Skip to content

"Barnen borde ha rätt till egen advokat vid vårdnadstvister"

DEBATT - av advokat Anna Ekvall, advokatfirman Juristhuset

 

Det är dags för barnen att få egna ombud och bli parter i sina egna vårdnads-, boende- och umgängesmål.

Vårdnad, boende och umgänge om barn är någonting som berör många - både barn och vuxna. Det är någonting som man pratar om inom familjen, med vänner och med kollegor på arbetsplatsen. Vad det däremot pratas mindre om är barnen.

Inte sällan uppkommer situationer där barnets föräldrar av någon anledning inte kommer överens om vårdnaden, boendet och umgänget för barnet. Då uppstår vad vi kallar en vårdnads-boende- eller umgängestvist.

Många gånger så löses denna av föräldrarna själva men det är inte ovanligt att man behöver ta hjälp av Familjerätten i sin kommun eller av domstol för att nå en lösning kring barnet. I detta läge kan ombud - vanligen en advokat eller jurist - för vårdnadshavarna komma att förordnas av domstolen. Barnet får dock inget ombud.

Ombuden för respektive förälders talan i målet vid en så kallad muntlig förberedelse och i vissa fall en huvudförhandling i domstolen. Föräldrarna framför genom ombuden exempelvis varför vårdnaden om barnet bör tillfalla just dem eller varför barnet bör vara boende hos den ena eller andra föräldern.

Ibland närvarar ombuden tillsammans med föräldrarna på samtal hos Familjerätten eller genom egna av ombuden sammankallade möten. En skriftlig utredning om familjesituationen kan ingå i domstolens beslutsunderlag där barnet självfallet ingår som en del.

Barnet har däremot ingen möjlighet att vare sig personligen eller genom ombud närvara och yttra sig vid domstolsförhandlingarna eller i samtalen hos Familjerätten. Detta trots att det är barnet som det ”förhandlas” om.

Barn i vårdnads-, boende- och umgängesmål behöver ett ombud med särskild kunskap att företräda barn och som ser till de barnspecifika behoven - ett ombud som sammanträder och förbereder målet tillsammans med barnet på ett sätt som är anpassat för barn, som utreder barnets inställning i vårdnad-, boende- och umgängesfrågan och som framför denna till domstolen.

Ombudet bör även vara ett stöd för barnet genom hela processen och en person genom vilken förhandlingarna med övriga iblandande aktörer förs så att barnet på så sätt slipper inta rollen som budbärare mellan exempelvis föräldrar, vilket annars inte är ovanligt i mål som dessa.

Barnombud - likt de som förordnas i mål om omhändertagande av unga, för unga brottsoffer och ensamkommande barn som söker asyl - skulle mycket väl kunna förordnas även för barn i vårdnad-, boende- och umgängesmål. Det skulle göra stor skillnad för barnen och på ett större sätt än idag svara mot principen om barnets bästa.

 

Anna Ekvall är specialiserad inom områdena barn och familj. Hon företräder vuxna och barn som är misstänkta för eller utsatta för brott, som ansöker om rätt att bo eller arbeta i Sverige eller som berörs av tvångslagstiftningarna LVU, LVM, LRV eller LPT samt i vårdnads-, boende- och umgängestvister.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

46 comments

Problemet med barnens offentliga biträden i LVU-målen är ju att de utses av förvaltningsrätten och oftast genom förslag från socialtjänsten.
Om biträdet vill ha fler uppdrag av den typen så gör biträdet bäst i att föra socialtjänstens talan i rätten och därför har de ingen funktion för barnets bästa. Ett biträde som går emot socialtjänsten i ett enda mål är sedan borta för evigt från de uppdragen (om inte barnet är nära eller över 15-års ålder, då biträdet alltid ursäktar att det måste göra som klienten säger).

Så det första problemet är ju frågan om hur de här barnombuden ska väljas och utses. Ska föräldrarna enas om ett ombud, som man gör med t.ex. medlingsmän, bodelningsförrättare och boutredningsmän?

Som anställd på förvaltningsrätten kan jag säga att det är väldigt ovanligt att nämnden nämner förslag om biträde. Endast det fall då den unge eller någon vårdnadshavare framställt önskemål om ett visst biträde framförs detta av socialnämnden.

Dumheter.
Antingen arbetar du inte på förvaltningsrätt eller så ljuger du. Det vanligaste är att "nämnden" ger förslag på vem som ska bli biträde. Det är ju också lätt att kontrollera.

Vilken förvaltningsrätt har du dessa erfarenheter ifrån, Musse?

Jag har varit ombud för nämnden i ett antal LVU-mål i FR i Göteborg och har aldrig varit med om att nämnden har rekommenderat biträde för den unge. Inte heller har jag sett att biträden som går mot nämndens yrkanden "försvinner" från sådana uppdrag.

Det är i och för sig några år sen men som jag minns har jag liknande erfarenheter som Peter och Abbekaten från Stockholm.

Det är inte bara erfarenheter, jag har granskat ett mycket stort antal LVU-mål från samtliga förvaltningsdomstolar. Det absolut vanligaste är att socialtjänsten i anmälan om behov av biträde ger ett förslag på vem som ska förordnas.
Jag är helt frågande till varför man ens ljuger om det här förhållandet. Det vanliga försvaret, när man frågar barnens biträde i pågående eller specifik process, är att socialtjänsten är objektiv och inte får ta sådan hänsyn och att det inte påverkar biträdets ställningstagande. Men när man ställer en generell fråga till de som är biträden för unga i LVU-processer så svarar de oftast att de aldrig hört talas om att "nämnden" skulle ha önskat dem.

Tycker man inte att det är fel så är det väl bättre att försvara det än att ljuga om förekomsten?

Att olika personer har olika erfarenheter av något, behöver inte innebära att den ena personen har rätt och den andra ljuger. Du kan mycket väl ha rätt - att det är vanligt förekommande att nämnden rekommenderar biträden - men likväl kan folk som har arbetat för och i förvaltningsdomstolarna ha andra erfarenheter, utan att för den skull ljuga om sina iakttagelser.

Måhända har jag haft tur. De socialförvaltningar jag har jobbat med tycks i så fall ha haft en relativt hög nivå av professionalism. Flera av ombuden har i olika mål varit ömsom biträde åt den unge och ömsom biträde åt föräldrar, med olika inställning till vårdyrkandet. Jag har inte noterat att detta har lett till några negativa omdömen om advokaterna ifråga.

Det tror jag inte.
Kan du t.ex. nämna ett enda ärende där socialnämnden har motiverat sitt/sina beslut enligt LVU?
Jag har sökt med ljus och lyckta efter ett enda sådant fall men inte kunnat hitta något.

Vad tror du inte? Det finns flera påståenden i mitt förra inlägg.

Vilka beslut menar du? Beslut om omedelbara omhändertaganden? Inskränkningar av umgänge? Hemlighållande av vistelseort? Fortsatt vård? Och vad menar du med motivering? Motiveringen utgörs ju i regel av den bakomliggande utredningen som anges som beslutsunderlag i beslutet. (Man kan också fråga sig om beslut överklagade till FR utgör ett representativt urval av samtliga nämndebeslut enligt LVU.)

Jag tror inte att det var någon skillnad på socialnämnden i ditt område.

Ta vilken sort du vill.
Beslutsmotiveringar kan/får inte bestå av andra instansers utredningar.

Tekniskt sett är det väl ändå socialnämnden som har tagit fram utredningen? Även om det inte är nämndledamöterna som personligen har skrivit den. I LVU:s mening är rimligtvis socialförvaltningen samma "instans" som nämnden. Annars skulle ju samtliga socialnämnder bryta sina förpliktelser när de inte personligen besöker den unge i familjehemmet (13a §) ...

Så då borde man hoppa över nämndsamanträdet helt, eftersom nämnden redan bestämt sig när utredningen är klar. Vilket ju också innebär att slutanförandet borde komma innan utredningen är färdig istället för inför nämnden.
(Nämndens roll är ju att vara målvakt så att tjänstemännen inte kan dömas för tjänstefel).

Kan inte du referera till det stora antalet LVU-mål som du har granskat ifrån samtliga förvaltningsdomstolar då?

Ekvall har onekligen en poäng. Eftersom det är principen om barnets bästa som ska genomsyra hela processen och inte minst utgången av processen så vore det logiskt att ha ett ombud som ENBART tillvaratar barnets intressen i detta.

Att påstå, vilket har skett och säkert kommer att ske även nu, att det är domstolarnas sak att göra detta ex officio är samma sak som att påstå att det inte behövs några ombud alls i domstolarna eftersom domstolarna klarar av att tillvarata de intressen som enligt lag ska tillvaratas.

Docenten. Nu har ju alla inblandade sina givna roller i det nu varande systemet, där fokus ligger på barnets bästa. Det finns en bra jämvikt i det nuvarande systemet. Det fungerar bra och målen är i regel bra utredda. Det märks att du inte har någon praktisk erfarenhet av vårdnadstvister, där du inte tycks förstå jämvikten och hur utredningen går till.

En jämvikt mellan parterna, ja... men inte till förmån för tvisteobjektet. Enögt processande.

Om den ena processar enögt med sitt ombud och samtidigt den andre processar enögt med sitt ombud då uppstår då jämvikt mellan parterna. Sedan har du de två oberoende instanserna med eget utredningsansvar, dvs. socialtjänsten och domstolen. Att t.ex. ett två årigt barn skulle kunna driva sin egen talan, som part i ett mål med vad det innebär är ju stört omöjligt. Ska man då ha ett ombud, som gör sina egna tolkningar för vad barnet vill som inte ens kanske kan prata. Det går ju inte. Sedan när du skriver om vad som är till förmån för tvisteobjektet så beskriver du inte konkret vad som är till förmån för tvisteobjektet. Därmed faller hela ditt resonemang om vad som är till förmån för tvisteobjektet. I mina kommentarer har jag konkret skrivit varför det inte är till förmån för tvisteobjektet med att ha ytterligare ett ombud för barnet i processen. Då tycker jag att du konkret kan beskriva fördelen med att ha ett ytterligare ombud i dessa processer. Det är som jag sagt tidigare så att domstolen och socialtjänsten gör ett bra jobb. Målen blir tillräckligt utredda. Vad mer kan man begära och varför ska man ändra en arbetsordning, som satt sig och fungerar bra?

Så länge som floskeln "barnets bästa" florerar så kommer man inte närmare vad som är barnets bästa!! Då hjälper det inte med ett eget ombud.

Min uppfattning är att man inte ska ha separata ombud för barnet i vårdnads-, boende-, och umgängestvister. Man får då tänka på att föräldrarna är engagerade och deltagande i själva i tvisten angående deras barn. Utredningen består av snabbupplysningar och vårdnads-, boende och umgängesutredningen. Samtal förs av familjerätten med barnen i dessa utredningar, vilket också redovisas. Det är alltså fel att säga att barnet inte får yttra sig när barnet i själva verket yttrar sig och får yttra sig (vilket också framgår av barnkonventionen). Att barnet inte skulle komma till tals eller yttra sig i tvisten är således helt fel i artikeln. Familjerätten har relevant utbildning för att kunna tala och tyda barn. I Sverige 2017 så talar alltså socialtjänsten med barn ur en mängd olika perspektiv och situationer som också prydligt redovisas i olika utredningar med vad barnen har sagt och hur de uttryckt sig. Att då påstå att en advokat skulle ha en särskild kunskap, som ser till de barnspecifika behovet är alltså helt fel, eftersom man inte har en relevant utbildning i att kunna se det s.k.barnspecifika behovet. Barn känner att de har en lojalitet med sina föräldrar och ska så litet som möjligt tvingas ta formell ställning för eller emot sina respektive föräldrar. Det mår barnen dåligt av. Barn är känsligare än vuxna och därför bör man dra in barnet så litet som möjligt i den formella tvisten med formella ombud. Domstolen är slutligen en garant för att ta till vara barnets bästa och det tycker jag att domstolarna ändå är bra på utifrån de utredningar och det material, som presenteras inför domstolen. Det är alltså trågan om en indispostiv tvist, där alltså domstolen har en egen utredningsskyldighet och ansvar att ta beslut som är till barnets bästa. Systemet är bra som det är idag i dessa avseenden och behöver inte förändras. På detta område finns det tyvärr många ombud som inte har alla hästar hemma om man säger så. Inget förnuft, ingen logik, ingen inlevelseförmåga, bara mucka gräl, provocera och försöka skapa konflikt och förvärra situationen. Att ha fler märkliga ombud, som för märkliga resonemang gynnar varken barnet eller skattebetalarna. Att ha fler prestigefulla ombud leder bara mer till mer rörighet, stackars barn

"Samtal förs av familjerätten med barnen i dessa utredningar, vilket också redovisas. Det är alltså fel att säga att barnet inte får yttra sig när barnet i själva verket yttrar sig och får yttra sig (vilket också framgår av barnkonventionen)." Jag vänder mig emot dessa generaliseringar. Alltför ofta säger mig min erfarenhet av dessa mål att det inte är så väl beställt med barnens rätt att komma till tals, särskilt inte där båda föräldrarna är lika väl lämpade. Detta har flera orsaker, men vanligast är att soc. anser sig ha ett visst, särskilt och högre uppdrag, utöver att ersätta det goda omdöme som föräldrarna normalt besitter men kanske just nu tillfälligt har förlorat. Detta förment goda syfte att tillvarata barnets bästa förfelas och soc. anses med rätta ha tillhandahållit en partsinlaga. Eftersom ingen uppföljning sker, kan soc. inte heller lära sig av tidigare misstag. Soc. blir då den auktoritet som inte ifrågasätts av domstolen, och som tjänar samhället genom att tillhandahålla auktoritativa utlåtanden till lägsta statskostnad. Det är inte vad barnkonventionen kräver.

Brita behövs. Min erfarenhet säger mig inte att soc skriver partsinlagor. Däremot kan de i vissa fall tänka sig fler olika tänkbara lämplighetsbedömningar i olika frågor. Som ett skickligt ombud så kan man påverka och göra skillnad i målet. Man kan t.ex. åberopa familjerättssekreterarna till domstolen för förhör, och där få fram att det kan finnas fler lämpliga alternativ än ett. Barnets bästa är ju som vi vet en fråga om vad som är lämpligt i ett enskilt fall sett ur ett helhetsperspektiv. Sedan är de här frågorna oerhört känsliga för föräldrarna med mycket subjektiva inslag. Bara för att en klient inte vill rannsaka sig själv så innebär det inte att allt som görs på socialtjänsten är dåligt. Jag kan inte konkret se vad ytterligare ett ombud för barnet konkret skulle göra för skillnad. Gör du? Tvärtom så kommer detta att innebära ännu mer påfrestningar för barnet som känner sig tvingad att formell ställning i ett ärende. Även om man som barnadvokat vill få fler ärenden till byrån så kan man väl ändå inse att barn bör få bli barn och inte behöva konfronteras kanske vid soc, hos advokaten och kanske sedan i domstolen både i ett huvudförhör och i ett korsförhör. Det blir då ett jädrans pillande och fiskande i frågor rörande barnet och motverkar snarare principen om barnets bästa. Hur tror man att barnet upplever situationen? Inlevelseförmåga vad är det för något liksom?

Tack.

Det enda som kan avhålla den insiktsfulle från att hålla med om behovet av barnombud är kostnadsaspekten. I dessa mål har föräldrarna och även vi domstolsjurister vant oss vid att det ska vara domstolsprövning med soc. som första instans vid föräldratvister, och den förälder som mister barnen ska inte förutom underhåll behöva betala för ett kostsamt domstolsförfarande med rader av ombud som vill ha betalt för sin tid. Omsorgen om statens finanser gör att kalkylen inte går ihop. Om man inte förmår tänka i helt nya banor. Ombudet kan kallas "god man" och ges om inte kontant ersättning så medalj och diplom, eller varför inte en orden för sin samhällsviktiga insats även efter pensionsåldern. Det skulle väl vara både lämpligt och kostnadseffektivt att gode männen rekryteras bland statstjänstemän med juridisk utbildning, t ex bland åklagare. Om det görs till en föutsättning för chefsbefattning att sökanden har mångårig erfarenhet som barnombud, då skulle det nog inte saknas lämpliga kandidater. Och barnen skulle få en sakförare som med styrka kunde påverka föräldrarna att uppfylla sina skyldigheter, t ex boendeförälderns skyldighet att verka för en nära och god kontakt med den frånvarande föräldern, och dessutom att ta sitt förnuft till fånga.

Brita Behövs. Detta är inte realistiskt även om tanken är god. Sedan när det gäller barn så är väl inte juridiken så värst hightech. En åklagare som är skolad att sätta dit allt och alla? Kommunicera och komma överens vad är det för något typ? Det nuvarande systemet är bra tycker jag. Det är därför viktigt att man som ombud med eftertryck verkar för att föräldrarna fullgör sina skyldigheter m.m. och tar sitt förnuft till fånga. Det är något som man bör betona på ombudssidan. Jag tror att många på den nuvarande ombudssidan kan skärpa till sig och det är nog det som är det allra bästa och mest realistiska i sammanhanget. Andra lösningar framstår mer som alltför kostsamma och som någon typ av rörig utopi enligt min mening.

Du har aldrig tänkt på hur barnet känner sig att infinna sig i instans efter instans och ta ställning till sina föräldrar. Vart tog barnperspektivet vägen i analysen. Visst kan barnet komma till tals i myspyset med soc. Det räcker så!

Som praktiker på området har jag några frågor/kommentarer, i all välmening.
*Vem ska utse ombudet?
*Syskon är vanligt förekommande, ska ombudet företräda alla? Det blir väl advokatetiskt svårt?
*om man ska beakta advokatetiken och lojaliteten med en huvudman. Ska ex. tre syskon ha varsin advokat då?
*En soppig vårdnadstvist kan utan vidare kosta samhället ett sexsiffrigt belopp. Att förordna rättshjälp åt en extra advokat i ett betydande antal vårdnadsmål lär bli extremt dyrt.
*Barn under 10-11 års ålder lyssnar inte rätten på (beroende på mognad mm). Hur ska ett ombud utröna inställningen hos ett barn på ex. 4-års ålder? Ska man ha enskilda samtal på förskolan?
*Jag är helt enig om att en tvist säkert kan vara slitsam för ett barn. BBIC-utredningar, mm. Finns det inte risk att barnet finner det ännu jobbigare att förutom Soc-utredare, umgängesstöd, mm. som lök på laxen då också få träffa en advokat med portföljen full av yttranden?
Med vänlig hälsning,
Advokaten

Det finns så klart en hel del detaljfrågor att lösa om förslaget från förf. blir verklighet. Alla verkar inte heller vara överens om att det är kostnaderna som avskräcker, men vad säger skattebetalarna om en skilsmässa i en barnfamilj om tre underåriga lågstadiebarn, som i Advokatens exempel? Utan advokater inga advokatetiska problem som jäv, generalsekreteraren, motstridande intressen m m. Men de befarade kostnaderna kanske kan hanteras på ett nytt sätt, eller är det nödvändigt att Advoaktens yrkesgrupp får ett ytterligare tillskott till sin försörjning? Inte enligt mitt exempel, som också kan tillgodose barnets intresse av stöd efter domstolsprocessen haft sin gilla gång. Det är väl ungefär lika många advokater som socialsekreterare som följer upp hur det går för barnen när den akuta domstolsprocessen har värkt ut.

Nej, vi ska inte ha särskilda ombud för barnen utan vi ska ha ett system som i möjligaste mån gör att tvister om barn inte hamnar i domstol över huvud taget. Det har inte med kostnaderna att göra utan omsorgen om barnen. Tvisten som sådan sliter på relationen till föräldrarna och helt ärligt, vilka är vi att efter en huvudförhandling på en dag där vi hör vardera part framställa sig själv på bästa sätt och motparten på sämsta, att fatta ett vettigt beslut som bygger på barnets bästa?

Hur det exakt ska se ut är jag inte man att säga men det finns vissa idéer redan nu, med bl.a. Norge som förebild. I förlängningen ser jag helst ett system med en inom området kompetent instans med mandat att både ena föräldrarna och slita tvisten, varefter den som är missnöjd får överklaga till tingsrätten.

Det är ju domstolarna (och bodström) som orsakat ökningen i antalet vårdnadstvister. Hade man inte gjort det så lätt för mammor att få som de vill bara de jävlas nog mycket med barnen så hade det inte tvistats ens hälften så mycket, och i de tvister som förekommit hade man inte jävlats med barnen.
(Men det verkar som om det finns början på någon slags rättelse hos hovrätterna)

Är det inte så att man ofta faller tillbaka på socialtjänstens utredning och övrigt utredningsmaterial i domen. Och det är väl inget fel på varken domen eller utredningsmaterialet? Jag skulle vilja påstå att domstolens domar är rimliga och vettiga. Har du en annan åsikt?

Inte direkt, men frågan är hur stor möjlighet man har att göra en egen god bedömning egentligen. Att man kan gå direkt till domstol så fort man är oense gör också att vi får onödigt många och onödigt infekterade tvister, tror jag. Om parterna tvingades till ett föregående förfarande inför en specialiserad myndighet med god kompetens såväl att utreda och besluta som att "förlika" parterna tror jag vi skulle få lite rätsida på detta.

F.d. Hovrättsassessor. De specialiserade myndigheterna är ju domstolen och socialtjänsten. Om vi bara som en omorganiseringsåtgärd skulle bygga upp en ny myndighet så binder det samma resurser som på en domstol om man ska bibehålla samma kvalitet. Det blir då i praktiken en specialdomstol som byggs upp. Som förinstans finns ju redan samarbetsavtalet hos socialtjänsten, dit man som ombud i första hand hänvisar till om man följer de yrkesetiska reglerna som ombud. Tvisterna ökar generellt och då bör man satsa på att i första hand anställa mer personal. Jag tror inte att en omorganisation löser något. Men nu vet jag inte heller hur du konkret har tänkt dig att förfarandet skulle se ut på den myndigheten och hur detta t.ex. skulle skilja sig åt mot förfarandet fram till och med mufen då interimstiskt beslut fattas och det är du kanske i praktiken har det förförarande som du hänvisar till. Allt finns ju redan i systemet idag.

Jag tror det skulle finnas en rad fördelar. I nuläget är familjerätten en del av socialtjänsterna och går under samma budgettak. Där jag arbetar går så gott som alla socialtjänstens resurser och medel i nuläget till att hantera allt det som följer med migrationsvågen. För några år sedan fanns annan problematik som prioriterades och om några år har vi kanske något annat igen. Familjerättsverksamheten sätts på undantag med åtföljande utredningstider på ibland upp till ett år. En fristående myndighet/myndigheter, helst finansierade över statsbudgeten i stället för av kommunerna skulle kunna avhjälpa detta.

Ett nytt förfarfarande ska ställa helt andra krav på parterna innan de kan få en sakprövning. De ska t.ex. delta i samarbetssamtal eller motsvarande. Specialiseringen hos den nya myndigheten kan öka och samordnas. Jag har generellt gått förtroende för våra familjerättssekreterare men med viss annan kompetens direkt knuten till förfarandet kan många knutar lösas upp. Både du och jag vet ju att det ofta är så att tvisterna egentligen inte handlar så mycket om barnen. Det kan vara allt från ekonomiska frågor till otrohet som är det verkliga problemet.

F.d. Hovrättsassessor. Tack för din konkretitism. Man kan tänka sig att man bryter ut Familjerätten hos soc. till en separat statsfinansierat myndighet, där man har blandade kompetenser t.ex. med en familjerättschef i spetsen som är juristutbildad och att familjerätten får fatta interimstiska beslut. Förslaget att budgeten ska vara fixerad och statsfinansierad förefaller vara bra. Om en omorganisation skulle leda till något nytt och bra i praktiken låter jag vara osagt. Det finns alltid en risk att man flyttar runt samma mängd personella resurser, där det egentliga problemet är att man har för lite personella resurser. En jämförelse kan göras med polisens omorganisation.

Och som vanligt vågar folk inte skriva ut sina namn och eventuella tjänstetitlar, riktigt beklämmande!

Jag har arbetat med uppdrag som offentligt biträde i mål enligt LVU sedan 1994, ofta som ställföreträdare för barn under 15 år.

Nej, socialnämnden ger normalt inte förslag på biträde för barn ochunga! Under min tidiga yrkesbana förekom det emellenanåt men sedan dess har det runnit en del vatten under broarna. Däremot kan vårdnadshavarna begära en viss person som biträde, precis som en brottsmisstänkt person kan välja försvarare.

Nej, barnets biträde skall inte följa socialnämndens yrkande om tvångsvård, barnbiträdet ska göra en egen helt fristående bedömning av om kriterierna för våd enligt LVU är uppfyllda eller inte,

Ett barnbiträde som gör ett bra jobb blir naturligtvis inte utan uppdrag för att personen går emot nämndens ansökan, påståendet är inget annat än befängt!

F.ö. delar jag författarens ståndpunkt att barnen borde få ett eget biträde i vårdnadsmål m.m. Överhuvudtaget ter sig vårdnadsmål och mål enligt LVU tämligen snarlika utifrån ett barnperspektiv, att nuvarande ordning är direkt egendomlig.

Ja, det är synd att vi har ett system där de som vill tala klartext måste vara anonyma.

Men du vet väl att om man ska ljuga så är det en nackdel att lämna uppgifter som gör att lögnen går att kontrollera?
Hur var det t.ex. i Förvaltningsrätten i Uppsalas mål nr 3324-13?

Sen måste jag fråga: Varför ljuger ni?
Jag stöter ofta på advokater som får uppdrag som offentliga biträden för barn och de brukar ofta ljuga om att det inte är "nämnden" (alltså socialtjänsten, nämnden är bara en stämpelinstans) som föreslår dem som sådana biträden.

Jag letade lite bland domar där du varit offentligt biträde för den unge. Jag läste sex stycken och det fanns ingen där du gått emot socialtjänsten. Du kanske kan tipsa om en dom där du gjort det?
Eller är det kanske så att din helt fristående bedömning alltid är exakt den samma som socialtjänstens?
Och att det i sin tur leder till att socialtjänsten föreslår att du ska vara offentligt biträde för barn som de vill placera i kindergulag?

Måltyperna är inte särskilt lika. T.ex. anses barn vara vuxna vid 12 års ålder i allmänna domstolar medan förvaltningsrätterna skiter fullständigt i vad barnen säger ända tills de blir 18/21 (OM de inte kan använda det till stöd för socialtjänstens talan såklart).

Jag är inte beredd att diskutera enskilda ärenden med personer som inte har med saken att göra, vilket du kanske förstår?

Inte heller är jag intresserad av att debattera med personer som anser sig förhindrade att uppge sin identitet!

Några tillrättalägganden kan jag dock lämna.

I vissa situationer förekommer det att barnet själv önskar ett visst biträde. Det kan förekomma om juristen sedan tidigare har varit förordnad som särskild företrädare för barnet. Det i sig kan även vara en orsak för nämnden att föreslå en viss person som biträde för barnet. Det anses nämligen vara till barnets bästa att inte behöva möta mer främmande personer än nödvändigt. Finns det en etablerad relation mellan barnet och en jurist sedan tidigare, förekommer det allltså att nämnden föreslår ett namn till domstolen i LVU-målet.

Ja, det har givetvis förekommit att jag bestritt bifall till nämndens ansökan om vård, just i egenskap som ställföreträdare och offentligt biträde för barnet!

Och varför sker det då inte så ofta? Förklaringen är ytterst enkel faktiskt! De flesta nämnder väntar alldeles för länge med att ansöka om vård. När så sker är det i allmänhet uppenbart att barnet inte längre kan bo hemma. Och därav följer att barnbiträdet medger ansökan.

En liten undran kvarsr dock från min sida. Du kanske brukar ta del av nyhetsflödet i media. De flesta kommunerna har en ansträngd ekonomisk situation. Du antyder i ditt inlägg att kommunerna ska ha ett eget intresse av att bekosta placeringar av barn, som lika gärna skulle bo hemma. Den delen får du gärna utveckla tack!

Så om jag fortsätter och kollar fler mål så kommer du inte vara önskad av socialsekreterararna i dem?

Ge målnummer på mål där du gått emot socialtjänsten då.

Kommunerna bekostar inte LVU-vården, det gör staten. Flyttade man över kostnaderna till kommunerna så skulle LVU snart vara i princip försvunnet. Det var det som hände med LVM-vården; staten tyckte att det blev dyrt och flyttade notan till kommunerna och vips så ändrades nämndernas vilja att låsa in a-lagarna.
Men du jobbar ju med det, så det visste du väl?

Jag föreslår följande.

Läs mitt föregående svar mer noggrant.

Läs på gällande kostnadsansvaret vid vård enligt LVU. Och då inte vad folk i gemen skriver utan gå till källan för informationen.

Jag föreslår att du börjar hålla dig till sanningen.

Men det har alltid fascinerat mig att de som säger sig tro mest på rättsväsendet och alltid ljuger mest om rättsväsendet.
(Men det påminner om många andra stater med fanatiska byråkrater.)

Ja, ibland kan det bli riktigt besvärligt när argumenten tar helt slut. Jag har givetvis full förståelse för det.

Hursomhelst har jag alltså tagit del av ditt svar men måste medge att jag inte förstår vad du menar?

Det finns en stor skillnad här. I LVU mål så är ju föräldrarna diskvalificerade på ett eller annat sätt. Det är därför det blir LVU. Så är det inte i en vanlig vårdnadstvist, där föräldrarna ändå kan sköta barnen och således är lämpliga i någon mån som föräldrar. Visst kan man tänka sig att någon företräder ett barn i olika sammanhang. Men här går ju tvistefrågan ut på de nyanserade frågor som handlar om barnets tillvaro hos sina föräldrar, som ansvarar för skötseln av barnet. Det blir då fel att jämföra med ett LVU där barnet plockas bort från föräldrarna.

Barn har rätt till egeet ombud, tyvärt tolkas sällan lagen i vårdnadstvister som att barn är brottsoffer

Unionsrätten: I  direktiv  2012/29/EU548 om brottsoffers rättigheter erkänns
uttryckligen barns ställning som brottsoffer. När brottsoffret är ett barn måste
det enligt direktivet säkerställas att barnets bästa kommer i främsta rummet
och bedöms individuellt. Dessutom måste det tillämpas ett barnorienterat för-
hållningssätt där hänsyn tas till barnets ålder, mognad, synpunkter, behov och
problem. Genom direktivet ska det också säkerställas att barnet och dess vård-
nadshavare (eller annat juridiskt ombud) informeras om alla åtgärder eller rät-
tigheter med särskild inriktning på barnet (artikel 1.2). Barn som är brottsoffer
har också rätt att höras under straffrättsliga förfaranden och medlemsstaterna
måste se till att de även får lägga fram bevisning. Vederbörlig hänsyn måste tas
till barnets ålder och mognad (artikel 10.1). Direktivet syftar även till att skyd-
da barnets privatliv och identitet under straffrättsliga förfaranden, bland annat
för att förhindra sekundär viktimisering (artikel 21.1, se även artikel 26). Genom
direktivet införs det också en specialbestämmelse om barns rätt till skydd som
brottsoffer under straffrättsliga förfaranden (artikel 24). Här behandlas audiovi-
suella upptagningar av förhör med barn som är brottsoffer och hur dessa upp-
tagningar ska användas som bevisning vid straffrättsliga förfaranden, tillväga-
gångssättet för att utse särskilda företrädare samt barnets rätt att företrädas av
ett eget juridiskt biträde i sitt eget namn i förfaranden där det finns en intresse-
konflikt mellan barnet i egenskap av brottsoffer och vårdnadshavarna. Direktivet
innehåller också olika bestämmelser som gäller det allmänna vittnesskyddet,
exempelvis tillgången till stödverksamheter för brottsoffer. När det gäller barn
eller andra utsatta grupper bör specialiserade stödverksamheter tillhandahållas
(se avsnitt 38 i resolutionen som åtföljer direktivet).549
Brottsofferdirektivet ersatte rambeslut 2001/220/RIF om brottsoffrets ställning
i straffrättsliga förfaranden. I detta beslut behandlades bland annat brottsoff-
rens medverkan, rättigheter och rättvisa behandling. Rambeslutet bekräftade att
utsatta brottsoffer har en särskild ställning, men innehöll inga uttryckliga hän-
visningar till barn. I enlighet med detta rambeslut har EU-domstolen slagit fast
att när det ska fastställas om barn har varit utsatta brottsoffer måste särskild
hänsyn tas till deras ålder och till de brott de anser sig ha blivit utsatta för. Detta
548 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande
av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem, EUT L 315

Skitförslag. Titta bara på alla övergrepp inom socialtjänsten där barnets bästa ska stå i främsta rummet. Lösningen är knappast att dra in fler parter i vårdnadsmålen som ökar lavinartat, genom bl.a. att kvinnojourer i andra meningen rekommenderar ensam vårdnad, om en förälder mår dåligt efter en separation och får stöd skriver läkare, utan vetskap om vad som hänt en orosanmälan och journalför ofta "i hopp om att motparten ska förlora vårdnaden". Barnets företrädare i LVU mål är en fars och ett spel för gallerierna. Domstolarnas ersättningar till ombuden är undermåliga och räcker inte för att ombudet ska få betalt för att göra en seriöst arbete. Om ni sett SVTs granskning av Kevinfallet är det vi ser myndighetspersoner göra idag väldigt vanligt förekommande inom socialtjänsten, man ikläder väldigt ofta barn åsikter och reaktioner barnet aldrig gett uttryck för. Vill man göra något bra för barnen, måste man göra en ordentlig reform. Många av dagens tvister går att lagstifta bort till förmån för barnen.

Anonym. Tänk dig ytterligare ombud i processen nu för ett två årigt barn. Sedan har vi de där advokaterna, som utger sig för att vara experter i familjerätt och som inleder varje process med att min klient mår så dåligt så därför kan min klient inte ens sitta i samma rum som motparten. Sedan vet man att denna advokat, jämte andra advokater av en viss typ livnär sig på vidareförmedling av klienter från kvinnojouren m.fl. intresseorganisationer. Då kan alla räkna ut hur extra rörig vårdnadstvisten blir då ett av dessa ombud böjar komma in på barnets sida. Jag kan ändå tycka att det finns en jämvikt i det nuvarande systemet och att detta ändå funkar så gott det går idag.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.