Skip to content

"Ingen rättshjälp till 15-årig flicka - fallet visar att barnkonventionen måste göras till svensk lag"

Foto: Ester Sorri/BO

DEBATT - av Fredrik Malmberg, barnombudsman

 

FN:s kommitté för barnets rättigheter (FN:s barnrättskommitté) har understrukit att för att rättigheterna enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och andra instrument om mänskliga rättigheter ska vara meningsfulla, måste det finnas effektiva rättsmedel till upprättelse vid kränkningar av rättigheterna. Barns särskilda ställning gör det emellertid svårt för dem att få tillgång till rättsmedel vid överträdelser av deras rättigheter, varför staten måste ägna särskild uppmärksamhet åt att säkerställa att det finns förfaranden för barn som är både barnanpassade och effektiva.

Detta innebär, enligt FN:s barnrättskommitté, att det bland annat ska finnas tillgång till barnanpassad information och råd, advokathjälp inklusive stöd för att föra talan i egen sak och tillgång till oberoende förfaranden för att anmäla kränkningar samt tillgång till domstolar med nödvändig rättslig och övrig hjälp.[1]

Ett aktuellt fall belyser tydligt brister i detta avseende. Dagens Juridik skrev den 5 april om att Högsta förvaltningsdomstolen nyligen beslutat att inte meddela prövningstillstånd i ett mål där en 15-årig flicka ansökt om rättshjälp för att kunna betala det juridiska ombud som hjälpt henne att överklaga ett beslut om umgängesbegränsning enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).[2]

Enligt rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas om den sökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt. För att rättshjälp ska kunna beviljas krävs vidare att det med "hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt" är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

I den 15-åriga flickans fall konstaterar förvaltningsrätten att förvaltningsdomstolarnas så kallade materiella processledning och utredningsansvar gör att behovet av juridiskt biträde typiskt sett är mindre i förvaltningsrättsliga mål än i mål vid allmän domstol. Förvaltningsrätten framhåller vidare att frågan om umgängesbegränsning enligt LVU inte är av den arten att omständigheter för att bevilja rättshjälp normalt föreligger.

Enligt förvaltningsrätten är frågan i flickans fall inte så invecklad att den inte ryms inom domstolens egen utredningsskyldighet, varför det inte föreligger skäl att bevilja rättshjälp och varför flickans ansökan ska avslås.[3]

Flickan överklagade beslutet till kammarrätten, som instämmer i förvaltningsrättens bedömning[4], och till Högsta förvaltningsdomstolen som nu alltså har beslutat att inte pröva frågan.

Frågeställningen som aktualiseras i den 15-åriga flickans fall och den slutsats som domstolen kommer fram till riktar ljuset mot en betydligt större problematik i relation till Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen och möjligheterna för barn och unga att utkräva sina rättigheter.

I den kartläggning av barns och ungas klagomöjligheter som Barnombudsmannen genomfört kunde vi konstatera att barns möjligheter att framföra klagomål och få sin sak prövad när deras rättigheter kränks i praktiken är starkt begränsade. Detta eftersom svenska myndigheter många gånger är otillgängliga för barn och inte heller anpassade till barns förutsättningar och behov, exempelvis på grund av bristande bemötande och svårtillgänglig information.[5]

Att det förhåller sig på detta sätt blir också tydligt i fallet med den 15-åriga flickan, som i sitt överklagande till kammarrätten anför till stöd för sin talan att hon inte på egen hand har förmåga att läsa eller förstå innehållet i socialnämndens utredning och beslut eller själv tillvarata sina intressen.

Även om, som beslutet i den 15-åriga flickans fall ger uttryck för, det i förvaltningsrättsliga mål är domstolens ansvar att i enlighet med officialprincipen se till att saken blir tillbörligt utredd och det därigenom ska kunna säkerställas att prövningen vilar på ett fullgott underlag, får konstateras att Sverige brister i sina åtaganden enligt barnkonventionen i fråga om barns och ungas möjligheter att utkräva sina rättigheter. Rätten att klaga på rättighetskränkningar handlar nämligen inte bara om rätten att få sin sak prövad utan tar också sikte på rätten att förstå och kunna vara delaktig i processen utifrån sina egna förutsättningar.

Något som avsevärt försvåras när barnet hänvisas till att på egen hand tillvarata sin rätt i ett förfarande som till övervägande del är skriftligt och bygger på information som inte anpassats till barnets förutsättningar och där barnet saknar möjlighet att få stöd av ett ombud som kan svara på barnets frågor och förklara det som sker.

Det ovanstående och de begränsade möjligheter att bevilja rättshjälp som gäller i förvaltningsrättsliga mål väcker frågan om vilka andra lösningar som måste komma på plats för att Sverige fullt ut ska leva upp till sina åtaganden enligt barnkonventionen i fråga om barns och ungas möjligheter att utkräva sina rättigheter. Många av svaren står att finna i Barnrättighetsutredningens betänkande om hur barnkonventionen ska inkorporeras i svensk rätt.[6]

Inte minst handlar det om just huvudfrågan för utredningen – att barnkonventionen ska göras till svensk lag – vilket skulle innebära att rättigheterna enligt barnkonventionen i egenskap av lag direkt skulle kunna läggas till grund för myndigheters beslut i olika ärenden och därigenom skulle få ett tydligare genomslag i rättstillämpningen i bland annat förvaltningsdomstolarna.

Även om barnkonventionen görs till svensk lag är emellertid en viktig förutsättning för konventionens genomslag i rättstillämpningen också att ett transformeringsarbete fortsätter. I förhållande till den problematik som beskrivits ovan är det några av utredningens förslag som är av särskilt intresse. Bland annat förslaget om att i förvaltningslagen (1986:223) (FL) och förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL) låta införa bestämmelser motsvarande barnkonventionens artikel 3 och 12. Ett förslag som, om det genomförs, får till följd att förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar i betydligt större utsträckning än idag skulle vara tvungna att involvera barnet i processen, exempelvis genom att höra barnet och se till att barnet fått information om processen och sina rättigheter på ett sätt som är anpassat till barnets förutsättningar.

I linje härmed ligger också utredningens förslag att ge myndigheter som är centrala för att säkerställa barnets rättigheter i uppdrag att göra sin verksamhet känd, tillgänglig och anpassad för barn.

Barnrättighetsutredningen föreslår också att det bör utredas om Barnombudsmannen ska ges möjlighet att föra talan för enskilda i fall av särskild betydelse för rättstillämpningen. Det är ett viktigt förslag, men om barnets möjlighet att utkräva sina rättigheter fullt ut ska förverkligas bör ett sådant mandat för Barnombudsmannen inte begränsas till fall av principiellt viktig natur.

Lämpligare vore istället att ge Barnombudsmannen befogenhet att ta emot, utreda och besluta i samtliga ärenden som barn och unga själva anmält till myndigheten. Barnombudsmannen bör också ha möjlighet att företräda enskilda barn i domstol i ärenden som rör kränkningar av barnets rättigheter. Därigenom skulle barn och unga som vänt sig till Barnombudsmannen exempelvis kunna få individuellt stöd vid myndighetskontakter, information om vilka rättigheter barnet har och vilka regler som gäller liksom stöd i att förstå hur ett ärende handläggs. Det skulle innebära att barnet ges större möjlighet att utkräva sina rättigheter och vara delaktig i processen på ett helt annat sätt än idag.

Exemplet med den 15-åriga flickan som belyses i Dagens Juridik är bara ett i raden av många. Barnombudsmannen har de senaste åren lyssnat på barn i samhällsvård, i ankomstboenden, i HVB-hem, särskilda ungdomshem, psykiatrisk tvångsvård, arrest och häkte. Vi har hört barn som har vräkts från sina hem. Barn som utsätts för övergrepp och våld. Barn som utsätts för kränkningar, mobbning och diskriminering. Barn med funktionsnedsättning som vårdas på institution eller får sin utbildning på specialskolor.

Genomgående har barn berättat om hur de saknat kunskap om sina mänskliga rättigheter och att det är svårt för barn att hävda sina grundläggande rättigheter.

Inom kort väntas regeringen överlämna en proposition till riksdagen med förslag om att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. Det är en viktig och efterlängtad milstolpe i arbetet för att förverkliga barnets rättigheter och det är en åtgärd som kommer att ha särskilt stor betydelse för barn i utsatta situationer.

 


[1] FN:s barnrättskommitté, Allmän kommentar nr 5; Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6), 2003, punkt 24.

[2] Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 16 mars 2017 i mål nr 1193-17.

[3] Förvaltningsrätten i Stockholms beslut den 3 februari 2017 i mål nr 1863-17.

[4] Kammarrätten i Stockholms beslut den 14 februari 2017 i mål nr 850-17.

[5] Barnombudsmannen, Barns och ungas klagomöjligheter – Barnombudsmannens kartläggning av barns och ungas möjlighet att framföra klagomål och få sin sak prövad när deras rättigheter kränks, 2016.

[6] SOU 2016:19.

 

 

 

 

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt