Skip to content

”HD klargör: grov vårdslöshet ingen självständig grund för att åsidosätta en ansvarsbegränsning”

ANALYS - av Jacob Frank, biträdande jurist, Hannes Snellman advokatbyrå

 

Högsta domstolen har i en dom meddelad den 24 februari 2017 i mål nr T 3034-15 lämnat ett klargörande besked i en principfråga som emellanåt uppkommer i avtalsrättsliga tvister och som debatterats flitigt inte minst på senare år - hur bör den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar genomföras?

Bör den alltid ske inom ramen för 36 § avtalslagen, eller finns det utrymme för att åberopa grov vårdslöshet som en självständig grund för att åsidosätta en ansvarsbegränsning?

Bakgrunden till HD:s dom är en konsumenträttslig tvist. Domen innehåller emellertid viktiga principuttalanden med generell giltighet och är således av betydelse även inom ramen för kommersiella avtalsförhållanden.

Den rättsliga kontrollen av olika typer av klausuler som helt eller delvis begränsar en skadeståndsansvarig parts skyldighet att ersätta en skadelidande part har traditionellt skett på olika sätt. Tidigare hade domstolarna i brist på lagstiftning begränsade möjligheter att utöva kontroll i detta avseende men med tiden utvecklades främst två metoder för hanteringen av oskäliga ansvarsbegränsningar (samma metoder har även använts för att hantera andra typer av oskäliga friskrivningsklausuler).

Den ena metoden gick ut på att tillämpa en förhöjd avtalströskel för införlivandet av en viss ansvarsbegränsning i ett avtal.

Den andra metoden (för det fall ansvarsbegränsningen ansågs utgöra avtalsinnehåll) gick ut på att tillämpa en inskränkande (snäv) tolkning av ansvarsbegränsningen.

Båda metoderna har betecknats som en form av dold kontroll av ansvarsbegränsningar, förmodligen därför att domstolarna när de använt sig av dessa metoder inte öppet redovisat vilka omständigheter som föranlett bedömningen att ansvarsbegränsningen ansetts oskälig. Istället har domstolen vid skrivandet av domen redan gjort bedömningen att ansvarsbegränsningen varit oskälig och därefter försökt finna ett sätt att inskränka klausulens räckvidd.

En annan metod som emellanåt använts har varit att rikta fokus mot graden av klandervärdhet på den skadegörande partens sida, varvid principen ansetts vara att en ansvarsbegränsning kan lämnas utan avseende när den part som friskrivit sig handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst.

De tre metoder som nyss nämnts har alla den nackdelen att de enbart kan leda till endera av två resultat; att ansvarsbegränsningen tillämpas fullt ut eller att den inte tillämpas alls (det vill säga det finns inte utrymme för någon ”medelväg” i form av jämkning).

På senare år har emellertid på flera håll i rättslitterratturen den uppfattningen förts fram att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar endast bör ske inom ramen för 36 § avtalslagen genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (detta brukar betecknas som en ”öppen” kontroll därför att domstolen med en sådan metod tvingas redogöra för skälen bakom sin uppfattning att en ansvarsbegränsning är oskälig och anledningen till att den ska ogiltigförklaras eller jämkas, och i det senare fallet även motivera graden av jämkning).

Särskilt hård har kritiken varit mot den argumentation som bygger på att friskrivningar inte ska anses gälla per se när den avtalsbrytande parten har varit grovt vårdslös. Kritiken går främst ut på att en sådan prövning blir alltför onyanserad och fyrkantig (den kan som sagt enbart leda till endera av två resultat) samt att det föreligger stor osäkerhet kring vad som faktiskt konstituerar grov vårdslöshet vilket ger dålig förutsebarhet.

En alltmer frekvent åberopad rättskälla till stöd för uppfattningen att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar primärt bör ske inom ramen för 36 § avtalslagen och inte, åtminstone inte främst, med utgångspunkt i hur klandervärd skadegöraren varit är skiljedomen Profilgruppen mot KPMG. Skiljenämnden i det målet uttalade bl.a. följande.

"Sedan lång tid tillbaka har man närmat sig frågan om en ansvarsbegränsning kan upprätthållas som en fråga om genombrott. Spörsmålet blir då binärt: antingen håller begränsningen eller så håller den inte. Det kan emellertid sättas ifråga om det synsättet är motiverat efter införandet av 36 § avtalslagen. Den bestämmelsen möjliggör smidigare avvägningar av vad som är en rimlig riskfördelning, när den riskfördelning som ligger i ansvarsbegränsningen måste anses orimlig (eller oskälig) beträffande ett visst skadeståndsanspråk. […] Skiljenämnden övergår därför till att pröva Beloppsbegränsningen i ett jämkningsperspektiv."

HD bekräftar nu att frågan om en ansvarsbegränsning kan godtas bör bedömas (endast) enligt 36 § avtalslagen, varvid HD åberopar samma motivering som skiljenämnden i Profilgruppen mot KPMG (i domskälen står inte ordet ”endast” med, men detta är i princip innebörden av HD:s sammantagna uttalanden i p. 19-27 i domen).

Närmare bestämt anför HD just att 36 § avtalslagen ger möjlighet till en mer flexibel tillämpning, anpassad efter omständigheterna i det enskilda fallet, jämfört med en bedömning som enbart inriktar sig på graden av klandervärdhet på friskrivande partens sida och som bara kan resultera i att villkoret anses vara antingen giltigt eller ogiltigt.

HD noterar dessutom att uppfattningen att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar bör göras utifrån en värdering av alla föreliggande omständigheter stämmer väl överens med rättsläget internationellt på det kontraktsrättsliga planet (varvid domstolen hänvisar till Unidroit Principles, PECL och DCFR).

Det faktum att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar endast bör göras inom ramen för 36 § avtalslagen utesluter enligt HD inte att grövre oaktsamhet på den friskrivande partens sida vid en jämkningsprövning kan vara skäl nog för att helt åsidosätta en ansvarsbegräsning.

Samtidigt framhåller HD att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter inte är givet en ansvarsbegränsningsklausul ska jämkas ens i någon mån trots påtaglig oaktsamhet på den friskrivande partens sida.

HD:s uttalanden ger enligt författarens mening tydligt vid handen att grov vårdslöshet, även om sådan kan bevisas, inte utgör någon självständig grund för att åsidosätta en ansvarsbegränsningsklausul (vilket man tidigare utgått från). Istället ska en ansvarsbegränsning vid grov vårdslöshet bedömas inom ramen för 36 § avtalslagen, det vill säga det måste alltid till en helhetsbedömning av samtliga omständigheter, där graden av klandervärdhet endast utgör en faktor bland flera att beakta.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt

9 comments

Jacob Frank. Mycket bra att du analyserar rättsfall och drar en slutsats. Så ska det se ut. Snyggt! Ser gärna fram emot fler analyser kring rättsfall öppet på DJ.

Imponerande artikel som belyser en intressant frågeställning

Imponerande artikel som belyser en intressant frågeställning

Intressant och högaktuell fråga. Bra att den blir belyst, hoppas att det kan bidra till att ombud i fortsättningen skippar grov-vårdslöshet-argumentationen.

Anna. Grov - vårdslösheten - argumentationen kommer även fortsättningsvis att finnas med som en av grunderna för talan. Skillnaden blir att den rättsliga grunden, vilket som bekant är något annat än grunden för talan, endast blir den stora generalklausulen. Nu är det ju i och för sig domstolen, som bestämmer vilken rättslig grund som ska tillämpas, så själva argumentationen kanske inte blir så annorlunda, förutom att man kan undvika onödiga upprepningar vid HUF, lite beroende hur ombuden lägger upp sina framställningar. Tillämpning av endast generalklausulen förenklar tankeredan. Det tycker jag också.

Det finns även en liknande problematik i avtalsförhållanden svek, ocker, lilla generalklausulen och stora generalklausulen, samt förutsättningsläran. Varför inte endast stora generalklausulen, som rättslig grund. Det blir annars lite mycket av det goda.

Har inget att invända mot analysen, den var stringent, men däremot är jag skeptisk till p. 48-51 i domen. Som jag förstår det menar HD att besiktningsföretagets ansvar påverkas av om den skadelidande köparen är beställare av besiktningen, eller om hen endast har "köpt in sig" på besiktningen genom en s.k. köpargenomgång. HD verkar inte ha förstått förbesiktningars funktion, att de görs minst lika mycket i köparens intresse som i säljarens. I varje fall problematiseras det inte i domen.

Hur ska man då utforma avtalsklausulen, fortsätta att ha med en beloppsgräns, som åsidosätts vid uppsåt/grov vårdslöshet, och låta domstolen göra helhetsbedömningen ad hoc? Eller utforma klausulen utifrån domen, ha med en beloppsgräns/tak, men skriva:

"Ansvarsgenombrott aktualiseras, om part orsakar större skador och begränsningen skulle vara oskälig med hänsyn till avtalsbrottets art."

HD får inte ursäkta utan låna texterna. Mkt bra och läsvärt. Låt inte juridiken förstöra språket senare i karriären. Måste ha tagit tid att producera detta, Helt enkelt justitieråds klass.

När jag satt ting vid Göteborgs rådhus rätt, sen Gbg tingsrätt, tidigt 70 tal fick jag skriva många reciter till dom. Jag skrev vad som förevarit och förslag dom. Så fick jag ett mkt svårt mål. Rådman skynda Olsson förlikte allt, även andra rådmäns mål, en gång var jag notarie i tre såna mål, lämnade över uppgifter tror jag en fredag. På måndag kom han in till mig och frågade efter reciten. Helger fanns inte på tingsrätten, eller rådhusrätten som den var på den tiden (den berömda rådhusrätten där rådman Cervin arbetade och typ regeringen sökte utöva påtryckningar för lejdbåtarna. Ngn ringde till rådmannen. Han sa; är det typ regeringen eller jag som är rådmannen; ridå). Olsson fällde det berömda kommentaren; notaraie Westdahl. Dina Reciter är av justitierådsklass. Men ...vi måste få dem ngn gång också. Ridå. Nog sant. Fast fanns väl skäl, typ grundade på 36 § avtalslagen. Men jag hade gjort klar, så det var bara att lämna över. Ridå. Fördel mig.Roliga viktiga minnen. Tiden på tingsrätten som typ förste notarie var ngt alldeles särskild av makt och rätt. Hela världen låg för ens fötter. Senare skulle det visa sig att så ingalunda var fallet.