Skip to content

"En dom om lojalitetsplikt och företagshemligheter - eller Rogue Nation"

KOMMENTAR - av advokaten Claude D Zacharias

 


1. Inledning
Som vän av gammaldags uppfostran och tillhörande den generation som uppskattar när män håller upp dörren för en kvinna och uppskattande ser på romantiska filmer med chevalereska förtecken blir man allt för ofta förfärad över hur lågt vissa kan sänka sig.

Girigheten och avsaknaden av åtminstone en lägsta nivå av skam skapar dock utrymme för intressanta rättsliga avgöranden såsom Arbetsdomstolens (”AD”) dom 2017-03-01, nr 12/7 mål nr B 128/15 (Dagens Juridik 2017-03-03).

Domen handlar om lojalitetsplikten i anställningsförhållanden.

Det ska genast sägas att domen innehåller flera, för en jurist, spännande men också komplexa juridiska frågeställningar och avvägningar. Redovisningen blir därefter och för en lekman kan innehållet därför kännas plågsamt torrt och kanske till och med långrandigt.

Författaren rekommenderar därför dem som känner sig manade att först läsa inledningen av artikeln för att därefter övergå direkt till den avslutande kommentaren i slutet av artikeln.

Kvarstår intresset, kvarstår resten av artikeln.

2. Bakgrund
Två anställda i ett företag startade ett nytt, och med deras arbetsgivare konkurrerande, företag. Innan de sa upp sig från sina anställningar kopierade de arbetsgivarens databaser avseende vissa kontaktuppgifter och tog med sig till sitt nystartade företag.

Databaserna hade byggts upp från grunden sedan 2010 utifrån de kontaktuppgifter som det skadelidande företaget då hade tillgång till. Det var alltså ingen vidareutveckling av någon befintlig köpt databas.

Fyra av databaserna var geografiskt indelade. Fyra av databaserna innehöll kontaktuppgifter till läkare och den femte databasen innehöll kontaktuppgifter till 6 500 konsumenter som deltagit eller hade anmält att de önskade delta i marknadsundersökningar.

Den datafil som omfattas av målet innehöll samma uppgifter som en av databaserna med samma namn. Databaserna användes som en del av förberedelserna för att offerera uppdrag. Databaserna uppdaterades kontinuerligt med tillkommande uppgifter som man fick fram i samband med utförandet av de olika uppdragen.

Verksamheten i det skadelidande företaget hade inte kunnat bedrivas utan dessa databaser.

Kring årsskiftet 2010/2011, när händelseförloppet i målet tog sin början, innehöll de fem databaserna sammanlagt kontaktuppgifter till 178 500 personer, dett vill säga läkare, sjukvårdspersonal och konsumenter.

Innehållet i databaserna skyddades på olika sätt. Lokalerna var låsta. Alla anställda stämplade in och ut med en stämpelklocka. Medarbetarna loggade in i databaserna med individuella användarnamn. Databaserna var även lösenordskyddade. Alla medarbetare undertecknade sekretessavtal. Det fanns sekretessboxar, där allt utskrivet material som rörde projekten (inklusive Excel-listor med kontaktuppgifter) skulle slängas.

Skaparen av databaserna hade också valt att dela upp strukturen på ett sådant sätt att själva datafilen var fyrdelad och gömd i undermappar. Kontaktuppgifterna och källkoden förvarades inte på samma ställe.

Arbetet med att uppdatera och expandera databaserna var tidsödande och kostsamt. Det hade tagit tolv år, vid målets inledande, för det skadelidande företaget att sammanställa uppgifterna.

De frågor som därvid kom att prövas av AD var bland annat.:

  1. om arbetstagarna och det nya företaget brutit mot upphovsrättslagen,
  2. om tillämpligheten av den så kallade företagshemlighetslagen,
  3. om tillämpligheten av lojalitetsplikten i anställningsförhållanden, samt
  4. beräkningen av det ekonomiska skadeståndet.

3. Rättslig reglering
De rättsområden och rättsliga regleringar i övrigt som aktualiseras i detta mål, är omfattande och till stora dela komplexa. Redovisningen i det följande gör därför ingalunda anspråk på att vara uttömmande. I stället stannar målsättningen inom ramen för denna artikel vid att översiktligt ge läsaren en fingervisning över de rättsliga ramarna.

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (”URL”)
Om ett verk har en viss så kallad verkshöjd skyddas verket av upphovsrätt, enligt 1 kap. 1 § URL. Enligt EU-direktivet om rättsligt skydd för databaser, 95/9/EG (”databasdirektivet”),[1] ska databaser, som utgör verk på grund av det sätt på vilket innehållet har valts ut eller arrangerats, ha ett upphovsrättsligt skydd som sådana.[2] 

Därutöver föreskriver databasdirektivet att ett särskilt skydd ska ges under 15 år åt producenter som visar att en kvantitets- eller kvalitetsmässigt sett väsentlig insats har gjorts i investering, anskaffning, granskning eller presentation av materialet i en databas; detta skydd ska gälla mot att utdrag eller återanvändning sker av hela eller en väsentlig del av basens innehåll (så kallat sui generis-skydd eller en ”rätt av sitt eget slag”).[3] 

1 kap. 1 § URL lyder:

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är

  1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
  2. datorprogram,
  3. musikaliskt eller sceniskt verk,
  4. filmverk,
  5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
  6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
  7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.

Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Vad som i denna lag sägs om datorprogram skall i tillämpliga delar gälla även förberedande designmaterial för datorprogram.

Punkten 1 ”en skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal”, omfattar i första hand vad som dagligdags hänförs till skönlitteratur. Verket behöver inte föreligga i form av vanliga bokstäver eller skrivtecken. Det kan också finnas i en databas eller på annat sätt.

1 kap. 1 § URL är förhållandevis uttömmande och det är därför vanligt förekommande att skydd inte erhålls enligt kraven på verkshöjd enligt URL.

En sammanställning görs vanligen efter enkla principer och utförs rent rutinmässigt men representerar ändå ett betydande värde med hänsyn till det arbete och de kostnader som har lagts ner i insamlandet och anordnandet av materialet. Detta skyddsbehov tillgodoses genom katalogskyddet i 5 kap. 49 § URL.

Vill man göra det enkelt för sig, kan man se bestämmelsen som en ”slaskparagraf”. För att skydd ska gälla enligt bestämmelsen ska det dock vara fråga om arbeten av ”större omfattning”.[4]

Den andra typen av alster som omfattas av 1 kap. 1 § URL är sådana alster som är ”resultatet av en väsentlig investering” och som, såsom ovan redovisats, också motsvarar formuleringen i databasdirektivets Artikel 7 punkten 1.

Skyddet gäller i båda de nämnda situationerna sammanställningen som sådan och inte den information som ingår i den. Investeringen kan vara antingen kvantitativt väsentlig, det vill säga synnerligen tids- eller penningkrävande, eller också kvalitativt sett väsentlig, det vill säga exempelvis krävt betydande insatser för urval och sammanställning av materialet.

I 5 kap. 49 § URL, som handlar om det s.k. katalogskyddet, föreskrivs i tillämpliga delar:[5]

Den som har framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet av en väsentlig investering har uteslutande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för allmänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgängligt för allmänheten.

Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter (”FHL”)
Den som uppsåtligen olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet gör sig skyldig till för företagsspioneri enligt 3 § FHL. I enlighet med 1 § FHL skyddas information om affärs- eller driftförhållanden i en affärsverksamhet som - om den kommer till allmänhetens kännedom - är ägnat att medföra skada för affärsverksamheten i konkurrenshänseende.

Den skyddsvärda informationen behöver inte ha dokumenterats på något särskilt vis men kan till exempel omfatta såväl sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, men även enskilda personers kännedom om ett visst förhållande.

Förutsättningarna för att en företagshemlighet ska föreligga är alltså att:

  • det ska gälla information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse,
  • informationen ska hållas hemlig av näringsidkaren, samt
  • ett röjande av informationen ska vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren.

Det krävs uppsåt eller vårdslöshet vilket betyder att den som i god tro röjer en företagshemlighet, inte gör sig skyldig till företagsspioneri enligt FHL.

Uttrycket information har i detta sammanhang samma betydelse som i allmänt språkbruk och fungerar som en neutral samlingsbeteckning för uppgifter, kunskaper och vetande av vilket slag som helst. I begreppet ryms således alla typer av uppgifter oberoende av om dessa är enkla och okomplicerade eller unika, komplexa eller på annat sätt kvalificerade.

Med affärsverksamhet eller som lagen föreskriver, näringsidkare, avses varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej.[6] Det innebär att även ”t. ex. Tele- eller Postverket, är näringsidkare i lagens bemärkelse.

I motiven framhålls bland annat:

[...] en gräns måste emellertid dras mellan sådan information om affärs- och driftförhållanden som finns i näringsidkarens rörelse och vad som kan klassas som personlig skicklighet, erfarenhet och kunskap hos någon som är anställd i näringsverksamheten. Denna gräns kan visserligen mera sällan förväntas bli av praktisk betydelse. Principen bör vara att information som vem som helst med adekvat utbildning kan omsätta i praktiskt resultat bör anses som information i näringsidkarens rörelse. Är emellertid informationen knuten till individen, så att den inte genom en instruktion eller anvisning kan överflyttas till någon annan, bör den anses vara av personlig art och således inte ingå i näringsidkarens rörelse […] utredningens betänkande s. 373). För att information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse skall kunna vara en företagshemlighet krävs att näringsidkaren håller informationen hemlig. Detta får inte förstås som ett krav på ett absolut hemlighållande. I själva verket torde sådan information som det här är fråga om vara känd av flera. I uttrycket hemlig ligger att informationen inte får vara tillgänglig för envar som kan ha ett intresse av att ta del av den. Hemlighållandet har således en relativ innebörd.[7]

Beträffande skaderekvisitet krävs inte att skada verkligen uppkommit i det enskilda fallet. Det räcker att situationen är sådan att röjandet typiskt sett är av beskaffenhet att det medför skada.[8] 

I 36 kap. 6 § rättegångsbalken (”RB”) finns en straffrättslig regel rörande vittnen som inte behöver yttra sig om yrkeshemlighet. Den praktiska innebörden av uttrycket yrkeshemlighet torde många gånger sammanfalla med uttrycket företagshemlighet. Enligt motiven är på grund av skaderekvisitet, som inte aktualiseras i 36 kap. 6 § RB, regleringen i FHL, rent faktiskt mer inskränkt.[9]

Lojalitetsplikten i anställningsförhållanden
Lojalitetsplikten är inte uttryckligen föreskriven i någon lag som sådan, utan en rättslig princip som utbildats genom åren i praxis och doktrin något som också framgår av AD:s dom där domstolen uttalar bl.a.:[10]

Som arbetsdomstolen tidigare har uttalat är det oomtvistligt att en anställd i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet, om han medan anställningen består driver med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet (se bl.a. domen 1977 nr 118).

Tingsrätten, i förevarande mål, förklarade principen måhända något tydligare:

 […] de sekretessavtal de undertecknade inte är otydliga eller svåra att förstå. Det har dessutom ålegat dem att för det fall de varit osäkra på vad avtalen betydde ta reda på det genom att fråga sin arbetsgivare. Samtliga har i förhör uppgett att det inte ställt några sådana frågor. [De anställda] har under sina respektive anställningar förberett en med [arbetsgivaren] direkt konkurrerande verksamhet. Det framgår bland annat av den affärsplan de tagit fram i februari 2011, enligt vilken de också redan etablerat kontakt med potentiella kunder. De hade vidare vid samma tidpunkt kontakt med Almi Företagspartner AB. De bildade och registrerade [sitt eget konkurrerande företag] i mars 2011 samt tillträdde i ledande positioner i företaget vid samma tidpunkt. Genom [de anställdas] egna uppgifter har det framkommit att verksamheten var i full gång dagen efter att de hade slutat sina anställningar hos [arbetsgivaren] och att [deras eget konkurrerande företag] erhöll sitt första uppdrag några dagar senare. Tingsrätten menar att det är uppenbart att deras agerande inneburit ett brott mot den allmänna lojalitetsplikt som gäller i ett anställningsförhållande.

Skadeståndsberäkningen
I FHL regleras skadeståndsfrågorna i 5-9 §§. I lagens 10 § finns en preklusionsregel innebärande att talan om skadestånd endast får avse skada som uppkommit under de fem senaste åren innan talan väcktes. Det som föreskrivs är att den skadevållande kort och gott ska ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

I 9 § FHL föreskrivs att en intresseavvägning ska göras och om det är skäligt kan till och med skadeståndet sättas ned eller helt falla bort. Tanken är således att den skada som har uppkommit genom angreppet ska ersättas.

Regleringen är reparativ och det är den skadelidande som har bevisbördan för skadans omfattning.[11] 

I motiven till lagen uttalas bland annat:

”[o] den skadelidande näringsidkaren allmänt sett befinner sig i underläge gentemot den som obehörigen utnyttjar företagshemligheten, är detta en omständighet som bör beaktas vid bestämmandet av skadeståndet. Det kan t. ex. vara fråga om ett större företag som har utnyttjat en företagshemlighet hos ett litet företag med små ekonomiska resurser och för vilket företagshemligheten är av avgörande betydelse för konkurrenssituationen. Det kan i sådana fall vara vanskligt att bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. Skadeståndet bör då kunna påverkas av andra faktorer såsom skadevållarens vinst. Oftast torde det vara lättare att utreda skadevållarens vinst än att beräkna det skadelidande företagets uteblivna vinst. Och skulle det inte vara möjligt att visa omfattningen av skadevållarens vinst kan det finnas anledning att beakta den omsättning som denne har haft t.ex. vid försäljning av en produkt som har anknytning till den aktuella företagshemligheten.”[12]

Skadestånd med stöd av URL regleras i 7 kap. 54 och 57 §§. I 7 kap. 54 § URL föreskrivs poster som är ersättningsgilla, eller rätteligen som ska beaktas vid skadeståndets bestämmande nämligen:

  • utebliven vinst,
  • vinst som den som har begått intrånget eller överträdelsen har gjort,
  • skada på verkets anseende,
  • ideell skada, och
  • upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås.

Naturligtvis kan en skadelidande alltid luta sig mot bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) samt allmänna kontraktsrättsliga principer. Men man ska hålla i minnet att det i 1 kap. 1 § skadeståndslagen, föreskrivs att skadeståndslagen är subsidiär i förhållande till speciallagstiftning.

3. Arbetsdomstolens dom
Såväl tingsrätten som prövade målet i första instans, som AD drog samma slutsatser av de anställdas agerande:[13]

[…] nämligen att det inte går att dra någon annan slutsats än att det var [databasen respektive datafilen] som påträffades hos [de anställda/deras nya företag] vid intrångsundersökningen i november 2011. Även såvitt avser frågan om hur materialet hamnat hos [de anställda/deras nya företag], ansluter sig Arbetsdomstolen till de slutsatser som tingsrätten dragit. Det kan redan i detta sammanhang nämnas, att [de anställda/deras nya företags] förklaring till hur uppgifterna kunnat hamna hos [de anställda/deras nya företag] nämligen att de anlänt, från okända avsändare, i epostmeddelanden […] samt i ett postat USB-minne den 10 oktober samma år – inte förtjänar tilltro. I målet har, enligt Arbetsdomstolens mening, inte framkommit någon annan rimlig förklaring till varför materialet hamnat hos [de anställda/deras nya företag], än att så har skett genom att [de anställda] gemensamt och i samförstånd planerat och utfört, eller låtit utföra, överföringen av databaserna och [datafilen] till [de anställda/deras nya företag] med syfte att uppgifterna skulle komma till användning i dess verksamhet.

Eftersom AD ansluter sig till tingsrättens bedömning såvitt avser frågan om hur materialet hamnat hos de anställda/deras nya företag, är det motiverat att också kort redovisa tingsrättens bedömning. Tingsrätten konstaterade att någon måste ha kopierat databaserna och datafilen för att dessa skulle ha kunnat föras över till de anställda/deras nya företag.

Tingsrätten konstaterade vidare att materialet hos de anställda/deras nya företag var identiskt med vad som fanns hos det skadelidande företaget. Härutöver kunde inte de anställda/deras nya företag lämna någon förklaring till varför databaserna och datafilen fanns hos de anställda/deras nya företag.

Dessutom framgick det av resultatet från en genomförd intrångsundersökning tillsammans med det jämförelsematerial som åberopats att datafilen återfanns på ett USB-minne i en dator hos de anställda/deras nya företag. Tingsrätten framhöll också att det dessutom framgick. Tingsrättens slutsats blev därför att de anställda/deras nya företag kopierat dessa för att kunna använda sig av innehållet i databaser och datafiler, antingen själva eller genom att låta någon annan göra det, samt fört över uppgifterna till de anställdas nya företag.

Tingsrätten uttalar bl.a.:

Mångfaldiganderätten i 2 § URL är mycket vidsträckt och omfattar alla former av permanent eller tillfälligt skapande. Lagring av ett verk i en dator utgör framställning av ett exemplar av verket och ett nytt exemplar av ett dokument eller en fil skapas i samband med att det laddas ned på till exempel ett USB-minne eller bifogas ett epostmeddelande. Det innebär att Svarandena har framställt exemplar av databaserna och [datafilen] redan genom att flytta dem till hos [de anställda/deras nya företag].

Men för att återgå till ADs bedömning och då beträffande frågan om det upphovsrättsliga skyddet, anför AD bland annat följande:

Oberoende av om en databas utgör ett upphovsrättsligt skyddat verk enligt 1 § upphovsrättslagen, kan databasen omfattas av det s.k. katalogskyddet i 49 § samma lag. […] En förutsättning för ett sådant skydd är att anskaffning, granskning eller presentation av den data (information) som ingår i databasen i kvalitets- eller kvantitetsmässigt hänseende utgör en väsentlig investering. Syftet med sui generis-skyddet i direktivet är, enligt EU-domstolens praxis, att främja upprättande av system för lagring och behandling av befintliga uppgifter och inte att främja skapande av uppgifter som senare kan samlas i en databas. Begreppet ”väsentlig investering” syftar därför på de resurser som läggs ned på att upprätta själva databasen, dvs. att söka befintliga uppgifter och att samla dem i databasen. I detta ingår att ordna uppgifterna systematiskt eller metodiskt i databasen, att tillse att dessa är individuellt tillgängliga och att kontrollera att de är korrekta under hela den tid som databasen är i drift. Däremot beaktas inte resurser som läggs ned på själva skapandet av uppgifterna. Ordalydelsen i 49 § upphovsrättslagen tycks ha ett vidare tillämpningsområde än artikel 7.1 i databasdirektivet i fråga om vilka databaser som skyddas.

[…]

Genom bl.a. [den muntliga bevisningen] har framkommit att kontaktuppgifter ur databaserna kunde läggas till grund för samlade mejlutskick. […] Enligt Arbetsdomstolens mening utgör det arbete som lagts ned på att anskaffa, granska eller presentera den information som ingår i [det skadelidande företagets] databaser i kvalitets- eller kvantitetsmässigt hänseende en väsentlig investering. Databaserna omfattas därför av sui generis-skyddet i databasdirektivet och därmed av skyddet i 49 § upphovsrättslagen.

AD kom därmed fram till att de anställda/deras nya företag gjort intrång i det skadelidande företagets katalogskydd enligt 49 § upphovsrättslagen. Beträffande frågan om tillämpligheten av FHL konstaterade AD bland annat:

Arbetsdomstolen instämmer i tingsrättens bedömning att databaserna och datafilen utgjort [det skadelidande företagets] företagshemligheter och att [de anställda/deras nya företag] måste ha förstått det. I målet är, bl.a. genom [den muntliga bevisningen] utrett att [de anställda] använt databaserna och datafilen i [de anställdas nya företags] verksamhet sedan de slutat sina anställningar hos [det skadelidande företaget]. [De anställdas/deras nya företagets] hantering av materialet innefattar således att de obehörigen röjt [det skadelidande företagets] företagshemligheter, som de fått del av i sina anställningar hos [det skadelidande företaget], under sådana förhållanden att de insåg eller borde ha insett att de inte fick avslöja dessa, samt att [de anställdas/deras nya företaget], med vetskap om att företagshemligheterna angripits i strid med företagshemlighetslagen, utnyttjat dessa. Agerandena har skett uppsåtligen.

Beträffande de anställdas lojalitetsplikt uttalar AD bland annat:

En anställd, som under sin anställningstid bedriver verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens, bryter i allmänhet på ett allvarligt sätt mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet. Redan planer på eller förberedelser för sådan verksamhet kan under vissa omständigheter vara ett brott mot lojalitetskravet (se t.ex. AD 1982 nr 42 och AD 1993 nr 12). Arbetsdomstolen finner, i likhet med tingsrätten, utrett att [de anställda] under pågående anställning förberett och startat ett företag som skulle bedriva en med [det skadelidande företaget] konkurrerade verksamhet. De har därigenom åsidosatt lojalitetsplikten enligt sina anställningsavtal. Deras handlande får anses ha varit ägnat att orsaka [det skadelidande företaget] skada.

När det sedan gällde skadeståndet konstaterades att det skadeståndsgrundande intrånget som skett inte omfattades av skadeståndslagen då intrånget inte skett i tjänsten, varvid AD hänvisade till dels 4 kap. 1 § skadeståndslagen, dels AD 2003 nr 84. Därvid handlade ersättningens bestämmande om att tillämpa såväl URL som FHL.

Beträffande URL uttalar AD bland annat:

Av 54 § upphovsrättslagen framgår att den som i strid mot upphovsrättslagen utnyttjar ett verk ska betala skälig ersättning för utnyttjandet till upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare. Vidare framgår det av bestämmelsen att om det sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska ersättning även betalas för den ytterligare skada som intrånget eller överträdelsen har medfört. När ersättningens storlek bestäms ska, enligt samma bestämmelse, hänsyn särskilt tas till bl.a. utebliven vinst och vinst som den som har begått intrånget eller överträdelsen har gjort.

[…]

Av förarbetena, prop. 2008/09:67 s. 270 f. till bestämmelsen framgår bl.a. följande. Uppräkningen av de kriterier som särskilt ska beaktas vid skadeberäkningen är endast exemplifierande och även andra omständigheter kan, komma i fråga. Den skadelidande ska ha rätt till full ersättning för utnyttjandet av upphovsrätten och den ytterligare skada som intrånget i övrigt har medfört. Det åligger fortfarande den skadelidande att styrka skadans omfattning. I de fall han eller hon inte alls eller endast med svårighet kan förebringa full bevisning, får liksom hittills en skälighetsbedömning göras enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Skadan kan ibland beräknas utifrån intrångsgörarens vinst. I många fall torde det nämligen vara lättare att ta fram bevisning om dennes vinst än om den egna uteblivna försäljningen. Detta är ett relevant sätt att beräkna skadan men det innebär inte att man kan kompenseras för mer än den faktiska skadan.

AD uttalar vidare beträffande skadestånd enligt FHL bland annat:

Det framgår av förarbetena (prop. 1987/88:155 s. 49 f. Och NJA II 1990 s. 605 f.) att utgångspunkten vid bestämmande av skadestånd är att den skada som har uppkommit genom angreppet på en företagshemlighet ska ersättas och att det enligt allmänna bevisregler ankommer på den skadelidande att visa skadans storlek. […] En riktpunkt bör vara att skadeståndet inte får bli så lågt att det blir ekonomiskt lönsammare att obehörigen utnyttja någon annans företagshemlighet än att på ett legitimt sätt förvärva hemligheten. I en del fall, sägs det vidare i förarbetena, kan det vara vanskligt att bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. Skadeståndet bör då kunna påverkas av andra faktorer, såsom skadevållarens vinst. I rättsfallet NJA 1998 s. 633 […] fann domstolen att skadeståndsberäkningen fick ske med utgångspunkt i de kostnader som bolaget hade lagt ned på hemligheten. I den mån organisationen vid sitt utnyttjande av hemligheten hade sparat in motsvarande kostnader fick de anses ersättningsgilla.

Såsom redovisats ansåg AD att det inte var aktuellt med något allmänt skadestånd med stöd av skadeståndslagen, mot de anställda, på grund av brott mot deras anställningsavtal, utöver vad som slutligen dömdes ut med stöd av URL och FHL. Med detta avses att då intrånget inte skett i tjänsten så förelåg, oaktat ett lojalitetsbrott, inte ett skadeståndsgrundande brott på grund av anställningarna som sådana. AD uttalar bl.a. att ”[d]e skadeståndsregler som kan komma i fråga är de som återfinns i skadeståndslagen eller som följer av allmänna avtalsrättsliga principer. Skadeståndslagens regler är, som nämnts ovan, tillämpliga när inte annat följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (se 1 kap. 1 §).”

Till grund för beräkningen av det ekonomiska skadeståndet hade åberopats dels utredning om såväl investeringskostnader och kostnadsbesparing som utebliven vinst eller uteblivet täckningsbidrag. Därvid hade förordats en beräkningsmetod som utgår från investeringskostnaderna för det skadelidande företaget att ta fram databaserna och kostnadsbesparingen hos de anställdas företag för utnyttjandet av dessa.

AD uttalar därvid bland annat:

Enligt Arbetsdomstolens mening får beräkningen av utebliven vinst eller uteblivet täckningsbidrag anses bygga på alltför många osäkra faktorer för att kunna läggas till grund för en beräkning av det ekonomiska skadeståndet. Skadeståndsberäkningen får i stället ske med utgångspunkt i de kostnader som [det skadelidande företaget] har lagt ner på databaserna, i den mån klagandena vid de obehöriga angreppen och de obehöriga intrången sparat in motsvarande kostnader.

Inom ramen för denna artikel tjänar det inget syfte att i detalj redovisa beräkningarna men det förtjänas att nämnas att beträffande skadegörarens teoretiska besparingar lades som omständigheter till grund för beräkningarna, bland annat timmar och tänkt arbetstid för att skapa databaserna baserat på antalet anställda och vad det motsvarade i årsarbetskrafter.

Som läsaren mycket väl förstår blev det förhållandevis komplicerade resonemang.

AD uttalar bland annat:

Enligt Arbetsdomstolens mening går det av utredningen inte att dra någon säker slutsats om hur mycket [det skadegörande företaget] sparat in på grund av de obehöriga angreppen och intrången. Sammanfattningsvis får skadeståndet därför med stöd av regeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskattas till ett skäligt belopp.

AD dömde ut 3 000 000 kronor såsom en skälig ersättning i enlighet med det nu redovisade. Men utöver detta prövades också om ytterligare ersättning skulle utgå i form av allmänt eller ideellt skadestånd.

AD uttalar bland annat:

Även vid brott mot företagshemlighetslagen och upphovsrättslagen kan ett ideellt skadestånd utgå. Inom arbetsrätten brukar det kallas allmänt skadestånd (se AD 2011 nr 11). Vid bestämmande av skadestånd enligt 7 och 8 §§ företagshemlighetslagen för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet, ska enligt 9 § hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse alltså ideellt eller allmänt skadestånd. När skadestånd bestäms enligt 54 § upphovsrättslagen ska hänsyn tas även till skada på verkets anseende, ideell skada och upphovsmannens eller rättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås. […] Arbetsdomstolen […] fastställer detta till 1 000 000 kr.

4. Avslutande kommentarer
När människor börjar en anställning hos någon uppkommer också en lojalitetsplikt. Lojalitetspliktens omfattning måste naturligen präglas av anställningens karaktär men också innehåll.

I de fall anställningen, till exempel på en advokatbyrå, omfattar hanteringen av sekretessbelagda uppgifter är kraven högre på advokatbyråns medarbetare än vad som sannolikt är fallet med en svetsare på ett båtvarv.

I det aktuella fallet hade de berörda anställda dessutom skrivit på sekretessavtal vilket ökar kraven.[14] 

Var gränserna går beror mycket på omständigheterna i varje enskilt fall och då det handlar om en sorts handlingsplikt är det svårt att ange några generella gränser eller förhållningsregler. Men det finns ändå någon form av nedersta gräns som man inte behöver tolerera.

Även i affärssammanhang, mellan juridiska personer, gäller en form av lojalitetsplikt.

I avgörandet NJA 2005 s. 608, handlade det om ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar mellan kommersiella aktörer. HD uttalar i det målet bland annat:[15]

De sakförhållanden som hovrätten har funnit utredda i målet innebär att [F] har handlat i samförstånd med [L] när [M] svikligen har förletts till att ingå ett avtal som [M] inte skulle ha ingått om [M] känt till [L och F]. Sveket har fullföljts genom åtgärder i strid med villkoren i avtalet som har lett till att [F] har kommit över [Ms] lokal och kunnat driva en hamburgerrestaurang där till skada för [M]. […] Tvärtom framstår detta som kvalificerat otillbörligt; som hovrätten har uttalat utgör [Fs] handlande ett tydligt avsteg från vad som måste krävas av en kommersiell aktör.

Det finns således en lägsta nivå för hur personer förväntas förhålla sig till varandra, vare sig det nu handlar om kommersiella förhållanden eller anställningsförhållanden. För dem som vill tänja på gränserna, och som hyser en mer liberal hållning till frågan om vad som är ”kvalificerat otillbörligt” eller illojalt, handlar det om gränsdragningsfrågor som för de flesta andra är självklara.

I det aktuella AD-avgörandet hade de anställda pågående anställningar och trots sekretessavtal, kopierat själva grunden för arbetsgivarens verksamhet och sedan konkurrerat med arbetsgivaren genom sitt nystartade företag.

Många år av investerad arbetstid och pengar m.m. togs helt enkelt av de anställda som därmed utan några större kostnader eller personella resurser kunde sätta igång med en från första dagen vinstgenererande verksamhet. Detta ansågs illojalt eller, för att använda sig av HD:s uttryckssätt i avgörandet ovan, de anställdas agerande var kvalificerat illojalt. De gick klart över gränsen och det stod dem dyrt.

Databaser som består av kontaktuppgifter m.m. kan, beroende på deras verkshöjd omfattas av upphovsrätt men i under alla förhållanden av databasskyddsdirektivet och katalogskyddet om innehållet har valts ut eller arrangerats på ett tillräckligt kvalificerat sätt eller beror på att en kvantitets- eller kvalitetsmässigt sett väsentlig insats har gjorts i investering, anskaffning, granskning eller presentation av materialet. Det sistnämnda leder till ett så kallat ”rätt av sitt eget slag”. 

En intressant ”twist” finns i domen rörande tillämpningen av katalogskyddet i 5 kap. 49 § URL, i förhållande till databasskyddsdirektivet. AD skriver nämligen att ordalydelsen i 49 § URL till synes medger ett större tillämpningsområde än vad databasdirektivets Artikel 7.1, medger.

AD menar med hänvisning till AD 2015 nr 39, att sui-generis-skyddet inte, inom ramen för EU-rätten, får ges en vidare tillämpning och därför skulle, teoretiskt i vart fall, 49 § URL strida mot databasdirektivet.

I förevarande mål kom den frågan dock inte att ställas på sin spets eftersom AD kommer fram till att ”[d]atabaserna omfattas […] av sui generis-skyddet i databasdirektivet och därmed av skyddet i 49 § upphovsrättslagen”.

Härutöver konstaterades att ett brott begåtts, nämligen företagsspioneri. Enligt 4 § FHL kan en förövare dömas till olovlig befattning med företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. I detta fall blev påföljden ett med de anställdas konkurrerande företag solidariskt skadeståndsansvar om 4 000 000 kronor.

I ljuset av uppsåtet och därmed hur grovt brottet var, måste man fråga sig om den här typen av i det närmaste svek, inte borde bli föremål för allmänt åtal.[16] Lika självklart som arbetstagare har rätt till olika förmåner och hänsynstaganden enligt olika lagar - till exempel anställningsskyddslagen eller arbetsmiljölagen eller medbestämmandelagen - lika självklart måste skyddet av företagens affärshemligheter och äganderätten i övrigt vara.

Hur ska arbetsgivare annars kunna skydda sig, vilja investera eller anställa personal, kan man fråga sig.

En annan aspekt är god ton och respekt för varandra. Är detta något som hör till en svunnen tid av god uppfostran och till en tid då man skilde på mitt och ditt och försökte hålla en tydlig rågång mellan rätt och fel? När detta saknas och Mammon tillåts sticka fram sitt fula tryne på det sätt som redovisats ovan, då riskerar hela vår samhällsstruktur att falla samman.

Detta får författaren att tänka på ”Land skola byggas med lag och ej med våldsgärningar. Ty då går det landen väl, när lagen följes.”[17]

Hur som helst blev såväl upphovsrättslagen som företagshemlighetslagen tillämplig och därmed också två lagars skadeståndsrättsliga regleringar.

AD:s resonemang visar dock på, och det är inte sällan ett generellt problem inom den svenska skadeståndsrätten, svårigheterna att styrka sin påstådda skada. Beräkningar på utebliven vinst är hypotetiska och att i efterhand, i förevarande fall, räkna på årsheltidsanställningar (personalkostnader) och annat låter sig kanske inte göras utan vidare.

Beräkningar på hur mycket det skadegörande företaget tjänat på att, så att säga, hoppa över tolv år av investeringar, uppföljningar, vidareutveckling osv. är naturligtvis lika svårt det. Även om viss bevislättnad måste accepteras slutar det sannolikt, som i förevarande fall, med en skälighetsbedömning i enlighet med 35 kap. 5 § RB.

Det drabbade företaget hade yrkat bland annat skadestånd med omkring 13 000 000 kronor.

Författaren menar att förövarna sannolikt ska vara tacksamma för domstolarnas försiktiga tillämpning av 35 kap. 5 § RB.

Men författaren vill också avsluta med att den svenska skadeståndsrätten är njugg när det gäller att döma ut ordentliga skadestånd vilket är kontraproduktivt. I målet framkommer nämligen bland annat att det tog det drabbade företaget sex år att nå den omsättning som det konkurrerande och skadegörande företaget nådde redan under sitt första verksamhetsår, knappt 4 000 000 kronor.

Förenklat ökade omsättningen på kort tid till slutligen, innan det rättsliga maskineriet slog till, en omsättning om 5 400 000 kronor och ett resultat om 560 000 kronor.

 

____________________________

[1] http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31996L0009:SV:HTML.

[2] Se NJA 1995 s. 256 som handlade om en systematiskt uppställd katalog innehållande elbranschens s.k. nummerbank. Högsta domstolen ansåg att skydd förelåg enligt 1 § upphovsrättslagen. Nummerbanken innehöll i en databas uppgifter om ungefär 118 000 artiklar där varje artikel fått ett eget unikt sjusiffrigt nummer enligt ett logiskt system. Numret medgav en snabb identifikation av artikeln i fråga och av numret kunde utläsas artikelslaget, dess egenskaper, exempelvis strömstyrkan, och vem som varit leverantör. Artiklarna hade i banken förts samman i listor och såväl artikelnumren inom varje lista som listornas inbördes ordning var uttryck för en viss systematik och ett visst system.

[3] Se Artikel 7 punkten 1. ”Medlemsstaterna skall tillerkänna en databasproducent som vid anskaffning, granskning eller presentation visar sig innehålla en kvantitets- eller kvalitetsmässigt sett väsentlig investering, rätten att förbjuda utdrag och/eller återanvändning av hela eller en kvalitativt eller kvantitativt sett väsentlig del av databasens innehåll.”

[4] Se NJA II 1961 s. 322.

[5] Det finns ett andra och tredje stycke som författaren dock exkluderat då dessa saknar betydelse för framställningen.

[6] Se Prop. 1987/88:155 s. 34.

[7] Se Prop. 1987/88:155 s. 35.

[8] Se Prop. 1987/88:155 s. 36.

[9] Se Prop. 1987/88:155 s. 37. Jfr kommentaren till 36:6 RB [Zeteo, kommentaren till nämnda lagrum, 2017-03-07] där det bl.a. anförs ”Den i 1990 års lag intagna definitionen på begreppet företagshemlighet torde i allt väsentligt överensstämma med begreppet yrkeshemlighet enligt 1931 års lag. Enligt rättsfallet NJA 1995 s. 347 har begreppet företagshemlighet i vart fall inte en vidare innebörd än uttrycket yrkeshemlighet (jfr prop. 1987/88:155 samt Heuman i Juridisk Tidskrift 1989/90 s. 40 och 1995/96 s. 449; Christina Helgesson menar i SvJT 1997 s. 35 att begreppet företagshemlighet ursprungligen var mera vidsträckt). Lagen om företagshemligheter ger skydd för sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han eller hon konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens. Detta kommer till uttryck bl.a. genom ett krav på att en företagshemlighet ska avse information som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande skulle vara ägnat att medföra skada för honom eller henne i konkurrenshänseende. I detta ligger enligt HD att hemligheten ska ha ett ekonomiskt värde för näringsidkaren (se rättsfallet NJA 1992 s. 307).”

[10] ADs dom 1998-06-17, AD 80/1998, mål nr B-75-1997.

[11] Se Prop. 1987/88:155 sida 49.

[12] Se Prop. 1987/88:155 sida 49 f.

[13] ADs dom kan inte överklagas.

[14] Under senare år har det framhållits att anställda, inte minst offentliganställda, har en stark yttrandefrihet och kritikerrätt. Whistleblowing talas det också om i dessa sammanhang. Susanne Fransson har skrivit om detta utifrån det arbetsrättsliga perspektivet i sin bok ”Yttrandefrihet och whistleblowing, Om gränserna för anställdas kritikrätt, Premiss förlag, 2013. I sin sammanfattande skriver Fransson bl.a.: ”Lojalitetsplikten bygger också på arbetsgivarens prerogativ och ytterst handlar det om ytterligare en mänsklig grundrättighet, nämligen äganderätten."

[15] Se även professor Håkan Anderssons analys av HDs avgörande i PointLex, 2005-10-10.

[16] När polis eller åklagare får reda på att ett brott har skett är de skyldiga att utreda brottet, oavsett om den drabbade inte vill att polis eller åklagare ska utreda det.

[17] Se Holmbäck, Åke m.fl. Svenska Landskapslagar, 1933, s. 10. Den svenska landslagen torde i denna del härröra från den danska Jyske Lov stadsfäst av konung Valdemar II år 1241. Hela lydelsen är: "Med lag skall land byggas. Men ville var man åtnöjas med sitt eget och låta andra njuta rättvisa, då vore ingen lag av nöden. Ingen lag är så god att följa som sanningen. Men då man är oviss om sanningen, skall lagen avgöra vad som är det rätta. Funnes icke lag i landet, då hade den mest, som mest kunde gripa. Därför skall lagen göras efter allas behov, så att rättrådiga och fridsamma och oskyldiga må hava gagn av sin rättrådighet och fridsamhet och dårar och orättfärdiga må frukta det som är skrivet i lagen och därför ej våga utföra den ondska, som de hava i sinnet. Det är gott och riktigt, att om någon ej genom fruktan för Gud och kärlek till det rätta lockas till det goda, rädslan för hövdingen och landets strafflag hindrar honom att göra ont och pinar honom, om han gör ont. – Lagen skall vara god, rättvis, billig, efter landets sed passande och ändamålsenlig och klar, så att alla kunna veta och förstå, vad lagen säger. Den skall icke vara gjord eller skriven till fördel för någon mot den lag, som konungen giver och landet godtager, men efter den lagen skall landet dömas och styras. Den lag, som konungen giver, och allt landet godtager, den får han icke heller förändra utan landets samtycke, såvida den icke uppenbart är emot Guds lag […]."

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

1 kommentar

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.