedepartementet.

Lagöversynen har fokuserat på ett antal olika områden men en av fokuspunkterna har varit att se över möjligheterna att angripa en meddelad skiljedom genom klander.[1]

Ett av skälen till att klanderprocessen ägnats särskild uppmärksamhet i lagöversynen var att handläggningsformen inte varit optimerad för denna typ av mål där domstolens prövning inte avser materiella förhållanden. Effekten har varit att domstolarnas handläggning har tagit onödigt lång tid.

Det kan ofta vara så att det är just denna tidsutdräkt som är skälet till att en part väljer att klandra en skiljedom som gått parten emot. Under tiden en klandertalan pågår vid domstol är det nämligen i många jurisdiktioner svårt att få hjälp av myndigheter och domstolar med att framtinga betalning i enlighet med domen.

De svenska domstolarnas ofta långa handläggningstider i klandermålen har därför upplevts som ett problem av många vinnande parter.

Det förslag som lämnats till ändringar i skiljeförfarandelagen syftar bl.a. till att komma till rätta med problemet genom att förkorta handläggningstiderna.[2]

Rent praktiskt innebär utredningens förslag att klandermål ska handläggas enligt de s.k. domvilloreglerna. Dessutom innehåller förslaget att en annan möjlighet att fördröja klanderprocessen elimineras, nämligen möjligheten att föra en med klandertalan parallell negativ fastställsetalan.

I tillägg till att meddelade skiljedomar inte kan överklagas på materiella grunder – utan bara klandras på formella grunder – så kan inte de domar som meddelas av hovrätt i klandermål överklagas till Högsta domstolen, om inte hovrätten lämnar ett särskilt tillstånd till att överklaga domen eller som det kallas ”öppnar ventilen”.

I lagförslaget beskärs möjligheten att få överprövning av domar i klandermål ytterligare genom att det införs ett krav på att även Högsta domstolen ska anse att målet är lämpligt att överpröva. Högsta domstolen kan alltså stänga den ventil som hovrätten öppnat, vilket inte är fallet idag.

Det är att hoppas att den reviderade lagen ska kunna komma tillrätta med vissa av de internationella verkställighetsproblem som nuvarande ordning medfört.

Vi har dock under senare tid kunnat skönja en ny taktik som förlorande parter tagit till för att fördröja verkställighet och som inte hanteras inom ramen för den nya reviderade lagen: Part som förlorat ett klandermål utan att hovrätten öppnat ventilen kringgår detta överklagandeförbud genom att anföra besvär över domvilla i Högsta domstolen.

I det första fall av denna typ som vi känner till meddelade Svea hovrätt i mars 2015 dom i ett klandermål som inleddes 2010 (men där handläggningen fördröjdes genom en tidigare i tingsrätt väckt fastställelsetalan).[3] Hovrätten fann att klandertalan skulle ogillas och att ventilen inte skulle öppnas. Den enligt skiljedomen förpliktade parten valde då att i stället anhängigöra domvillobesvär hos Högsta domstolen.

Högsta domstolen meddelade i december 2016 beslut i frågan utan att ens kommunicera med motparten (eller för den delen med hovrätten) och kom fram till att talan skulle ogillas.  Effekten av domvillobesvären och Högsta domstolens handläggningstid var emellertid att den vinnande parten fick vänta ytterligare halvtannat år innan verkställighetsåtgärder i praktiken kunde inledas.

Vi vet inte varför tidsåtgången så markant översteg det som enligt HD:s verksamhetsberättelse för 2016 är det normala i så kallade extraordinära mål, nämligen 1,8 månader. En anledning till tidsutdräkten (men knappast den enda) är med stor sannolikhet att avgörandet meddelades av en full avdelning, fem justitieråd.

Vi har nyligen konfronterats med ytterligare ett fall - som ännu inte är avgjort - där den förlorande parten synes använda sig av samma taktik.[4]

Det är bekymmersamt om detta ska bli ett normalt förfarande, med tanke på vad detta kan innebära för Sverige som skiljeförfarandeland.

Det måste givetvis finnas en möjlighet att anföra domvillobesvär även i klandermål, om hovrätten verkligen skulle ha begått grova fel. Tidsåtgången måste emellertid nedbringas så att domvillobesvär inte blir ett nytt standardverktyg för parter som vill fördröja verkställighet av meddelade skiljedomar.

Enligt 3 kap. 5 § 5 punkten rättegångsbalken ska mål om klagan över domvilla avgöras av fem ledamöter, om prövningen inte är enkel. Det i not 3 nämnda avgörandet tycks oss indikera att HD intar en tämligen försiktig attityd när det gäller att anse prövningen enkel.

Det krävs möjligen en lagändring för att snabba på handläggningen. Denna skulle t ex kunna innebära att undantag från femdomarprövningen görs också i mål där hovrättens avgöranden inte får överklagas (vilket ju normalt är fallet med domar i klandermål). Det förefaller sannolikt att i sådana mål oftare än eljest domvillobesvär används bara därför att ordinära rättsmedel inte står till buds.

 


[1] Skiljedomar är i regeln inte möjliga att överklaga, utan blir rättsligt bindande redan då de meddelas. Den vinnande parten har därmed – återigen i princip – rätt att erhålla det utdömda beloppet omedelbart. En meddelad skiljedom kan dock angripas – ”klandras” – i vissa fall genom att en part hävdar att skiljeförfarandet är behäftat med formella fel; t.ex. att det inte funnits något skiljeavtal, att skiljenämnden dömt ut mer än vad parten yrkat eller att en skiljenämnd varit partisk (jävig). Det är dock viktigt att skilja mellan formella skäl, som alltså kan bli förermål för klandertalan och materiella fel (t.ex. att skiljenämnden gjort felaktiga juridiska bedömningar) som alltså inte överprövas

[2] SOU 2015:37

[3] Ö 4563-15, där vi företrädde den i skiljeförfarandet och HovR vinnande parten

[4] Ö 613-17, där vi också företrädde den i skiljeförfarandet och HovR vinnande parten

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

8 comments

Precis som advokaterna säger så påverkar en klagan över domvilla inte ett laga kraft vunnet beslut förrän detta beslut i så fall ersätter det laga kraft vunna. Hur kan det då ändå stå som fördröjande av förgående laga kraft vunnet beslut/dom ?

Menar advokaterna egentligen att man vill ta bort möjligheten för tristaste parter att begära inhibition? Denna åtgärd fryser ju ett rättsligt tillstånd men används väl främst när det finns en överhängande risk att ett beslut kan få irratterabla konsekvenser (ekonomiska eller andra) dvs skadan kan inte läkas - bara ekonomiskt ersättas.

En klagan över domvilla är just en klagan över den juridiska processen dvs vägen till beslut, att denna har varit belagd med uppenbara fel. Vill man ta bort denna juridiska säkerhetsventil i sin helhet? Har man då förstått den? Tror man att den används för skoj skull?

Den som fått rätt är tydligen än väldigt rädd. Då bör man fråga sig varför. Istället. Inte klaga över säkerhetsventiler som ju finns och tagits fram enbart för att skydda från rättsligt övergrepp.

Jag kan inte öppna länkarna. Men det är kanske bara jag.

Varför inte med ett konkret exempel visa på de faktiska konsekvenser som drabbat en part därför att domvilla behandlats och där just då domvillan varit ansvarig för omfånget i konsekvensen. Jag tvivlar på att dessa exempel finns. Laga kraft har ju inträtt. Så lätt är det inte att få inhibition heller och den som drabbas av inhibition beslut äger alltid rätt att yttra sig över det beslutet.

@pip
SOU 2015:37 Översyn av lagen om skiljeförfarande 21 apr 2015 och här kan du läsa lite om den
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/20...
och
Här kan du läsa pressmeddelandet.
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/04/modernisering-av-lagen...

Ö nummren är målsnummer.
Mvh och ha en trevlig helg!

Tack Therese. Ska läsa.
Som jag ser det, den enda gång en domvilla kan hota/fördröja verkningar om dom som vunnit laga kraft är väl om man vunnit ett mål pga just processfel. Då har man väl iofs rätt att vara rädd för då bör man själv vara medveten om felen förtjänst för en själv och hållit tyst om det, så att man vann. Annars vill nog alla parter egentligen ha en säker prövning om sin sak. Så domslut står sig och frågan blir slutligt avgjord.

Ha en skön helg du med.

Oblygt försökt att bygga opinion för ett ickeproblem och utanför målet svartmåla en motparts legitima ansökan om domvilla som ett försök att fördröja verkställighet. Mycket egendomligt agerande från ombud i en tvist.

Är det inte en tydlig trend att ombud börjat skriva debattartiklar? På senare tid har det förekommit flera (oblyga) försök att försöka påverka opinion och beslutsfattare i DI avseende domarna om beskattning av s.k. riskkapitalister. Jag skriver "s.k." då dem i de allra flesta fall är extremt välavlönade tjänstemän med högst begränsad risk för den privata ekonomin. Med det sagt inte alls givet att domarna om skattetillägg är korrekta eller för den delen bra för Sverige över tid.

Tillbaka till frågan; utgör det ett problem att ombud i pågående processer svingar i media? Jag ser inget principiellt problem. När det gäller felaktigt dömda i brottmål hyllas (rätteligen) de som påvisat hur rättsväsendet brustit i sin uppgift. Varför skulle det vara annorlunda i dispositiva mål?

Man kan ha synpunkter på det ur ett advokatetiskt perspektiv. Om man inte anför ett argument i själva tvisten eftersom det är grundlöst och kommer att besvaras av motparten genom en inlaga bör man inte kringgå ett bemötande genom att föra argumentet i en artikel (som man vet inte kommer att besvaras). Det lämpliga hade varit att framföra argumentet om fördröjning i processen så att motparten kunnat svara inom processens ram.

Jag ser inte hur man kan ha synpunkter på saken från ett advokatetiskt perspektiv. Att du som motpartsombud är förhindrad av din klient att gå ut offentligt och argumentera emot motpartsombudets utspel gör inte att debattartikeln strider mot god advokatsed.

För övrigt summerar debattartikeln i att korta handläggningstider är viktigt samtidigt det betonas att talan om domvilla självallet måste få väckas. Att domvilloinstitutet kan användas för att fördröja verkställighet är ju inte den huvudsakliga poängen i artikeln.

Den huvudsakliga poängen är väl (enligt artikelförfattarna) att Sverige riskerar att inte vara ledande i Skiljeförfarande bl. a genom att vissa parter använder sig av sin klaganderätt som hotar laga kraft vunna domar (enligt artikelförfattarna) och fördröjer därmed för vissa, rättsprocesser.

Hur Sverige direkt tjänar på Internationella Skiljeförfarande istället för bara artikelförfattarna eller parters ombud är svårt att förstå. Det borde väl mer ta resurser i anspråk istället tycker man.

Vilken ekonomisk vinst åsyftas och allvarligt hotas menar man? Man tycker alltså att domstolsprövningar, i detta fall skiljeförfarande, ska gå med vinst? För vem och varför? Är inte tvistlösning huvudmålet? Politiska poänger? På vems bekostnad i så fall?