Skip to content

"Internet förblir en laglös zon - och i anarkistiska utopier frodas de starka på bekostnad av de svaga"

REPLIK/DEBATT - av Nils Magnell, jur stud och del av utredningsgruppen i Institutet för Juridik och Internet

 

HD meddelade den 18 april dom i mål nr T 462-16. I domen fastställdes att en fordran på kränkningsersättning inte bör kunna överlåtas innan den fastställts. Med anledning av detta, och en artikel skriven av Linnea Ragnevi (Dagens Juridik2017-04-20), replikerade Robin Enander och Christian Postolovski (Dagens Juridik 2017-04-26).

Robin Enander och Christian Postolovski talar i sin artikel om att HD i T 462-16 riskerade att öppna Pandoras ask. Detta anser jag är att dra stora växlar på en fråga som handlar om att undanta, eller inte undanta, vissa typer av ersättningar från vad som annars gäller: rätten att förfoga över sin egendom.

Jag vill inleda med att säga att jag är ödmjuk inför HD:s dom och tillfreds med att vi nu har ett tydligt avgörande i frågan.

Vad gäller den omdebatterade hänvisningen till brottsskadelagen och dess förarbeten (prop. 2013/14 s. 45 f.), där lagstiftaren uttrycker en oro för att brottsskadeersättningar skulle överlåtas till underpris, finns poänger i det som både Robin Enander och Christian Postolovski, och HD säger. Det är inte önskvärt att offer för kränkningar berövas sina skadeståndsanspråk till underpris.

Jag, och Institutet för Juridik och Internet (IJI), är däremot av uppfattningen att det finns mindre ingripande sätt att undvika detta på än att beröva dessa kränkningsoffer deras möjlighet att disponera sin egendom som de själva behagar. En förlängning av resonemanget skulle vara att inte tillåta pantbanker, då dessa kan utnyttja personers obestånd genom underprisöverlåtelser.

IJI:s syfte med att förvärva icke fastställda kränkningsersättningar var att, så smärtfritt som möjligt för våra klienter, kunna föra processer mot personer som kränkt dem på internet. I en undersökning från BRÅ - Polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda personer via internet - visas att 96 procent av alla internetrelaterade polisanmälningar som rör hot och kränkningar läggs ned.

Denna statistik visar tydligt att internet är, och fortsätter att vara, en laglös zon. Som i alla anarkistiska utopier frodas här de starka, på bekostnad av de svaga.

De som blir utsatta för kränkningar har inte mycket att komma med i en kraftmätning med det skoningslösa hat som de utsätts för. Som ett led i vårt arbete för att hjälpa dessa personer var vår vision att kunna köpa icke fastställda kränkningsersättningar för att kunna föra processer i eget namn och därmed i förlängningen hjälpa till att åtgärda de problem som finns på internet.

För att undvika att internet förblir ett sådant laglöst område som BRÅ:s rapport visar att det är, kan det vara lämpligt att som nämnts ”tråla” internet efter personer som utnyttjar det till att kränka sina medmänniskor.

Dessa processer är allt som oftast svåra att ro i land. Vi har till uppgift att styrka att en viss person har suttit framför en viss dator och skrivit en viss kränkande text. Även om vi skulle kunna styrka att vår motpart är den som skrivit kränkningen så är det inte säkert att vår icke teknikneutrala lagstiftning skulle komma att vara tillämplig på kränkningen.

Ett företag med affärsidén att för egen profit lura till sig icke fastställda kränkningsersättningar till underpris, för att sedan driva en process för att fastställa dem, ser jag som dömda till konkurs.

De som skulle ha nytta av en möjlighet att förvärva sådana fordringar är alltså antingen ideella föreningar som verkar för en bättre möjlighet för enskilda att ta tillvara sina rättigheter, eller dårar.

Det finns, som ovan anförts, mindre ingripande sätt att undvika missbruk av en sådan ordning som vi förespråkat. Jakob Heidbrink (docent vid Göteborgs universitet) har i ett rättsutlåtande anfört att man skulle kunna tillerkänna överlåtelsesumman bevisvärde i värderingen av kränkningskravet. På så sätt skulle kränkningsoffret redan ha värderat sin upplevda kränkning, något som domstolen skulle kunna ta hänsyn till, och uppenbara missförhållanden mellan överlåtelsesumman och förvärvarens vinst skulle elimineras.

Ett annat sätt skulle vara att med hjälp av 36 § avtalslagen jämka ett oproportionerligt högt skadeståndskrav eller förklara överlåtelsen helt utan verkan.

Med hänsyn till de ovan anförda alternativen för att förebygga missbruk kan det verka oproportionerligt att, såsom HD gjort, förklara ett förbud mot att överlåta sådana fordringar. I vart fall är det synd att HD inte redogjorde för varför sådana alternativ inte skulle vara möjliga.

I det följande vill jag även bemöta några av Robin Enander och Christian Postolovski framförda argument för att ett överlåtelseförbud ska gälla.

Man hänvisar till ett uttalande i förarbetena till skadeståndslagen, där det sägs att det är ”en överordnad princip att kränkningsersättning ska vara en kompensation för den kränkning som den enskilde [Robin Enander och Christian Postolovskis kursivering] utsatts för” (prop. 2000/01:68 s. 51). Poängen med hänvisningen får förstås vara att Robin Enander och Christian Postolovski menar att kränkningsersättningen skulle förlora sin karaktär genom att utgå från någon annan än den som utfört kränkningen.

Detta kan jag till viss del hålla med om. Kränkningsersättningen är till sin natur uppdelad i två delar som på olika sätt syftar till att ge offret upprättelse. Dels den personliga delen, där man får upprättelse genom att en domstol utkräver ansvar av personen som utfört kränkningen, och dels den ekonomiska delen. Den ekonomiska delen av kränkningsersättningen kan sägas vara inkommensurabel till den upplevda kränkningen.

Det går inte att sätta en prislapp på en upplevd kränkning. Att en tredje part betalar denna ekonomiska del, för att sedan kräva igen den av den som utfört kränkningen, kan därmed rimligtvis inte anses vara ett relevant skäl för ett överlåtelseförbud. Vad gäller den personliga delen så kommer den alltid att vara den enskildes, varför denna upprättelse alltid kommer vara intakt, oavsett vem som fört talan.

För att understryka kränkningsersättningens personliga prägel nämner man även ett förarbetsuttalande där det fastställs att det inte går att ärva icke fastställda ideella skadeståndsanspråk eftersom det skulle ”innebära att man i alltför hög grad kom i konflikt med syftet med det ideella skadeståndet, nämligen att kompensera den skadelidande för det psykiska och fysiska lidande som han eller hon har drabbats av till följd av skadan(prop. 2000/01:68 s. 60).

Det finns alltså ett förarbetsuttalande som tar tydligt sikte på att man inte ska kunna ärva icke fastställda ideella skadeståndsanspråk. Att detta skulle vara ett argument för att man inte skulle kunna överlåta sådana förstår jag inte. Att just scenariot som gäller arv av icke fastställda ideella skadeståndsanspråk (ett scenario som måste höra till ovanligheterna) nämns i förarbetena, och inte överlåtelse, talar snarare för att avsikten med uttalandet är att överlåtelser generellt bör vara tillåtna.

Robin Enander och Christian Postolovski hänvisar också till ett förarbetsuttalande där det stadgas att kränkningsersättning utesluts från bodelning på grund av dess särskilda, personliga anknytning till den skadelidande (prop. 2006/07:32 s. 8). I prop. 2006/07:32 stadgas att kränkningsersättningar ska uteslutas från bodelning, då ” Resultatet av en sådan ordning [där kränkningsersättning ingår i en bodelning] är särskilt stötande när det är fråga om våld inom familjen och en make kan sägas i praktiken få dela sin ersättning med gärningsmannen.

Också i andra situationer kan det framstå som mindre lämpligt att ett skadestånd som har utbetalats till en make ingår i en bodelning. Det framstår inte som tillfredställande att en make som t.ex. har fått ersättning för personskada eller kränkning efter ett rånöverfall eller en trafikolycka skall behöva dela med sig av denna ersättning vid en efterföljande bodelning.”

Ordningen som skulle följa av en möjlighet att överlåta icke fastställda kränkningsersättningar skulle inte, som bodelningar, resultera i att offret för en kränkning skulle vara tvungen att dela sin ersättning.

Resultatet skulle snarare, vilket ligger i linje med förarbetsuttalandet, bli att offret får disponera sin kränkningsersättning som denne vill. Det är inte rimligt att se bodelning och möjligheten till fri disposition som något synonymt. I departementspromemorian som föranledde propositionen (Ds 2005:34) beskrivs tvärtom följande:

”Man kan här urskilja två principiellt skilda typer [av fordringar] vars bindning till innehavaren eller ägaren varierar och därför motiverar särställningen. Till den första gruppen hör sådana rättigheter som är bundna till ägaren p.g.a. någon [sic] slags överlåtelseförbud och som därför normalt är utmätningsfria. [...] Till den andra gruppen kan inräknas rättigheter som, utan att ha något tvingande band till innehavaren och som inte innehåller inskränkningar av innehavarens rätt att överlåta egendomen, ändå är av personlig art och därför bör undantas från bodelning.”

[...]

”Till den andra gruppen hör rättigheter såsom exempelvis upphovsrätt, försäkringsersättningar i vissa fall såsom rätt till olika invaliditets- och rehabiliteringsersättningar samt rätt till ersättning för ideellt skadestånd i form av sveda och värk, lyte och men, kränkningsersättning samt olägenheter i övrigt och rätt till skadestånd”

I departementspromemorian beskrivs alltså uttryckligen att kränkningsersättning inte är bunden till ägare på grund av ett överlåtelseförbud. Den raka motsatsen till det som Robin Enander och Christian Postolovski menar att man kan utläsa från förarbetsuttalandet i ovan nämnda proposition.

En möjlighet att överlåta icke fastställda kränkningsersättningar skulle alltså inte motivera någon ändring i huruvida sådan ersättning skulle vara föremål för bodelning.

Detta är alltså sedan HD:s domslut och det prejudikat som följer därav inte så relevanta tolkningar som de var för två veckor sedan, men ändock något som bör lyftas för att nyansera debatten.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt