Skip to content

"Kan ett ensamkommande barn ansöka om asyl för egen räkning i Sverige?"

ANALYS - av rådmannen Magnus Åhammar, Förvaltningsrätten i Stockholm

 

Barn kan komma att separeras från sina föräldrar i samband med flykt från krigsdrabbade områden. Barnen riskerar då att förlora skyddet från sina föräldrar i de kaotiska situationer som uppkommer.

Den internationella humanitära rätten och asylrätten bygger på principerna om familjens enhet och barnets bästa. Värderingen av ett ensamkommande barns situation och risker för utsatthet måste göras utifrån ett individuellt perspektiv och en helhetssyn. En analys måste göras av om liknande skäl och risker gäller för grupper av barn som kommer från samma konflikthärdar.

En sammanfattning av vilka åtgärder som måste vidtas rörande ensamkommande barn ges i ”Inter-agency Guiding principles on Unaccompanied and Separated Children” (en skrift utgiven i januari 2004 av bland andra UNHCR, UNICEF, Röda korset och Rädda barnen).

Av rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 (asylprocedurdirektivet) framgår av Artikel 6 (2) att: ”Medlemsstaterna skall se till att varje enskild myndig person med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan för sin egen räkning.”

Av samma artikel (4 a) framgår att: ”Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa i vilka fall en underårig har rätt att lämna in en asylansökan för egen räkning.”

Direktivets utgångspunkt är alltså att vuxna personer kan söka asyl för egen räkning och att det är upp till medlemsstaterna att lagstifta om möjligheter för barn att göra detsamma.

Sverige har inte fastställt några regler om att ett barn kan lämna in en asylansökan för egen räkning. Därmed har Riksdagen och regeringen gått miste om ett tillfälle att ta ställning till det lämpliga och möjliga för ensamkommande barn att söka asyl här i landet.

Den svenska hanteringen av ensamkommande barn som vill söka asyl här i landet grundar sig på allmänna förvaltningsrättsliga principer om att det står var och en fritt att söka olika förmåner eller tillstånd. Sedan visar olika speciallagstiftningar hur starkt intresse det finns för att erkänna barn talerätt och rättshandlingsförmåga.

Ensamkommande barns rätt att söka asyl är alltså mycket rudimentärt behandlad i den svenska lagstiftningen. Det närmaste vi kommer är 18 kap. 4 § utlänningslagen, i kapitlet ”Offentligt biträde”, där det stadgas att: ”Den som är förordnad som god man för ett barn ska ansöka om uppehållstillstånd för barnet, om detta inte är uppenbart obehövligt.”

Denna reglering bygger alltså på uppfattningen att ett ensamkommande barn kan förväntas ha behov av ett uppehållstillstånd för att vistas här och att den gode mannen ska hjälpa barnet med en ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt svensk rätt har vårdnadshavarna rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. I takt med barnets stigande ålder och utveckling ska allt större hänsyn tas till barnets egna synpunkter och önskemål.

Man kan allmänt sett säga att vårdnadshavare har ett mycket stort och berättigat intresse av att ha inflytande över var deras barn ska bosätta sig. Om ett barn som är bosatt i en svensk kommun på eget bevåg skulle vända sig till Skatteverket för att ansöka om att folkbokföras i en annan kommun skulle Skatteverket undantagslöst fråga vårdnadshavarna om deras inställning till ansökan.

Man kan fråga sig om vårdnadshavarnas intresse av att påverka var deras barn ska bosätta sig minskar med avståndet till den önskade bosättningen eller om snarare det motsatta förhållandet är antagligt. Man kan argumentera för att det vore värdefullt att inhämta vårdnadshavarnas inställning till ensamkommande barns ansökan om asyl i Sverige.

Man kan notera UNHCR:s mening som den kommit till uttryck i ”Note on Refugee Children EC/WCP46”, 9 july 1987:

  • ”In view of the important functions performed in refugee protection and assistance matters by the United Nations and other competent inter-govermental and non-govermental organizations, the States parties to the present Convention shall provide appropriate cooperation in any efforts by these organizations to protect and assist such a child and to trace the parents or other close relatives of an unaccompanied refugee child in order to obtain information necessary for reunification with his family. In cases where no parents, legal guardians or close relatives can be found, the child shall be accorded the same protections as any other child permanently or temporarily deprived of his family environment for any reason set forth in the present Convention.”

Enligt UNHCR:s uppfattning ska alltså de fördragsslutande staterna vidta stora ansträngningar för att spåra föräldrarna till ensamkommande barn samt verka för att barnet återförenas med sin familj. UNHCR:s inställning finner gott stöd i artiklarna 5 och 9 i Barnkonventionen av vilka artiklar framgår att konventionsstaterna ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar samt att sagda stater ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja.

Mot denna bakgrund framstår det som eftersträvansvärt att svenska myndigheter försöker komma i kontakt med ensamkommande barns vårdnadshavare. Fråga är om barn som söker asyl långt borta från familj och hemland.

Att inhämta information från och lämna information till vårdnadshavarna måste ses som ett naturligt led i en strävan att motverka trafficking samt att skydda barn från våld och utnyttjande.

Jag kan inte undgå att notera att UNHCR:s europachef Vincent Cochetel i en intervju i DN den 20 november 2016 inte ansett att Sverige utgår ifrån barnets bästa när ensamkommande barn direkt efter ankomst hamnar i en asylprocess. I stället ska det första steget vara att spåra barnets familj.

Ensamkommande barns ställning i asylprocessen: En underårig persons ansökan om en förmån eller ett tillstånd torde i normalfallet förutsätta att vårdnadshavarnas inställning inhämtas. Denna princip kan frångås om den underåriges partskapacitet är särskilt reglerad i lag.

I sådana fall bör det räcka att myndigheten eller förvaltningsdomstolen försöker informera vårdnadshavarna om att det finns ett öppet ärende/mål där deras barn uppträder som part.

Man kan säga att alla fysiska personer har rättskapacitet och att de därmed är processbehöriga. Detta inkluderar även barn som alltså kan vara part i en rättegång.

Barnets processbehörighet är knutet till deras rättsliga handlingsförmåga. Vanligen gäller att vårdnadshavarna företräder barnet.

I asylmål har barn inte processbehörighet, de har ingen självständig rätt att agera i ett mål hos domstolen. En god man träder in i vårdnadshavarna ställe och ansvarar för barnets personliga förhållanden och sköter hans eller hennes angelägenheter.

Man kan argumentera för att det inte är till barnets bästa att förordna en god man innan de svenska myndigheterna gjort stora ansträngningar för att kontakta vårdnadshavarna.

Det är inte rimligt att anta att en god man kan avgöra om det ligger i barnets intresse att söka asyl eller att överklaga ett beslut. Den gode mannen kan vanligtvis inte barnets språk och den gode mannen vet inget om barnets historia och motiv till att söka asyl i Sverige.

Som en jämförelse kan nämnas att barnets ställning i en LVU-process i mycket högre grad tar tillvara rättssäkerhetsaspekter. En femtonåring kan utöva sin talerätt genom egen processbehörighet. Det juridiska biträdet ger barnet stöd och hjälp i dess talan. Barnets talerätt innebär även en självständig rätt att överklaga ett beslut eller dom.

I ett asylmål kan det konstateras att barnet inte har någon klagorätt. Ett överklagande kräver att den gode mannen ger in det eller att den gode mannen ger fullmakt åt det offentliga biträdet. Om den gode mannen är nöjd med Migrationsverkets beslut men barnet vill överklaga så är det den gode mannens mening som blir rådande.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt