Skip to content

Mellan kylig objektivitet och stark empati - avhandling om åklagare och våld i nära relationer

Kriminologen Nina Törnqvist har skrivit en avhandling om åklagare som arbetar med våld i nära relationer. Foto: Privat och DJ

Åklagarna pendlar mellan att vara kyligt objektiva och känna stark empati med brottsoffren. Sam-tidigt måste de hantera ett underbemannat och motsträvigt polisväsende som bromsar förunder-sökningarna. Detta framgår av en avhandling om arbetssituationen för åklagare som är speciali-serade på relationsvåld.

 

I samhällsdebatten kring våld i nära relationer, sexuellt våld och våld mot barn framförs ofta kritik om att fler polisanmälda brott borde gå till åtal och att hanteringen av polisutredningar och bemötandet av brottsoffren inte fungerar. 

Det är utifrån denna bakgrund som kriminologen Nina Törnqvist vid Stockholms universitet har genomfört intervjuer med 32 relationsvåldsspecialiserade åklagare för att gå till botten med hur deras vardag egentligen ser ut. 

Engagerade åklagare
Nina Törnqvist konstaterar att hon mötte ”en rad engagerade och nyfikna åklagare som i olika utsträckning gav uttryck för en insatthet i den särskilda problematik som är förknippat med våld i nära relation”. 

Hon berättar också att vissa av åklagarna som hon intervjuade till och med ”omfamnade” den feministiska kritiken som handlar om hur åklagare och polis till exempel förminskar allvaret kring våld i nära relation.

Betraktats som ”riktiga brott”
Det framgår av avhandlingen att barn- och relationsvåldsspecialiseringen tidigare har haft låg status men att det har skett en förändring.

Detta anses bland annat bero på att allt högre straff har dömts ut men också på att man infört till exempel särskilda utbildningar som bidragit till att våld i nära relationer allt mer har kommit att betraktats som ”riktiga brott”.

Dessa brott är komplicerade brott som ställer känslomässiga krav på åklagarna.

Det ställs idag också andra krav på kunskap och bemötande jämfört med för 20 år sedan samtidigt som det fortfarande kan uppfattas som oprofessionellt att tala om de känslor som arbetet väcker, konstaterar Nina Törnqvist.

Hålla isär arbete och fritid
Flera åklagare berättar att deras arbete kan påverka dem som privatperson och studien visar att det är viktigt för åklagare att hålla isär arbete och fritid.

Av intervjuerna framgår också att många åklagare inte vill arbeta med dessa brott på grund av den psykiska påfrestning som det innebär.

Det finns enligt studien en tydlig uppdelning mellan det juridiska arbetet som sker vid skrivbordet och det utredande arbetet som sker i samtal med de utredande poliserna.

Inte "trampa polisen på tårna"
Medan det juridiska arbetet återkommande associeras med en ”fyrkantighet” kopplas utredningsarbetet samman med "dynamik, öppenhet, kreativitet och till och med föreställningsförmåga".

Åklagarna berättar också om hur viktigt det är att ge direktiv till polisen som inte förknippas med en risk att ”trampa polisen på tårna” eller ”knäppa dem på näsan”.

Detta gör att åklagare kan vara ”sparsmakade” med att ge direktiv trots att de har en skyldighet att leda förundersökningen.

Kan ”bli ett hinder”
När det gäller kontakterna med polisen brottas åklagarna ofta med problem när polisen är underbemannade och har för få resurser. Ett annat återkommande problem är att polisen ibland har ”en problematisk inställning” när det gäller våld i nära relationer.

Motsträviga poliser kan ”bli ett hinder” för åklagaren att genomföra förundersökningen, konstaterar Nina Törnqvist. Samtidigt framstår polisernas ”känsla för ärendet” som centralt för hur åklagaren själv uppfattar ärendet.

Vad polisen har för ”magkänsla” kan vara det som avgör hur man går vidare.

Att gå upp med ett svagt åtal innebär att den egna professionaliteten kommer att ifrågasättas, utmanas och ”manglas”, vilket också verkar ha ganska stor betydelse för åklagarnas prioriteringar.

Brottsoffer vill inte medverka
Parallellt med en önskan om att ”göra skillnad” upplever åklagarna även att brottsoffren sällan vill medverka i den rättsliga processen. De vill inte ha den ”hjälp” som åklagaren kan ge.

Det skapar enligt Nina Törnqvist ”besvikelse, frustration och hos vissa åklagare även ett ifrågasättande av den egna yrkesrollen och rättssystemet”. 

Det finns också enligt Nina Törnqvist ”en återkommande ambivalens och en utbredd förståelse bland åklagarna av hur påfrestande och kränkande upplevelse det är för målsägande att gå igenom en rättsprocess”. 

Domstolarna "orealistiska"
När det gäller brott mot barn anser flera av åklagarna att domstolen ställer för höga krav på barnen och att förväntningarna på barnens berättelser är "orealistiska". Domstolarna har också en bristande förståelse för hur olika former av stödbevisning borde bedömas, enligt åklagarna.

Många delar av rättsprocessen är dessutom enligt åklagarna ”förenat med en rädsla och oro för att tillfoga barnen mer lidande”.

 

  • Anna Wetterqvist

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

8 comments

Att professionella aktörer i en rättssal låter känslorna styra yrkesutövningen är mer vanligt förekommande än vad många tror och en styggelse för ett rättssamhälle och vämjeligt att åskåda.
Kan man inte skilja mellan sina privata känslor och yrkesrollen så ska man arbeta med något annat än rättsväsendet.

Anton: av artikeln framgår väl inget om att åklagarna *styrs* av känslor? Det är en annan sak att de *har* känslor, det går inte att undvika.

Jag uttalar mig inte specifikt om åklagare utan professionella aktörer i allmänhet.
Känslostyrda åklagare som visar förakt mot den tilltalade finns men även med förvånansvärt professionella åklagare som inte låter brottets avskyvärdhet påverka bemötandet av den tilltalade.
Den förre är vämjelig att skåda och den sistnämnde en fröjd att lyssna till.

OK, eftersom du gör kommentaren i anslutning till artikeln om åklagare trodde jag att det var den du kommenterade. Intressant fråga om hur professionella i rätten styrs av känslor, tror dock att vi inte har så mycket kunskap om det.

Blir nyfiken på när du skriver "...förvånansvärt professionella åklagare som inte låter brottets avskyvärdhet påverka bemötandet av den tilltalade". Blir det inte just känslostyrt om åklagare ska bemöta på ett visst sätt utifrån hur avskyvärd de tycker att en handling är? (Och är det inte rimligt att de lägger band på sådana känslor då den tilltalade fortfarande inte är fälld när detta bemötande sker?)

Alla i en rättssal ska bemötas med respekt-även den som exempelvis står åtalad för bestialiskt terrordåd med lastbil på en gata full med folk eller anklagad för att ha dränkt sin make och eldat upp sina föräldrar.
Elementärt mig käre Stefan.

I så fall verkar vi vara överens!

Empati är förmågan att kunna leva sig in i/sätta sig in i någon annan människas tankesätt/motivation och känslor. Det betyder inte alls att man måste hålla med den personen eller måste känna medkänsla med personen (även om det kan vara en del av empati).

Det är en väldigt nyttig egenskap särskilt bland poliser/åklagare mfl. En förhörsledare som kan empatisera med en mördare/pedofil har mycket lättare att närma sig denne och få denne att öppna upp. Det betyder inte att polisen sympatiserar med den andres handlingar.

Denna sammanblandning samt tron att någon inte "lyssnar" om denne inte håller med eller uttrycker medkänsla med personen, ställer till en hel del problem.