Skip to content

"Ingen handel med kränkningsersättningar - bra att HD inte öppnade Pandoras ask"

DEBATT/REPLIK - Robin Enander, jur stud och tidigare ombud i målet, och Christian Postolovski, jur stud, båda vid Umeå universitet

 

Den 18 april meddelade Högsta domstolen dom i mål nr T 462-16 som rörde en överlåtelse av en ännu icke fastställd rätt till kränkningsersättning. HD slog fast att dylika överlåtelser ej är tillåtna.

Domen refererades i Dagens Juridik samma dag (Dagens Juridik 2017-04-18) och två dagar senare skrev Linnea Ragnevi, verksam vid Institutet för juridik och internet (Juridikinstitutet), en debattartikel på Dagens Juridik där hon gjorde gällande att domen var olycklig och till nackdel för offer för kränkningar på nätet (Dagens Juridik 2017-04-20).

Vi delar inte denna uppfattning. Förutom att HD härledde gällande rätt på ett föredömligt sätt så var det bra att domstolen inte öppnade den Pandoras ask som möjligheten till spekulation i kränkningsersättningar rimligen får anses utgöra.

HD:s dom är kortfattad och behandlar inte alla de argument som parterna anfört. Detta är en brist i domskrivningen. Men tolkningen av gällande rätt får ändå anses riktig.

I domskälen tar HD fasta på att hinder mot kvittning föreligger när huvudfordringen avser rätt till ersättning för psykiskt lidande (NJA 1987 s. 746) och att bland annat anspråk på brottsskadeersättning inte får överlåtas (31 § brottsskadelagen).

Analogin till brottsskadelagen är inte så oäven som Linnea Ragnevi låter påskina. Inskränkningen av möjligheten att överlåta anspråk på brottsskadeersättning har inte främst motiverats med att staten agerar mellanhand för den kränkningsersättning som ett brottsoffer är berättigad till. Lagstiftaren betonar istället ersättningens personliga prägel och uttrycker en avsikt att skydda brottsoffret från underprisöverlåtelser och spekulation (prop. 2013/14:94 s. 45 f.).

Vi noterar, utöver vad HD anfört, att det i förarbetena till skadeståndslagen uttalas att det är en överordnad princip att kränkningsersättning ska vara en kompensation för den kränkning som den enskilde utsatts för genom ett brott (prop. 2000/01:68 s. 51).

Ersättningens personliga prägel understryks av att det inte går att ärva icke fastställda ideella skadeståndsanspråk eftersom det skulle ”innebära att man i alltför hög grad kom i konflikt med syftet med det ideella skadeståndet, nämligen att kompensera den skadelidande för det psykiska och fysiska lidande som han eller hon har drabbats av till följd av skadan” (prop. 2000/01:68 s. 60).

Kränkningsersättning utesluts också från bodelning på grund av dess särskilda, personliga anknytning till den skadelidande (prop. 2006/07:32 s. 8).

HD har alltså tolkat gällande rätt på ett sätt som harmonierar med det aktuella ersättningssystemets ändamål. Domslutet är föga förvånande. Möjligheten att överlåta anspråk på kränkningsersättning är därför snarast en politisk fråga. 

Vi är väl medvetna om att samhället ofta står handfallet inför det omfattande näthatet. Men att introducera kränkningsersättningar på marknaden är ingen lösning. Det skulle tvärtom ha en rad mindre smickrande effekter.

Vi är övertygade om att Juridikinstitutet har vällovliga intentioner med sitt ställningstagande. Men det kan inte anses vara av allmänt intresse att det uppstår en marknad där finansiella aktörer ges tillfälle att utnyttja ekonomiskt svaga brottsoffer för att kunna göra sig en god vinst på dessas utsatthet.

Om det är möjligt kan finansbolagen börjar tråla internet och köpa” rätten till kränkningsersättning för att ”stämma i bulk”, som professor Mårten Schultz uttryckte det i Advokaten (2016 nr 9).

Till skillnad från professor Schultz ser vi inte detta som något önskvärt. Kränkningsersättningen skulle då förlora sitt syfte att ge brottsoffret upprättelse för sin utsatthet och istället bli ett medel för lukrativ handel.

Det finns även en annan aspekt som förbisetts i debatten. Kränkningar måste så klart beivras, men det vore menligt för yttrandefriheten på nätet om inkassobolag eller oseriösa aktörer börjar ”tråla" internet för att hitta potentiella kränkningar att profitera på. Dessa bolag skulle kunna köpa rätten till ett flertal påstådda kränkningar till priset av kränkningsersättningen för ett fall.

De skulle ha breda marginaler för att driva även tveksamma ärenden. I värsta fall skulle de kunna sätta i system att skicka ut stora mängder mer eller mindre välgrundade kravbrev i hopp om att juridiskt okunniga ”gärningspersoner” betalar även för tveksamma överträdelser.

I frånvaro av ett överlåtelseförbud av anspråk på kränkningsersättning skulle det uppstå otaliga möjligheter till kreativa profitmaximeringsmetoder som vore menliga för såväl faktiska brottsoffer som rättssäkerheten.

Det här handlar dessutom inte enbart om skadestånd till personer som drabbats av näthat. I frånvaro av ett överlåtelseförbud skulle alltifrån rätten till skadestånd för misshandel och våldtäkt vara öppet för spekulation.

Ytterligare en konsekvens är att det kanske inte längre skulle vara motiverat att undanta kränkningsersättning från bodelning, vilket skulle kunna leda till att ett brottsoffer kan tvingas dela sin ersättning med den person som utsatt hen för brott.

Allt detta sammantaget skulle urholka ersättningens och processens sociala funktion som upprättelse för den utsatte och många brottsoffer skulle få en avsevärt lägre kompensation än vad de är berättigade till.

Vill man stärka brottsoffrets ställning är det bättre att utvidga den enskildes möjligheter att på egen hand tillvarata sin rätt.

Skadeståndsanspråk för förtal och förolämpning på nätet torde regelmässigt kunna handläggas inom ramen för så kallade förenklade tvistemål (FT-mål). I ett FT-mål är kraven på parternas juridiska förkunskaper lägre ställt och brottsoffret kan således företräda sig själv.

Hen slipper också de betydande ekonomiska risker som ett ordinärt tvistemål eller ett enskilt åtal innebär.

Tidigare var ansökningsavgiften för FT-mål 450 kronor. För knappt tre år sedan höjdes avgiften till 900 kronor. I vissa amerikanska delstater är avgiften för att initiera vad som motsvarar ett svenskt FT-mål omkring 100 kronor. En liknande lösning i Sverige vore till större gagn för brottsoffer än att möjliggöra underprisöverlåtelser av och spekulation i rätten till kränkningsersättning.

Låt oss hålla månglarna utanför kränkningsprocessen och istället stärka den enskildes möjligheter till sann upprättelse. 

 

Jävsdeklaration: Robin Enander var ombud för den vinnande parten i underrätterna men frånträdde uppdraget när Högsta domstolen beviljade prövningstillstånd.


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt