Skip to content

Inget skadestånd efter tio års processande om arv - "bidrog själv till lång handläggningstid"

Tio års processande i olika instanser ger inte rätt till skadestånd från staten. Det konstaterar Justitiekanslern i ett ärende där dottern i ett dödsbo har krävt 24 miljoner kronor för fel och försummelser av domstolarna.

 

Tvisten började med att dottern krävde att pappans nya fru skulle lämna tillbaka en fastighet till pappans dödsbo.

Efter flera avvisanden och överklaganden ogillades dotterns talan av tingsrätten år 2012. Då hade det gått sju år sedan hon väckte talan första gången.

Mer än tio år
Därefter följde ytterligare överklaganden och så småningom en prövning i hovrätten som fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen satte slutligen punkt för tvisten genom att inte meddela prövningstillstånd i maj 2015. Det hade då gått mer än tio år och dotternt hade till slut träffat en förlikning om sitt arv. 

Dottern vände sig till Justitiekanslern och krävde 24 311 470 kronor i skadestånd av staten för att domstolarna gjort sig skyldiga till en rad fel och försummelser och för att hennes rättigheter enligt Europakonventionen hade åsidosatts.

JK instämmer i sak
JK håller i och för sig med om att processen har tagit lång tid men konstaterar att dottern själv till stor del har bidragit till den långa handläggningstiden.

Hon hade bland annat kommit in med ett mycket stort antal skrivelser, begärt anstånd vid upprepade tillfällen, framställt ett flertal mer eller mindre ogrundade jävsinvändningar, begärt att målet skulle vilandeförklaras, ändrat sin talan, återkallat sina ombuds fullmakter och överklagat många av de beslut som hade fattats under handläggningen.

I vissa fall hade hon överklagat beslut trots att det klart framgick att de inte fick överklagas. 

Avvisningsbeslut och diarieföring
JK konstaterar dessutom att utgången i tingsrätten och hovrätten och avvisningsbesluten "inte kan anses ha innefattat fel eller försummelse i skadeståndslagens mening".

JK kan inte heller se att de jävsfrågor som dottern lyft skulle ha handlagts på ett felaktigt sätt eller att det skulle varit fel på diarieföringen av dotterns handlingar. 

Bedömningarna inte felaktiga
JK framhåller att det inte räcker för skadestånd "att en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas".

Domstolarna har enligt JK prövat den talan som framgick av stämningsansökan, med de ändringar och förtydliganden som har bedömts vara tillåtna.

"Oavsett om det skulle gå att diskutera bedömningarna i någon del kan de inte anses ha varit felaktiga eller försumliga och därmed skadeståndsgrundande", slår JK fast.

Har fått en rättvis rättegång
Enligt dottern hade prövningen inte varit opartisk och rättvis men JK finner inte stöd för att hennes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen skulle ha åsidosatts.

Det finns inte heller stöd för att hennes rätt till en rättvis rättegång skulle ha överträtts. 

JK konstaterar också att det mellan de olika instanserna och prövningarna inte finns så många eller långa perioder utan aktivitet att de i sig grundar skadeståndsansvar för staten. Tvärtom framgår det enligt JK att domstolarna "på flera sätt har försökt driva målet framåt mot ett avgörande".

  • Anna Wetterqvist

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

21 comments

En icke felaktig bedömning bör inte kunna vara sådan att den går att diskutera i någon del.

Vidare: Europadomstolen lär ju strunta i henne, om hon överklagar dit. De har gissningsvis en än värre syn på yngre kvinnors rättigheter, än vad Sverige har.

Många gånger finns det inte ett tydligt och enkelt avgörande av en tvist. Domstolen kan då inte ducka utan måste komma till ett avgörande. Det går aldrig att komma ifrån att bedömningar och domslut kommer att kunna diskuteras och att man kan ha olika åsikt om vilken rättslig bedömning som är den korrekta. Det är därför våra domstolar är hierarkiskt uppbyggda.

Fast då inträder väl andra grundregler som hellre fria än fälla, vem som har bevisbördan, olika krav som ska vara uppfyllda etc.

För jäv räcker exempelvis att jäv kan misstänkas.

Internationella konventioner ska väl också stå som rättesnöre. Så mycket utrymme för tolkning ska därmed vara starkt begränsad.

Det är också det jag menar är juridikens grundtanke. Man överger tyckandet och lutar sig på tydliga definitioner istället.

Ja, det finns nästan alltid regler eller allmänna rättsgrundsatser att använda. Det betyder inte att det inte finns svåra bedömningar som skulle kunna göras på olika sätt och ändå vara rimliga.

Visst finns det många enkla och självklara bedömningar men på alla rättsområden finns det också svåra bedömningar. Det vore naivt att tro nåt annat.

Att det skulle räcka att jäv kan misstänkas är för övrigt ett lösryckta och intetsägande uttalande.

Nä det finns ett flertal domar från Europadomstolen som tolkat grunden för att jäv ska anses föreligga. Om du eller jag bara för ett ögonblick misstänker att någons ställning påverkat ett beslut/åtgärd är jäv fastslaget. Man utgår faktiskt från vad den lilla människan skulle tycka i en viss situation. Sen finns fem eller sex olika sorters jäv därtill.

En domstol som inte kan förklara hur den dömt anser inte jag har dömt. Och kan den inte döma bör målet avvisas.

Vad spelar en grundlös dom för roll för nån?

Förlöjligar ju hela systemet med ett rättsväsendet.

Vi ska ha höga krav på korrekta domar. Inget annat är godtagbart. Punkt slut.

Men snälla, en dom som innehåller en svår bedömning måste givetvis inte vara dåligt motiverad. Det är något annat.

En domstol måste döma om den är rätt instans. Annars vore det dålig tillgång till effektiva rättsmedel. Det är inte helt ovanligt att rättsläget är lite oklart eller att de faktiska omständigheterna inte är så lätta att passa in i regelverket (även om mål som är enkla att bedöma säkert är vanligare). Det behöver alltså inte vara utredningen som brister.

Eftersom lagar och andra regler är generella finns det inte en regel för varje situation. Reglerna måste tolkas.

Jag orkar inte svara om jäv. Du verkar inte vara intresserad av nyanserna.

Självklart ska regler tolkas men de kan ju likväl inte hänga löst i luften. De ska ha stöd i någon form varför bara ett tolkningsföreträde bör gälla om lagens förutsägbarhet ska råda.

I annat fall kan domen inte bemötas och därmed överklagas.

Slår man fast ett förhållande i en prövning måste det således gå att härleda. Följa och därav ges möjlighet att bemöta liksom ta till sig.

Spelar ingen roll att man inte instämmer men då har en förklaring med verklig/reell förankring legat till grund.

Jag ifrågasätter starkt avvikande meningar i domar. Dessa är av ondo och skapar förvirring och raserar därför det som juridiken är menat att stå för.

Att tala om nyanser rörande jäv är ett typiskt exempel på vad jag lyfter fram.

Subjektivitet istället för objektivt förfarande. Man vill medvetet göra saker svårare än de är. Ta bort förutsägbarheten.

Saker ska inte försvåras - de ska brytas ner till dess de går att överblicka och begränsas för ett visst givet innehåll. Aktuellt status. Som sedan stegvis följer givna regler och som slutligen ger enbart ett utfall, i ett särskilt sammanhang.

Enligt legalitetsprincipen ska lagar vara generella och förutsägbara.

Detta ger att de inte ska finnas tolkningsutrymme. För då mister lagen sin förutsägbarhet.

Sånt här snack om svåra domslut håller inte och ska inte heller godkännas av samhället.

Domstolen ska döma på det underlag den har eller begära in ytterligare utredning.

Om domstol dömer förutan ytterligare utredning eller inhämtande av expertutlåtande tar de alltför lätt på sin uppgift och sviker därmed oss alla.

Ja, jag har höga krav på domstolar.

De fattar beslut över människors hela liv.

Jag fick inte ens själv ha en huvudförhandling när man tog ifrån mig mina fyra fastigheter. Man gjorde det till ett FT-mål som man sen dessutom skyllde på mig utan några bevis.

Vad är ett sånt agerande om inte nonchalans från domstol ?

Vad tjänar ett sånt agerande till?

Att jag överhuvudtaget befann mig i tingsrätt berodde på att förvaltningsrätt sjabblade bort min prövning. Man strunta helt sonika i att pröva målet. Vilket fick oerhörda konsekvenser för mig med JKs hjälp sen också, som la sig i målet då det väntade på prövningstillstånd i kammarrätt.

Ska statens högste representant uttala sig om en tolkning mitt i en rättslig prövning som rör bl.a tolkningen?

Säga att, av fyra på varann följande överklagandehänvisningar inom 38 dagar, som därtill uttrycklig i skrift, säger att de ersätter varann, så är det självklart att överklagan ska göras på den först utsända, den som sen ersattes av tre andra?

Vem gav JK rätt att agera så? Ska jag ensam behöva kämpa mot JK med? Det är så överklagandehänvisningar ska överklagas alltså? Den första gäller? Kan vi ta JK på hennes ord där i alla överklaganden? Första av fyra gäller alltså.

De är synnerligen märkligt att en stat inte går in och rättar sånt här, av sig själv.

Varför gör man inte det? Varför ställer man inte det till rätta som man själv har ställt till?

Och varför sker det inte frivilligt från statens sida? Är det för mycket begärt?

Det hade vilken vanlig människa som helst gjort.

Man sitter alltså på våra myndigheter med domar och beslut som man genom att bara titta på dom ser att de är fel och gör ingenting åt det.

Varför? Hur kan det vara lagligt att agera så?

För myndigheter gäller att bara det som uttryckligen i lagen tillåts är tillåtet. Att ta ifrån någon sin lagstadgade prövning ingår väl knappast där?Vare sig hos tingsrätt, förvaltningsrätt.

Vi ska sannerligen fortsätta ställa höga krav på våra domstolar. Det behövs uppenbarligen.
Ingen mer ska behöva gå igenom det jag gjort.

Extra gulligt har förstås varit att göra kronofogdechefen till min motparts ombud och sen därefter ersatt honom med en f.d kammaråklagare numera rådman från samma tingsrätt som gjorde målet till FT-mål, trots att det rörde värde runt 5 miljoner kronor och innefattade avtal som ersatts av nya avtal.

Mycket gulligare kan det väl knappast bli för nån...

Finns det nån som bryr sig över vad JK tycker längre?

Hon är bara en instans på vägen och bryr sig heller aldrig själv.

Helt onödiga resurser numera.

Lägger man sig i rättsliga prövningar och befattar sig med hypotetiska skadeståndskrav förtjänar man ingen respekt.

Jk är en fars. Lamberts mf har bevisat vad JK handlar om

'JK framhåller att det inte räcker för skadestånd 'att en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas'." Detta tycks vara en nyckelmening som inte säkert håller streck. Referatförf. har dock stor respekt för Ämbetet, som "konstaterar" och "framhåller". Om Europadomstolen delar denna respekt ska bli intressant att se, men först måste alla nationella rättsmedel uttömmas. Vilket inte säkert har inträffat bara för att JK sagt nej och konstaterat ditten. TR - HovR och HD. Om dottern fortsätter med att ge in långa och utförliga inlagor så kostar det tid och säkert också pengar. Om hon är ung, som någon antog, och stadd vid kassa trots arvsförlusten så kanske hon orkar. En äldre dotter gör det inte. Om hon fortsätter skulle det bli intressant att höra vari skadan bestått och vad som närmare besett ska ha utgjort fel och försummelse. Tio år enbart? Fel och försummelse lär bero främst på vem som beskylls. När det gäller domare (alltså inte åklagare och andra funktionärer som även kan ha "beklätts med domsmakt") har på senare år argumentet "en fri debatt i rättsliga frågor, obunden av HD:s prejudikat" segrat och ersatt reduktionssluten ("visst har han varit vårdslös, men rätten finner att vårdslösheten inte varit så utpräglad som lagstiftaren har förutsatt när straffbudet tillkom") som anledning till frikännande.

Tack Brita Behövs för klargörande av sakernas tillstånd i din skrivning: "När det gäller domare (alltså inte åklagare och andra funktionärer som även kan ha "beklätts med domsmakt") har på senare år argumentet "en fri debatt i rättsliga frågor, obunden av HD:s prejudikat" segrat och ersatt reduktionssluten ("visst har han varit vårdslös, men rätten finner att vårdslösheten inte varit så utpräglad som lagstiftaren har förutsatt när straffbudet tillkom") som anledning till frikännande."

Förklarar en mycket stor del av vad som timat under denna process, samt förklarar varför de handläggande domarna anser sig stå över lagen.

Processen ifråga handlade om vederlag för gåva eller återgång av gåva – inget annat. Trots det har man från de handläggande domarna under processens gång gjort det till en fråga om arv. Vilket utvecklas närmare i annan kommentar.

Tillämpligt lagrum Ärvdabalken, ÄB, 3 kap. 3 §.
"Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

2 st. Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs".

Stämningsansökan inlämnades mot gåvomottagaren i vederbörlig ordning inom den i lagrummet stipulerade tidsfristen om 5 år.

Gåvomottagaren ägde ingen rätt att hävda god tro i det att vederbörande skulle ha informerat sig om att gåvan var OK enligt samtliga dödsbodelägarna enligt bouppteckningen efter tidigare makens först avlidna makas dödsbo.

Av JK:s avgörande och därmed även förevarande artikel som bygger på detta, framkommer dessvärre inte att "nya frun" varit EX-FRU alltsedan 1987, d.v.s. i cirka 13 års tid vid tidpunkten för den i processen aktuella gåvans emottagande. Hon var i detta hänseende att betrakta som vilken gåvomottagare som helst och därmed bunden av gällande lagstiftning (ÄB 3 kap 3 § samt ävensom ÄB 7 Kap. 4 §).

Därmed ägde hon inga som helst juridisk-/ekonomiska rättigheter i exmakens dödsbo 16 år efter skilsmässan, vid den tidpunkt då han gick bort.

Inte heller ägde hon dessa rättigheter vid tidpunkten för den mot henne inlämnade stämningsansökan i februari 2005, något som de domare som varit delaktiga under hela processen medvetet ignorerat. I själva verket har man från deras sida agerat på motsatt sätt och på så sätt skapat möjligheter för frånskilda makar kräva rättigheter i respektive bo efter genomförda skilsmässor och bodelningar. Vilket är högst anmärkningsvärt!

Värt att belysa är att det i den lagstiftning som var gällande år 1987, äkta makar INTE ärvde varandra.

Då "nya frun" dessutom var EX-FRU kom hon även av den anledningen att överhuvudtaget inte ha någon som helst arvsrätt efter ex-maken, min far, oavsett när i tiden deras skilsmässa gick igenom.

Vad det gäller JK:s skrivning "Bidrog själv till lång handläggningstid" så stämmer det endast till viss del.
Begärda anstånd och en begärd vilandeförklaring berodde på ett flertal omständigheter:
1. en mellandom i TR vilken avsåg att käranden skulle ha missat en preklusionsfrist (tidsfrist) enligt Ärvdabalken ÄB, 7 kap 4 §. Densamma mellandomen som avkunnades i oktober 2006 överklagades till HovR och efter HovR: s avgörande, till HD som dels beviljade prövningstillstånd och sedermera avgjorde målet till klagandens dvs. min fördel.

Det är oerhört svårt, mer eller mindre omöjligt, att ens beviljas prövningstillstånd i HD som får in omkring 5 100 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka 140 av dem får prövningstillstånd vilket motsvarar ynka 2,7 %.
Advokater och andra juridiska ombud, kan på den grunden aldrig vara säkra på att för klients räkning erhålla prövningstillstånd i HD – ens under hela sin yrkeskarriär.
Varför det var en sjusärdeles makalös bedrift då jag, dottern, i egenskap av lekman och på egna ben utan ombud, lyckades med detta och t.o.m. vann det målet.

Under handläggningen i HD begärdes så vilandeförklaring då det samtidigt förekom en process i förvaltningsdomstolarna vilken avhandlade Skatteverkets registrering av bouppteckningen efter fadern. Densamma var upprättad i olaga form. Genom ett avgörande i kammarrätten, återremitterades saken till länsrätten som i sitt avgörande fastslog att beslutet att registrera densamma bouppteckningshandlingen skulle rivas upp. Varefter dödsboet efter fadern, av Skatteverket anmodades att (genom den tillförordnade boutredningsmannen) försorg se till att en ny formenlig bouppteckningshandling skulle upprättas.
Genom länsrättens avgörande fanns det alltså ingen giltig bouppteckningshandling att beräkna någon preklusionsfrist från.

Även i förvaltningsdomstolarna lyckades jag vinna framgång med min talan helt på egna ben.

Som en parentes önskar jag även inflika att HovR i sitt felaktiga avgörande, vilket nu var föremål för HD: s prövning, skrev att jag inte lyckats påvisa att densamma bouppteckningen var upprättad i olaga form, något som dock kammarrätt och länsrätt fann.

2. Efter HD: s avgörande i målet återremitterades saken till TR och det var nu som handläggningen kom att spåra ur totalt. Trots att saken egentligen var relativt enkel lät man motparten komplicera saken. Man avkunnade från sittande rätt ett antal beslut under pågående rättegång av vilka de som gick mig emot på ett lagstridigt sätt kom att överklagas till högre instans. Efter HovR: s rättsstridiga avgöranden kom så dessa att överklagas till HD. Dock beviljades dessvärre inga prövningstillstånd trots att grund för detta förelåg.

Genom det att saken ”styckades sönder” genom dessa gravt felaktiga beslut och avgöranden under pågående rättegång är det fullständigt huvudlöst av JK att fastställa att ”domstolarna "på flera sätt har försökt driva målet framåt mot ett avgörande".”

Denna mångfald av felaktiga beslut har på alla upptänkliga sätt medfört att processen kom att pågå under tio år. I egenskap av kärande-/klagandepart har jag inga som helst skyldigheter att "lägga mig platt" och låta bli att överklaga de beslut som gått mig emot.

Gällande det JK anför avseende det att jag "överklagat beslut trots att det klart framgick att de inte fick överklagas." är det inte så enkelt som JK önskar göra gällande. Vid tidpunkten för de jävsinvändningar som inlämnats fick sådana beslut överklagas särskilt. Likaså gällande ett av avgörandena i HovR som grundades på ett överklagat felaktig beslut under pågående rättegång skrev den handläggande domaren i TR i ett e-postmeddelande till mig att just denna fråga skulle komma att avgöras efter huvudförhandlingen (Hf) i TR. Varför jag åter ansåg att denna fråga kunde överklagas på nytt efter det att avgörandet kom i TR efter Hf.

Senare, under Hf i HovR gavs denna fråga ett stort utrymme. Varpå man med fog kan fråga sig varför rätten uppehöll sig så länge för en fråga som enligt JK: s mening skulle ha bedömts ha varit avgjord...

Självklart har alla dessa överklagande även inneburit att jag behövt inkomma med en mängd skrivelser i ärendet. Alldeles särskilt som de handläggande domarna under hela processen efter det att den återremitterats från HD särbehandlat motparten på ett positivt sätt till kärandens/klagandens förfång.

Därmed erhöll jag varken en objektiv eller opartisk rättegång eller för all del ett effektivt rättsmedel i strid med Europakonventionen oavsett vad JK anför i den delen.

Detta har också varit mitt dilemma i mina prövningar. Att målet medvetet komplicerats och innehållit direkta felaktigheter som jag då både måste påpeka, bevisa och sedan bemöta.

Målet kommer därför att kräva enorma resurser och rättningar innan det ens kan prövas.

Får man sen då inte heller ut vare sig protokoll eller andra handlingar av betydelse medan inlämnade/åberopade handlingar från en själv försvinner/saknas, kompliceras och fördröjs målet ytterligare.

Därtill kommer rent ekonomiska och vardagliga hinder in och försvårar. Som att min ström stängdes av i månader, 10 andra nya mål mot mig startades samtidigt eller mitt internetet slutade fungera liksom min telefon.

Alla människor kan ta att de inte vinner ett mål. Men att förhindras från en rättslig prövning enligt lag uppställda krav är nåt helt annat. Det är det enda jag begärt, att mina rättigheter prövas under samma förutsättningar som andras. Inget annat.

Bra att du stått på dig. Fortsätt med det.

Det största problemet förefaller bottna i att bara omfattande brottmål med invandrargäng eller organiserad brottslighet av domstolarna tillåts att svälla över alla breddar, med dussintals tilltalade och försvarare, och ännu fler förhandlingsdagar. Ingen vill införa samma skriftliga förfarande som i andra mål i dessa brottmål, för ingen orkar ta del av allt som skrivs i tvistemålen.
Tvistemålen får därför, och av resursskäl, mallbehandlas, där man sonika struntar i beskrivningar och gjorda invändningar. Med JK:s synsätt på Dottern och hennes inlagor var samtliga dessa onödiga efter stämningsansökningen. Bara polis och åklagare ges begärda resurser för att även hantera de stora brottmålen. Det, och SÄRSKILDA cilvildomstolar med ny finansieringsform, är politiska val som inte kan placeras på någon enkel höger/vänsterskala. Därför blir det ingen förbättring.

Tack för pip för ditt stöd. Mot bakgrund av mina mindre goda, för att inte säga katastrofalt dåliga erfarenheter från domstolsväsendet kan jag enbart rekommendera dig att reflektera noga över huruvida du ska driva din sak i domstol eller ej...
Du har dessvärre redan fått en försmak av hur domstolsväsendet kan komma att bemöta dig i kommande process. Kan du ingå förlikning med din motpart? Värt att överväga.
Vill du bidra till att göda ditt och din motparts ombud, ekonomiskt vill säga? Risken är överhängande att du kommer att förlora processen i domstol att döma av det du skriver har skett redan nu.
Se till att du har ett ombud som representerar dig och håll vederbörande i strama tyglar. Se till att du skriver rättegångsfullmakt och minimera ombudets rättigheter så att vederbörande ska ha konsulterat dig och fått ett godkännande av dig innan vederbörande ingår avtal och/eller liknande för din räkning. Detta måste vara klart och tydligt. Läs gärna Lars Ohlsson bok Arvodkaterna, finns på adlibris, så förstår du varför...
Det heter att vi alla är lika inför lagen fast det är definitivt en sanning med modifikation, En del är helt enkelt mer lika än andra... De som är stadda vid kassa, de förmögna tycks för det mesta vara mer lika så att säga... Om än de har fel i sak tycks de alltid få rätten till förfång för den som i en faktisk mening äger den.
Att flera andra mål startades mot dig samtidigt är ett strategiskt och taktiskt drag. Ett sätt att "trötta ut" motparten. För det fall du kan få till en förlikning stadfäst i dom, se till att samtliga dessa 10 mål eller om de hunnit bli fler omfattas av denna förlikning. Cut your losses, dvs. minimera dina ekonomiska förluster på ett tidigt stadium. Se till att framförallt att ha ett väldigt skickligt ombud alldeles särskilt som din motpart tycks ha det. Kontrollera hos JK om ditt ombud dragit på sig en anmälan till advokatsamfundets disciplinnämnd. Om ja, ta reda på om det handlade om ett ärende som ditt. För det fall du ej är nöjd med ditt ombud nu se till att finna ett nytt snarast. Gör en rejäl bakgrundskoll innan du anlitar ett nytt ombud.

Bär personligen på erfarenheter av det svenska rättsväsendet som gör att jag idag helt har tappat förtroendet för det. Tjänstemän verksamma därinom tycks ha som mission att förfördela de yngre kvinnorna i vårt samhälle. Förekommer ju för övrigt inom alla domän, t ex vården, finansvärlden, ja i hela vårt samhälle. Så en ska väl inte förvånas om även domarkåren medvetet och/eller omedvetet deltar i diskrimineringen.

Vi är förmodligen ganska många som har mindre goda, för att inte säga direkt undermåliga, erfarenheter av det svenska rättsväsendet.
I just mitt fall är allt från lagmän, hovrättslagman, hovrättspresident och justitieråd just kvinnor.
Kvinnor som sätter sig över lagen och vränger den som värsta brännvinsadvokater.